Westö förnyar sig – igen

2023-09-14 Kjell Westö: Skymning 41. Roman från en krigstid (Albert Bonniers Förlag 2023; 414 s.). Titeln anknyter ju tydligt till den tidigare romanen Hägring 38 och ska väl visa på att detta inte är en av Westös breda episka romaner som utspelar sig under lång tid, utan en i tid och rum och persongalleri mer avgränsad historia. Men denna roman skiljer sig på flera sätt från företrädaren och innebär – igen – något nytt i Westös författarskap. Hägring 38 var en tät och händelsedriven historia. I Skymning 41 händer det egentligen inte särskilt mycket; berättelsens fokus ligger helt på de två huvudpersonernas relation samtidigt som den ger djuplodande karaktärsteckningar av dem av ett slag som jag knappast sett tidigare hos Westö. Vinterkriget, mellanfreden och det begynnande fortsättningskriget utgör fonden i berättelsen men är egentligen huvudmotivet för denna bok. Westö har sagt att krigsåren legat för nära hans familjehistoria (både morfar och farfar stupade) för att skriva om, men nu, när hans ålderssiffra börjar på 6, har han känt sig mogen. Och han har lyckats utomordentligt väl.

Berättelsen växlar regelbundet mellan de två huvudpersonernas perspektiv. Skådespelerskan Molly Timm turnerar vintern 1940 med Svenska Teatern i Sverige. Hennes fästman journalisten Henry Gunnars rapporterar från fronten till Hufvudstadsbladet. Deras ömtåliga relation mår inte bra av den flera månader långa separationen, och inte bättre av deras respektive tillvaro. Molly vantrivs i sina roller; hon har varit en uppburen filmstjärna, men den seriösa teaterkarriären har gått i stå. Henry påverkas djupt av fruktansvärda upplevelser vid fronten, och dessutom censureras han av tidningsledningen när han försöker skriva mer sanningsenligt och mindre heroiskt. Från återseendet på våren 40 fram tills att Henry åter beger sig till fronten vid fortsättningskrigets utbrott går parets förhållande i vågor, skildrat av Westö med psykologiskt djup och språklig skärpa av ovanligt slag. Molly och Henry känns som äkta människor, och personerna runt dem är också trovärdiga. Kärt återseende för övrigt med en av Westös främsta litterära skapelser, den oförbränneliga Lu(cie) Lilliehielm från Där vi en gång gått, som här figurerar i en biroll som väninna till Molly. Det dagliga livet och sociala umgänget i Helsingfors och i skärgården skildras med stark tids- och lokalfärg, där tobaken och spriten har framträdande roller. Men också sexualiteten, i flera explicita scener, har en större betydelse än jag kan minnas från Westös tidigare verk.

Det är ändå kriget, det pågående eller hotande, och vad det gör med människorna och samhället, som är Westös viktigaste ärende. Brutaliteten i striderna framställs grafiskt, och den underliggande frågan är vilka offer som fosterlandet kan kräva. Sanningen måste stryka på foten för att upprätthålla allmänhetens stridsmoral; vad blir det för sorts samhälle av det? I ett intressant avsnitt besöker Henry det psykiatriska krigssjukhuset i Rauha och konfronteras med två olika synsätt på psykiska krigsskador: vårdfall eller simulanter, kort uttryckt. Tidigare i år kom i svensk översättning en viktig bok i detta ämne, Ville Kivimäkis Sargade själar. De finska soldaternas krigstrauman 1939–1945, som jag skrivit om här och som Westö säkert tagit del av.

Kjell Westö är kanske inte någon litterär nydanare, men han har tagit den realistiska romanen till en ny nivå. Hans berättarteknik är mästerlig. Han skriver i tredje person, men allt som händer ses ur omväxlande Mollys och Henrys perspektiv. Han växlar smidigt mellan dialog, relation och svävande anföring, så att läsaren än är åhörare, än inne i Mollys eller Henrys huvud. Berättandet börjar lite långsamt, men takten skruvas upp nästan omärkligt undan för undan fram till den oundvikliga peripetin. Jag graderar inte Westös romaner sinsemellan men konstaterar att detta är en Kjell Westö-roman på högsta nivå.

I Kuopio går livet vidare

2021-09-29 Sirpa Kähkönen: En vår av is och eld (2004; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2021; 475 s.). Det här är tredje delen i Sirpa Kähkönens sjudelade familjekrönika från Kuopio på 1930- och 40-talet (den första, Brudar i svart, kom på svenska 2019, den andra, Järnnätter, 2020). Denna håller samma höga klass som de två tidigare och innebär också en utveckling av författarskapet.

Romanen tar vid där den förra slutade. Vi får följa familjen Tuomi och deras grannar i arbetarkvarteren från hösten 1940 till midsommar 1941, när Finland åter hamnar i krig med Sovjetunionen. Tiderna är svåra. Det är brist på det mesta: varor, pengar, arbete. Huvudpersonen Anna ska dra försorg om sina små tvillingar Lilja och Otto, sin man Lassi, traumatiserad av lång fånglägervistelse och av vinterkriget, och den sängliggande svärmodern Serafina. Hushållets enda inkomster kommer från svägerskan Hilda, som har arbete på ett tvätteri. Anna och Hilda har svårt att dra jämnt på grund av olikheter i läggning och temperament, men de måste hålla sams för familjens skull. Anna är hela tiden nära utmattningens gräns, men hon måste orka. Viss lättnad får man i mathållningen av riskabelt lakfiske på sjöisen och av den gris som man förtänksamt skaffade i förra delen och som nu ska slaktas.

