Monikas nya underbara kvinnor

2025-11-17 Monika Fagerholm: Döda trakten/Kvinnor i revolt (Albert Bonniers Förlag 2025; 384 s.). De bästa romanerna är inte de som man läser mödolöst, hur stor behållning man än har av dem. Nej, en riktigt bra roman ska göra motstånd, väcka invändningar, samtidigt som den inte går att lägga ifrån sig. Den första roman som gav mig den insikten var Kerstin Ekmans Gör mig levande igen. Och Monika Fagerholm är sin generations motsvarighet. Hur kan man skriva så egensinnigt, så bryta mot vedertagna regler för litterärt innehåll och form – och ändå vara så bra? Det krävs väl minst en doktorsavhandling för att reda ut; jag nöjer mig med att konstatera faktum.

Redan titlarna på den nya romanen är ett etikettsbrott: en bok ska ha en titel (och möjligen en undertitel), inte två som är avdelade med snedstreck. Och berättelsen: även om det finns en kronologisk axel hoppar den fram och tillbaka i tiden, blandar narration med inte bara en utan två metanivåer, går händelserna i förväg, så läsaren får veta hur illa det kommer att gå, först genom antydningar, småningom alltmer konkret. Och som en muntlig berättare kan författaren rätta sig själv, gå tillbaka, upprepa betydelsebärande ord och fraser. Men tro för all del inte att det är talspråk Monika Fagerholm skriver. Nej, det är en egen, noggrant utmejslad konstprosa.

Och vilken sorts historia har hon denna gång nedlagt sin författarskicklighet i? Det är inte lätt att beskriva. Den utspelar sig under bara drygt ett år, med noggranna tidsangivelser, från våren 1976 till hösten 1977. Huvudpersonen, Alice, är som oftast hos Fagerholm en flicka eller ung kvinna, 18 år. Hon är ingen superbegåvning som Diva, ingen neurotiker som Doris Flinkenberg (i Den amerikanska flickan) utan en rätt vanlig tjej, men med mer ovanliga människor i sin omgivning. Alice utvecklas mycket under detta år, och man kan absolut läsa boken som en bildningsroman. Men hon är också författarens ställföreträdande iakttagare. Berättelsen är i tredje person men kunde lika gärna ha varit en jagroman. Efter att under sommaren ha umgåtts i sin hemtrakt med den gåtfulla flickan ”Honecker” och den amerikanska desertören Timothy flyttar hon plötsligt från sin mor till sin far och hans nya familj i ett radhus i en förort till Helsingfors. Fadern Max är fotograf med ett stort internationellt genombrott på kommande. Hans fru Siri är internationell topptjänsteman. Här finns också två halvbröder, den nästan jämnårige Michael och den tre år yngre ”Prinsen”, begåvad men odrägligt bortskämd och självupptagen. Med Siri kan Alice prata litteratur, och flera ikoniska kvinnliga författare lyfts fram och citeras. Framför allt Doris Lessing och hennes självbiografiska verk men även Sylvia Plath och Adrienne Rich. Tillvaron i radhuset, ”dockhuset”, är skenbart idyllisk, och att familjen i själva verket är dysfunktionell märker de inte ens själva. En viktig roll spelar också familjens bekant, den framstående teaterkvinnan Veronica Seger, som håller stora fester i sin paradvåning i centrala Helsingfors.

Alice ska egentligen gå i aftonläroverk och ta studenten till våren, men inspirerad av Honecker och av artiklar om Baader–Meinhof-ligan börjar hon skriva på en roman om en hemlig terroristcell i en skola. Romanen, som vi får läsa långa utdrag ur, antas entusiastiskt för utgivning av ett ledande förlag. Alice får också en pojkvän, Pelle, och framtiden verkar ljus, när den, tidigt i boken förebådade, katastrofen inträffar.

Mycket mer funnes att säga om denna vindlande berättelse, men min text hotar redan att bli för lång. Jag har varit en entusiastisk men inte okritisk läsare (hotar inte en del av Fagerholms favoritgrepp att bli maner?). En riktig värdering får anstå, eftersom den här romanen ska utgöra första delen i en trilogi. Hur fortsättningen ska bli kan man, med Monika Fagerholms oförutsägbarhet, inte veta. Kanske kommer Honecker att få en mer framträdande roll; en episod i slutet av boken tyder på det. Vi som gillar Monika Fagerholm och hennes författarskap har högtidsstunder att se fram mot.

