En vittnesroman

  • 2024-12-29 Han Kang: Levande och döda (2014; svensk övers. från engelska Eva Johansson, Natur & Kultur 2016; 245 s.). Hur skör demokratin är i Sydkorea blev vi varse härom månaden när presidenten försökte skaffa sig diktatorisk makt genom att införa krigslagar. Planerna omintetgjordes av parlamentets och folkets resoluta motstånd, ett folk som inte har glömt årtionden av militär diktatur med regimer som inte drog sig för massakrer på de egna medborgarna. Nobelpristagaren Han Kang har tagit som sin litterära livsuppgift att lyfta fram övergreppen, upprätta de dödade och peka ut de ansvariga. Jag har nyligen skrivit om en senare roman, Jag tar inte farväl, som handlar om massdödandet på ön Jeju redan i slutet av 1940-talet. I denna handlar det om det brutala nedslåendet av en studentrevolt i staden Kwangju 1980.
  •  
  • I ett efterord berättar Han Kang hur hon som barn hör familjemedlemmar viska om händelserna 1980, som det fortfarande var farligt att tala högt om. Bestämmande för hennes liv blir en bilddokumentation av mördade människor som hon smygtittat i. För boken har hon forskat, dokumenterat och intervjuat, och resultatet har hon klätt i romanform.
  •  

Känsliga läsare varnas. Det är gott om utförliga beskrivningar av döda kroppar, vanställda av kulor och bajonetter. Men tonvikten ligger på människorna. Vi möter de viktigaste redan i bokens början, där de under ett uppehåll i striderna försöker ta hand om liken på ett anständigt sätt. Sedan återser vi dem i hopp både bakåt (hur hamnade de här?) och framåt (vad gjorde upplevelserna med dem?) i tiden. Den dödade 15-åringen Hong-Dos ande svävar – delvis rent bokstavligt – över skildringen. Alla överlevande är traumatiserade och tacklar det på olika sätt, ofta med alkohol. Det är vittneslitteratur så att säga i andra hand men som sådan väldigt trovärdig, och läsningen är fängslande. Boken är översatt via engelska, vilket har berövat språket en del nyanser i jämförelse med den direktöversatta Jag tar inte farväl. Men det stör knappast läsupplevelsen.

Blandad julläsning

2024-12-23 Johan Theorin: Vintergastar (Bonniers julbok 2024, ej i bokhandeln; 91 s., litet format;och Horace Engdahl:  Ugglor i mossen. Tankar om idiom (Svenska Akademiens julbok 2024, ej i bokhandeln; 88 s., litet format); samt fyra julnoveller. Julen är, bland mycket annat, en tid för små presentböcker och även för en speciell litterär genre: julnovellen. Här några nedslag i årets flod.

 

Att skriva Bonniers julbok är ett hedersuppdrag för långvariga Bonnierförfattare. I år var turen kommen till spänningsförfattaren Johan Theorin, som har Öland som sitt litterära landskap. Han har skrivit en dokumentär berättelse om berättelser om spökerier på olika håll på södra Öland, sådana som spreds bland allmogen och stundom hittade vägen till dagspressen. Theorin hörde några av dem själv från sin morfars mun. Spökena, gastarna, är aldrig farliga, bara skrämmande och bullersamma. Han återger berättelserna men placerar dem i en historisk kontext och låter både spöktroende och skeptiker komma till tals. Det är välskrivet och underhållande, och värdet förhöjs av illustrationer av Sture Lundgren.

 

Horace Engdahl har skrivit en essä om idiom. Efter en proportionsvis lång inledning om idiomens natur och deras plats i språksystemet följer kapitel  med idiomen grupperade efter betydelsesfär och analyserade ett och ett. Det är den spirituelle konversatören Engdahl som hållit i pennan, kunskaps-, infalls- och synpunktsrik och mycket underhållande. Lärorika är de språkhistoriska utredningarna. Mina bildade följare vet säkert att ”kula” i uttrycket börja på ny kula betyder ’spelomgång’, men det torde inte vara allom bekant.

 

Julnovellen är som sagt en speciell genre, som varje dagstidning med självaktning verkar hålla sig med. En riktig julnovell ska antingen utspela sig under julen eller ha ett julanknutet tema, som frid, omtänksamhet eller kärlek, men en av dem jag har läst avviker från mönstret.

