Glanslös och saklig – bok efter person

2024-10-08 Anders Tegnell med Fanny Härgestam: Tankar efter en pandemi – och lärdomarna inför nästa (Natur & Kultur 2023; 281 s.). Det framgår inte hur de två upphovspersonerna har samarbetat, men mitt intryck är att journalisten Härgestam har spelat in långa samtal med f.d. statsepidemiologen Tegnell och sedan redigerat fram en text som verkar väl representera dennes skaplynne: personligen anspråkslös, okonstlat språk, sakligt innehåll. Effektsökeri är inget för Anders Tegnell, och det känns välgörande.

 

Dispositionen är välavvägd. Första delen handlar om första vågen av pandemin, från de tidiga rapporterna från Wuhan till spridningen till Europa och insteget i Sverige med dess dramatiska följder. Knappast något är nytt i sak, men det är nyttigt att få en samlad redogörelse dels för förloppet, dels för hur man resonerade på Folkhälsomyndigheten och motiveringarna för olika förslag till åtgärder. Generaldirektören Johan Carlsson och statsepidemiologen Tegnell framtår som ett väl fungerande radarpar.

 

I andra delen går vi tillbaka i tiden. Tegnell berättar – knapphändigt – om sin uppväxt och bildningsgång, där några tidiga tonår med familjen i Addis Abeba blev betydelsefulla, och sedan får vi följa honom till tidigare utlandsplaceringar som läkare. Han byggde upp en allmän barnvaccinering i Laos och arbetade med ebolautbrottet i Kongo, båda på 1990-talet. Ett kapitel ägnas också den närmast föregående pandemin, svininfluensan, och lärdomar från den.

 

I tredje delen är vi tillbaka till covidpandemin och dess andra våg, vars styrka överraskade alla inblandade. Tegnell framhåller hur oförutsägbart detta coronavirus betedde sig, och han kan inte nog understryka vikten av att ett fungerande vaccin kunde sättas in så snabbt.

 

I de avslutande delarna diskuteras erfarenheterna från pandemin och de lärdomar som kan dras. Tegnell försvarar, utan att polemisera, den svenska modellen, som byggde på frivillighet och undvikande av ”lockdown”. Som särskilt viktigt betecknar han beslutet att inte stänga skolorna. Den stundom hätska kritiken tycks han inte ha tagit så illa vid sig av, och den berörs med lätt hand i texten. Som sagt: det slår inga gnistor om den här boken, men glanslösheten snarast framhäver sakligheten, och jag fann den mycket läsvärd.

Hon har aldrig nått högre

2024-10-03 Sara Stridsberg: Farväl till Panic Beach (Albert Bonniers Förlag 2024; 409 s.). Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: Sara Stridsberg är den främsta svenska författaren i sin generation. Hennes nya roman jävar inte påståendet, tvärtom. I den utomordentliga Beckomberga. Ode till min familj (2014) var huvudtemat förhållandet till en missbrukande och psykiskt instabil far; i Kärlekens Antarktis (2018), där hon behandlade ett mycket tyngre ämne och resultatet inte blev lika enastående, diskuterar hon förlåtelsens nödvändighet och omöjlighet. I Farväl till Panic Beach kombinerar hon dessa teman och breddar sig också i tid och rum och genre.

 

Sedd på lite avstånd är romanen en familjekrönika som omspänner fyra generationer under hundra år. Men som alltid hos Stridsberg är kronologin uppbruten och berättelsen splittrad i korta avsnitt. I en bräcklig ramberättelse sitter i nutid berättarjaget Nina i Berzelii park och fryser. När hon behöver värma sig går hon upp till sin väninna skådespelerskan Helenas loge på Dramaten. Nina verkar till det yttre stadgad, är sambo med Misha och har två barn sedan tidigare och ett bra förhållande till barnens far Johannes. Men hon är inte harmonisk. Stridsberg låter dock inte Nina analysera sitt eget själsliv; desto närmare får hon gå sin familj, dysfunktionell i flera generationer, in på livet. Skilsmässa är regel, förtidig död vanlig, oftast genom självmord; svårast för Nina är den högt älskade, betydligt yngre halvsystern Eddies. Och berättelsens röda tråd är alkoholen. Alla dricker för mycket för ofta, men några kan bringa drickandet under social kontroll.