Romandebut med den äran

2025-11-06 Yvonne Hirdman; Kungshamra 67 (Ordfront 2025; 228 s.). Yvonne Hirdman är en välkänd historiker: professor emerita, pionjär för genusforskning, författare till många både akademiska och populärvetenskapliga böcker. Men hon vilar inte på lagrarna. Vid 82 års ålder debuterar hon som romanförfattare, och hon gör det med den äran. Genren ”studenter super och ligger runt” är vansklig, men Hirdmans variant är originell, och hon har hittat ett eget litterärt språk, vitt skilt från hennes sakprosa. Med sina långa, polysyndetiska meningar räcker hon lång näsa åt allt vad svensklärare genom åren försökt lära ut. Så här kan det låta: ”Den där dagen i juni 1967 inte långt före midsommar och luften stod stilla mellan gårdarna i Kungshamra och hon slängde sin fimp ner mot gården och Krister klev på cykeln och plötsligt hördes musik från höghuset på gården bredvid och det sög i henne av längtan till ett av de där små rummen i korridoren där Sigge bodde […]” Det är faktiskt effektivt och utrymmesbesparande och fungerar bra när det är sju personers historia som ska berättas på bara lite över 200 sidor.

Tiden är som sagt 1967, och Kungshamra är ett nybyggt studentbostadsområde i Solna, mellan Bergshamra och Ulriksdal. Yvonne Hirdman bodde där själv det året, ensam med två barn, och liknar på så sätt en av sina personer, Christa. Christa har relationsproblem och råkar ut för olämpliga män. Här finns två par med barn, Krister och Mona, vars äktenskap är skakigt från början, och Jonne och Unni, med olika klassbakgrund men som ändå håller ihop bra. Åke är en allvarlig historiestudent som är, obesvarat, förälskad i Christa; Sigge är charmören som alla gillar och som Christa är kär i. Vänstervågen växer i styrka och drar dem alla med sig mer eller mindre. Man debatterar och demonstrerar. Och röker och festar. Romanens kulmen är en långt utdragen fest, egentligen för att fira att arkitektstudenten Jonne fått ett fint resestipendium till Italien, men den kommer att spåra ur på flera sätt.

Det är ett kort utsnitt ur tiden som huvudhandlingen utspelas i, men vi hinner lära känna alla sju rätt väl. De är fint karaktärstecknade och bakgrundsbelysta av sin uppväxt i olika samhällsklasser. Det hinner också hända en del under den här korta tiden, som kommer att få betydelse i framtiden.

Och, ja, plötsligt förflyttas vi 30 år framåt i tiden. Författaren har kanske tyckt att läsarna har rätt att få veta hur det gick för dessa ungdomar som vi lärt känna så väl, och så serverar hon facit (som jag inte ska avslöja). Jag tycker nog det försvagar romanen konstnärligt men förstår att det inte varit lätt att få till ett trovärdigt slut på något annat sätt. Men för en läsare som själv levde i ett liknande studentbostadsområde 1967, i Uppsala, har det varit ett stort nöje att ta del av denna väl berättade historia.

Vad tänker flickor som boxas på?

2025-10-31 Rita Bullwinkel: Huvudslag (2024; svensk övers. Anna Hörnell, Rámus Förlag 2025; 222 s.) Rita Bullwinkel är en framgångsrik amerikansk journalist och numera också författare. Efter en novellsamling är detta hennes romandebut, som blivit mycket uppmärksammad och nominerats till bl.a Pulitzer- och Bookerpriserna. Det är en originell och på många sätt intressant roman, men med de stora elefanterna kan Bullwinkel ännu inte dansa.

Till det yttre är boken ett referat av Daughters of America, en boxningsturnering för flickjuniorer, som äger rum under en weekend i Reno, Nevada, på ett sunkigt gym med det malplacerade namnet Bob’s Boxing Palace. Det är åtta flickor som möts i fyra kvartsfinaler, två semifinaler och finalen. Alla matcher refereras utförligt rond för rond tills segraren kan utropas. Själva det idrottsliga och boxningstekniska behandlas dock ytligt, och huvuddelen av texten ägnar den allvetande berättaren åt flickornas tankar och känslor, deras inställning till boxning och till motståndaren, med tillbakablickar på allt som gjort att de hamnat här: uppväxtmiljö, familjeförhållanden, karaktär och temperament. Men berättaren är inte bara allvetande utan också synsk. Vi får veta hur det kommer att gå för flickorna som vuxna, med familj, karriär och plats i livet. Runt flickorna grupperar sig i några fall medföljande föräldrar eller andra anhöriga, mer eller mindre oengagerade tränare och uttråkade matchfunktionärer. Vi lär också känna de slitna interiörerna bakom de glittrande fasaderna till Renos näringsställen och sportanläggningar.

