I Kuopio går livet vidare

2023-09-23 Sirpa Kähkönen: En sällsam orkidé (2009; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2023; 447 s.). Det här är femte delen i Sirpa Kähkönens i Finland hyllade, i Sverige helt negligerade sjudelade ”Kuopiosvit”. I Finland utgavs serien 1998–2016, till svenska har Lind & Co. gett ut en del årligen sedan 2019. På svenska finns också den mästerliga romanen Granitmannen (2017) och faktaboken Livsöden i Finlands bortglömda fångläger (2018), även de hos Lind & Co. Mina texter om samtliga dessa böcker finns här på bloggen.

Serien har självbiografisk bakgrund. Torparflickan Anna som gifter in sig i den kommunistiska arbetarfamiljen Tuomi har som förebild författarens mormor. Hon och familjen är huvudpersoner i de två första delarna, men såvitt jag förstår blir serien mer och mer fiktiv allteftersom nya gestalter introduceras, och volymerna blir kollektivromaner med hela samhället Kuopio, inte minst dess borgerliga delar, som protagonist, medan familjen Tuomi hamnar mer i bakgrunden.

Denna femte del utspelar sig liksom den närmast föregående under ett enda dygn, då juni 41, vid upptakten till fortsättningskriget, nu juni 42, när detta övergått till ställningskrig. Fortfarande kommer dödsbud från fronten, och kriget genomsyrar vardagen genom knappheten på allt men också genom de många tyska militärerna på permission i staden. Handlingen drivs framåt av förberedelserna för den festlighet som mot alla odds ska arrangeras på restaurang Tatra (där Anna arbetar som servitris). Det är ett kärt återseende med henne och de andra gestalterna från tidigare. Mest påfallande är att flera nya par har bildats. Annas väninna Helvi har till sist svarat ja på poliskonstapel Heiskanens enträgna uppvaktning, kvinnokarlen Ensio Mertanen har slagit sig till ro i Tatrarestauratrisen Edith Vallis varma famn och änklingen doktor Kelo har slagit sina påsar ihop med den frånskilda fru Lehtivaara och tagit hennes dotter med den utvisade engelsmannen Mulligan som sin egen. Till och med den tillknäppta Anna håller på att ge vika för den tungsinte klarinettisten Torkkeli. (Annas man Lassi är veterligen fortfarande i livet fastän han är helt frånvarande i denna del.) Som i nästan alla delar introduceras en ny, utifrån kommande person som sätter snurr på handlingen. Den här gången är det en ung men redan erfaren belgisk krigskorrespondent, Marieke Candrix. Hon är intelligent och en vaken iakttagare men tenderar att romantisera den finska livsstilen. Hon är heller inte främmande för sin ledsagare direktör Ilmari Lehtivaaras uppvaktning.

Romanens mest dramatiska episod ligger i tiden före berättelsens nu. Det är ett utbrott av dysenteri bland ryska krigsfångar, som slutar illa för dessa men också utsätter doktor Kelo och två unga hjälpsystrar för livsfara. De senare är Helvis dotter Mari och dennas väninna Ani, kvinnoblivande tonåringar som drar till sig de tyska militärernas blickar, som de både lockas och stöts bort av. I en fjärde parallellhandling återser vi en av Sirpa Kähkönens finaste romanskapelser, den begåvade föräldralöse Juho, hans något äldre kamrat Arvi och hur de tar om hand om den övergivna lilla Charlotta (Saaralotta).

Trots att det egentligen inte händer så mycket från gryningen fram till den juninatt som inte blir av är det en njutning att läsa Kähkönens prosa – i Mattias Huss oerhört skickliga återgivning – som blandar realism, psykologiskt inkännande och sinnliga naturskildringar på ett språk som hela tiden bultar och lever och stundom blir rent lyriskt. Annars markerar denna del knappast någon utveckling av författarskapet utan kan snarare ses som en fortsättning av förra delen. En läsupplevelse är det ändå, och jag ser redan fram mot de två avslutande delarna.