 

Dock inte Matti, som framstår som bokens huvudperson. Han är pappa till Nina och Eddie. Hans far David var en framgångsrik läkare som dog i en sjukdom, hans mamma Lykke, också läkare, begick självmord. Matti är charmerande, har lätt att få vänner och älskarinnor, men som äkta man och far är han en katastrof (han har en hel del gemensamt med Jimmie Darling från Beckomberga). Hustrurna lämnar honom, sina barn skadar han för livet. Nina önskar ibland livet ur honom, men det finns ett band mellan dem som hon inte förmår bryta.

 

Sara Stridsberg är ju också en framstående dramatiker, och även i romanen tänker hon i scener. Här finns två huvudsakliga skådeplatser. Den ena är en våning i ett av Kungstornen i Stockholm, som först bebos av Mattis farmor Laura men där flera generationer flyttar in. Den andra är titelns ”Panic Beach”, sommarbostaden och stranden. Till dessa två koncentreras konflikterna, vilket ger framställningen en rytm och ett växelspel, som fångar läsaren. Det gör även Stridsbergs vackra språk, lika svårt att beskriva som att imitera. ”[D]et råder ingen tvekan om att Sara Stridsberg aldrig har varit skickligare som romanförfattare än hon är just nu”, skriver Måns Wadensjö i Svenska Dagbladet. Och aldrig nått högre konstnärligt, vill jag tillägga.

Bland kleptokrater och nättroll

2024-09-28 Anne Applebaum: Autocracy, Inc. The Dictators who Want to Run the World (Penguin Books 2024; 240 s.; finns i svensk övers. Autokrati AB, Albert Bonniers Förlag 2024). Anne Applebaums förra bok, Twilight of Democracy/Demokratins skymning (2020) var en personlig, engagerad och välskriven, uppgörelse med de krafter som driver fram den högerpopulistiska vågen i Europa och USA. I sin nya bok har hon växlat upp till de länder där autokratin är ett faktum, från rent totalitära regimer till hybriddemokratier.  Det täcker ett brett spektrum av stater och regimer: Kina, Nordkorea, Ryssland, Iran, Syrien, Saudiarabien, Zimbabwe, Kuba, Venezuela, Turkiet, Ungern … Här är hon mindre personlig och mer redovisande, varigenom framställningen har förlorat mycket av sin spänst och gjort läsningen trögare, åtminstone för mig. Men det får man ta, för det är ett viktigt ämne, och man bibringas åtskilliga nya kunskaper och insikter. Jag rekommenderar därför boken trots mina reservationer.

 

Vad Applebaum vill visa är att trots alla sina inbördes olikheter har dessa regimer gemensamma intressen och samverkar för att tillgodose dem, därav liknelsen med ett aktiebolag. Ett dominerande sådant intresse är ledarnas strävan att stärka den egna makten och inte minst berika sig själva (kleptokrati). I det hjälper de västliga demokratierna till genom slapp lagstiftning och skrupelfria medhjälpare. Ett annat minst lika viktigt är att försköna den egna historien och smutskasta de liberala parlamentariska demokratierna. Här har sociala medier kommit att spela en omätbar roll genom att upplåta utrymme åt nättroll av alla slag. Detta må räcka som exempel. Applebaums genomgång är metodisk, systematisk men stundom alltför katalogartad. I ett avslutande kapitel skisserar hon hur demokratierna kunde sluta sig samman på liknande sätt som autokratierna, till ett Democrats United. Här framhåller hon bland annat vikten av krav på transparens vid fastighetsköp och liknande, så att inte kleptokraterna så enkelt kan köpa upp hela stadsdelar i metropoler som London, vilket trissat upp hus- och lägenhetspriser till fantasinivåer.

