2024-09-19 Bengt Ohlsson: Helga (Albert Bonniers Förlag 2024; 375 s.). Helga Berg är en 60-årig hemmafru i en välbärgad familj i 1930-talets Stockholm. Maken Ivar är vid UD. Äktenskapet är tryggt men erotiskt svalt, och Helga har snarast varit lättad sedan hon upptäckt att maken har en älskarinna (hon kommer på andra tankar senare). Hon har tre barn: den 30-åriga dottern Signe från ett tidigare liv och tvillingarna Holger och Bosse med maken. I hushållet finns också den gamla trotjänarinnan Hermine, och Helga har en bästa väninna, Agnes, som hon kan anförtro allt. Men efter en, rätt misslyckad, semestervecka med den gravida och påfallande aviga Signe hittar Helga ett brev som kommer att vända upp och ner på hela hennes tillvaro. Brevskrivaren har nämligen hittat en trettio år gammal dagbok, som avslöjar att en älskare, inte Helgas avlidne make pastor Gregorius, är far till Signe. Och inte nog med det. Helga ska också ha sporrat dagboksförfattaren, en doktor Glas, till det mord på pastorn som doktorn bekänner i dagboken. Och så materialiserar sig den svekfulle älskaren, Klas Recke, som fått ta del av dagbokens innehåll, och kräver att få träffa sin dotter. Helga inser att den trygghet hon byggt upp under trettio år hotar att raseras.

 

Jag har avsiktligt undvikit att i denna resumé göra några referenser till Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Skälet är att Helga står så utmärkt på egna ben och inte behöver stöd av någon föregångare. Den går heller inte i dialog med förlagan, som t.ex. Gun-Britt Sundströms För Lydia eller Bengt Ohlssons egen Gregorius gjorde. Doktorn och pastorn är rätt vaga bifigurer, och även om Helga tänker tillbaka på sin ungdom och händelserna för trettio år sedan är det i berättelsens nutid som hela handlingen utvecklar sig. Det är en roman om lögner och svek och om svårigheten att förlåta. Signe får formulera en viktig insikt: Man kan be om förlåtelse men man kan inte begära den. Förlåtelse ges frivilligt, och det kan dröja innan den förfördelade är mogen att göra det.

 

Med Helga har Bengt Ohlsson målat ett storslaget personporträtt, en kvinna på gränsen till sammanbrott som inte vet vad hon ska ta sig till. Hon gestaltas med utsökt litterär konst. Romanen är skriven i jagform och berättad i presens. Det som sker ses enbart genom Helgas ögon och uttrycks enbart med hennes ord. Det yttre skeendet utgör dock bara en mindre del av texten; resten är Helgas tankar, grubbel, fantasier, minnen samt, ett fint konstgrepp, hennes iakttagelser av det som pågår runtomkring: en sädesärla som försöker ta en för stor larv; en bilmekaniker som rotar under huven medan en otålig bilägare tittar på. Tids- och rumsmarkörer är väl tillvaratagna utan att vara någon huvudsak, men det spanska inbördeskriget tränger sig på på olika sätt. Språket är inte tidsbundet men har några fint inprickade markörer: Man tar en ”droska” hem från festen och ett ”pulver” mot huvudvärken. Jag har inte läst så många verk av Bengt Ohlsson, men jag undrar om inte detta är hans bästa roman hittills, i mina ögon starkare är den Augustprisbelönade Gregorius.