 

Tony Samuelssons ”En julberättelse” handlar om hur berättarjaget regelbundet idkar högläsning för en grupp på ett demensboende och hur han till synes förgäves försöker få någon reaktion från en i gruppen, den tigande Anna. Liksom i hans Augustpris belönade Kungen av Nostratien är ett underliggande tema språkets och litteraturens förmåga att påverka människor på djupet.

 

I ”Farsans sista jul” i Svenska Dagbladet berättar Ia Genberg (eller novellens ”jag”) om hur hennes svårt sjuka och deprimerade far ändå till varje pris ska uppträda som tomte i vanlig ordning och vad som sedan händer. Det är rörande men lockar också till småleende.

 

Den prisade ungdomsfantasyförfattaren, finlandssvenska Maria Turtschaninoff skrev häromåret den underbara vuxenromanen Arvejord som följer människorna och naturen kring en gård i Österbotten från 1600-talet till våra dagar. Från denna romanvärld har hon för Hufvudstadsbladet skapat en fristående berättelse, ”Julafton på Nevabacka 1894”, om hur skogsrået (eller vem det nu är?) hjälper husfadern Bror att återfå sin gård i skick sedan han tvingats bort under de svåra hungeråren på 1860-talet. Det är en underbart kärleksfull liten berättelse, och litterärt sett den mest högtstående av dem jag läst.

 

Karsten Wedels ”’Fröken Mary’ – en julsaga” i Göteborgs-Posten är av ett helt annat slag, en skröna så verklighetstrogen att jag måste googla för att försäkra mig om att det var fiktion. Den handlar om en förmögen men socialt isolerad privatsamlare och hans största fynd, ett helt unikt dinosauriefossil och vad som hände med det. Den är oerhört välskriven och ogement rolig men har inget med julen att göra. Och lika bra är väl det.

Historia – men så aktuell

2024-12-17 Ingrid Carlberg: Marionetterna. En berättelse om världen som politisk teater (Norstedts 2023; 421 s.). Ingrid Carlberg har skrivit ett historieverk, men ämnet kunde inte vara mer aktuellt: propaganda med dold avsändare, hemliga påverkansoperationer, plantering av falska nyheter. Huvuddelen av texten ägnas sovjetryska operationer genom Komintern och dess byråer och hantlangare i västvärlden, men genom kortare inskott från nyare tid och att framställningen vidgas till CIA:s operationer under kalla kriget vidgas blicken i både tid och rum och ger också plats åt en, låt vara rudimentär, moralisk diskussion: hur falskt får man arbeta i sanningens och det godas tjänst? Här och där berättar Carlberg om sitt arbete med boken: arkivstudier, intervjuer med mera, och om lyckostunder och frustrationer, vilket ger en god krydda åt anrättningen.

 

Bokens huvudperson, man kan nog säga föremål för en regelrätt biografi, heter Willi Münzenberg (1888–1940), tysk kommunist och pr-geni, som under mellankrigstiden byggde upp en veritabel koncern av informationsorgan, tidskrifter och bokförlag först i Berlin och efter 1933 i Paris. Han finns med på ett hörn redan där boken börjar, som ung medarbetare till Lenin, när denne beger sig på sin legendariska tågresa från Zürich till Sankt Petersburg (med väldokumenterat uppehåll i Stockholm). Han kommer att stå Lenin nära som en högt betrodd medarbetare, men relationen till Stalin är mycket svalare. Ändå dröjer det till mitten av 30-talet inte den ömsesidiga misstron kommer i öppen dager, och Münzenberg får allt svårare att finansiera sin verksamhet. Hans död på flykt från ett franskt interneringsläger kan se ut som självmord men var mer troligt iscensatt av NKVD (senare KGB). Då hade han kommit ut som öppen antistalinist, ett försonande drag hos bolsjevikernas tidigare lojale vapendragare. (Han var också en omvittnat charmig och social person, vars karisma inte lämnat ens Ingrid Carlberg helt opåverkad.)

