2022-01-15 Anders Cullhed: Dante. Den förste författaren (Natur & Kultur 2021; 308 s.). Det har väl knappast undgått någon att 2021 var ett Danteår: man högtidlighöll 700-årsninnet av skaldens bortgång i Ravenna, 56 år gammal, flyktad från sin älskade hemstad Florens, som han i det längsta hade hoppats återvända till. Hela kedjan av händelser som ledde fram till detta slut utgör stommen i Anders Cullheds oavlåtligt fängslande bok.

Märkesåret har förstås sett en flod av Dantelitteratur välla fram. I februari förra året skrev jag här om Conny Svenssons De läste Dante och i mars om själva Komedin, som jag läste i Ingvar Björkesons översättning. Att ha innehållet i Komedin så pass present har varit en stor fördel vid läsning av Cullheds bok. Anders Cullhed är litteraturvetare med specialiteter som senantik och medeltida litteratur, särskilt från det sydromanska språkområdet dvs. spanska och italienska. Han är inte historiker, men hans historiska kunnande om epoken och området som Dante Alighieri levde i är djupgående. Dantes verk är tätt knutet till hans liv och går inte att förstå utan att sättas in i sitt historiska sammanhang, vilket Cullhed gör med pedagogisk åskådlighet.

Vi befinner oss i ett Italien med rivaliserande stadsstater i norr, den påvliga Kyrkostaten i mitten och kungariket Neapel/Sicilien i söder. Norr om Alperna finns de tyska kungarna med maktambitioner i Italien som tysk-romerska kejsare och därigenom i ständig konflikt med påven. Det kejsartrogna partiet ghibellinerna har en kort tid makten i Florens men besegras av påvepartiet guelferna. Detta delas dock i två fraktioner, de vita, som i viss mån distanserar sig från den regerande påven, och de Svarta. Familjen Alighieri tillhör inte Florens elit. Den unge Dante försöker sin lycka i både litteraturen och politiken. Han ingår under några år runt 1300 det i vita styret. Det störtas av de Svarta, som låter döma de Vitas ledare för korruption och maktmissbruk (låter det bekant?). Dante döms först till höga böter, som skärps till dödsstraff, men då har han hunnit fly staden. Italiensk politik, samhälls- och kulturliv på tröskeln till renässansen: det är en fascinerande miljö att få en inblick i, och Cullhed är en utmärkt ciceron. Det är slående hur samhället uppvisar motstridiga sidor. Vi har ett högt utvecklat, kulturbärande civilsamhälle på många håll, men de löser sina konflikter, interna och mot varandra, med våld och till och med öppet krig. Var man på den förlorande sidan, om så bara, som Dante, i en intern partikonflikt, kunde det stå en dyrt.

Som jag läser Cullhed menar han att för att förstå Dantes skapande i allmänhet och Komedin i synnerhet måste man känna till denna historiska bakgrund. Boken är inte ett litteraturvetenskapligt arbete, men Dantes verk har ändå en viktig roll i framställningen. Verklighetens Beatrice inspirerade inte bara till Komedin utan redan till ungdomsverket Vita nuova, Dantes första på folkspråk och banbrytande för ett nytt litterärt uttryckssätt, ”il dolce stil nuovo”. Komedin är helt och hållet skriven under exilen och starkt påverkad av dess villkor. Den tillspetsade undertiteln ”den förste författaren” syftar bland annat på det nya i att en författare ger så mycket av sig själv i sitt verk. Cullhed skriver, nästan i förbigående, att ”en närmare analys av verket får anstå till ett senare tillfälle”. En utfästelse som jag hoppas han infriar.