2020-06-30 Ulrika Knutson: Den besvärliga Elin Wägner (Historiska Media 2020; 400 s.). Ulrika Knutson har tampats med Elin Wägner tidigare. Det var i arbetet med boken om Fogelstadgruppen Kvinnor på gränsen till genombrott (2004). Hon har bekänt att hon inte tyckte om Wägner, och det där tycks ha legat och gnagt och till slut tvingat henne att ta sig en närmare titt på den besvärliga. Resultatet är en biografi med betydligt större förståelse för Wägner, men nära vänner blir de inte.

Det finns mycket biografiskt om Elin Wägner sedan tidigare, framför allt Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders stora tvåbandsverk från 1978–80, som är Knutsons viktigaste källa utöver Elins (Knutson kallar henne gärna så) egna brev, arbetsböcker och skrifter. Men denna biograf ser sitt föremål utifrån sitt eget temperament, och som både biografen och föremålet är framstående pennskaft blir texten därefter och läsningen njutbar.

Jag tror att Wägners besvärlighet har två sidor: å ena sidan var hennes höga ideal: särartsfeminist i Ellen Keys efterföljd, radikalpacifist, vegetarian, kväkare, svårsmälta i samtiden ibland även för åsiktssystrar; å andra sidan kunde hon ha bristande empati med människor i sin omgivning som gör henne personligen mindre sympatisk både i samtidens och eftervärldens ögon. I gruppen kring Fogelstad och tidningen Tidevarvet var det ideliga slitningar på både det personliga och det politiska planet. Och trots sin feministiska medvetenhet drogs Elin Wägner ständigt till olämpliga män: journalistkollegan på Helsingborgs-Posten som bröt ett äktenskapslöfte; maken 1910–22 John Landquist som ständigt bedrog henne (de förblev dock vänner livet ut); en tysknationalistisk adelsman i efterkrigstidens Österrike; den gifte författarkollegan Sigfrid Siwertz. Det har uppenbarligt roat Ulrika Knutson att få skriva öppet om alla dessa historier, som tidigare biografer behandlat mer diskret.

Men de kvinnliga vännerna är viktigast, ett pärlband av märkeskvinnor från första hälften av 1900-talet. Knutson citerar ymnigt ur brev till Ellen Key, Emilia Fogelklou, Elsa Björkman-Goldschmidt, Ester Blenda Nordström, Fogelstadskvinnorna och de yngre Flory Gate och Barbro Alving. Det är i nätverkandet med dem som Wägner hittar sin energi. En alldeles speciell relation har hon till hushållerskan Linnéa Johansson, som hon kamperade ihop med i 40 år. Av brev mellan dem att döma var de uppriktiga vänner utan att någonsin ifrågasätta förhållandet matmor – underlydande. Wägner duade Linnéa, som tilltalade henne i tredje person som ”Frun”.

Elin Wägner var rastlöst verksam hela sitt liv, med depressioner och en gång ett riktigt utmattningssyndrom som följd. Hon var flitig journalist i Idun och Dagens Nyheter och Tidevarvet, rösträttskvinna och sedan aktiv i flera andra kvinnoorganisationer i Sverige och internationellt, hjälparbetare i Wien efter kriget, lärare på Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad, fostermor för sin brorson och en hel del annat. Knutson ger befogat utrymme åt allt detta. Men främst var Wägner skönlitterär författare. Om Ulrika Knutson kanske inte hittar in till kärnan i Wägners motsägelsefulla personlighet har hon i alla fall mycket förtjänstfullt lyft fram författaren, med insiktsfulla och inkännande referat och analyser av hennes många romaner (många fler än jag kände till) från debuten 1908 med Norrtullsligan till den sista Och vinden vände bladen 1947. Många av hennes romaner – mest känd är väl Åsa-Hanna från 1918 – utspelar sig i bondemiljö i Småland. Det var en miljö Wägner var hemma i efter barndomens somrar hos morfar kyrkoherden i Berg i Kronobergs län. På 1930-talet bosatte hon sig där permanent, i ett hus med namnet Lilla Björka, som numera är öppet för allmänheten. Här hämtade hon också inspiration till det verk som med tiden kommit att anses som hennes viktigaste, Väckarklocka från 1941, en uppgörelse med världens vanvett och med profetiska varningar om miljöförstöring.

Pennskaftet heter ju Elin Wägners genombrottsroman från 1910. Den fick ge namn åt en kategori kvinnliga journalister som skrev vardagsnära, humoristiskt och snärtigt, som Wägner själv, Else Kleen, Barbro Alving (Bang) och Marianne Höök. Ulrika Knutson är ett sentida pennskaft som med denna bok visar att hon inte står sina äldre medsystrar efter.