Från förlovat till förlorat

2025-02-16 Göran Rosenberg: Det förlorade landet. Israel – en personlig historia (1996; reviderad nyutgåva Albert Bonniers Förlag 2024; 547 s.). Göran Rosenberg och Israel har haft en mycket lång relation. Det är en affär fylld med starka känslor, men Rosenberg är också en intellektuell, faktastyrd historiker och politisk analytiker, och det är från spänningen mellan känsla och intellekt som hans bok får sina stora litterära kvaliteter. Rosenberg är helt enkelt en väldigt bra författare, rättmätigt belönad med det skönlitterära Augustpriset för Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (2012).

Den litterära gestaltningen gör det lättare att ta till sig det tunga sakliga innehållet, och den personliga ansatsen gör läsningen engagerande.

Det finns en tidslinje, som beskriver Rosenbergs väg från 14-årig sionistpionjär, över uppvaknandet 1967 till insikt om Palestinakonfliktens olösliga natur och Israels stora andel av skulden till det, till den sorgset vredgade kritiker av Israels politik som 1996 för första gången gav ut denna bok. Enstaka tidiga övergrepp kan förklaras, om än inte ursäktas, med att det pågick ett krig där Israel blivit angripet, men palestinierna har behandlats illa genom sionismens hela historia, menar Rosenberg. Orsaken stavas JORD. För att tillägna sig landets jord har alla medel varit, ja, kanske inte tillåtna men dock använda.

För att förklara varför det blivit så gör Rosenberg en gedigen genomgång av sionismens och det moderna Palestinas historia. Viktigt för förståelsen är t.ex. de många olika sorters sionism som har legat bakom den judiska invandringen. Ben Gurions och Golda Meirs arbetarsionism präglade statens första decennier, men den numera dominerande högernationalistiska sionismen har också gamla anor. De få som har talat eller talar för förnuft, moderation och försoning har tystats, mördade som Yitzhak Rabin eller marginaliserade. Den Göran Rosenberg som lagt handen vid den nya upplagan ser i ljuset av Hamas pogrom den 7 oktober 2023 och Israels mått- och vettlösa vedergällning inget hopp.

Det här är bara några få reflexioner efter läsning av denna rika och viktiga bok. Skulle jag ha önskat mig något mer hade det varit att Rosenberg ägnat störres utrymme åt arabsidans skuld, som också är stor: anfallskriget 1948; hållandet av palestinier i permanent flyktingskap i flera generationer; Egyptens resp. Jordaniens annektering av Gaza resp. Västbanken; fördrivningen av hundratusentals judar från arabländerna. Detta får heller inte glömmas.

Inget Augustpris men värd Bragdguld

2024-01-25 Eva Ekselius: Vakna mitt folk! Det judiska Europa mellan den franska revolutionen och den ryska (Volante i samarbete med Judisk kultur i Sverige 2023; 550 s.). Undertiteln behöver preciseras. Det judiska Europa är – i Eva Ekselius framställning och var det till stor del också i verkligheten – delat i en västlig och en östlig hälft, som beståtts var sin del av boken. Delarna är också av lite olika karaktär. Den första, västliga, har ett snävare geografiskt perspektiv och är uppbyggd kring centrala gestalter, medan den östliga snarare utgår från rörelser och riktningar inom de judiska grupperna och har ett helhetsperspektiv på Central- och Östeuropa. Men låt det bli sagt med en gång: denna bok är en bragd! Och då avser jag både bredden och djupet i det insamlade materialet och det färdigskrivna resultatet. Den vann inte Augustpriset, men det säger mer om elektorerna än om boken.