Det Bullwinkle väl vill få fram är de socialkritiska aspekterna, geografiskt, ekonomiskt, på detta väldiga land. De stora avstånden och långa resorna från hemorterna i Florida, Michigan, New Mexico, norr Kalifornien framhävs gång på gång, de sociala olikheterna mellan flickorna likaså. Men kritiken känns inte så engagerad. Det är en välkomponerad och – att döma av den svenska språkdräkten – välskriven roman, men kanske står själva konstruktionen fram litet för tydligt för att framställningen ska riktigt fängsla denna läsare.

När skräcken får fäste i sinne och samhälle

2025-10-26 László Krasznahorkai: Herscht 07769 (2021; svensk övers. Daniel Gustafsson, Norstedts 2023; 375 s.). Detta är den senaste nobelpristagarens senaste roman och den första jag har läst av honom. Det har inte varit någon lätt läsning, särskilt inte i början, men efter hand inte bara vänjer man sig vid den ständigt pågående texten utan lär sig uppskatta den för hur den representerar både den vardagliga enahanda tillvaron och de plötsligt inträffande dramatiska händelserna. Frekventa hopp i tid och rum kommer helt oförmedlat, men även det vänjer man sig vid. Jag kan ingen ungerska, men Krasznahorkais ständiga översättare Daniel Gustafsson har uppenbarligen gjort ett styvt jobb för att få till den vardagliga, samtalstonen i den svenska språkdräkten.

Romanen utspelar sig i Thüringen i det gamla östra Tyskland under Angela Merkels tid som förbundskansler. Här figurerar hon som adressat för de brev med varningar om jordens undergång som skickas av en ung man i den fiktiva småstaden Kana, nära verkliga städer som Jena, Erfurt och Eisenach. Florian Herscht är tidigare barnhemsbarn, som är en jätte och stark som en björn men mentalt verkar finnas någonstans på autismspektrumet. Han tas om hand av Bossen, som anställer honom i sin klottersaneringsfirma och även lär honom att älska Johann Sebastian Bachs musik, vilket spelar en viktig roll i romanen. Florian tyr sig till den våldsamma Bossen, som en slagen hund till sin husbonde. Vad han i det längsta inte inser är att den krets Bossen är ledare för är ett nazistgäng med stort våldskapital. När han till sist får det klart för sig genomgår han en fruktansvärd förvandling.

Kring Florian rör sig ett brett persongalleri av goda småborgare, som alla tycker om den snälla bjässen. Här är Florians mentor herr Köhler, vars missförstådda undervisning ligger till grund för Florians brev till kanslern, bibliotekarien fru Ringer och hennes principfasta make, postmästarparet, kafé- och värdshusvärdar, skvallertanter med flera. Hur det går för Florian känns nästan som en bisak jämfört med skildringen av dessa människors tankar och handlande när skräcken får fäste i deras samhälle. Det börjar med gammal hederlig vargskräck sedan paret Ringer överfallits av två vargar under en utflykt, och stegras när en mordvåg drabbar staden. Krasznahorkai lyckas individualisera reaktionerna lika väl som han gestaltat de enskilda människorna. Skräcken sätter också sin prägel på hela den lilla staden, vars sociala liv lamslås. Det är trovärdigt och känns lätt att relatera till mycket som händer i dag. Det är fängslande, och det råder ingen tvekan om att detta är ett verk av en mycket framstående författare.

Svart djup bakom glättad fasad

2025-10-13 Isabella Nilsson: Tomhet och ömhet (Ellerströms 2025; 160 s.). En verskonst besläktad med engelsk nonsenspoesi, spirituell tankeflykt och virtuos språk- och versbehandling kännetecknar Isabella Nilssons författarskap. Men den glättade fasaden döljer sjukdom och svarta djup. De dragen visade hon upp i Nonsensprinsessans dagbok. En sjukskrivning (2018, nominerad till Nordiska rådets litteraturpris). Årets bok, i dagarna nominerad till Augustpriset, kan ses som en uppföljare, där berättarjaget reflekterar över förhållandet mellan kärlek och litteratur, samtidigt som hon berättar om en olycklig kärleksaffär med en gift kulturman.