 

Hur fungerade då det ”system M” som Münzenberg byggde upp. Viktigast var att personer som drogs in skulle fås att tro att de gjorde det på eget initiativ och inte var de marionetter i Kominterns händer som boktiteln anspelar på. Omtyckt var att ordna stora internationella konferenser om fred, nödhjälp till offer för krig och svält och dylikt, med slutdokument som formulerats i Moskva. Som inbjudare rekryterades välmenande (och naiva) idealister som författarna Romain Rolland och Henri Barbusse, fysikern Albert Einstein med flera. Två svenskar som stod Münzenberg nära var ”den röde bankiren” Olof Aschberg, finansiär av många verksamheter och generös värd på sina slott i Frankrike, och advokaten och statsministersonen Georg Branting, socialdemokrat på yttersta vänsterkanten, vars juridiska sakkunskap anlitades i många frågor. Viktigast kanske i den berömda kampanjen för de dödsdömda anarkisterna Sacco och Vanzetti i USA 1927, till synes en spontan internationell massrörelse men helt orkestrerad av Münzenberg och hans medhjälpare.

 

System M blev mycket framgångsrikt, som sagt; alltför få ställde frågan ”Vem betalar?”. Komintern upplöstes visserligen mot slutet av kriget av Stalin som en goodwillgest mot hans västallierade, men återuppstod 1947 som Kominform. I det eskalerande kalla kriget ansågs i USA att kommunisterna bäst bekämpades med sina egna medel, och så etablerades ett flertal institutioner med hemlig finansiering av CIA. En sådan (som Carlberg bara snuddar vid) var den västliga International Student Conference (ISC). Jag minns väl uppståndelsen när dess finansiering avslöjades 1967.

 

Uppsjön av organisationer, operationer, manifestationer kunde ha blivit tröttande, men människorna bakom görs hela tiden synliga, såsom Münzenbergs hustru Babette Gross och Arthur Koestler, som var en nära medarbetare på 30-talet. Dramatiken får sitt, främst i kapitlet om spanska inbördeskriget. Ingrid Carlberg har arbetat som en forskare men skriver som den skickliga journalist hon är. Boken är ett läsäventyr.

En värdig Augustvinnare

2024-12-04 Tony Samuelsson: Kungen av Nostratien (Wahlström & Widstrand 2024; 348 s.). Om vi börjar med titeln. ”Nostratiska” är benämningen på en synnerligen hypotetisk ”överfamilj”, bestående av de indoeuropeiska, uraliska, semitiska och afro-asiatiska språkfamiljerna plus eller minus några till beroende på forskare. De allra flesta språkforskare ställer sig avvisande, inte för att teorin nödvändigtvis är fel utan för att den är helt obevisbar. Den spelar en viss roll i boken, som led i en ingående diskussion om språkets uppkomst och väsen, i och utanför människan. Den diskussionen är ett av romanens huvudteman, vilket dock de flesta recensenter underlåtit att ta upp.

 

För det här är en roman som flätar ihop teman, tidsplan och metanivåer på ett mycket konstfärdigt sätt, och författaren har satt in dem i en lättläst och underhållande ram, vilket sammantaget gör Kungen av Nostratien till en värdig vinnare av Augustpriset och ger Tony Samuelsson den uppmärksamhet han länge varit värd men som fram till nu förvägrats honom.

 

Vi tar metanivåerna först. Den hyllade författaren Göran Frid har just lämnat in manus till sin senaste bok, ”Älskade vännen” till ”det stora förlaget” på Sveavägen när han drabbas av en stroke som gör honom nästan helt okontaktbar. Det är en roman om manlig vänskap som refereras utförligt av berättarjaget, den halvt misslyckade författaren John Forsman. Denne har nämligen fått i uppdrag av förläggaren Mattias att fylla ut de uppenbara luckor som man hittat i manuset. Läsaren får åka hiss till ytterligare en metanivå när John refererar Frids föregående roman ”Du är bara ett namn”, som handlar om en åldrande författare som konfronteras med sin egen medelmåttighet (är det kanske Göran Frids självuppgörelse?).

