2024-10-03 Sara Stridsberg: Farväl till Panic Beach (Albert Bonniers Förlag 2024; 409 s.). Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: Sara Stridsberg är den främsta svenska författaren i sin generation. Hennes nya roman jävar inte påståendet, tvärtom. I den utomordentliga Beckomberga. Ode till min familj (2014) var huvudtemat förhållandet till en missbrukande och psykiskt instabil far; i Kärlekens Antarktis (2018), där hon behandlade ett mycket tyngre ämne och resultatet inte blev lika enastående, diskuterar hon förlåtelsens nödvändighet och omöjlighet. I Farväl till Panic Beach kombinerar hon dessa teman och breddar sig också i tid och rum och genre.

 

Sedd på lite avstånd är romanen en familjekrönika som omspänner fyra generationer under hundra år. Men som alltid hos Stridsberg är kronologin uppbruten och berättelsen splittrad i korta avsnitt. I en bräcklig ramberättelse sitter i nutid berättarjaget Nina i Berzelii park och fryser. När hon behöver värma sig går hon upp till sin väninna skådespelerskan Helenas loge på Dramaten. Nina verkar till det yttre stadgad, är sambo med Misha och har två barn sedan tidigare och ett bra förhållande till barnens far Johannes. Men hon är inte harmonisk. Stridsberg låter dock inte Nina analysera sitt eget själsliv; desto närmare får hon gå sin familj, dysfunktionell i flera generationer, in på livet. Skilsmässa är regel, förtidig död vanlig, oftast genom självmord; svårast för Nina är den högt älskade, betydligt yngre halvsystern Eddies. Och berättelsens röda tråd är alkoholen. Alla dricker för mycket för ofta, men några kan bringa drickandet under social kontroll.

 

Dock inte Matti, som framstår som bokens huvudperson. Han är pappa till Nina och Eddie. Hans far David var en framgångsrik läkare som dog i en sjukdom, hans mamma Lykke, också läkare, begick självmord. Matti är charmerande, har lätt att få vänner och älskarinnor, men som äkta man och far är han en katastrof (han har en hel del gemensamt med Jimmie Darling från Beckomberga). Hustrurna lämnar honom, sina barn skadar han för livet. Nina önskar ibland livet ur honom, men det finns ett band mellan dem som hon inte förmår bryta.

 

Sara Stridsberg är ju också en framstående dramatiker, och även i romanen tänker hon i scener. Här finns två huvudsakliga skådeplatser. Den ena är en våning i ett av Kungstornen i Stockholm, som först bebos av Mattis farmor Laura men där flera generationer flyttar in. Den andra är titelns ”Panic Beach”, sommarbostaden och stranden. Till dessa två koncentreras konflikterna, vilket ger framställningen en rytm och ett växelspel, som fångar läsaren. Det gör även Stridsbergs vackra språk, lika svårt att beskriva som att imitera. ”[D]et råder ingen tvekan om att Sara Stridsberg aldrig har varit skickligare som romanförfattare än hon är just nu”, skriver Måns Wadensjö i Svenska Dagbladet. Och aldrig nått högre konstnärligt, vill jag tillägga.