Kvinna på gränsen till sammanbrott

2024-09-19 Bengt Ohlsson: Helga (Albert Bonniers Förlag 2024; 375 s.). Helga Berg är en 60-årig hemmafru i en välbärgad familj i 1930-talets Stockholm. Maken Ivar är vid UD. Äktenskapet är tryggt men erotiskt svalt, och Helga har snarast varit lättad sedan hon upptäckt att maken har en älskarinna (hon kommer på andra tankar senare). Hon har tre barn: den 30-åriga dottern Signe från ett tidigare liv och tvillingarna Holger och Bosse med maken. I hushållet finns också den gamla trotjänarinnan Hermine, och Helga har en bästa väninna, Agnes, som hon kan anförtro allt. Men efter en, rätt misslyckad, semestervecka med den gravida och påfallande aviga Signe hittar Helga ett brev som kommer att vända upp och ner på hela hennes tillvaro. Brevskrivaren har nämligen hittat en trettio år gammal dagbok, som avslöjar att en älskare, inte Helgas avlidne make pastor Gregorius, är far till Signe. Och inte nog med det. Helga ska också ha sporrat dagboksförfattaren, en doktor Glas, till det mord på pastorn som doktorn bekänner i dagboken. Och så materialiserar sig den svekfulle älskaren, Klas Recke, som fått ta del av dagbokens innehåll, och kräver att få träffa sin dotter. Helga inser att den trygghet hon byggt upp under trettio år hotar att raseras.

 

Jag har avsiktligt undvikit att i denna resumé göra några referenser till Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Skälet är att Helga står så utmärkt på egna ben och inte behöver stöd av någon föregångare. Den går heller inte i dialog med förlagan, som t.ex. Gun-Britt Sundströms För Lydia eller Bengt Ohlssons egen Gregorius gjorde. Doktorn och pastorn är rätt vaga bifigurer, och även om Helga tänker tillbaka på sin ungdom och händelserna för trettio år sedan är det i berättelsens nutid som hela handlingen utvecklar sig. Det är en roman om lögner och svek och om svårigheten att förlåta. Signe får formulera en viktig insikt: Man kan be om förlåtelse men man kan inte begära den. Förlåtelse ges frivilligt, och det kan dröja innan den förfördelade är mogen att göra det.

 

Med Helga har Bengt Ohlsson målat ett storslaget personporträtt, en kvinna på gränsen till sammanbrott som inte vet vad hon ska ta sig till. Hon gestaltas med utsökt litterär konst. Romanen är skriven i jagform och berättad i presens. Det som sker ses enbart genom Helgas ögon och uttrycks enbart med hennes ord. Det yttre skeendet utgör dock bara en mindre del av texten; resten är Helgas tankar, grubbel, fantasier, minnen samt, ett fint konstgrepp, hennes iakttagelser av det som pågår runtomkring: en sädesärla som försöker ta en för stor larv; en bilmekaniker som rotar under huven medan en otålig bilägare tittar på. Tids- och rumsmarkörer är väl tillvaratagna utan att vara någon huvudsak, men det spanska inbördeskriget tränger sig på på olika sätt. Språket är inte tidsbundet men har några fint inprickade markörer: Man tar en ”droska” hem från festen och ett ”pulver” mot huvudvärken. Jag har inte läst så många verk av Bengt Ohlsson, men jag undrar om inte detta är hans bästa roman hittills, i mina ögon starkare är den Augustprisbelönade Gregorius.

24 författare söker en biograf

2024-09-13 Karl Eidem: Tips till bokklubben (Lava Förlag 2022; 303 s.). Bortse från den missledande titeln! Det här är en samling korta biografier över kända författare, 24 närmare bestämt. Med undantag av Shakespeare är alla från 1800- eller 1900-talet; 16 är engelskspråkiga, två är svenska (Astrid Lindgren och Sjöwall/Wahlöö (som jag räknar som en)), två tyska (Nietzsche och Nelly Sachs), två franska (Jules Verne och Simone Weil) och två ryska (Vasilij Grossman och Michail Sjolochov). Bland de engelskspråkiga kan nämnas amerikaner som Edgar Allan Poe, Louisa M. Alcott och J.D. Salinger och britter som Joseph Conrad, Conan Doyle, Agatha Christie, Lawrence Durrell, Graham Greene och spänningsförfattarna Ian Fleming och John le Carré. Den kvantitativa tyngdpunkten är tydlig, men det är biografierna över de mer udda författarna som kvalitativt väger tyngst.

