2024-12-04 Tony Samuelsson: Kungen av Nostratien (Wahlström & Widstrand 2024; 348 s.). Om vi börjar med titeln. ”Nostratiska” är benämningen på en synnerligen hypotetisk ”överfamilj”, bestående av de indoeuropeiska, uraliska, semitiska och afro-asiatiska språkfamiljerna plus eller minus några till beroende på forskare. De allra flesta språkforskare ställer sig avvisande, inte för att teorin nödvändigtvis är fel utan för att den är helt obevisbar. Den spelar en viss roll i boken, som led i en ingående diskussion om språkets uppkomst och väsen, i och utanför människan. Den diskussionen är ett av romanens huvudteman, vilket dock de flesta recensenter underlåtit att ta upp.

 

För det här är en roman som flätar ihop teman, tidsplan och metanivåer på ett mycket konstfärdigt sätt, och författaren har satt in dem i en lättläst och underhållande ram, vilket sammantaget gör Kungen av Nostratien till en värdig vinnare av Augustpriset och ger Tony Samuelsson den uppmärksamhet han länge varit värd men som fram till nu förvägrats honom.

 

Vi tar metanivåerna först. Den hyllade författaren Göran Frid har just lämnat in manus till sin senaste bok, ”Älskade vännen” till ”det stora förlaget” på Sveavägen när han drabbas av en stroke som gör honom nästan helt okontaktbar. Det är en roman om manlig vänskap som refereras utförligt av berättarjaget, den halvt misslyckade författaren John Forsman. Denne har nämligen fått i uppdrag av förläggaren Mattias att fylla ut de uppenbara luckor som man hittat i manuset. Läsaren får åka hiss till ytterligare en metanivå när John refererar Frids föregående roman ”Du är bara ett namn”, som handlar om en åldrande författare som konfronteras med sin egen medelmåttighet (är det kanske Göran Frids självuppgörelse?).

 

Huvudberättelsen skildrar Johns brottning med det ofärdiga manuset och hans tankar om vad lakunerna beror på. Har Göran Frid gjort luckorna medvetet i ett försök att beskriva ett sjukdomstillstånd; är det en ”patografi”? En inspelning av ett krampanfall kort före stroken där Frid ”talar i tungor” blir en prövosten. Den här tråden är väldigt spännande att följa och gör romanen till en riktig bladvändare, så mer ska inte refereras här.

 

John är väl ca 40 och har två utgivna och en refuserad roman bakom sig. Han har gett upp sin dröm om att bli den nya generationens proletärförfattare, vilket hans sambo Tilda inte riktigt accepterar. Spökskrivandet åt Göran Frid är bara ett tillfälligt inhopp. John är uppvuxen i Hökarängen med sin mamma, hårfrisörskan Anita. Hon blir god vän med (men inte älskarinna åt) den gamla generationens proletärförfattare Ivar Lo-Johansson, och John kommer under sin barn- och ungdom att umgås mycket med och lära av honom. Om dessa möten med Lo, som John kallar honom, berättar han i återkommande avsnitt genom hela boken. Tony Samuelsson är som jag förstår väl förtrogen med Ivar Los liv och författarskap, så avsnitten kan läsa som fragment av en biografi om den åldrande mästaren. Johns refuserade roman handlar om hans liv med Lo; är det utdrag ur den romanen vi serveras? Metanivå igen.

 

Redan Lo inpräntar hos John vikten av det rätta språket när man skriver om människor. Men tyngdpunkten i språktemat ligger i Göran Frids spekulationer i urspråket (och var det kommer ifrån), människans medfödda språkförmåga och han själv som förmedlare av detta urspråk. Frids idéer är knappast avsedda att tas på allvar, men det finns absolut seriösa tankar bakom.

 

För att nämna ett sista tema innehåller boken också fint ironiska scener från den litterära världen och förlagsvärlden. Trots alla teman och nivåer känns romanen aldrig splittrad utan hänger sömlöst samman. Det är en stor prestation av en författare som har något (eller mycket) att säga och som vet hur man gör det för att locka en stor läsekrets.