Kuopiokrönikan blir bara bättre

2022-11-07 Sirpa Kähkönen: Vingar av lakan (2007; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co., 2022; 487 s.). Det här är fjärde delen av Sirpa Kähkönens mäktiga och magnifika Kuopio-heptalogi (Jon Fosses nya sjudelade verk heter ju ”Septologin”, men det är en ful sammanblandning av grekiska och latin, tycker helklassikern). Lind & Co. fortsätter oförtrutet med översättningarna, trots den svenska kritikens murlika tigande. Förlaget och översättaren är värda allt beröm!

Det här är den hittills längsta boken i serien, lite paradoxalt då den utspelar sig under en enda dag sommaren 1941, precis i början av fortsättningskriget, innan finska trupper ännu satts in i strid. Kähkönen förnyar sig hela tiden, både till form och innehåll. Det är ingen jämnt framlunkande familje- eller stadskrönika, som t.ex. Fogelströms Stad-serie, utan varje roman är där i sin egen rätt.

I Vingar av lakan är den ursprungliga huvudpersonen Anna Tuomi (baserad på Kähkönens mormor) och hennes familj något skjutna åt sidan, och de borgerliga kretsarna har fått större utrymme. Romanens motor är en ny figur, kabarésångerskan Mizzi Unruh från Viborg, som missat Amerikabåten från Petsamo och nu söker upp gamla arbetskamrater, som återfinns på – den stängda – restaurang Tatra i Kuopio. Hon har också en liten dotter med sig, Charlotta, av finska tungor kallad Saaralotta. Vad det ska bli av dem är bokens röda tråd. Liksom förstås oron för kriget, blandad med optimism om att det snart ska vara över. Arbetarfamiljerna sliter för mat för dagen, medan borgarna har andra bekymmer. Stupade anhöriga sörjs i båda kretsarna. Till formen är det en kollektivroman, där fokus förflytta mellan familjer och personer mellan varje kapitel. Ett ryskt bombanfall utgör en dramatisk kulmen.

Personkaraktäristiken är Kähkönens styrka, och liksom i förra romanen är hon rent mästerlig med att gestalta barn, som pojken Juho från förra boken och flickan ”Saaralotta”, vars beskyddare Juho uppfattar sig som. Ett särdrag som jag inte minns från de tidigare delarna är en poetisk besjälning av naturen och döda objekt. Ett fint exempel mot slutet av romanen, när det kvällas, är månen som iakttar staden och försöker få i gång ett samtal med en bronsstaty. Det är både vackert och humoristiskt.

Sirpa Kähkönens mycket varierade språk, ömsom sakligt, ömsom poetiskt tas mycket väl tillvara av Mattias Huss. Men helt invändningsfri är översättningen inte. I inte så fall har han inte gett sig (eller getts?) tid att hitta den mest idiomatiska översättningen utan stannat vid den ordagranna. Några exempel: Mannerheim var fältmarskalk, inte ”krigsmarskalk” (finska sotamarsalkka); luftvärnskanoner har ställningar, inte ”stationer” (finska asema) och en hamn har ett inlopp, inte en ”mynning” (finska sataman suu). Särskilt ”krigsmarskalk” är störande, då Mannerheim förekommer i ett par fantasifulla scener. Jag tar upp detta därför att översättningen annars är så väldigt bra, och skönhetsfläckarna hade varit lätta att avlägsna. Och väldigt bra är ju först och främst romanen. Håll ut, Kristoffer Lind, och ge oss de återstående delarna!

Visst är den på Augustprisnivå

2022-10-25 Klas Östergren: Större trygghet aldrig fanns (Polaris 2022; 264 s.). Varför är inte den här romanen nominerad till Augustpriset, tänkte jag när jag läst ut den samma dag som tidningarna kommenterade årets kandidater. Det är nämligen en mycket bra bok: en originell och fängslande berättelse, håller hög litterär kvalitet och är ett intressant inlägg i samhällsdebatten.