 

Karl Eidem kunde kallas dilettant i ordets ursprungliga och mer positiva betydelse (med SAOB:s definition: ’person som sysslar med en konst l. en vetenskap o. d. blott för sitt nöje, utan att hafva det till sitt yrke l. lifsuppehälle l. utan att på allvar ägna sig däråt’). Han är fondförvaltare till yrket men med en stor och kanske inte helt besvarad kärlek till skriftställeri, eget och andras. Texterna bygger inte på egen forskning eller närläsning utan är referat av biografier med andra upphovspersoner (ordentligt redovisat), blandat med Eidems egna reflexioner.

 

Jag är kluven till den här boken. Jag uppskattar ambitionen, och det finns absolut åtskilligt både läs- och tänkvärt i texterna, men det är för mycket som inte håller måttet. Läsefrukterna är ofta halvsmälta, bristen på intentionsdjup stör; stilistiken är svajig; och, värst, boken är så full av både sak- och skrivfel och andra otympligheter att den knappat är användbar för en mindre kunnig läsare. T.ex. får två av de biograferade sina namn genomgående felstavade: Maj Sjöwall och John le Carré (”Sjöwahl” resp. ”LeCarré”); Salingers huvudperson Holden Caulfield kallas ”Caufield”; titeln på Grossmans stora roman Liv och öde återges bara i sin engelska form ”Life and Fate” (detsamma för flera andra icke-engelska boktitlar); den alexandrinsk-grekiske författaren Kavafis kallas genomgående ”Kafavy”; Atrid Lindgrens barndomshem hette Näs, inte ”Näset”. Listan kunde göras mycket längre.

 

Men för att sluta i en mer positiv ton: artiklarna om de i sammanhanget mer udda författarna är riktigt bra. Särskilt den om Simone Weil, som Eidem uppenbarligen känner sig andligt befryndad med, inte minst som konvertit till katolicismen. Han kan skriva och engagera, när konstellationerna är de rätta.

Kafkas minst kända roman

2024-09-05 Franz Kafka: Amerika (skriven 1912, postumt utg. 1927; svensk övers Johannes Edfelt och Tage Aurell 1947, Wahlström & Widstrand/Månadens Bok 1986; 257 s.). Inspirerad av Cecilia Hanssons Kafkalungan tog jag fram denna volym som stått länge i bokhyllan (en förklaring till att jag inte läst i Hans Blomqvists och Erik Ågrens mycket nyare översättning). Edfelt/Aurell översätter samvetsgrant och elegant enligt sin tids normer, som för nutida läsare dock kan kännas uppstyltat med numera ovanliga ord, konjunktiver och satsförkortningar.

 

Av Kafkas tre romaner är Amerika säkert den minst kända. Grundhandlingen i Processen och Slottet hör till allmänbildningen, medan den unge Karl Rossmans öden som ensamkommande invandrarbarn i början av 1900-talet torde vara obekant för de flesta. Främst beror det nog på att detta är Kafkas första romanförsök, där han ännu inte funnit sin kafkaeska stil. Historien är mer realistisk och mer rättframt berättad; de makthavande är personer av kött och blod inte ogripbara skuggor. Det gör denna roman också mer öppet samhällskritisk än de senare. Men visst finns det även här absurda och surrealistiska scener där man känner igen sin Kafka.

 

Till genren är Amerika närmast en pikaresk. Den 16-årige Karl stiger i land i New York, tas om hand av sin i början välvillige morbror som dock helt tar sin hand från honom när han enligt denne varit olydig. Han tvingas på luffen, slår sig ihop med ett par andra i samma belägenhet som utnyttjar hans ungdom och godtrogenhet. Han får jobb som hisspojke på ett stort hotell, får sparken, tvingas ihop igen med sina gamla kumpaner och blir tvångsanställd hos den excentriska sångerskan Brunelda. Men här är det stopp, för denna roman är liksom de två andra ofullbordad. Det finns fragment till den närmaste fortsättningen som dock inte är med i denna utgåva, och rimligen saknas ytterligare något kapitel. Sista kapitlet är nämligen helt fristående och därtill oavslutat, men det verkar som om Kafka tänkt sig ett ljusare slut: att Karl får fäste i sin nya tillvaro.