Men det är sannerligen ingen rak berättelse med början och slut. Texten är uppdelad i 100 bitar, varav somliga är mycket korta, aforistiska, andra är rimmade dikter, åter andra lite längre prosastycken, en del mer essäistiska, med Marguerite Duras som en återkommande samtalspartner, medan andra återger episoder ur kärlekshistorien med den mest pregnanta formuleringskonst: ”Han var av medellängd och löst baserad på verkliga händelser.” Humor genomsyrar texten, men den är ofta drastisk och rentav rå. Med till synes enkla språkliga medel framkallas en absurd verklighet: ”Snön faller / på sin egen orimlighet. // Jag faller på din.” En tandborstning blir en pastisch på Karlfeldts ”Vinterorgel:

SOMMARGURGEL

Tankarna skingras, de klarnar så vitt
jag nu kan förstå?
Det växer en värld ur badrummets mitt,
en tandkrämsblå.

I handfatet skummar en utspottad dikt
med fluorsmak och dubbla betydelseskikt;
nu reser en tandfé sitt bibliotek
ur gurglarens lek.

Ingen rak berättelse, nej, men det finns en progression i historien som det vore synd att avslöja för mycket av. Nog sagt att läsaren grips av ömhet för den sköra ”nonsensprinsessan”. Jag lägger ifrån mig boken med ett leende i mungipan och en tår i ögonvrån och med en livlig önskan att Isabella Nilsson ska fortsätta lyckliggöra mig och alla andra läsare. Augustpriset vore boken väl värd.

Hjalmar Bergmans märkligaste

2025-09-15 Hjalmar Bergman: En döds memoarer (1918; e-bok Albert Bonniers Förlag 2014; 274 s.).

(Den här texten är skriven för ett anförande på Litteraturens dag i Örebro den 7 november, därav den ovanliga längden.)

En döds memoarer (1918) är Hjalmar Bergmans märkligaste roman, på en gång lättillgänglig och svårtolkad. Den kan läsas som en realistisk släktkrönika och ett fatalistiskt ödesdrama – determinism var en viktig ingrediens i Bergmans världsåskådning – men den är också en symbolbemängd labyrint, full med tecken för läsaren att tyda. I Bergmans produktion utgör den en brytpunkt: det finns ett ”före” och ett ”efter” En döds memoarer. Erik Hjalmar Linder ägnar i sin Bergmanbiografi Sju världars herre (1962) ett helt kapitel på 40 sidor åt romanen. Mycket av det jag skriver är omsmälta Lesefrüchte därifrån.

Trots att framställningen är kronologisk och har en genomgående jagberättare är den narrativa strukturen uppbruten och både innehållsligt och stilistiskt oenhetlig på ett sätt som pekar in i framtiden. Nu var väl inte Bergman bekant med sina stora samtida, men jag tycker mig spåra likheter med både Kafkas mardrömsvisioner, Joyces berättarglädje och Prousts grubbel över minnet och det förflutna.

Romanen är uppställd i två huvuddelar och ett ”mellanspel”: ”Arvet och lagen” och ”Arvet och löftet”, vars titlar tydligt anspelar på Bibelns Gamla och Nya Testamente, samt mellanspelet ”Léonie”. Men jag ser snarare fyra eller fem distinkta episoder: förhistorien; Johan Arnbergs äventyr i Amerika; Jan Arnbergs uppväxt, hans kärleksaffär med Léonie; Jan Arnbergs tid i Hamburg. Många rekapitulationer och återkommande namn gör att episoderna flätas ihop, men det är bra att ha dem klara för sig när man ska sammanfatta romanens handling.

Förhistorien. Liksom hela romanen berättas den av ett jag, som tills vidare är anonymt. Vi vet bara att han är ättling till de personer han berättar om. År 1792 har greven och generalen Arnfelt deltagit i sammansvärjningen mot Gustav III och är nu på flykt via sitt gods Frönsan i Värmland, där hans utomäktenskaplige son, Fält, är förvaltare. Vid sin vidare flykt mördas han av sin betjänt Battiste Léon, väl på anstiftan av Fält, även om detta aldrig sägs ut. Fält kommer hur som helst över en stor del av grevens förmögenhet. Senare möter vi honom, nu med namnet Arnberg, som engelsk vice konsul i Ystad. Kaptenen på ett brittiskt örlogsfartyg, sir Mogens Feurfield, anförtror konsuln ett betydande belopp ur den brittiska krigskassan. När han ros tillbaka till sitt fartyg kantrar ekan och kaptenen drunknar. Är även detta ett mord anstiftat av konsul Arnberg? Dessa två påstådda nidingsdåd blir bestämmande för Arnbergarnas liv i flera generationer.