Den första delens långa linje är den judiska emancipationen i Västeuropa från upplysningen, franska revolutionen, Napoleoneran, bakslag under romantiken och nationalismen och slutliga genombrott när liberala tänkesätt slår igenom under andra hälften av 1800-talet. Antisemitismen som en motkraft är ständigt närvarande men virulensen varierar. Upplysningsrörelsen, haskala, hade också ett motstånd från konservativa och ortodoxa grupper att bemöta. Den stora frågan var (och är väl än i dag) vad det innebär att vara jude. Detta är väl beskrivet, men den här delens starka sida är de personer som Ekselius lyfter fram som representanter för det judiska framsteget. Det är kända män som upplysningsfilosofen Moses Mendelssohn och poeten Heinrich Heine, men starkast lyser kvinnorna. De hade att kämpa mot inte bara majoritetssamhället utan också mot nedvärderingen av det kvinnliga i sin egen grupp. Även de som lyckades drabbades av både yttre och inre konflikter, och de blev inte lyckliga. För att få rörelsefrihet tvingades de ofta också konvertera till kristendomen. Det var i och för sig så vanligt, bland både män och kvinnor, under en period runt sekelskiftet 1800 att man talade om en epidemi. Till de viktigaste namnen hör salongsvärdinnorna Ra(c)hel Varnhagen von Ense (född Levin) och Dorothea Schlegel, dotter till Moses Mendelssohn, många andra att förtiga. Framställningen roterar kring axeln Berlin–Paris. Wien är med på ett hörn, men utvecklingen i andra länder, som Sverige, nämns bara i förbigående.

Den andra delen spänner över ett stort geografiskt område, från Polen och Litauen i norr, genom Centraleuropa, Ryssland, Ukraina till Odessa i söder. Även här figurerar starka och minnesvärda personer, som författaren A(c)had Ha’Am från Odessa, men här står de olika judiska rörelserna inom de ryska och habsburgska väldena i förgrunden, bl.a. den legendariska arbetarrörelsen Bund. Längre fram är det dock den framväxande sionismen som får störst uppmärksamhet. Den nyss nämnde Achad Ha’Am var en ledande representant för en tidig, östlig sionism, utlöst av pogromerna 1881–82. När ”sionismens fader” Theodor Herzl inledde sin verksamhet från Wien, hade han aldrig hört talas om denna östliga sionism, men de fick kontakt och kunde inleda ett fruktbart samarbete. Ha’Am och Herzl skilde sig dock åt åsiktsmässigt. Herzl hade visionen av ett judiskt nationalhem (inte nödvändigtvis i Palestina), medan Ha’am representerade en sionism som i första hand innebar en andlig pånyttfödelse. Det var en riktning som också den berömde svenske överrabbinen Marcus Ehrenpreis förfäktade.

Jag har bara kunnat nämna några få personer och skeenden, och det är svårt att på ett begränsat utrymme göra rättvisa åt denna myllrande skildring. Det bör ändå ha framgått hur värdefull och läsvärd jag tycker boken är.

En modern viktorian

2022-03-31 George Eliot: Daniel Deronda (1876; i The complete Novels of George Eliot, e-bok, e-artnow.org 2013; ca 800 s.). Att “George Eliot” är den manliga pseudonym under vilken den viktorianska författaren Mary-Ann(e) eller Marian Evans (1819–80) dolde sig behöver jag knappast upplysa min läsekrets om. Men av hennes nio romaner, utgivna mellan 1859 och 1876, är det väl bara Middlemarch (1871/72) som är någorlunda känd i dag, även om det droppar in nyöversättningar då och då. Själv har jag tidigare läst Bror och syster, som är den svenska titeln på The Mill on the Floss (1860) i Gun-Britt Sundströms översättning från 2002. Daniel Deronda har inte översatts sedan 1878, och då i förkortad form, och har varit föga uppmärksammad i Sverige. Med sin filosemitiska och protosionistiska tendens erbjuder den ett diskussionsunderlag som inte tagits fasta på här. Jag återkommer till det.

Min första tanke efter avslutad läsning är hur modern denna roman är, i rent litterär mening. Jag spårar likheter med flera av modernismens klassiker: Joyce, Proust, Musil, Broch. Den allvetande författarens redogörelser för vad som försiggår i romanpersonernas huvud är långa och övergår stundom i inre monolog. Det psykologiska och sociala spelet interagerar med de miljöer – inomhus eller i naturen – där de utspelas och bådadera skildras med mikroskopisk skärpa. Samhällskritiken är nedtonad men finns där mellan raderna. Jag skulle dock säga att Eliot är skickligare än de nämnda på rapp och karaktäriserande dialog och på att skildra dramatiska händelser, och det är gott om båda sorter i boken.