 

Som bör ha framgått av ovanstående är Amerika den mest lättlästa av Kafkas romaner, full av originella personligheter ur alla samhällsskikt, skildrade med inlevelse och ibland drastisk humor. Som en författares enda roman skulle den nog framstå som rätt udda, men bredvid Processen och Slottet fyller den ut bilden av Franz Kafkas unika författarskap.

Kafka och jag

2024-08-28 Cecilia Hansson: Kafkalungan (Wahlström & Widstrand 2024; 256 s.). Essäer och essäböcker är en genre där författaren nästan alltid ger ut något om sig själv samtidigt som hen behandlar något annat ämne. Men på senare år har författarjaget fått ta allt större plats. Var det Merete Mazzarella som startade den trenden med böcker som Otrohetens lockelse (1997)? Och nu föreligger Cecilia Hanssons mycket personliga, på gränsen till privata, bok om Franz Kafka och henne själv.

 

Det är den tbc-sjuke och småningom döende Kafka som är föremål för Hanssons intresse. Här kan jämföra med sin norrbottniska mormor, som också hade lungsot och tidvis var intagen på sanatorium. När hon själv drabbas av en värre förkylning eller influensa kan hon pröva sitt hälsotillstånd mot Kafkas. I scener ur sitt liv, från uppväxten i Norrbotten, studier i Uppsala, som au pair i Wien, med maken och dottern i lägenheten i Stockholm visar hon fram sin överkänslighet och sin känsla av otillräcklighet gentemot sina närmaste – hela tiden i jämförelse med Kafka. I relationen av en resa tillbaka till familjerötterna får vi facit till Hanssons roman från 2021 Snö och potatis. Förutom tbc:n intresserar hon sig för Kafkas kärleksliv, hans flickvänner och hans oförmåga att upprätthålla långvariga relationer. Hans författarskap ser hon i ljuset av hans liv men utan mer ingående analyser. För att få ut det mesta av boken bör läsaren ha en viss förtrogenhet med Kafkas skrifter. Det är gott om citat ur både skönlitteratur och brev, alltid, tacknämligt, i Hans Blomqvists och Erik Ågrens nya översättningar.

 

Jag måste erkänna att jag i början hade lite svårt med Cecilia Hanssons självcentrerade framställning, men efter hand fungerade läsningen bättre, och jag är imponerad över denna litterära prestation. Dessutom har jag lärt mig mycket jag inte tidigare visste om Kafka, och det är ju bara att tacka för och ta emot.

Naturalistisk feminism

2024-08-22 Lauren Groff: Den vilda flykten (2023; svensk övers. Bogg Johanna Karlsson, Bookmark 2024; 252 s.). Vi befinner oss i en av de första engelska kolonierna i Nordamerika, i Virginia i början av 1600-talet. Kolonisterna är inneslutna i ett fort, belägrade av powhatan-indianerna, det är vinter, svält och sjukdom rasar. Handlingen går i gång från första sidan, när den namnlösa ”flickan” flyr; varför får vi veta senare. Hon är i övre tonåren, föräldralös men omhändertagen som ett mellanting mellan fosterdotter och tjänarinna till ”nådig frun”, som mycket motvilligt följt sin andra man, pastorn, till Amerika. Flickans livsuppgift är att sköta nådig fruns efterblivna dotter, som dock dör i det nya landet. Hur ska den utmärglade och sjuka flickan med sin minimala utrustning klara flykten i kölden, det okända landskapet, den fientliga omgivningen? Hennes livsvilja och överlevnadsinstinkter är av det starkaste slaget, men i längden …?

 

Det här ser ut som inledningen till en spännande äventyrsroman, och det är boken – på ytan. Det finns ett väldigt driv i berättelsen om flickans oerhört strapatsrika vandring norrut, med detaljer om hur hon övernattar och hittar föda som kan påminna om Robinson Crusoe. Därtill kommer naturalistiska skildringar av våld, skador, sjukdom, smuts, ohyra, som kan vara svårsmälta för känsliga läsare. Fina beskrivningar av den vilda naturen under växlande årstider får vi som kompensation.