Westö förnyar sig – igen

2023-09-14 Kjell Westö: Skymning 41. Roman från en krigstid (Albert Bonniers Förlag 2023; 414 s.). Titeln anknyter ju tydligt till den tidigare romanen Hägring 38 och ska väl visa på att detta inte är en av Westös breda episka romaner som utspelar sig under lång tid, utan en i tid och rum och persongalleri mer avgränsad historia. Men denna roman skiljer sig på flera sätt från företrädaren och innebär – igen – något nytt i Westös författarskap. Hägring 38 var en tät och händelsedriven historia. I Skymning 41 händer det egentligen inte särskilt mycket; berättelsens fokus ligger helt på de två huvudpersonernas relation samtidigt som den ger djuplodande karaktärsteckningar av dem av ett slag som jag knappast sett tidigare hos Westö. Vinterkriget, mellanfreden och det begynnande fortsättningskriget utgör fonden i berättelsen men är egentligen huvudmotivet för denna bok. Westö har sagt att krigsåren legat för nära hans familjehistoria (både morfar och farfar stupade) för att skriva om, men nu, när hans ålderssiffra börjar på 6, har han känt sig mogen. Och han har lyckats utomordentligt väl.

Berättelsen växlar regelbundet mellan de två huvudpersonernas perspektiv. Skådespelerskan Molly Timm turnerar vintern 1940 med Svenska Teatern i Sverige. Hennes fästman journalisten Henry Gunnars rapporterar från fronten till Hufvudstadsbladet. Deras ömtåliga relation mår inte bra av den flera månader långa separationen, och inte bättre av deras respektive tillvaro. Molly vantrivs i sina roller; hon har varit en uppburen filmstjärna, men den seriösa teaterkarriären har gått i stå. Henry påverkas djupt av fruktansvärda upplevelser vid fronten, och dessutom censureras han av tidningsledningen när han försöker skriva mer sanningsenligt och mindre heroiskt. Från återseendet på våren 40 fram tills att Henry åter beger sig till fronten vid fortsättningskrigets utbrott går parets förhållande i vågor, skildrat av Westö med psykologiskt djup och språklig skärpa av ovanligt slag. Molly och Henry känns som äkta människor, och personerna runt dem är också trovärdiga. Kärt återseende för övrigt med en av Westös främsta litterära skapelser, den oförbränneliga Lu(cie) Lilliehielm från Där vi en gång gått, som här figurerar i en biroll som väninna till Molly. Det dagliga livet och sociala umgänget i Helsingfors och i skärgården skildras med stark tids- och lokalfärg, där tobaken och spriten har framträdande roller. Men också sexualiteten, i flera explicita scener, har en större betydelse än jag kan minnas från Westös tidigare verk.

Det är ändå kriget, det pågående eller hotande, och vad det gör med människorna och samhället, som är Westös viktigaste ärende. Brutaliteten i striderna framställs grafiskt, och den underliggande frågan är vilka offer som fosterlandet kan kräva. Sanningen måste stryka på foten för att upprätthålla allmänhetens stridsmoral; vad blir det för sorts samhälle av det? I ett intressant avsnitt besöker Henry det psykiatriska krigssjukhuset i Rauha och konfronteras med två olika synsätt på psykiska krigsskador: vårdfall eller simulanter, kort uttryckt. Tidigare i år kom i svensk översättning en viktig bok i detta ämne, Ville Kivimäkis Sargade själar. De finska soldaternas krigstrauman 1939–1945, som jag skrivit om här och som Westö säkert tagit del av.

Kjell Westö är kanske inte någon litterär nydanare, men han har tagit den realistiska romanen till en ny nivå. Hans berättarteknik är mästerlig. Han skriver i tredje person, men allt som händer ses ur omväxlande Mollys och Henrys perspektiv. Han växlar smidigt mellan dialog, relation och svävande anföring, så att läsaren än är åhörare, än inne i Mollys eller Henrys huvud. Berättandet börjar lite långsamt, men takten skruvas upp nästan omärkligt undan för undan fram till den oundvikliga peripetin. Jag graderar inte Westös romaner sinsemellan men konstaterar att detta är en Kjell Westö-roman på högsta nivå.

Kuopiokrönikan blir bara bättre

2022-11-07 Sirpa Kähkönen: Vingar av lakan (2007; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co., 2022; 487 s.). Det här är fjärde delen av Sirpa Kähkönens mäktiga och magnifika Kuopio-heptalogi (Jon Fosses nya sjudelade verk heter ju ”Septologin”, men det är en ful sammanblandning av grekiska och latin, tycker helklassikern). Lind & Co. fortsätter oförtrutet med översättningarna, trots den svenska kritikens murlika tigande. Förlaget och översättaren är värda allt beröm!

Det här är den hittills längsta boken i serien, lite paradoxalt då den utspelar sig under en enda dag sommaren 1941, precis i början av fortsättningskriget, innan finska trupper ännu satts in i strid. Kähkönen förnyar sig hela tiden, både till form och innehåll. Det är ingen jämnt framlunkande familje- eller stadskrönika, som t.ex. Fogelströms Stad-serie, utan varje roman är där i sin egen rätt.