Den är också ett avancerat formexperiment genom att den egentligen är två romaner som sammanfogats till en. Om ”Daniel Deronda” är den ena romanen, är ”Gwendolen Harleth” den andra och lika viktiga. De är unga människor, på väg ut livet på olika sätt, när deras vägar korsas. Första mötet är flyktigt, sedan tar författaren oss bakåt i tiden och berättar historien om var och en, korsvis. När de åter möts utvecklas en stark men komplicerad vänskap mellan dem, som ingen i deras omgivning förstår sig på.

Jag avstår från att mer utförligt referera handlingen (den som är intresserad kan läsa på Wikipedia: https ://en.wikipedia.org/wiki/Daniel_Deronda). Kort: Gwendolen är en vacker, charmerande och spirituell ung kvinna men samtidigt bortskämd och självisk. Inför hotet om social deklassering, och för sin mors skull, den enda som hon är djupt fäst vid, gifter hon sig med den rike Harcourt och bryter därmed sitt löfte till dennes älskarinna, som han har flera barn med. Äktenskapet blir olyckligt och Gwendolen drabbas av svåra samvetskval. Daniel uppfostras av den välvillige sir Hugo Mallinger men är okunnig om sitt ursprung. Han räddar en ung judinna, Mirah, från att drunkna och kommer därmed i kontakt med den judiska världen, som utövar en oväntad attraktion på honom. Den trasintellektuelle Mordecai blir hans lärare i judiska ämnen och pläderar – på 1860-talet – för ett judiskt nationalhem. En dramatisk episod i Gwendolens respektive Daniels liv, som författaren i ett skickligt kompositionsdrag låter utspela sig praktiskt taget samtidigt, fast varandra ovetande, i Genua, blir bestämmande för deras fortsatta liv.

Gwendolen-gestalten fascinerar i sitt psykologiska djup, medan den alltigenom gode Daniel är lite plattare. Psykologisk precision kännetecknar också myllret av bifigurer som agerar runt huvudpersonerna. Den positiva teckningen av judarna och judendomen har varit kontroversiell men är för mig ett centralt inslag som höjer romanens värde. Som alltså är mycket högt.

Ännu ett storverk av Göran Rosenberg

2021-09-22 Göran Rosenberg: Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek (Albert Bonniers Förlag 2021; 505 s.). Detta är en biografi över en märklig person, och ett återställande av hans delvis solkade eftermäle. Men det är också, och kanske främst, en lång essä där Göran Rosenberg går i närkamp med den judendom som Ehrenpreis representerade och sin egen. Det är en bok där det andliga hela tiden växelverkar med det världsliga. Marcus Ehrenpreis tvangs av de historiska omständigheterna att ägna sig mer åt världen än han hade velat.

Det är nog bara de med någon kännedom om judiskt liv i Sverige under 1900-talet för vilka Marcus Ehrenpreis är ett bekant namn. Han föddes 1869 i Lemberg (Lwów, Lvov, Lviv) i en centraleuropeisk judisk-ortodox miljö men blev mer liberal och västorienterad efter universitetsstudier i Berlin och utbildning till rabbin. Efter en första postering i Kroatien kom han som Bulgariens grandrabbi till Sofia år 1900. Med mycket goda kontakter i Bulgariens högsta kretsar (bl.a. som personlig vän till kung Ferdinand) blev han utöver sitt andliga ledarskap för judarna där även en talesman för Bulgariens nationella intressen. Hans ställning försvagades efter landets nederlag i det andra Balkankriget 1913, men det väckte ändå förvåning när han 1914 lämnade Bulgarien för det ur judenhetens synvinkel perifera överrabbinatet i Stockholm. Liksom tidigare i Kroatien och Bulgarien behärskade Ehrenpreis snabbt landets språk till fullo och fick en ställning som svensk kulturpersonlighet som gick långt över hans position som rabbin. Han var högt respekterad av företrädare för andra trosinriktningar, som ärkebiskopen Nathan Söderblom, men till sin besvikelse släpptes han och judendomen inte in i det ekumeniska arbete som nådde sin höjdpunkt vid världskyrkomötet i Stockholm 1925. Det antisemitiska bakgrundsbruset fanns alltid där, och även av välvilligt inställda betraktades judendomen och judarna som ett främmande inslag i Sverige, trots mer än ett halvsekel av framgångsrik emancipation och i många fall assimilation. Hans oreserverade kärlek till det svenska bevarades inte av svenskarna i förhållande till det judiska. Judisk assimilation benämnde Ehrenpreis ”lösryckthet”, och han såg som sin viktigaste uppgift att återföra församlingsmedlemmarna till de judiska rötterna.

