Etikett: Jakobstad

Lars Sund rundar av med mersmak

2025-03-04 Lars Sund: Prinsessan av Vasa (Förlaget M 2024; 463 s.). Hur dog Valborg Fellman? Som skulle spela mot tre andra amatörer i Tjechovs ”Tre systrar”, i en föreställning som aldrig blir av. Denna kriminalgåta bildar upptakten till Lars Sunds Tre systrar och en berättare (2014), första delen i hans Jakobstadstrilogi, som avslutas med denna volym, där Sund knyter samman början och slut genom att ge lösningen på gåtan. Det är en stilenlig avrundning av ett mycket väl sammanhållet verk som skildrar 70 år av Jakobstads, Österbottens och Finlands historia. Och här finns trådar bakåt till Sunds förra stora romanverk, Siklaxtrilogin, den som inleddes med Colorado Avenue. Så bygger en skicklig epiker sin skenbara verklighet.

Men nu är det 2018. En av de ”tre systrarna” från första boken, Iris Kvarnström (eller Myllymäki, som hon egentligen heter) ligger på intensiven på Mellersta Österbottens centralsjukhus i Karleby, och utgången är oviss. Hennes guddotter Alexandra Schalin-Holm, 28 år, dansare, har just börjat en båtluff i Stockholms skärgård med sin pojkvän Sam när hon får telefon från sjukhuset och omedelbart, och okaraktäristiskt, avbryter resan för att så snabbt som möjligt komma till Iris sjukbädd. Dit ansluter också Alexandras far tonsättaren Alf Holm, huvudpersonen i trilogins andra del Där musiken började (2018) och hans sambo Maria. Vakandet och oron sätter minnet hos båda i arbete, och det är minnesbilderna, tillbakablickarna, som är romanens kött och blod. Vi läsare blir påminda om gestalter och händelser från de tidigare delarna och får veta en hel del nytt om dem, speciellt om Iris, som var rätt frånvarande i andra delen, men framför allt får vi följa Alexandras uppväxt och utveckling. Lars Sund firar triumfer som psykologisk gestaltare i teckningen av den moderlösa, socialt osäkra flickan som finner trygghet bara i dansen. Att hon finns någonstans på autismspektrumskalan förstår läsaren innan det skrivs uttryckligen. Far–dotter-relationen beskrivs också rörande. Central är den utförliga skildringen av Alexandras tid som elev på Iwansons dansskola i München (den finns på riktigt). Ett övergrepp som annonseras tidigt berättas med omskakande realism. Grundtonen i romanen är allvarligare än tidigare, men humorn slår igenom då och då. Särskilt minnesvärd är berättelsen om Alexandras dop på det Schalinska sommarresidenset i skärgården, med plötsligt åskväder och ösregn. Blev hon döpt på riktigt?

Många andra i det persongalleri vi lärt känna under trilogins gång spelar viktiga, och väl gestaltade, biroller, men de får utelämnas här för att hålla texten rimligt lång.

Det är en omisskännlig Lars Sund-roman, men allt är sig inte likt. Den största skillnaden är att här inte finns en i texten närvarande berättare, som samtalar med läsarna och ibland gör dem osäkra. Berättaren i Prinsessan av Vasa är visserligen allvetande men håller sig med ett par små undantag anonymt i bakgrunden. Med en mer opersonlig berättare blir stilen över lag nedtonad, även om Sunds förmåga till överraskande men träffande liknelser lyckligtvis finns kvar. Som på sidan 270. ”De mumlade ord till henne [Alexandra], de flesta nådde aldrig fram utan föll ner på golvet och dog som övergivna fågelungar.”

Lars Sund är sig lik – fast bättre

2018-09-06 Lars Sund: Där musiken började. ”Doktor Faustus från Jakobstad” kunde vara en alternativ titel på denna roman, som är nummer två i Lars Sunds Jakobstadstrilogi (fast han nämner aldrig staden vid namn; det heter konsekvent ”vår stad”). Min alternativtitel är inte gripen ur luften. Författaren meddelar själv i en slutnot att det finns två citat från Thomas Manns roman insprängda i texten. Båda romanerna handlar om en fiktiv tonsättare, vars fiktiva verk analyseras musikologiskt. Båda har flera bihandlingar som tillåts ta mycket utrymme, båda innehåller personlig tragik. Och båda har en fiktiv berättare som själv är mycket synlig i sin berättelse.

Olikheterna är dock större. Sunds protagonist Alf Holm är ingen Adrian Leverkühn som ingår en pakt med Djävulen, och Jakobstad med omnejd är inte – verkligen inte – Tyskland under nazismen. Hos Lars Sund rör vi oss i ett Finland som sakta men säkert hämtar sig från kriget och den första svåra efterkrigstiden. De tre systrarna från förra romanen är tillbaka (Alf Holm är son till en av dem, Ulla-Maj), även om skådespelerskan Iris här bara har en liten biroll). Porträtten av Ulla-Maj Holm, folkskollärare, så småningom skoldirektör och riksdagsledamot, och Maggi Schalin, som så perfekt spelar sin roll av representativ hustru till den framgångsrike(?) affärsmannen Göran, är utförliga och djupt inkännande och känns för mig som bokens viktigaste tema, trots Alf och hans och tidens musik. Boken har för övrigt flera vackra kvinnoporträtt, särskilt av Maggis tre döttrar, som alla kommer att spela en roll i Alf Holms liv.

Vi är vana vid Lars Sunds berättarteknik, med en berättare som själv är högst närvarande i texten och inte sällan säger sig vara osäker på sanningshalten i det han skriver, och många hopp fram och tillbaka i tiden. Vi känner också igen hans språk, med dess träffande, sinnliga metaforer och liknelser. Men inom denna ram har han lyckats förnya sig. Språket är fräscht som en daggdroppe på ett rosenblad (eller hur Sund nu skulle uttrycka det), och berättelsen har engagemang och värme, humor och tragik. Vad kan vi inte vänta av tredje delen?