 

Huvudberättelsen skildrar Johns brottning med det ofärdiga manuset och hans tankar om vad lakunerna beror på. Har Göran Frid gjort luckorna medvetet i ett försök att beskriva ett sjukdomstillstånd; är det en ”patografi”? En inspelning av ett krampanfall kort före stroken där Frid ”talar i tungor” blir en prövosten. Den här tråden är väldigt spännande att följa och gör romanen till en riktig bladvändare, så mer ska inte refereras här.

 

John är väl ca 40 och har två utgivna och en refuserad roman bakom sig. Han har gett upp sin dröm om att bli den nya generationens proletärförfattare, vilket hans sambo Tilda inte riktigt accepterar. Spökskrivandet åt Göran Frid är bara ett tillfälligt inhopp. John är uppvuxen i Hökarängen med sin mamma, hårfrisörskan Anita. Hon blir god vän med (men inte älskarinna åt) den gamla generationens proletärförfattare Ivar Lo-Johansson, och John kommer under sin barn- och ungdom att umgås mycket med och lära av honom. Om dessa möten med Lo, som John kallar honom, berättar han i återkommande avsnitt genom hela boken. Tony Samuelsson är som jag förstår väl förtrogen med Ivar Los liv och författarskap, så avsnitten kan läsa som fragment av en biografi om den åldrande mästaren. Johns refuserade roman handlar om hans liv med Lo; är det utdrag ur den romanen vi serveras? Metanivå igen.

 

Redan Lo inpräntar hos John vikten av det rätta språket när man skriver om människor. Men tyngdpunkten i språktemat ligger i Göran Frids spekulationer i urspråket (och var det kommer ifrån), människans medfödda språkförmåga och han själv som förmedlare av detta urspråk. Frids idéer är knappast avsedda att tas på allvar, men det finns absolut seriösa tankar bakom.

 

För att nämna ett sista tema innehåller boken också fint ironiska scener från den litterära världen och förlagsvärlden. Trots alla teman och nivåer känns romanen aldrig splittrad utan hänger sömlöst samman. Det är en stor prestation av en författare som har något (eller mycket) att säga och som vet hur man gör det för att locka en stor läsekrets.

Essäistik på hög litterär nivå

2024-11-23 Sverker Sörlin: Snö – En historia (Volante 2024; 382 s.). Djupa kunskaper om och en stor kärlek till ämnet är grunden till god essäistik. En tillsats av associationsrikedom och tankeflykt och en nypa självbiografi jämte stilistisk förmåga förhöjer kvaliteten. Alla dessa krav uppfylls med råge av Sverker Sörlin i denna bok, som jag anbefaller å det varmaste.

 

Idéhistorikern samsas med vinter-, snö- och skidentusiasten från Åsele. Ansatsen är den bredast tänkbara, i alla dimensioner. Snön som sådan beskrivs från snöstjärnor till glaciärer och istider; forskningshistoria medföljer. Snöns idéhistoria får vi följa från antiken till våra dagar. Den har prisats av nationalistiskt sinnade  som Olof Rudbeck och Linné i Sverige, och Hitlers favoritfilmare Leni Riefensthal använde gärna  alper och snö som heroiska symboler. Snön i konsten, från Bruegel till norrmannen Harald Sohlbergs ”Vinternatt i Rondane” och Gustaf Fjæstad får sitt. Snön i litteraturen exemplifieras främst med ett kapitel ägnat Thomas Manns Bergtagen (som utspelar sig före första världskriget, inte, som Sörlin refererar boken, under det). Snöns ekonomiska betydelse i ett vägfattigt land som Sverige understryks: transporter ägde rum främst vintertid. Det ökande militära intresset för vinterkrigföring och Arktis framhålls. Och skidsporten förstås; Sörlin var själv en framstående skidåkare en gång. Roligt är att läsa om konkurrensen mellan de norska och de alpina ”skolorna” om teknik och tävling i utförsåkning. De alpina får sägas ha segrat, men det norska lever kvar i det internationella ordet ”slalom”. Ovanstående exemplifiering är ingalunda uttömmande.

