Eyvind Johnsons ”värntjänst” – men så mycket mer

2024-07-07 Eyvind Johnson: Krilon själv (Albert Bonniers Förlag 1943; 692 s.)

”Och nu är vi här, vid slutet av denna långa bok om Johannes Krilon och hans grupp. Återberättaren, den tjänande brodern som under tre omväxlande år stått helt nära men mest i bakgrunden, vill än en gång stiga fram och öppna sin mun. [—] Historien om denna grupp är historien om en svensk författares värntjänst från januari 1941 till nu [en septemberkväll 1943]. Han har marscherat, skyldrat, varit med om nattövningar och skjutit med det krut han har och försökt att hela med de mediciner och salvor han äger. […] [B]okens avsikt är att efter förmåga förtydliga detta: Mänskan är en hög fastän stundom svag varelse; och den enda mänska vi känner till är mänskan på jorden” (s. 682).

Tydligt sätter Eyvind Johnson in sin Krilon-trilogi i ett tidsbestämt historiskt sammanhang och anger dess funktion som en beredskapsroman. Har den alltså bara historiskt intresse? Nej, den är mycket mer än så, vilket Johnson säkert var medveten om men valde att tona ner. Böckerna om Krilon (Grupp Krilon 1941, Krilons resa 1942, Krilon själv 1943) är helt enkelt ett stort europeiskt romanverk från 1900-talet, inspirerat av men också jämförbart med verk som Joyces Ulysses, Prousts På spaning … och Thomas Manns ”Josef och hans bröder”. Hade han bara velat skriva en beredskapsroman kunde han ha skrivit något kort och slagkraftigt, i stil med Vilhelm Mobergs Rid i natt!. I stället fullföljer han en idé från 1937 i ett samtal med musikkritikern Curt Berg om att skriva en roman i fugaform. (Eyvind Johnson var aldrig en som gjorde det enkelt för sig.) Krilonserien är mycket riktigt ett mångstämmigt verk med röster som återkommer och varieras och flätas ihop på sinnrika sätt. Ibland, och alltmer i denna sista del, är den rättframt berättad, men oftare använder Johnson modernistiska grepp som långa essäistiska reflexioner och inre monolog. Ibland överskrids gränsen till det övernaturliga, särskilt i några av Emil Hovalls upplevelser, mycket gripande och effektfullt i slutet av denna del. Längre fristående berättelser infogas några gånger. Här är det det 150 sidor långa avsnittet ”Johannes Krilons nycklar”, där verkliga nycklar fungerar som madeleinekakor och får Krilon att rekapitulera sin uppväxt och tidiga vuxenålder, vilket i sin tur ger nycklar till förståelsen av människan Johannes Krilon i berättelsens nutid. Härav för övrigt bokens titel; Krilon själv är annars knappast huvudpersonen i denna del.

En kort resumé är väl på sin plats. Det är januari 1942. Tysklands grepp om Europa är starkt. Ett lika starkt grepp har Nya Villabolaget under G. Staph tagit över fastighetsmarknaden, och dess tentakler snärjer även mindre firmor i andra branscher, som de vilka innehas av Krilons vänner. De har skrivit på kontrakt som i praktiken gör dem till livegna i sina egna firmor, ångrar sig bittert men kan inte komma ur. Bara Johannes Krilon står emot och blir föremål för hämndaktioner från Staph och hans hejdukar. Misstänkt för att ha anlagt brand i sitt eget kontor blir han tvungen att gå under jorden, men i den påtvingade overksamheten kan han planera för slaget mot fienderna, vilket står i slutet av boken och blir bokstavligen blodigt. I egna, återkommande avsnitt bestås vännerna ömsinta och inträngande porträtt: var och en har sitt eget kors att bära. Särskilt starkt tycks Eyvind Johnson ha känt för sin skapelse Emil Hovall, möbelrenoverare, estet och grubblare över livsfrågorna; han snusa,r och stundom dricker han för mycket. Som litterär skapelse tycker jag han är intressantare än den i all sin förträfflighet lite fyrkantige Krilon.

