Dante i sin samtid

2022-01-15 Anders Cullhed: Dante. Den förste författaren (Natur & Kultur 2021; 308 s.). Det har väl knappast undgått någon att 2021 var ett Danteår: man högtidlighöll 700-årsninnet av skaldens bortgång i Ravenna, 56 år gammal, flyktad från sin älskade hemstad Florens, som han i det längsta hade hoppats återvända till. Hela kedjan av händelser som ledde fram till detta slut utgör stommen i Anders Cullheds oavlåtligt fängslande bok.

Märkesåret har förstås sett en flod av Dantelitteratur välla fram. I februari förra året skrev jag här om Conny Svenssons De läste Dante och i mars om själva Komedin, som jag läste i Ingvar Björkesons översättning. Att ha innehållet i Komedin så pass present har varit en stor fördel vid läsning av Cullheds bok. Anders Cullhed är litteraturvetare med specialiteter som senantik och medeltida litteratur, särskilt från det sydromanska språkområdet dvs. spanska och italienska. Han är inte historiker, men hans historiska kunnande om epoken och området som Dante Alighieri levde i är djupgående. Dantes verk är tätt knutet till hans liv och går inte att förstå utan att sättas in i sitt historiska sammanhang, vilket Cullhed gör med pedagogisk åskådlighet.

Vi befinner oss i ett Italien med rivaliserande stadsstater i norr, den påvliga Kyrkostaten i mitten och kungariket Neapel/Sicilien i söder. Norr om Alperna finns de tyska kungarna med maktambitioner i Italien som tysk-romerska kejsare och därigenom i ständig konflikt med påven. Det kejsartrogna partiet ghibellinerna har en kort tid makten i Florens men besegras av påvepartiet guelferna. Detta delas dock i två fraktioner, de vita, som i viss mån distanserar sig från den regerande påven, och de Svarta. Familjen Alighieri tillhör inte Florens elit. Den unge Dante försöker sin lycka i både litteraturen och politiken. Han ingår under några år runt 1300 det i vita styret. Det störtas av de Svarta, som låter döma de Vitas ledare för korruption och maktmissbruk (låter det bekant?). Dante döms först till höga böter, som skärps till dödsstraff, men då har han hunnit fly staden. Italiensk politik, samhälls- och kulturliv på tröskeln till renässansen: det är en fascinerande miljö att få en inblick i, och Cullhed är en utmärkt ciceron. Det är slående hur samhället uppvisar motstridiga sidor. Vi har ett högt utvecklat, kulturbärande civilsamhälle på många håll, men de löser sina konflikter, interna och mot varandra, med våld och till och med öppet krig. Var man på den förlorande sidan, om så bara, som Dante, i en intern partikonflikt, kunde det stå en dyrt.

Som jag läser Cullhed menar han att för att förstå Dantes skapande i allmänhet och Komedin i synnerhet måste man känna till denna historiska bakgrund. Boken är inte ett litteraturvetenskapligt arbete, men Dantes verk har ändå en viktig roll i framställningen. Verklighetens Beatrice inspirerade inte bara till Komedin utan redan till ungdomsverket Vita nuova, Dantes första på folkspråk och banbrytande för ett nytt litterärt uttryckssätt, ”il dolce stil nuovo”. Komedin är helt och hållet skriven under exilen och starkt påverkad av dess villkor. Den tillspetsade undertiteln ”den förste författaren” syftar bland annat på det nya i att en författare ger så mycket av sig själv i sitt verk. Cullhed skriver, nästan i förbigående, att ”en närmare analys av verket får anstå till ett senare tillfälle”. En utfästelse som jag hoppas han infriar.

Dags att läsa själv

2021-01-30 Conny Svensson: De läste Dante. Från Boccaccio till Tage Danielsson (Carlssons 2020; 240 s.). Boken hade kunnat heta ”Vi läste Dante” eftersom även dess författare Conny Svensson själv är en god Danteläsare. Om sig skriver han dock bara några blygsamma sidor på slutet, men att hans Danteläsning är både djup och bred framgår helt klart när han refererar och kommenterar Dantes uttolkare genom historien. Tidsspannet framgår av undertiteln. Hade han velat gå ännu längre fram i tiden kunde Conny Svensson ha lagt till ett avsnitt om Lars Norén. Dantes stora betydelse för denne utreddes av Torsten Rönnerstrand i en essä i Dagens Arena 3 januari i år. Dante verkar aldrig upphöra att fascinera och engagera.

Svensson grupperar sitt stoff både tidsligt-rumsligt och tematiskt. Efter ett par inledande kapitel om de första stegen för den vetenskapliga forskningen om Dante och La Divina Commedia på 1800-talet och om den forskning som utgått från det retoriska begreppet figura (Erich Auerbach m.fl.) följer två längre kapitel om sju svenska resp. fem utländska Danteläsare. Av de svenska kan nämnas pionjären Carl Wilhelm Böttiger, Olof Lagercrantz, som 1964 skrev den både högt prisade och skarpt kritiserade Från helvetet till paradiset och den originelle litteraturprofessorn E.N. Tigerstedt. Detta kapitel framstår som bokens centrala. Svensson ägnar de flesta författarna vardera 15–20 sidor och går i närkamp med deras texter: refererar, kommenterar och värderar. Han sparar inte på vare sig beröm eller kritik. Särskilt sträng är han mot dem som inte kan göra boskillnad mellan Dante som litterär figur och den verklige florentinaren Dante Alighieri eller anakronistiskt försöker tolka Dante som vår samtida och pådyvlar honom åsikter han absolut inte hade. Detsamma kan sägas om de fem ”världsförfattarna” Svensson tar upp, men dem behandlar han mer kortfattat. Jag tyckte dock mycket om avsnittet om T.S: Eliot, som jag lärde mig en hel del nytt om, och om den märklige italienaren Giovanni Papini och hans Dante vivo som utkom 1933. Både mannen och verket var helt nya bekantskaper för mig.

Därpå följer ett kapitel om hur Dante tolkats politiskt på diametralt olika sätt genom historien, ett om två författare som inte alls tycker om Komedin, Voltaire och Witold Gombrowicz, ett om Dantes ställning i Västerlandets litterära kanon (E.R. Curtius och Harold Bloom) samt, som lite lättsammare avslutning en text om Tage Danielssons Danteparafras Mannen som slutade röka.

För den som likt övertecknad aldrig läst Den gudomliga komedin är detta en utmärkt introduktion och en inspiration till att gripa sig verket an!