Konsulns son Johan Ludvig Arnberg är en framgångsrik vetenskapsman och en god människa. Han inköper egendomen -dals bruk, nära Arnfeltarnas Frönsan, vilka han stöttar ekonomiskt när de riskerar komma på obestånd. Han har dock en fix idé: att han ska bli mördad av sin hustru. Hon heter (jag ber om ursäkt för alla dessa namn, men de spelar stor roll i romanen) Claire Aurore Clémence Lebossu, lektorsdotter från Skara, vad det sägs, och av fransk eller vallonsk börd. (Men frågan är om inte svärfadern är identisk med greve Arnfelts mördare Battiste Léon.) Johan Ludvig dör faktiskt förgiftad, dock inte av hustrun som avlidit före maken; vi återkommer till det.

Johan Ludvig hade tre söner, Ludvig, som går i faderns fotspår, Julius, som med tiden blir biskop i W. (dvs. Wadköping, fast vi får vänta till nästa roman, Markurells i Wadköping, innan namnet skrivs ut) samt Leonard, släktens svarta får. Ludvig är också framgångsrik till en början men manipuleras bort från sin egendom av den nuvarande herren på Frönsan, bankdirektören A.O. Arnfelt. Ludvigs son Johan har bara ett mål i livet: att köpa tillbaka -dal. Men historien upprepar sig.

Johan Arnberg i USA. Även Johan har till en början framgångar som uppfinnare och etablerar sig i USA. Men hans preparat förvanskas av den skrupelfrie kompanjonen Grundberg till en ren kvacksalveriprodukt, ”Arnbergs tuberkulin”, mot tbc. Före avresan har Johan trots svärfaderns motstånd gift sig med biskop Julius dotter Sabina och fått sonen Jan, romanens berättare som nu träder fram ur anonymiteten. Johan umgås med flera mer eller mindre ljusskygga personer, bland andra den numer avsigkomne onkel Leonard, som berättar, sant eller inte, att det var han som förgiftade Johan Ludvig för att för sin del fullfölja det Arnbergska onda arvet. Andra, som återkommer längre fram, är pensionatsvärdinnan Mrs Feurfield, ett slags agent, Mr Hansen, och verkmästaren Fält, son till Leonard Arnberg. Johan förmår intet mot sin kompanjon Grundbergs ränker och återvänder hem till sin son; hustrun har avlidit under hans frånvaro.

Jan Arnbergs uppväxt. Under faderns bortavaro har Jan levt med sin mor i prästgården och utvecklat ett nära förhållande till henne och ett mer distanserat med ändå förtroendefullt förhållande till morfar biskopen. (Skildringen är tydligt inspirerad av Hjalmar Bergmans egen morfar Julius Elgérus och hans hem Elgérigården.) Far och som flyttar in i en byggnad som gränsar till biskopsgården. Dit ansluter Johans tidigare hushållerska Hedda, som också är mor till hans dotter Anna. Hedda har en enastående förmåga att hålla i slantarna, men hemmet blir därmed ganska torftigt. Avsnittet omfattar Jans hela uppväxt, som är både idyllisk och hotfull för den fantasibegåvade gossen (inte olik sin författare). Han får kamrater, men det visar sig inte vara vänner han kan lita på. Särskilt komplicerad är relationen till Mikael Arnfelt, sonson till bankdirektören. Johan försöker etablera sig som fabrikör på en gård nära både -dal och Frönsan, men med känt resultat: allt hamnar hos Arnfelt och hans kumpaner. Livet rinner sakta ur Johan: han blir en levande död, och till sist dör han verkligen.

Léonie. Hon är Jans kusin, dotter till en morbror, och Jan har känt henne hela livet. Nu är de nästan vuxna och förälskade. Med bl.a. Mikaels hjälp kan de ha en kärleksnatt i hemlighet, men Mikael är även den som avslöjar dem. Det blir stor skandal. Jan överger Léonie och går till sjöss.