Jag ska inte förlänga en text som redan är i längsta laget. Sammanfattningsvis är Krilon själv den mest lättlästa av de tre delarna. Som helhet är verket stundom krävande att läsa men utan gensägelse ett portalverk i Eyvind Johnsons författarskap och i hela den svenska 1900-talsliteraturen.

När kriget vände

2023-11-24 Henrik Berggren: Landet utanför. Sverige och kriget 1943–1945 (Norstedts 2023; 454 s.). Det här är den tredje och avslutande delen i Berggrens trilogi om Sverige och livet i Sverige under andra världskriget. Mitt omdöme från första delen (2018) och andra delen (2021) står sig, så jag tar mig friheten att citera ur tidigare anmälningar. ”[Boken] bygger på läsning av en stor mängd källor, både primärmaterial och andras forskning, men är avsedd i första hand för den historieintresserade allmänheten. Det finns sålunda ingen fullständig notapparat men väl en utförlig redogörelse för källorna till varje kapitel, som torde vara tillfyllest för de flesta läsare.

[…] I relativt korta avsnitt varvas den internationella utvecklingen med den svenska regeringens hanterande av den, interfolierat med nedslag i vardagen hos både kända och okända människor, det dagliga livet i staden och på landsbygden, kultur, nöjen och idrott. […]

Berggrens teknik är att låta källorna tala för sig själva, med sammanbindande redogörelser och kommentarer, inte minst många bitskt träffande personkaraktäristiker. Han vill vara krönikören där och då, inte skriva läsarna på näsan vad vi vet nu 80 år efteråt. Osäkerheten, bristen på fakta och säkra underrättelser ska kännas hos läsaren lika mycket som hos Per Albin Hansson, [Christian Günther,] Gustav Möller och Ernst Wigforss, Gösta Bagge och Gustaf Andersson i Rasjön och K.G. Westman när de i regeringen hade att ta ställning till tyska krav vars tillmötesgående kunde ses som brott mot neutraliteten. Undfallenhet eller principfasthet: lätt för en självgod eftervärld att ta ställning till, men hur kändes det då? Vi ska se på krigshändelserna med samma lekmannaögon som Ivar Lo-Johansson, Astrid Lindgren, Karin Bergman (Ingmars mor) […], vars dagböcker eller minnen Berggren öst ur. Några andra personer följer vi tätt i stegen: den omåttligt självöverskattande wannabefredsmäklaren Axel Wenner-Gren, den i grunden pacifistiska men av kriget ohjälpligt fascinerade Barbro Alving, Tredje rikets diva Zarah Leander och några till.

För den historieroade är detta rena nöjesläsningen, och man konsumerar de många sidorna i rask takt. Historier av facket må diskutera hur Henrik Berggren valt sina källor och i alla avseenden förstått dem rätt. Politikers [och ämbetmäns] dagböcker är viktiga primärkällor som dock kan vara vanskliga att dra säkra slutsatser från. Men med sitt omfattande källmaterial och breda utblick – och berättarskicklighet – har Henrik Berggren utan tvivel åstadkommit en pålitlig tidskrönika av stort värde.”

Denna tredje del präglas naturligtvis av krigets utveckling, som går tyskarna alltmer emot. Rgeringskritiker och antinazister som Torgny Segerstedt, Ture Nerman i Trots allt! och Karl Gerhard tystas inte längre. Nu blir det lättare att stå emot tyska krav; t.ex. stoppas permittenttågstrafiken från och till Norge i augusti 1943, dock med viss oro för tyska repressalier. I stället ska regeringen stå emot pockande allierade krav på gynnsam behandling, helst inträde i kriget. Den allmänna opinionen vänder tydligt till förmån för de allierade, men regeringen är fortfarande försiktig, inte minst av osäkerhet om Sovjetunionens avsikter, särskilt gentemot Finland, vars frihet och självständighet man är angelägen om, samtidigt som man kritiserar landets förbund med Nazityskland och söker utvägar att lösgöra det från kriget.