Nytt, och väldigt välgörande, i denna del är barnperspektivet. I förra delen var Mari en bifigur som dotter till Annas från Karelen evakuerade väninna Helvi. I den här delen är hon en huvudperson, som snabbt mognar från trotsig snärta till ansvarstagande och ansvarskännande ung kvinna. Lika psykologiskt trovärdig är Juho, en i praktiken föräldralös pojke som bor hos sin morfar i kvarteret. I bokens början är han ensam, kantig och misstänksam mot alla, men förstående människor i hans omgivning får honom långsamt att öppna sig. Dessutom har han läshuvud och kan sätta upp som mål att komma in i läroverket.

Även den sociala kretsen vidgas i denna del. En borgerlig familj introduceras, tidningsredaktören Lehtivaara och hans hustru Selma. Den senare är en överklassdam med socialt samvete som tar sig an Juho nästan som en fosterson. En mer svårtydd roll spelar den kraftfulle engelsmannen Mulligan, som varit frivillig i vinterkriget, men vars situation blir svårare i takt med att Finland politiskt och militärt närmar sig Tyskland. Ännu en social spelplats är den frekventerade restaurangen Tatra, där karelska Helvi får arbete som servitris och får in Anna på krogen som köksbiträde. Även svägerskan Hildas liv tar en ny vändning; om till det bättre återstår att se. Utvecklingen ser ut att gå åt rätt håll för många av romanfigurerna, men orosmolnen skockas med ryktena om ett nytt krig.

Sirpa Kähkönens stil känns igen från de föregående delarna: robust berättande ur allvetarperspektiv interfolierat med reflekterande partier som drar åt det lyriska hållet. Romanens gestalter tecknas i helfigur med sina förtjänster och sina fel och brister och är helt trovärdiga. Trots att detta är Sirpa Kähkönens femte bok på svenska har hon nästan inte satt avtryck alls i svenska medier (ingen av dem har recenserats i Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet). Måtte inte Lind & Co förtröttas utan fortsätta låta översätta (Mattias Huss, storartad) och ge ut denna rika och gripande romanserie.

Kuopio sommaren 1940

2020-08-17 Sirpa Kähkönen: Järnnätter (2002; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2020; 326 s.). Sirpa Kähkönen (f. 1964) är en av Finlands främsta skönlitterära författare. I Sverige blev hon känd först med den Finlandiaprisbelönta romanen Granitmannen (2015, på svenska 2017), men i Finland slog hon igenom redan 1998 med den första delen i den sju volymer långa s.k. Kuopiosviten. Den har det pigga förlaget Lind & Co börjat ge ut på svenska. Första delen, Brudar i svart, kom förra året, och nu är det dags för den andra. Förlaget har också gett ut faktaboken Livsöden i Finlands bortglömda fångläger (2010, på svenska 2018), som dokumenterar verkligheten bakom romanserien, som bygger på författarens morföräldrars upplevelser. Jag har skrivit om alla tre i detta forum.

Första delen slutar 1939, strax före vinterkriget. Huvudpersonen Annas man Lassi har frigivits efter sju år i fängelse för kommunistisk verksamhet. Andra delen utspelar sig sommaren 1940. Vinterkriget har alltså passerat. Lassis unge brorson Jalmari har stupat, och strax efteråt dör Annas svärfar. Den tidigare så kraftfulla svärmodern börjar tackla av, inte minst mentalt. Lassi har varit vid fronten i något slags straffkompani och kommer hem som ett fysiskt och psykiskt vrak. Det kommer an på de två kvinnorna Anna och hennes svägerska Hilda att hålla liv – bokstavligen – i hushållets medlemmar, till vilka också hör Annas ettåriga tvillingar. Hilda har sitt arbete på ett tvätteri, men Anna kan inte arbeta när hon har barnen att ta hand om. Pengar är det ont om; å andra sidan finns nästan inget att köpa. Man gräver upp blomsterrabatter och sår grönsaker och odlar potatis på ett annat stycke land. En ljuspunkt är vänskapen med den från Karelen evakuerade servitrisen Helvi och hennes ca tioåriga dotter. Anna är totalt utarbetad, men hon måste ju orka, för barnens skull. Annas gamla väninna Lilja lär ha synts i trakten men inte gett sig tillkänna, och inför ett annalkande nytt krig börjar de gamla kommunisterna sin hemliga verksamhet igen, något som Anna vill och måste hålla sig ifrån. I möten med överhetens representanter (läkare, säkerhetspolis) lyfts klassklyftorna fram och fördomar blottas.

Detta låter som en outhärdlig misärskildring, men så är inte alls läsningen eftersom prosan är av så hög litterär halt (jag utgår från att Mattias Huss utomordentliga översättning gör originalet rättvisa). Ett rättframt berättande avlöses ofta av mer reflekterande, nästan poetiska partier, och författarens inlevelse i sina gestalter är så stark att den smittar av sig på läsaren. Konstnärligt är Järnnätter ett stort steg framåt från Brudar i svart. Förlaget har utlovat tredje delen till nästa år. Hur ska jag kunna ge mig till tåls till dess?