Även den sionism som Ehrenpreis bekände sig till var andlig till karaktären, inte politisk. Judarna kunde visst få en plats på jorden att samlas på, men ett Eretz Israel (Landet Israel) som en stat och israeler som ett folk som alla andra i ett land som alla andra, kunde han inte godta. Hans Israel var i första hand en andlig gemenskap. Hans ideal, som han börjat utveckla och praktisera redan i Bulgarien, var en på religionen grundad judisk gemenskap kombinerad med patriotiskt engagemang i det samhälle, det land, där man var bosatt: diaspora som judenhetens naturliga tillstånd. Med första världskrigets (sällan omtalade) judiska katastrofer i Östeuropa, mellankrigstidens ökande antisemitism, nazismen och till sist Förintelsen, blev Ehrenpreis position allt svårare att försvara, och den politiska sionism som i början setts med djup misstro i etablerade judiska kretsar blev norm även i dessa. Efter kriget var Ehrenpreis krafter på upphällningen: han tog avsked 1948 och avled 1951.

Det solkade eftermälet då? Efter Machtübernahme i Tyskland 1933 och Anschluss av Österrike 1938 sökte judar i dessa länder i stor utsträckning lämna landet, men nästan överallt var de ovälkomna, inte minst i Sverige. Mosaiska församlingen i Stockholm och Marcus Ehrenpreis personligen översvämmades av böner om hjälp, och man gjorde vad man kunde, men svensk immigrationspolitik rådde man inte över, och man kunde inte hjälpa mer än i ett litet antal fall. Mot slutet av kriget spreds påståenden om att församlingen varit negativt inställd eller rentav motsatt sig att ta emot judiska flyktingar av rädsla för ökad antisemitism. Ryktena underblåstes av ett (försiktigt uttryckt) olyckligt uttalande av socialminister Gustav Möller i riksdagen 1945 och av den handlingskraftige baltisk-judiske immigranten Gilel Storch, som initierade stora svenska hjälpinsatser i krigets slutskede. Göran Rosenberg dokumenterar nu skickligt och eftertryckligt att påståendena, som i starkare eller svagare form ännu är i omlopp, saknar grund.

Det är ett storverk som Göran Rosenberg, än en gång, har utfört. En biografi som kommer både människan, tänkaren och den andliga ledaren Marcus Ehrenpreis nära. Men som också för en dialog (i bokens prolog och epilog bokstavligen, där Ehrenpreis blir ”du” och samtalspartner) om judendomens väsen, om judarnas plats, om sionism och diaspora. Genom att han för in sin far och dennes räddning byggs en bro till Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, och det självbiografiska draget även i den nya boken blir manifest. Trots sitt intellektuella djup är boken lättläst, tack vare Rosenbergs stilkonst och klara språk. ”En bragd” skriver Magnus Eriksson i Svenska Dagbladet. Jag instämmer.

Judiska ungdomar i Dalarna – två perspektiv

2020-12-31 Carola Hansson: Minnestrådar (Albert Bonniers Förlag 2020; 258 s.) och Kaj Schueler: En kibbutz i Falun. Historien om hur min familj gick sönder (Norstedts 2020; 315 s.). Jag behandlar de här två böckerna tillsammans eftersom de förenas av sin kronotop (Bachtins term som jag måhända missförstått; rätta mig gärna i så fall): Hälsinggården i Falun under andra världskriget, som beboddes och drevs av landsflyktiga judiska ungdomar i ett kollektiv som förberedelse för kibbutzliv i Eretz Israel efter kriget. Annars är det två mycket olika böcker. Den välrenommerade skönlitterära författaren Carola Hansson har skrivit en roman med fiktiva gestalter, medan kulturjournalisten Kaj Schueler har gjort en dokumentär biografi över sin mor, en av ungdomarna på ”kibbutzen” i Falun.