En ny gestalt intar scenen. Raoul Wallenberg, hans verksamhet i Budapest och senare öde får stort utrymme. Berggren är kritisk, men med måtta, över hur regeringen och UD hanterade hans försvinnande. De svenska ”vita bussarnas” räddningsinsatser i krigets slutskede beskrivs grundligt och inte okritiskt, och porträttet av Folke Bernadotte är påfallande svalt. (Och Bernadotte var inte greve av Wiesbaden, som Berggren – eller autocorrect? – fått det till, utan ”af Wisborg”.)

Jag har inga siffror att belägga det med, men jag fick uppfattningen att skildringen av krigshändelserna i denna del fått större utrymme på bekostnad av det dagliga livet i Sverige. De behövs förstås som bakgrund, och jag förstår att Berggren velat hålla omfånget nere. Det är inget som jävar slutomdömet om denna mästerliga populärhistoriska trilogi.

En sträng men rättvis lärare

2021-11-18 Ola Larsmo: Tio lektioner i svensk historia (Kaunitz-Olsson 2021; 198 s.). Ola Larsmo är en mångsidig författare och publicist, men historien är närvarande i det mesta, vare sig han skriver skönlitterärt eller dokumentärt. Sverige före och under andra världskriget har han skildrat i flera romaner, bl.a. Förrädare (2012), och i essäboken Djävulssonaten (2007) om det famösa Bollhusmötet i Uppsala 1939, som i Uppsalastudenternas namn uttalade sig mot inresetillstånd för tio judiska läkare.

Den kritiska synen på Sveriges hållning i slutet av 30-talet och under kriget har genomsyrat den allmänna opinionen på senare år så mycket att motbilderna har suddats ut. Det är inte minst denna snedvridning som Larsmo vill rätta till. En utlösande faktor verkar ha varit Sverigedemokraternas lögnaktiga valfilm 2018, där Socialdemokraterna görs ensamma ansvariga för det medlöperi som Sd förljuget målar upp. I de tio ”lektionerna”, kapitel på tio till tjugo sidor, undervisar Larsmo effektivt, pedagogiskt och stilsäkert om hur det egentligen var. Viktigast är att det inte fanns en svensk hållning utan flera samtidigt. De främlingsfientliga, till och med antisemitiska åsikterna var starka, i riksdagen främst inom Högern och Bondeförbundet och i högernationella kretsar som Sveriges Nationella Förbund m.fl. Aktiva flyktingvänner återfanns bland socialdemokrater och liberaler (folkpartister). Vid sidan av de mer kända Torgny Segerstedt och Ture Nerman lyfter Larsmo fram i dag rätt bortglömda som liberalerna Israel Holmgren och Mia Leche Löfgren och socialdemokraten Georg Branting. 1937 års utlänningslag och undfallenheten mot Nazityskland de första krigsåren var det pris statsminister Per Albin Hansson var beredd att betala för att hålla ihop sina regeringar och hålla Sverige utanför kriget. Det var inte heroiskt, men vem kan klandra en statsledning som gör sitt bästa för att hålla sitt land utanför ett storkrig? Det fanns inte heller en, enhetlig hållning under hela perioden. Under intryck av de norska judarnas öde hösten 1942 lade Sverige om sin politik helt och blev en aktiv, för att inte säga aktivistisk flyktingräddare. Vid samma tid, hösten 1942, stod också klar, för den som ville och kunde ta in det, omfattningen av det tyska mördandet av Europas judar.

Ola Larsmo berättar inget nytt, men den koncentrerade formen gör boken till en utmärkt repetitionskurs för oss som tror oss veta och en lika utmärkt grundkurs för de ignoranta (om de nu läser sådana böcker). Det är livfullt och personligt, och Larsmo har också infogat några upprörande levnadsöden och ett indignerat avsnitt om motståndet i Stockholm mot de s.k. snubbelstenarna, minnesstenar över deporterade och mördade judar infällda i trottoaren utanför deras bostäder. Som väntat går han också hårt åt sina favoritantipatier inom unghögern Arvid Fredborg, Åke Th. Leissner och Gunnar Unger. Att Fredborg och Unger kunde fortsätta efter kriget som respekterade och framgångsrika journalister ter sig med dagens ögon som mycket anmärkningsvärt.