Hamburg. Här lämnar romanen det realistiska berättandet, och skildringen blir gåtfull och symbolbemängd, surrealistisk med en anakronistisk term. Efter några år till sjöss lever Jan i Hamburg en bohemisk tillvaro. Han är oförmögen att räta upp sitt liv efter sveket mot Léonie och är nu den redan döde som skriver sina memoarer. Han blir bekant med flera personer som vi stött på tidigare, verkmästaren Fält och den skugglike agenten Hansen bland andra. Hansen skaffar Jan anställning på ett tvetydigt etablissemang, Hôtel de Montsousonge, som drivs av den vackra Maurette och hennes mor Mrs Feurfield. Till Hamburg kommer också Mikael Arnfelt, som nu är gift med Léonie, men bedrar henne med en kvinna som även varit Jans älskarinna. Inför en maskerad på Hôtel Montsousonge, som övertagits av en fransman vid namn Lebossu, får Jan möjlighet att hämnas. Mikael dör också, på samma sätt som sin anfader med halsen avskuren under rakning, men det är inte Jan som håller i kniven. Och här slutar romanen, med visdomsord utsagda av Montsosusonges portvakt fader Johannes, som tycks vara en inkarnation av Jans far Johan, som kan sägas sammanfatta romanens deterministiska budskap: ”[D]å du känner dig dömd under din vilja, ska du veta, att den är i hans hand som givit dig himlens båge till ett tecken. Frukta därför icke din vilja, ty den är icke ditt redskap utan dens som leder dig.”

Det jag har skrivit här gör inte denna rika roman rättvisa men kan förhoppningsvis tjäna som introduktion fö intresserade läsare. Då har den här texten nått sitt syfte.

Berättarglädje, humor och brutalitet

2025-08-29 Lina Wolff: Liken vi begravde (Albert Bonniers Förlag 2025; 287 s.). Oemotståndlig berättarglädje, burdus humor, oförlåtande svartmålningar och brutalt dödligt våld: allt detta ryms i Lina Wolffs nya roman. Ingredienserna känns igen, men aldrig tidigare har de blandats på detta vis. Det är modigt, och Lina Wolff är en modig författare.

I den här romanen har hon återvänt till sin uppväxts Hörby, som visserligen aldrig nämns med namn, men identifieringen är solklar. Enligt berättarjaget Jolly bebos ”byn” av huvudsakligen pervon, pedofiler och ålahuven, och invånarna beskrivs som lata, feta, obildade och stundom brutala. Ett försonande drag är”författarinnan”, som visserligen lämnade byn och dog för egen hand i Köpenhamn, men hon har i alla fall levt och verkat där. Victoria Benediktssons liv och verk spelar en viktig roll i romanen.

En bestämmande händelse, med verklighetsbakgrund, är mordet på ett sjuårigt tvillingpar, som sätter sin prägel på hela byn (Det verkliga mordet, på Helén Nilsson, berörs i Wolffs förra roman Djävulsgreppet.)

Jolly och hennes ett år yngre syster Peggy kommer som föräldralösa tvååringar till ”fostermor” Jenni och ”fosterfar” Leif, och olämpligare vårdnadshavare får man leta efter: grova i ord och handling och med ljusskygga verksamheter på sin vanskötta gård. Och barnen tycker de inte om. Men Jolly och Peggy (egentligen Eleonora och Ulrika, men så fina namn passar inte i deras nya miljö) har varandra och har sina strategier för att överleva. Peggy, som fått både skönhet, begåvning och energi söker sig bort bland annat genom läsning. En lyckad strategi för hon träffar litteraturprofessorn Jens, gifter sig med honom och får ett nytt liv i en villa i professorsstaden i Lund. Jollys strategi är att inte märkas och inte företa sig något, och även den är på sitt sätt lyckad, även o hon måste bistå fostermor med de aktiviteter som boktiteln avser.

Fostermor, ja. Ett märkligt sammansatt, kanske orimligt men litterärt övertygande porträtt av en medelålders kvinna som fått utså mycket i sitt äktenskap men förvandlas, på gott och ont, när hon blir änka. Gestaltningen av henne är en tour de force värdig en framstående författare. Vilket Lina Wolff alltså är.

För egen del hade jag gärna sluppit våldsskildringarna. Särskilt den historia som berättas av en chilensk flyktning är nästan outhärdlig. Men man får acceptera att de spelar en viktig roll i Lina Wolffs författarskap och är väl integrerade i denna storartade roman.