I Vingar av lakan är den ursprungliga huvudpersonen Anna Tuomi (baserad på Kähkönens mormor) och hennes familj något skjutna åt sidan, och de borgerliga kretsarna har fått större utrymme. Romanens motor är en ny figur, kabarésångerskan Mizzi Unruh från Viborg, som missat Amerikabåten från Petsamo och nu söker upp gamla arbetskamrater, som återfinns på – den stängda – restaurang Tatra i Kuopio. Hon har också en liten dotter med sig, Charlotta, av finska tungor kallad Saaralotta. Vad det ska bli av dem är bokens röda tråd. Liksom förstås oron för kriget, blandad med optimism om att det snart ska vara över. Arbetarfamiljerna sliter för mat för dagen, medan borgarna har andra bekymmer. Stupade anhöriga sörjs i båda kretsarna. Till formen är det en kollektivroman, där fokus förflytta mellan familjer och personer mellan varje kapitel. Ett ryskt bombanfall utgör en dramatisk kulmen.

Personkaraktäristiken är Kähkönens styrka, och liksom i förra romanen är hon rent mästerlig med att gestalta barn, som pojken Juho från förra boken och flickan ”Saaralotta”, vars beskyddare Juho uppfattar sig som. Ett särdrag som jag inte minns från de tidigare delarna är en poetisk besjälning av naturen och döda objekt. Ett fint exempel mot slutet av romanen, när det kvällas, är månen som iakttar staden och försöker få i gång ett samtal med en bronsstaty. Det är både vackert och humoristiskt.

Sirpa Kähkönens mycket varierade språk, ömsom sakligt, ömsom poetiskt tas mycket väl tillvara av Mattias Huss. Men helt invändningsfri är översättningen inte. I inte så fall har han inte gett sig (eller getts?) tid att hitta den mest idiomatiska översättningen utan stannat vid den ordagranna. Några exempel: Mannerheim var fältmarskalk, inte ”krigsmarskalk” (finska sotamarsalkka); luftvärnskanoner har ställningar, inte ”stationer” (finska asema) och en hamn har ett inlopp, inte en ”mynning” (finska sataman suu). Särskilt ”krigsmarskalk” är störande, då Mannerheim förekommer i ett par fantasifulla scener. Jag tar upp detta därför att översättningen annars är så väldigt bra, och skönhetsfläckarna hade varit lätta att avlägsna. Och väldigt bra är ju först och främst romanen. Håll ut, Kristoffer Lind, och ge oss de återstående delarna!

Kuopio sommaren 1940

2020-08-17 Sirpa Kähkönen: Järnnätter (2002; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2020; 326 s.). Sirpa Kähkönen (f. 1964) är en av Finlands främsta skönlitterära författare. I Sverige blev hon känd först med den Finlandiaprisbelönta romanen Granitmannen (2015, på svenska 2017), men i Finland slog hon igenom redan 1998 med den första delen i den sju volymer långa s.k. Kuopiosviten. Den har det pigga förlaget Lind & Co börjat ge ut på svenska. Första delen, Brudar i svart, kom förra året, och nu är det dags för den andra. Förlaget har också gett ut faktaboken Livsöden i Finlands bortglömda fångläger (2010, på svenska 2018), som dokumenterar verkligheten bakom romanserien, som bygger på författarens morföräldrars upplevelser. Jag har skrivit om alla tre i detta forum.

Första delen slutar 1939, strax före vinterkriget. Huvudpersonen Annas man Lassi har frigivits efter sju år i fängelse för kommunistisk verksamhet. Andra delen utspelar sig sommaren 1940. Vinterkriget har alltså passerat. Lassis unge brorson Jalmari har stupat, och strax efteråt dör Annas svärfar. Den tidigare så kraftfulla svärmodern börjar tackla av, inte minst mentalt. Lassi har varit vid fronten i något slags straffkompani och kommer hem som ett fysiskt och psykiskt vrak. Det kommer an på de två kvinnorna Anna och hennes svägerska Hilda att hålla liv – bokstavligen – i hushållets medlemmar, till vilka också hör Annas ettåriga tvillingar. Hilda har sitt arbete på ett tvätteri, men Anna kan inte arbeta när hon har barnen att ta hand om. Pengar är det ont om; å andra sidan finns nästan inget att köpa. Man gräver upp blomsterrabatter och sår grönsaker och odlar potatis på ett annat stycke land. En ljuspunkt är vänskapen med den från Karelen evakuerade servitrisen Helvi och hennes ca tioåriga dotter. Anna är totalt utarbetad, men hon måste ju orka, för barnens skull. Annas gamla väninna Lilja lär ha synts i trakten men inte gett sig tillkänna, och inför ett annalkande nytt krig börjar de gamla kommunisterna sin hemliga verksamhet igen, något som Anna vill och måste hålla sig ifrån. I möten med överhetens representanter (läkare, säkerhetspolis) lyfts klassklyftorna fram och fördomar blottas.