 

Men detta är egentligen en roman om kvinnors utsatthet, om våldet och kränkningarna, rädslan och oron. Flickan från samhällets botten är ett ingenting, som männen, men även andra kvinnor, kan behandla hur de vill. I tillbakablickar får vi flickans historia i det gamla landet. När hon våldtas av nådig fruns son och hans vänner kan matmodern bara beklaga och hoppas hon inte blivit gravid. Förälskelsen under havsresan i en ung holländare som drunknar blir ett bitterljuvt minne. Inte heller högreståndskvinnan nådig frun är immun mot patriarkatet som omgift med den unge pastorn. I Lauren Groffs nästan poetiska språk, av allt att döma väl tillvarataget av översättaren Bogg Johanna Karlsson, är det en stark läsupplevelse.

 

Detta är den första bok jag läst av denna amerikanska författare. Den ska ses som sista delen i en trilogi, bestående av de uppmärksammade Ödet och ursinnet (2015; svensk övers 2022) och Matrix (2021; svensk övers. 2021). En mycket spännande bekantskap.

Livsstil på 1700-talet

2024-08-18 Johanna Ilmakunnas: Flitiga och sysslolösa. Essäer om 1700-talets Europa (2016; svensk övers. Sofia Gustafsson, Appell Förlag/Svenska litteratursällskapet i Finland 2024; 312 s.). En så intetsägande undertitel missar helt vad boken handlar om, nämligen livsstil i de högre stånden i 1700-talets Sverige (med Finland). Detta förlagsmisslyckande finns redan i det finska originalet, men det var slappt av Appell/SLS att inte ändra den. Det är att göra en otjänst åt en utmärkt bok som förtjänar uppmärksamhet.

 

Jag har tidigare talat om en ”Helsingforsskola” i den nutida historieforskningen, som intresserar sig för det som ligger bakom eller vid sidan av de stora skeendena och med särskild förkärlek för det svenska riket på 1700-talet. Jag har tidigare skrivit om t.ex. Henrika Tandefelts Borgå 1809 (2017) och Sophie Holms Diplomatins ideal och praktik. Utländska sändebud i Stockholm 1746–1748 (2020). Och om Johanna Ilmakunnas Ett ståndsmässigt liv. Familjen von Fersens livsstil på 1700-talet (2012), som lämnat stoff även till denna bok. Den är nämligen sammanställd av tidigare publicerade texter, som bearbetats och disponerats till ett helgjutet verk. Därtill kommer en riklig och pedagogiskt ovanligt genomtänkt illustrering i elegant typografi och band, så vi kan tala om ett riktigt praktverk i hanterbart format.

 

Texterna är grupperade i tre sektioner, vardera med två essäer. Sektion I, ”På landsbygden och i staden”, består av ”Arbete och sysslor på herrgårdar och ”Stadspalatsen som urbana rum”. Den förra baserar sig på dagböcker av den unge Johan Gabriel Oxenstierna på Skenäs gård i Södermanland och den ännu yngre Jacobina Charlotta Munsterhjelm på Tavastby gård i Östra Nyland. De, och familjen von Fersen, är återkommande gestalter i boken och bidrar till dess sammanhållna karaktär. Ilmakunnas visar att sysslolöshet ingalunda var något ideal vare sig för aristokraterna Oxenstierna eller de lågadliga Munsterhjelm. Stadspalatsen exemplifieras med Fersenska palatset på Blasieholmen i Stockholm, som får en ingående beskrivning av både form och funktion.

 

I sektion II, ”Tingens värld” har sammanförts två rätt olika essäer: ”Shopping i Paris” och ”Handarbete”. I den förra understryks lyxkonsumtionens betydelse för upprätthållande av de högre ståndens status och Paris helt dominerande roll som modets och köpenskapens huvudstad. Att handarbete och handaslöjd var ett ideal för båda könen visas i den andra essän. Även i sektion III, ”I sällskapslivet” är essäerna av lite olika slag. ”Mat, dukning och gemensamma måltider” handlar om skick och bruk vid måltider både till vardags och fest, medan ”Familjerelationer” behandlar släktbandens centrala roll och de stora ansträngningar, ”släktarbetet” som lades ner på att upprätthålla och förstärka dem.