Lättillgänglig roman med oanat djup

2025-08-12 Stig Dagerman: Bränt barn (1948; nyutgåva i samarbete med Stig Dagerman-sällskapet, förord av Per Olov Enquist, kommentarer av Hans Sandberg, Norstedts 2010; 296 s.).

Stig Dagerman är den ikoniska ”unge döde” i svensk litteratur. Sensationell debut vid 22 års ålder 1945, därefter en hektisk produktion av romaner, noveller, skådespel, artiklar fram till 1949, sedan nästan enbart brödskrivande för pressen fram till självmordet 1954. Bränt barn är hans tredje och näst sista roman. Den biografiska bakgrunden är att Dagerman efter succén med artikelserien ”Tysk höst” i Expressen 1947 våren 1948 skickades på ett liknande uppdrag i Frankrike, som helt havererade. Dagerman isolerade sig då i ett litet hus i Bretagne, och under sommaren skrev han denna roman, som har kommit att bli hans mest lästa. Dels på grund av den minst sagt pikanta historien, dels för att den är skriven på ett för Dagerman nytt, mer lättillgängligt språk. I vartannat kapitel är det en osynlig allvetande berättare som beskriver sina gestalters göranden och låtanden sådana de äger rum där och då, interfolierat med reflexioner om deras motiv, välformulerat men ofta lite snusförnuftigt. Vartannat kapitel är brev som huvudpersonen Bengt skriver, dels till sig själv, dels till anhöriga, där han, både frivilligt och ofrivilligt, blottar hur han tänker och känner.

Bengt är 20 år, filosofie studerande, enda barnet i en arbetarfamilj på Söder i Stockholm. Romanen börjar med att modern just dött och ska begravas. Den modersbundne Bengts känslor är i uppror, och när han på begravningsdagen får klart för sig att fadern har en älskarinna, kanaliseras känslorna i hat mot denne. När älskarinnan, Gun, sedan presenteras som faderns fästmö riktas hatet även mot henne. Han planerar något slags hämnd, men när den ska sättas i verket upptäcker han att han i själva verket älskar Gun. Kärleken är besvarad, och de två inleder ett förhållande, trots att Bengt redan är förlovad. Den 17-åriga Berit har dock ingen attraktionskraft som kan mäta sig med den 40-åriga Guns mogna kvinnlighet.

Bengt ställer i teorin höga moraliska krav på sina medmänniskor och på sig själv. När han inte kan leva upp till dem klyvs hans känslor i å ena sidan övermänniskotankar och världsförakt, å andra sidan djupt självförakt. Så kan han inte, vill han inte, leva.

De flesta bedömare har tagit fasta på de uppenbart freudianska dragen i romanen, med oidipuskomplexet och vad därtill hör. De har då förbisett ett annat tema, som lyfts fram av Tony Samuelsson i hans långa, insiktsfulla och synpunktsrika Dagermanessä ”Den halvvägs befriade” i Arbetarklassens bästa partytrick (nyligen recenserad här). Kort går det ut på att Dagerman kluvit sig själv i ett maskerat självporträtt, där han gömmer sig i både Berättaren och Bengt och gör upp med de fascistoida drag han uppfattat hos sig själv. (Att åtminstone Bengt har sådana drag är tydligt i texten.) Det temat ger åt denna roman ett djup och en angelägenhetsgrad, som förmenas i en ytligare läsart. Jag är glad att jag hade Samuelssons tolkning aktuell, vilket gjorde min läsning till en stor upplevelse.

Hennes rykte blir bara större

2025-07-29 Clarice Lispector: Stjärnans ögonblick (1977; svensk övers. Örjan Sjögren, Bokförlaget Tranan 2025; 160 s.).

Clarice Lispector, brasiliansk författare med ukrainsk-judiska föräldrar, var född 1920 och dog redan 1977. Hennes berömmelse har bara ökat med åren, och när denna hennes sista roman utkommer på svenska i år är det för andra gången och med samma översättare som förra gången, 2001. Och pressen bemöter den med nya hyllande recensioner.

Det är ingen stort verk till det yttre. Själva romantexten är bara på 127 sidor i ett rätt litet format. Men det väger tungt litterärt och konstnärligt. Inlevelsen i huvudpersonens, den fattiga flickan Macabéas yttre och inre tillvaro verkar även på läsaren. Därtill bidrar den litterära konstruktionen och författarens speciella språk, omsorgsfullt och lyhört tillvarataget av översättaren (som kommenterar sitt arbete i ett efterord).