 

Som i ett musikaliskt rondo återkomma några teman med jämna mellanrum. Ett är det självbiografiska: minnesbilder från framför allt barndomen, som visar hur kärleken till snön, vintern och vinterlandskapet tog form. Det didaktiska och det personliga stoffet är så väl balanserade att de snarast förhöjer varandra. Ett annat återkommande tema, eller kanske snarare en underliggande bordunton, är klimatförändringarna och sorgen över de smältande glaciärerna och de allt snöfriare vintrarna. Här anknyter Sörlin fint till sin tidigare bok Antropocen.

Ännu fler sidor av Alf H

2024-11-25 Alf Henrikson: Versificator in Englidsh & auf Deutsch (tolkningar till engelska av Martin Allwood, till tyska av Alexander Schlayer; urval och kommentarer Catharina Grünbaum med översättning till engelska av Linda Schenk, till tyska av Aimée Delblanc, Alf Henrikson-sällskapet 2024; 104 s.). Jag undrar om något litterärt sällskap är skickligare på att påminna om och återpublicera sin författare än Alf Henrikson-sällskapet. Förtjänsten ska i hög grad tillskrivas redaktören Catharina Grünbaum, som efter den stora biografin Vägen genom H (2021) och urvalet Alf Henrikson på prosa (2023) lyckliggör oss med denna lilla volym. Här finns verser som Henrikson skrev direkt på engelska under en vistelse i England 1949 men också översättningar till engelska av hans vän, den brittisk-svenske mångsysslaren Martin Allwood och till tyska av en till Sverige efter kriget inflyttad tysk, Alexander Schlayer. Urvalet domineras av de typiska underfundiga reflexionerna över tillståndet i tiden och tidens gång, årstidernas växlingar, förundran över naturen. Men här finns också en scen ur en – aldrig uppförd – vikingaopera, en ekvilibristisk språkövning utformad som en saga om Toffelmakaren och Våffelbakaren – på engelska the Tiemaker and the Piebaker; på tyska der Kartoffelmischer und der Pantoffelwischer – kanske boken höjdpunkt. Som coda en kantat på latin, ”Collaudamus”, skriven till Nobelprisets 90-årsjubileum och tonsatt av Daniel Börtz.

 

Det känns inte meningsfullt att i vanlig mening recensera de här texterna, så bara några reflexioner. Hur skickligt Alf Henrikson än hanterar det engelska språket får hans verser på det inte samma lyster som på hans modersmål, och poängerna blir lite tamare. Översättarna har lyckats bra. För att behålla rim och meter måste de ta sig vissa friheter, men den Henriksonska andan kvarstår intakt. Sen kan man undra hur engelska och tyska läsare utan tidigare kännedom om Alf Henrikson uppfattar hans konst. Britter kan kanske se ett släktskap med nonsensdiktare. Den tyske översättaren ska ha varit förtrogen med Heine och Morgenstern, och åtminstone den senare är väl Henrikson befryndad med.

 

Om du har kommit så här långt är väl du, kära läsare, nyfiken på ett smakprov. Först Alf H:s egenhändiga engelska:

 

On solemnly celebrating a new year

Under the starry heaven, cold and clear,
quivering bells saluted the new-born year.
Solemn we stood with promise and silent prediction,
quite unmindful that years are human fiction.

 

I tolkning av Martin Allwood:

 The fate of a singer
What a fiasco and failure one’s life can be!
Mistaken and silly and scrappy.
I wanted to write a tragedy,
but I always felt much too happy.

 (Sångarlott
Vad besviket och misslyckat livet kan bli
och vad plåga det kommer åstad!
Jag hade tänkt dikta en stor tragedi
men jag kände mig alltid för glad.)

Och av Alexander Schlayer:

 Wir Folkungen
König Waldemar war ein Frauenheld.
Unzählige Kinder setzte er in die Welt.
Du kannst seine Unmoral tadeln wenn’s dir beliebt!
Aber vielleicht ist er Schuld daran, daß es dich gibt.

 

(Vi folkungar
Konung Valdemar var en fruntimmerskarl,
till ett obekant antal små barn blev han far.
Klandra gärna hans dåliga liv om du vill!
Han kanske rår för att du själv finns till.)

