2024-03-22 Sara Lidman: Jernbanan band 2 (Den underbare mannen 1983, Järnkronan 1985; Albert Bonniers Förlag 2003; 428 s. [volymen innehåller även de fristående fortsättningarna Lifsens rot och Oskuldens minut, som jag inte läst]). Så är jag igenom detta mäktiga epos (se min tidigare interimsrapport i detta forum). Det är stort, det är imponerande, men jag är något mindre entusiastisk nu än efter läsningen av de tre första delarna. En viss övermättnad har väl infunnit sig efter intensivläsning av en så stor textmängd, men jag tycker nog också att intensiteten i både berättelsen och språket mattas en smula.

Man kan läsa de här två delarna (och hela sviten) på olika sätt. Om man håller sig till huvudpersonen, ”olförarn” Didrik Mårtensson, är det en historia om hur högmod går före fall. När Den underbare mannen börjar är Didrik en välbärgad hemmansägare och handlare, ordförande i kommunalnämnden och med ett finger med i spelet i all ekonomisk verksamhet i socknen. Dessutom är hans livslånga ambition på väg att förverkligas: ”Jernbanan” (Norra stambanan) är under byggnad, och banan ska dras genom socknen, som får en station, ”Vattnet”. Didrik engagerar ortsborna, ”hemfödingarna” i arbetet, de utlovas bra betalt, men när de känner sig lurade uppstår en första spricka i olförarns fasad: han kan inte tas med cheferna för bygget eller ens med den kraftfulle rallarbasen Goliat (som för övrigt tar Didriks syster Matilda som frilla men överger henne när bygget är klart). Jernbanan är för Didrik inte ett mål i sig utan ett medel att förkovra den eftersatta norrländska glesbygden. Didrik månar om sockenborna och beviljar dem omfattande krediter i lanthandeln. Hans inköp görs också med kredit, så Didrik hamnar i en kredit- och räntekarusell han får allt svårare att bemästra. När Järnkronan börjar har D. Mårtensson försatts i konkurs. Dessutom döms han (orättvist hårt som det tycks) till nio månader på Långholmen för förskingring, med den skärande ironiska följden att när tågen börjar trafikera Vattnet blir Didrik en av dess första passagerare söderut, men som kedjefånge.

I hemsocknen har Didrik inte många försvarare. De som litat på honom dras med i konkursen och ställs mer eller mindre på bar backe. Dessutom har Didriks livsstil stuckit i ögonen på dem: ett överstort boningshus, herrskapskläder. Den motvilliga hustrun Anna-Stava ska kallas ”madam” (en titel tidigare förbehållen länsmannens fru) och tvingas bära bahytt i stället för bondkvinnornas vanliga huckle. Så går det för den som bländas av världens härlighet, kan man utläsa. Men Didrik har bara i mindre grad sig själv att skylla. Han vill uppriktigt hela socknens väl, men han förstår inte hur han själv utnyttjats av patronerna från kusten och överhetspersoner som länsman Holmgren. Läst så är böckernas tendens en kritik mot den ohämmade kapitalismen, och historien om Didriks fall blir något av en lokal Kreugeraffär.

En central relation som riskerar att hamna i skymundan är den mellan Didrik och Anna-Stava. Den bygger på äkta kärlek från båda håll, men Didrik förstår inte Anna-Stavas känslomässiga behov och accepterar inte att hans ”äktenskapliga rättigheter” förvägras honom. Ett svart orosmoln är hans – aldrig utlevda – passion för den mystiska Hagar, vilken som amma räddat livet på Didriks enfödde ”storson” Isak Mårten. Detta är en tragedi, att läggas till de många andra, som drabbar invånarna i socknen.

Med sitt myller av personer och deras relationer (familje- och andra) är sviten också en socialpsykologisk skildring av ett lokalsamhälle i fattigdomens tid. Det är ett samhälle där misstro och ressentiment dominerar över tilltro och gemenskap även inom kärnfamiljer. Anna-Stavas frostiga förhållande till brodern Ansgar är ett illustrativt exempel. I ett samtal med en ortsbo uttrycker Anna-Stava det tydligt:

”Att det ska bli så här? [säger Fridolf Karlsson] Att det inte ska räcka med det att de rika och klyftiga plåga oss från fjärran? Utan att vi som vara mindre bemedlade ska plåga varann dessutom? Vad beror det på?

   Vi vara Vredens barn. Därför är det, sa Anna-Stava.”

 Och där, på en av de sista sidorna i den mäktiga pentalogin, fick vi nyckeln till titeln på den andra delen.

 Till sist något om språket, som onekligen är det drag som skiljer dessa romaner mest från andra verk i samtiden. Sara Lidman skriver själv på något ställe att det hade varit omöjligt att låta personerna tala genuin dialekt. (När hon några gånger ändå gör det följs dialektinslaget direkt av en översättning till rikssvenska inom parentes.) Men både i dialogen och i relationen (vilka kan vara svåra att skilja åt) lägger hon in ett stort antal dialektala ord och vändningar, även grammatiska särdrag, med ordförklaringar i en förteckning sist i böckerna. Som historien utspelar sig på 1880- och 90-talen brukar hon också gammalstafning på åtskilliga ord, som ”Jernbanan”. Stilen präglas också, liksom tillvaron, av Bibelns ständiga närvaro: fullt av bibliska uttryck och allusioner, särskilt gammaltestamentliga. Jag har förstått att språket vållat problem för en del läsare. Själv har jag bara njutit av det.