Etikett: Uppsala

En bok om Sven, P.O. – och Lars

2022-04-26 Lars Lönnroth: Parallella liv. Om Sven Delblancs och P.O. Enquists författarskap (Ellerströms 2022; 215 s.). När litteraturprofessorn Lars Lönnroth skriver om andra skriver han gärna om sig själv också. Men han står inte självupptaget i vägen för sina objekt utan berikar framställningen med sin närvaro och lägger till en dimension till texten. Här handlar det om två mycket långvariga bekantskaper, varav en nära vän, Sven Delblanc, vilkas gemensamma historia går tillbaka till litteraturvetenskapliga institutionen och Litteraturklubben i Uppsala under 1950- och 60-talet. Lönnroth är noga med att han inte skriver vetenskapligt utan essäistiskt när han parallellställer Sven Delblancs och P.O. Enquists liv och verk. Om än inte vetenskapliga håller ändå Lönnroths analyser av deras verk hög kritisk nivå med för denne läsare återseendets glädje i många fall och inspiration till läsning i många andra.

Som Lönnroth framhåller i inledningen har parallellbiografin gamla, rentav antika anor, med portalnamnet Plutarchos. Det moraliserande syftet hos denne är dock Lönnroth främmande. Här handlar det mest om att ta fasta på de likheter han hittar men också framhålla de mycket stora olikheterna. Sven och P.O. (som Lönnroth kallar dem) var ungefär jämgamla, uppvuxna i landsorten och med fromma mödrar, P.O. utan far och Sven med en skräckinjagande fadersgestalt som följde honom hela livet. Sven var en enstörig pessimist, P.O. en utåtriktad optimist. Båda greps av vänstervågen i slutet av 60-talet; P.O förblev vänsterman som god socialdemokrat medan Sven drogs allt längre åt kulturkonservatism. (Lars menar sig ha varit trogen den kulturradikalism med liberala förtecken han insöp i Föreningen Verdandi, vilket gläder denne något yngre verdandist.) Och inte minst, vilket Lönnroth betonar gång på gång, skrev de väldigt olika: Sven yvigt, grovkornigt, barockt, P.O. återhållsamt men med känsla i undertexten. Uppräkningen kunde fortsätta ett gott stycke till.

Men jag tycker inte man ska fästa sig för mycket vid jämförelserna. Greppet med dubbelbiografin är just ett grepp – dock ett mycket lyckat sådant. Lars Lönnroth bjuder läsaren på två fullödiga, oavbrutet intressanta och mycket välskrivna biografier över två av Sveriges viktigaste författare under det sena 1900-talet och (i P.O:s fall) början av 2000-talet. Och detta på bara drygt 200 sidor! Jag slås av hur mästerligt han disponerar texten: i stycken, avsnitt, kapitel, som ger överblick, erbjuder vilopunkter och gör att man aldrig tröttnar. Må inte heller Lars Lönnroth tröttna; vad kan komma härnäst?

Leonard Ringers återkomst

2019-12-17 Lars Andersson: De Gaulles dotter och kommissarie Ringer (Albert Bonniers Förlag 2019). Kommissarie Ringer har vi mött förut, i romanen De våra från 2015. Då var han en ung polis som utredde mord i andra världskrigets skugga på gränsen mellan Värmland och Norge. Nu har det gått 20 år, det är vintern 1964, och Leonard Ringer är kriminalkommissarie i Uppsala. Han är en rätt ensam man. Han har nyligen förlorat sin halvsyster och funderar mycket på arten av deras förhållande. Ett märkligt dödsfall ger honom chansen att komma bort från kollegerna på polisstationen en tid. En student som drunknat under oklara omständigheter visar sig nämligen vara från Karlskoga (där Lars Andersson själv växte upp), så Ringer beger sig dit för att tala med hans familj och andra som känt honom. Lars Andersson målar lokal- och tidsfärg med fina penseldrag där han låter kommissarien vandra runt i Karlskoga. Världshändelserna får han också med, genom tidningsrubriker och tv-nyheter. Ringer blir bekant med kyrkoherden Gunnar Helander, på sin tid välkänd tidigare missionär i Sydafrika och aktiv apartheidmotståndare, vilket visar sig få betydelse för handlingen.

Berättelsen skrider framåt i lugn takt men är tryfferad med några riktigt dramatiska episoder. Lars Anderssons prosa är elegant utmejslad i både relaterande avsnitt och dialog. Han använder sig också gärna av svävande anföring i stället för direkt. Som läsare gläds man åt de många litterära allusionerna, till värmlänningar som Fröding och Göran Tunström men också till bl.a. Lars Gustafsson. En mystifikation är de diktvinjetter som inleder omkring en tredjedel av bokens 27 kapitel. Då det inte står varifrån de är hämtade får man väl anta att de är författade av Lars Andersson själv. Mig påminde de om Rilke.

Titelns generalsdotter är också mystifierande men förklaras redan i början av boken. Man bör läsa noggrant och lägga märke till språket. Gör man inte det kan berättelsen te sig lite förströdd. Som framgått tyckte jag mycket om den, men den är inte riktigt i samma klass som den förra romanen om Leonard Ringer.