2023-06-30 Mohamed Mbougar Sarr: Fördolt är minnet av människan (2021; svensk övers. Cecilia Franklin, Albert Bonniers Förlag 2023; 428 s.). Jag tror att ”polyfon roman” är en någorlunda vedertagen beteckning för en roman med många olika berättarröster. Denna roman är i hög grad en sådan. Men jag skulle också säga att det är en kontrapunktisk roman, där stämmorna flätas ihop, går ut ur och in i varandra och bygger upp en tonalitet som är mer än stämmorna lagda tillsammans. För att fullfölja den musikaliska parallellen är den också ställvis en kanon, där en stämma färdas genom flera andra innan den når läsaren.

Vi har alltså att göra med ett litterärt hantverk på hög, närmast virtuos nivå. Man kan jämföra med en (än så länge) mer känd författare som Roberto Bolaño. Och liksom denne håller Mohamed Mbougar Sarr därtill en hög konstnärlig nivå. Goncourtpriset 2021 förefaller ytterst välförtjänt.

Sarr är född och uppvuxen i Senegal. Han gick i franskspråkigt gymnasium där och flyttade sedan till Frankrike, där han etablerat sig som författare. Därvidlag påminner han mycket om romanens berättarjag, Diégane, även om historien i övrigt är helt fiktiv.

Bokens centrala berättelse är att Diégane råkar komma över en som det verkar helt bortglömd roman från 1938, ”Omänsklighetens labyrint”, av den senegalesiske ”T C Elimane”. Det visar sig att boken gjorde sensation men senare anklagades för att vara plagiat, varpå förlaget drog in hela upplagan och författaren gick under jorden. Diégane bestämmer sig för att spåra författaren, och så börjar en odyssé i tid och rum som inleds på 1880-talet, slutar 2017, utspelar sig i tre världsdelar och innefattar ett stort antal personer som direkt eller, oftare, indirekt kan förmedla pusselbitar till Elimanes historia. På resan får vi inblickar i fransk kolonialism och rasism, afrikanska inbördeskrig med vidriga våldsdåd, Paris under ockupation, Förintelsen, litterär efterkrigstillvaro i Argentina (Gombrowicz, Ernesto Sábato) och, allra mest, liv och öde bland vanliga (och några mindre vanliga) människor i Senegals byar och städer. Kärlek och sex är också viktiga ingredienser. Det är styvt gjort och håller läsaren oavbrutet fängslad. Men allra starkast lyser romanen som en hyllning till litteraturen och dess kraft att förändra människorna och deras tillvaro.

Mohamed Mbougar Sarr skriver en bitvis ordrik men aldrig monoton prosa, väl tillvaratagen i Cecilia Franklins översättning. Känslorna ligger på ytan, men det finns plats för humor och satir. Läsningen blir en totalupplevelse av ovanligt slag. Romanen är inte direkt lättläst, men jag skulle inte betrakta den som svår.

Till sist: Jag tycker den svenska titeln svarar dåligt mot det franska originalet La plus secrète mémoire des hommes, snarast ”Mänsklighetens hemligaste minne”. Den svenska versionen är dels onödigt högtravande, dels förvandlar den en vanlig subjektiv genitiv (människors minne av något) till en objektiv genitiv (någons minne av en människa), som jag tror är svår att tolka in i den franska titeln. En liten skönhetsfläck på boken som produkt, men det storartade innehållet förblir lyckligtvis oskatt.