Historien berättas i jagform av en förmedlande röst, en Rodrigo S.M. Det är ett inte ovanligt grepp när författaren vill ha ett åsyna vittne till händelserna i sin berättelse (som Dr Watson i Sherlock Holmes-historierna). Men här är den åsyftade effekten snarare den motsatta. Genom att Rodrigo S.M. omständligt får redogöra för och kommentera tillkomsten av sin text understryks att denna är fiktion men ändå sann i abstraktare mening: det finns sådana människor som lever sådana liv.

Och vad är det för ett ställföreträdande liv Rodrigo S.M. ger den unga kvinna han råkar se på gatan. Uppvuxen i det fattiga Nordeste, föräldralös, kärlekslöst omhändertagen av en moster. De flyttar till Rio, men mostern dör, och den magra, oansenliga, obildade och okunniga Macabéa ska klara sig på egen hand. Hon jobbar som underbetald (och rätt oskicklig) maskinskriverska, bor i ett hyresrum med fyra andra flickor, får oväntat en pojkvän, Olímpico, för vilken hon inget betyder och som dumpar henne för hennes arbetskamrat Glória. Hon är inte dum, men hennes okunnighet är monumental. När hon får diagnosen tuberkulos har hon ingen aning om vad det är. Men i sin okunnighet om omvärlden är hon ändå på sitt sätt lycklig. Att bibringas insikten om att en annan tillvaro vore möjlig blir hennes olycka.

Macabéas yttre tillvaro tecknas med snabba konturer; det här är så långt från snyftreportage man kan komma. Det är det inre livet som är huvudsaken. Macabéa må vara en obetydlig gestalt i ett oöverskådligt människomyller, men trots att hon är en representant, ett exempel, är hon också en individ med en sådans oförytterliga människovärde. Det tror jag är kärnan i detta mästerverk.

Magisk realism – men magin uteblir

2025-07-14 Haruki Murakami: Staden och dess ovissa mur (2023; svensk övers. Vibeke Emond, Norstedts 2025; 532 s.). Haruki Murakami (född 1949) är en produktiv, flitigt översatt och av publiken högt skattad japansk författare. Jag har dock inte läst något av honom tidigare och kan alltså inte ställa denna roman i relief till hans tidigare verk.

Jag är inte begeistrad. Huvudskälet är det omständliga, utdragna (över 500 sidor) och färglösa berättandet med ideliga omtagningar och helt obehövliga förtydliganden inom parentes. Det är drag som väl ska vara kongeniala med jagberättaren, en man i yngre medelåldern utan särskilda egenskaper, vare sig tilldragande eller frånstötande. Trots att den historia han har att berätta är på många sätt märkvärdig och mystifierande förblir läsningen, med några undantag, oengagerad.

Det är en berättelse om parallella världar, parallella personligheter. En människa kan skiljas från sin skugga, men skuggan och människan av kött och blod kan byta plats och funktion med varandra. Den parallella världen, staden med den ovissa muren, är från början en fantasiskapelse av berättaren när han är i tonåren och hans flickvän. Hon uppfattar sig som en skugga av sitt verkliga jag, som befinner sig i den muromgärdade staden. Och snart försvinner hon spårlöst från berättaren. Som återfinner henne, fortfarande 16 år, när han som medelålders oförklarligt hittar staden och tar sig in i den. Parallellt lever han (eller är det hans skugga?) ett normalt men ensamt lägre medelklassliv i Tokyo men får för sig att han ska byta tillvaro och blir chef för biblioteket i en liten stad bland bergen i prefekturen Fukushima. Där inträffar händelser som så småningom binder ihop hans båda existenser. ”Magisk realism” är en etikett som ofta klistras på Murakami, och den bejakar han i romanen med ett direkt citat ur en av García Márquez romaner.

Jag tycker inte denna berättelse håller ihop rent litterärt. En förklaring kan man kanske finna i efterordet, där författaren meddelar att den föreliggande romanen bygger på en novell han skrev redan på 1980-talet men som han inte var nöjd med och länge hade velat bygga ut. Han fick ro att göra de först under coronapandemin. Att döma av vad jag läst om Murakamis tidigare produktion är han en framstående författare, men denna gång har han inte riktigt lyckats.