Roman som sänks av sitt språk

2024-11-10 Karolina Ramqvist: Den första boken (Albert Bonniers Förlag 2024; 280 s.). Att en roman ständigt växlar mellan olika tidsplan har jag inget problem med, låt vara att det stundom är svårt att veta vilket plan man är på, då spelplatsen, en by på Jamaica, och de medverkande, en ung kvinna och hennes jamaikanske älskare, är desamma boken igenom. Sara Stridsberg har skapat mästerverk med den tekniken. Att romanen handlar om en medelålders kvinna som ser tillbaka på sina ungdomsår då hon slets mellan två världar och männen i dem går också att göra stor konst av; tänk t.ex. på Agneta Pleijel. Klarsynta skildringar av hur rasism och koloniala attityder kan infektera förhållanden finns också i framstående litteratur (Duras Älskaren). Varför är jag då så besviken på och missnöjd med detta Augustprisnominerade verk?

 

Svar: det är det för mig närmast outhärdliga språket. Sidlånga stycken och halvsideslånga meningar med huvudsats på huvudsats, återkommande ord och fraser, en överdriven användning av pluskvamperfekt i återgivning av sådant som hänt tidigare. nästan ingen dialog, monotont berättande utan gestaltning. Ett exempel:

 

”Där satt redan en gammal man med hår i långa, grå lockar, det var han som kört taxin hon kommit med två dagar tidigare, han hade höjt sin hand och nickat åt henne och hon hade satt sig en bit från honom och rökt cigaretten och känt basgången darra under sig och tänkt att det var skönt att sitta så på tryggt avstånd från alla andra och titta i smyg på dem som dansade, men efter bara en kort stund hade ett gäng killar kommit och satt sig runt henne och hon hade fått säga åt sig själv att det inte var något fel med det, att detta var deras ställe och om hon gått dit så fick hon väl finna sig i att sitta så mitt bland dem.”

 

På plussidan ska jag lägga människo- och miljöskildringarna från Jamaica i början av 2000-talet, som har både doft och färg.

 

Jag är amatör som recensent men tycker väl att jag hållit på med detta så pass länge att jag förvärvat god erfarenhet av många olika sorters litteratur, skön sådan och sakprosa. Jag är själv förvånad att jag ser så annorlunda på denna roman än praktiskt taget alla professionella kritiker. Det finns kanske en förklaring, men jag vet inte vilken.

En elit på flykt

2024-11-02 Uwe Wittstock: Marseille 1940. Den tyska litteraturens flykt (2024; svensk övers. Jens Christian Brandt, Nirstedt/litteratur 2024; 432 s.). Uwe Wittstocks förra bok, Februari 33. Litteraturens vinter väckte stor uppmärksamhet för några år sedan, och jag skrev mycket positivt om den här (https://minlasning.blog/2023/01/28/fran-demokrati-till-diktatur-pa-fyra-veckor/). Den nya boken är en uppföljare i samma stil och anda men ändå rätt olik föregångaren. Nu har det gått sju år, kriget har brutit ut, och Frankrike är på väg att falla. Många av de författare, konstnärer och intellektuella som figurerade i den förra boken lever i exil där, och nu tvingas de på flykt än en gång. På olika vägar hamnar de i Marseille för att hitta en väg ut ur landet, helst till Portugal för att skeppas till Amerika. Vi följer enskilda flyktingars öden och strapatser, en och en i ständig växling, vecka för vecka. Det är samma närbildsteknik som i Februari 33. Till de mest kända namnen i boken hör Heinrich Mann och hans brorson Golo, Hanna Arendt, Lion Feuchtwanger, Franz Werfel och hans hustru Alma Mahler-Werfel, filosofen Walter Benjamin, som tar sitt liv på gränsen till Spanien, konstnärerna Max Ernst och Marc Chagall.

 

Flyktingarna är den ena sidan. Den andra är en amerikansk frivillig hjälporganisation som sätts upp med presidentparet Roosevelts goda minne, Centre de secours américain. Den leds osannolikt nog av en intellektuell publicist, den drygt 30-årige Varian Fry. Under täckmantel av nödhjälp ägnar man sig åt flyktingsmuggling i stor skala. Verksamheten växer efter hand, och Fry samlar kring sig en salig blandning av idealister, gangsters och andra. En färgstark gestalt är den rika arvtagerskan Mary Jane Gold, som blir verksamhetens viktigaste finansiär. (Om detta verkar bekant för några, så har de sett tv-serien Transatlantic, som berättar samma historia i fiktionaliserad form.)