Detta låter som en outhärdlig misärskildring, men så är inte alls läsningen eftersom prosan är av så hög litterär halt (jag utgår från att Mattias Huss utomordentliga översättning gör originalet rättvisa). Ett rättframt berättande avlöses ofta av mer reflekterande, nästan poetiska partier, och författarens inlevelse i sina gestalter är så stark att den smittar av sig på läsaren. Konstnärligt är Järnnätter ett stort steg framåt från Brudar i svart. Förlaget har utlovat tredje delen till nästa år. Hur ska jag kunna ge mig till tåls till dess?

Meinander x 2

2020-08-07 Henrik Meinander: Samtidigt. Finland och omvärld 1968 (Schildts & Söderströms 2019; 408 s.) och 2020-08-11 Kalejdoskopet. Studier i Finlands historia (Schildts & Söderströms 2020; övers. av original på finska och engelska Tobias Pettersson; 345 s.). När det kommer till produktivitet och vilja att föra ut forskning i omvärlden är Henrik Meinander, professor i historia vid Helsingfors universitet, ett föredöme. Hans forskningsobjekt är nästan alltid Finland, men, i motsats till mycken äldre forskning i hans hemland är den programmatiskt icke-nationalistisk och sätter alltid in den finländska historien i en internationell kontext. Känd är t.ex. hans ovilja att benämn händelserna 1918 för något annat än en del av första världskriget. Detta dubbla perspektiv är allestädes närvarande i båda de verk som behandlas här.

Meinander har redan tidigare skrivit en monografi över ett bestämt år: 1944. Krig, samhälle, känslolandskap (2009). Den var som de flesta liknande årtalsböcker kronologiskt upplagd, månad för månad. Den nya boken Samtidigt är däremot tematiskt disponerad, där året 1968 förvisso är i fokus, men blickar bakåt och framåt är legio. Dispositionen är samtidigt rätt schematisk: tio kapitel med vartdera tre avsnitt, alla av ungefär samma längd, tio till tretton sidor. Boken är tämligen fylligt illustrerad, så texterna är ännu något kortare än vad sidantalet ger vid handen, vilket tillsammans med Meinanders läsartilltal gör boken lättläst. Författaren börjar med att sätta in Finland på dess plats i omvärlden, fortsätter med presidenten och finsk inrikespolitik, gör sedan utblickar i omvärlden (Biafra, Vietnam, Moskva) för att, nedtonat, skildra 68-rörelserna och den speciella riktning dessa tog i Finland. Därefter övergår han till vardagslivet, medierna och kulturen och avslutar med att reflektera över årets betydelse i eftervärlden. Boken är en gedigen lektion i Finlands hela efterkrigshistoria, inte bara året 1968.

Henrik Meinander är en historiker som aldrig bara berättar, utan han kontextualiserar och problematiserar ständigt. Det blir särskilt tydligt i Kalejdoskopet, en samling artiklar och essäer från olika håll och tider. Tio av de femton bidragen är översatta från finska (sju) eller engelska (tre). Flera artiklar behandlar klassiska tvistefrön i finländsk historia, som jägarrörelsens betydelse, fortsättningskriget som ett finskt separatkrig, Kekkonen och Sovjetunionen och den finsknationella historieuppfattningen. Några bidrag behandlar enskilda personer men aldrig som isolerade utan insatta i sin samtid. Det gör texterna om Risto Ryti och Johannes Virolainen mycket läsvärda. Bokens centrala kapitel, och dess i särklass längsta (50 sidor mot genomsnittligt 15–20) heter ”Det långa 1900-talet” och är en jämförande studie av Finlands och Sveriges demokratiska utveckling från 1890 till i dag. Meinander visar på likheterna men framhäver, trogen sitt program, de skillnader som betingas av ländernas olika historia och geopolitiska situation. Det är f.ö. påfallande hur ofta just Sverige får utgöra jämförelseobjekt i Meinanders studier, kanske naturligt för innehavaren av den svenskspråkiga historieprofessuren i Helsingfors. Som naturligt med den här sortens hopplock kan helheten te sig lite splittrad, men vart för sig är bidragen intressanta. Den som inte läst Meinander tidigare skulle jag i första hand rekommendera Samtidigt.