 

Utan att fördjupa mig mer i innehållet är jag själv förvånad över att jag tyckte nästan alltihop var riktigt intressant. Det hjälper också till att texten i Sofia Gustafssons översättning flyter bra trots en eller annan påfallande finlandism, som ”behjälplig” för ”hjälplig” (han talade franska behjälpligt), och ”vakans” i den allmänna betydelsen av ’plats’, ’befattning’ och inte bara en ledig sådan. Den finlandssvenska språkvården av råder uttryckligen från båda. Sådana små skönhetsfläckar påverkar dock inte det goda helhetsintrycket av boken.

Stor författare i litet format

2024-08-13 Herman Bang: Ved vejen (1886) och Sommerglæder (1902), Gyldendals Tranebøger, 1962; 237 s.). Vid botanisering i bokhyllan hittade jag denna oansenliga pocketbok, som härstammar från min hustrus studier i nordiska språk på 1960-talet. Jag hade inte tidigare läst något av Bang (1856–1912), en av Danmarks största författare, som lärt av Maupassant och inspirerat Hjalmar Söderberg. Den här volymen är en bra introduktion till hans författarskap.

 

Om man ser till komposition, och bredd och djup i berättelserna, kan man karaktärisera Vid vejen (132 s.) som en kort roman och Sommerglæder (95 s.) som en lång novell. Den förra är en tragisk historia om en gift kvinnas längtan efter något större, den senare en karnevalisk humoresk som utspelar sig på en plats under en dag.

 

Ved vejen berättar om Katinka, som bor i ett litet samhälle på Jylland och lever i ett svalt och tyvärr barnlöst äktenskap med ortens stationsinspektor. Stationshuset är samhällets träffpunkt, och i en magnifik inledningsscen lär vi känna alla de viktigaste av invånarna: godsägaren, prästfamiljen, änkefrun med två nyss vuxna döttrar, den gamla fröken med sin blinda hund … Att det är just Katinka som är huvudperson står inte omedelbart klart. Ankomsten av en ny inspektor, Huus, till godset sätter i gång skeendet. Sakta men säkert inser Katinka och Huus att de älskar varandra, men båda är helt klara över att förbindelsen är omöjlig, och Huus reser. Inom huvudhandlingens ram får läsaren ta del av livet i det lilla samhället, och såväl huvud- som bipersoner är väl psykologiskt karaktäriserade med Bangs fina stilkonst, som räknas som litterär impressionism. Tragiken mildras av Bangs ömsint ironiska humor i hans syn på sina gestalter.

 

Sommerglæder är alltså en helt annan sorts verk. Här möter vi i en liten kuststad makarna Brasen, som startat ett badhotell men än så länge bara dragit på sig skulder till ortens mer bemedlade. Hittills har gästerna uteblivit, men så kommer de, alla på en gång! Kaotiska scener utspelar sig när alla ska inkvarteras och utspisas. Även här förtjuses man av Bangs personporträttkonst, som gäller både ortsbor och badgäster. Lite får vi veta om timmerhandlaren, inspektören, den östjyska frun och deras familjer, men Bang koncentrerar sig på generalkonsul Fryant med hustru, dottern Johnny (ja, så heter hon) och dennas väninna Ingeborg, dotter till ortens borgmästare. Den spirande kärleken mellan flickorna och två unga män är vackert och rörande skildrad. Handlingen löper i ett, utan vilopunkter (ingen vila heller för personalen på hotellet), och dagen avslutas med en uppsluppen danskväll. Brasens drar en suck av lättnad: det här kan nog gå. Fast en av fordringsägarna dyker upp med en tuff avbetalningsplan.

 

Jag läser danska utan nämnvärda svårigheter, men Bangs språk från slutet av 1800-talet beredde mig en del besvär, med åtskilliga ord jag inte kunde och fick lov att slå upp. I svensk översättning från 1996 av Vibeke Emond finns Vid vägen. Sommarnöjen är bara översatt en gång, 1902, och finns enligt Libris bara på fem bibliotek i Sverige.