 

Att få transitvisum till Spanien och Portugal och affidavit (garanti om uppehälle) i USA är inte det värsta, även om det kan ta tid. Det stora problemet är att Vichy-Frankrike, den tyska lydstaten under marskalk Pétain, inte utfärdar utresevisum. Därför måste flyktingarna smugglas ut med fartyg (vilket sällan fungerar) eller till fots över Pyrenéerna, vilket är strapatsrikt men fungerar bättre. Det är spännande läsning i sig, och man blir starkt berörd av hur många flyktingar drivs mellan hopp och förtvivlan flera gånger om. Vardagslivet för medarbetarna på centret och för dem som, kvar i Marseille, väntar på sin tur skildras levande och inte utan humor. Komisk på ett otäckt sätt är den franska byråkratin och polisen, vars oförutsägbarhet och nyckfullhet kan innebära skillnaden mellan liv och död.

 

Trots beskyddandet från högsta ort motarbetas Fry av State Department, och efter ett år är det slut. I ett efterord får vi veta hur det gick för alla de inblandade.

 

Uwe Wittstock skriver som en romanförfattare men insisterar på att allt är sant, hämtat ur ett enormt källmaterial. Vare därmed hur som helst. Han har ännu en gång skrivit en läsvärd bok om en mycket svår tid och lyft fram flyktinglivets utsatthet (för oss alla att tänka på i dessa tider) och bortglömda hjältar. Det större materialet och den längre tidrymden gör dock läsningen av denna till en i vissa stycken alltför utdragen historia, men det är ingen vägande invändning.

En värdig nobelpristagare

2024-10-26 Han Kang: Den vita boken (2016; svensk övers. Anders Karlsson och Okkyoung Park, Natur & Kultur 2019; 122 s.) och Jag tar inte farväl (2021; svensk övers. 2024, samma översättare och förlag; 200 s.). Efter andra världskriget styrdes den södra delen av det delade Korea av den auktoritäre högermannen Syngman Rhee. När spänningen i slutet av 1940-talet med det kommunistiska Nordkorea ökade alltmer lät den sydkoreanska regimen anställa massakrer på verkliga och påstådde kommunister och vänstersympatisörer; förmodligen dödades över 200 000 människor. Att dessa händelser aktivt förtegs i Sydkorea under de decennier av militärdiktatur som följde är föga förvånande, men även i det demokratiska väst har de förblivit egendomligt okända. I t.ex. Nationalencyklopedins artiklar om Korea (tillkomna under min tid som huvudredaktör, måste jag generat tillstå) berörs massakrerna inte med ett ord).

 

En studentdemonstration 1980 som slogs ned av militärdiktaturen var ämnet för den uppmärksammade Levande och döda (2014; svensk övers. 2016). Med Jag tar inte farväl tar Han Kang sig an det än större traumat. Men det är för svårt att berätta om direkt, så hon närmar sig ämnet indirekt. Ramberättelsen utspelar sig i nutid. Berättarjaget, med vissa likheter med författaren, besöker sin väninna och tidigare samarbetspartner Inseon, som ligger på sjukhus med en svårt skadad hand. Hon skickas till Inseons ensligt belägna hus, som hon når efter oerhörda strapatser i en nattlig snöstorm. Med ett magisk-realistiskt berättargrepp återförenas hon med Inseon, och tillsammans går de igenom dokument, som jämte Inseons relaterande av vad hennes döda mor berättat, kastar ljus över de fruktansvärda händelserna 1948–50, vilka involverat flera nära släktingar.

 

Berättelsen har många lager, många personer figurerar, och det är inte alltid lätt att reda ut de olika turerna. Men det är en bisak. Viktigast är den känslomässiga styrkan och det poetiska språket, som gör denna roman till stor litteratur.

 

Den vita boken är något helt annat: en kort samling närmast prosalyriska texter, meditationer kring liv och död, inspirerade av en vintrig vistelse i en centraleuropeisk stad, uppenbarligen Warszawa, och av tankarna på en äldre syster, som inte överlevde sin förtidiga förlossning. Det vita är det som håller ihop texten: snön, en babys lindor, månen … Här lyfter Han Kang fram sin starka poetiska sida, som är så märkbar även i hennes romaner.