Hanssons berättelse utspelar sig på två tidsplan. I romanens nutid besöker ett berättarjag en gammal kvinna, madame Vidal, i ett hus utanför Manchester. Hon söker upplysningar om en ingift faster som ska ha tillhört Hälsinggårdskollektivet. Om denna minns madame Vidal inget, men i stället berättar hon hela sitt livs historia för sin besökare. Den återges huvudsakligen i direkt anföring. Berättarjaget bidrar med korta miljöbeskrivningar och här och där sammanfattningar av madame Vidals berättelse i indirekt anföring. Hansson har fått kritik för sin berättarteknik som icke-realistisk, eftersom madame Vidal berättar så utförligt och detaljerat och på ett (för Carola Hansson typiskt) utsökt format litterärt språk. Men jag tycker kritiken träffar fel. Hon har velat låta sin huvudperson berätta i jagform, men att skriva romanen så hade snarast blivit än mer orealistiskt. Alternativet, att skriva i tredje person, som en allvetande berättare, hade blivit för distanserat. Visst, det smakar lite nödlösning, men det fungerar, och det litterära språket låter de mycket starka känslorna komma fram på ett sätt som känns äkta. Ett grepp som jag har svårare att förstå är att ”madame Vidal” egentligen är namnlös boken igenom. Efternamnet har hon gift sig till efter romanens huvudhandling, och något förnamn får vi aldrig.

I bokens början, 1935, är huvudpersonen en trettonårig skolflicka i Königsberg. När hennes föräldrar plötsligt dör tas hon om hand av en bekant familj, Hertzmann, och får två fosterbröder, den jämnårige Otto och den några år yngre Benjamin. Med de tilltagande utestängningarna för och trakasserierna av judarna i Tyskland startar några eldsjälar en judisk skola, där alla tre påverkas starkt av Martin Bubers filosofi, och i ungdomsföreningen Habonim av socialismen, i båda fallen med sionistisk inriktning. År 1939 får ett trettiotal Habonimmedlemmar chansen att utvandra till Palestina via ett transitvisum till Sverige. I avvaktan på att få fortsätta resan erbjuds de ett hem i en gammal herrgård nära Falun, där de inrättar sig som ett socialistiskt kollektiv, som inte upplöses förrän 1946. Lite senare tillkommer ytterligare ett trettiotal från den scoutrörelseliknande och politiskt konservativa Makkabi Hazair. Det blir förstås konflikter, men Makkabigruppen får rätt snart möjlighet att fortsätta till Palestina, och den unge Benjamin ansluter sig till dem.

Kaj Schueler ägnar större utrymme åt sin mor Ruth Herz bakgrund och uppväxt utanför Bingen i västra Tyskland, men det yttre förloppet är detsamma som i romanen. Ruth och hennes lillebror Kurt kommer med Habonim till Sverige, där hennes äldre bror Günther redan befinner sig. De äldre syskonen hamnar på Hälsinggården, medan Kurt får bo på ett judiskt barnhem i Uppsala. Med En kibbutz i Falun som facit kan man konstatera att Minnestrådar följer det verkliga händelseförloppet noggrant. Schueler skriver också om sin egen uppväxt, och om föräldrarnas liv efter kollektivets upplösning.

Styrkan i båda böckerna är att de förmår förmedla den anspänning dessa ungdomar levde i och de starka känslor den utlöste. I Hanssons bok är det Otto som är de främsta språkröret, med madame Vidals förmedling, för dessa känslor. I Schuelers fungerar de ymniga brevcitaten på samma sätt. Särskilt påverkas de landsflyktiga ungdomarna av oron för de kvarstannande släktingarnas öde. Man gör allt man kan för att få ut dem ur Tyskland, breven därifrån blir alltmer desperata – för att under 1942 sluta att komma. Att kollektivet kunde fortsätta och till och med utvecklas under denna press är nästan obegripligt. I Schuelers bok tillkommer Ruths inre konflikt mellan det palestinska idealet och längtan efter ett mer normalt liv, särskilt sedan hon träffat blivande maken Stefan Schueler. Kärleksbreven mellan dem hör till bokens höjdpunkter (och här är det på plats att prisa översättaren av alla bokens på tyska skrivna brev, Aimée Delblanc).

Mot slutet tar den fiktiva och den dokumentära skildringen olika vägar, som jag inte ska avslöja här. Det är två utomordentliga böcker och uppfordrande läsning, och jag tycker man ska läsa båda. Jag läste romanen först, och det känns som den rätta ordningen.

Med detta inlägg får jag tacka mina följare på bloggen och på Ring 1 – Boktyckarna för det gångna året. Hoppas ni vill göra sällskap med mig även 2021!