 

Det har sagts att Han Kang bara är en av väldigt många bra författare men inte av nobelprisklass. Jag håller inte med; jag tycker hon skriver stor litteratur, väl i nivå med de flesta pristagare.

Romantik i flera bemärkelser

2024-10-20 Andrea Wulf: Fantastiska rebeller. De första romantikerna (2022; svensk övers, Inger Johansson, Albert Bonniers Förlag 2024; 570 s.). Den tyska romantikens plötsliga blomstring åren runt sekelskiftet 1800 har varit föremål för både forskning och skönlitterära återgivningar. Till de senare hör Christa Wolfs Landet som icke är från 1979, som jag skrev om här förra året. Den utspelade sig i den s.k. Heidelbergkretsen, med namn som Achim von Arnim, Clemens och Bettina Brentano, Heinrich von Kleist och Karoline von Günderrode. Något tidigare verkade Jenakretsen, som är föremålet för denna bok. Jag trodde när jag först läste om den att det var en roman, men så är inte fallet. Det är en dokumentär skildring, byggd på ett stort källmaterial, men skriven på en ledig, berättande prosa som närmar sig det skönlitterära. Stundom låter väl författaren sina personer tänka och tycka sådant som det inte finns säkra belägg för, men det stör åtminstone inte denne läsare.

 

Jenakretsen verkade i och kring det lilla universitetet i den lilla staden Jena i hertigdömet Sachsen-Weimar, bara ett par mil från staden Weimar. I Jena fanns dramatikern Schiller och i Weimar hans bäste vän, den store Goethe, som gärna lämnade sina plikter vid hertighovet för umgänge med Schiller i Jena. Till denna miljö lockades nu filosofen Fichte och några år senare hans lärjunge det unga stjärnskottet Schelling, som båda fyllde lärosätets salar med sina föreläsningar. Flyttat in hade också August Wilhelm Schlegel med sin nyblivna hustru, den begåvade, vackra, äventyrliga Caroline, som får ses som bokens huvudperson. Deras gemensamma översättningar av Shakespeares pjäser har haft samma betydelse på det tyska språkområdet som Hagbergs på det svenska. Schelling och Caroline blev passionerat förälskade, vilkat Schlegel accepterade. Så småningom skilde sig dock paret och Caroline blev fru Schelling. En orosande var August Wilhelms otyglade bror Friedrich. Till kretsen hörde också Friedrich von Hardenberg, känd som Novalis och den tidiga romantikens främsta poet (”den blå blomman”). I det civila var Novalis något så prosaiskt som gruvingenjör.

 

I denna krets av begåvade och i många fall temperamentsfulla människor grodde fröet till dess egen undergång. Svartsjuka, yrkesmässig avund och allmän halsstarrighet ledde till att den ene efter den andre bröt upp. Schiller bosatte sig närmare sin vän Goethe i Weimar, Fichte kom i konflikt med de styrande i hertigdömet och drog till Berlin. Och så vidare. Flera dog unga, först Novalis redan 1801.

 

I bakgrunden hotar ständigt kriget. Länge tycks Napoleons segerrika trupper hålla sig borta från Preussen och Sachsen, men 1806 står det för tyskarna katastrofala slaget vid Jena, som dramatiskt markerar det definitiva slutet för Jenakretsen. Kvar är då bara Schellings lärjunge Hegel, som mirakulöst lyckas rädda sitt stora bokmanus om Andens fenomenologi. Jenakretsen hade varit radikal och revolutionsvänner och från början var de positiva till Napoleon, men nu blev de skakade, och Fichte höll, i Berlin, sina berömda manande Tal till den tyska nationen.

 

Det här är en bok som mest håller sig på ytan och ibland väl närgånget tränger sig in i personernas privatliv. Men Andrea Wulf refererar också filosofernas läror, de vittras tänkande kring litteratur och konst, så det är verkligen inte bara en skvallerkrönika. Jag gillade att lära mig något om människorna bakom det som tidigare mest bara varit namn. Det är mycket underhållande och ganska bildande. Gott nog så!