Boktiteln är hämtad från en psalm av Lina Sandell, men historien bygger på en utställning, ”In memoriam”, av den framlidne men just i år aktualiserade konstnären Björn Lövin. En mycket känd svensk affärsman och filantrop, doktor John Löwenskjöld, mördas 1971 på flygplatsen i Bremen. Gärningsmannen tar sitt liv i häktet och vad eller vem som ligger bakom mordet förblir ouppklarat. I romanens nutid närmare 50 år senare berättar Hans Haraldsson, i jagform, hur han kommit över en väska med dokument som får honom att starta en privatundersökning om mordet. Haraldsson är en produkt av Löwenskjölds stora idé: en livförsäkring med ”negativ risk” som ska garantera människor livslång trygghet. Idén förverkligas i idealsamhällen uppbyggda av Löwenskjölds globala företag ILAC, International Life Assurance Company. Haraldssons far är barndomsvän med Löwenskjöld och bosätter sig med hustru, son och dotter i ett sådant samhälle, kallat Gråstena.

Men det har inte gått så bra för Hans Haraldsson och knappast heller för hans syster Anna-Lena. Han är ur takt med tiden, döttrarna kallar honom irrelevant, hans hustru har gått ifrån honom och han är hänvisad till att hyra ett rum intill gillestugan i en villa. Senare hamnar han i en lägenhet i ett fuskbyggt hus i en fejkat medeltida Hansastad på den skånska slätten, med en växande fuktfläck på väggen. Något övertydlig symbolik, möjligen. Haraldsson har svårt med sina känslor och lika svårt att uttrycka dem i skrift. Han medger själv att inte har något annat språk än ”[e]en bruten kanslisvenska”. Det är det språk romanen är skrivet på. Författaren Östergren har mejslat ut det oerhört skickligt, en prestation att avsiktligt skriva på ett halvtaffligt sätt. För läsaren blir det ibland långrandigt, men det får man sätta sig över. För Haraldssons redogörelse för sitt detektivarbete blir småningom riktigt spännande. Läsaren kompenseras också av flera väl berättade och humoristiska episoder. En höjdpunkt är skildringen av hur den nyskilde Haraldsson firar julafton hos sin gamla familj, kompletterad med ex-hustruns älskare och numera sambo.

Vad skapar ett liv i total trygghet för sorts människor? ILAC och Gråstena ska kanske inte tas bokstavligt utan som allegorier över en alltför avancerad social ingenjörskonst, extra kuslig när den som här kombineras med kommersiella intressen. En ironisk knorr är att Hans Haraldsson arbetar med konsumentfrågor utan att inse vilken sorts ”konsument” han själv är. En annan är att systern Anna-Lena får en mening i tillvaron när hon engagerar sig i ett lokalt högerpopulistiskt parti. Klas Östergren presenterar som väl är inga färdiga svar, men läsaren har fått mycket att fundera över samtidigt som hen har blivit underhållen på hög litterär nivå.

Något gemensamt men mest olika

2022-10-19 Jonas Ellerström & Isabella Nilsson: A som i Alice. En Lewis Carroll-encyklopedi (Ellerströms 2021; 312 s.) och Dorothy Parker: Jag älskar dig till döds ändå (urval [ur samlingen Enough Rope, 1926] och tolkning Isabella Nilsson, Ellerströms 2022; 100 s.). De här böckerna har lite mer gemensamt än namnen Ellerström och Nilsson (och att jag köpte dem samtidigt i Ellerströms monter på Bokmässan). Både Lewis Carroll och Dorothy Parker var formsäkra humoristiska poeter med känsla för tillvarons absurditeter. Det har lockat deras minst lika formsäkra sentida kollega Isabella Nilsson och den mångsysslande förläggaren, författaren, översättaren m.m. till bådas författarskap. Men olikheterna mellan 1920-talsflappern Parker i New York och den tillbakadragne matematikern Carroll (eg. Charles Lutwidge Dodgson) i det slutande 1800-talets Oxford är naturligtvis större än likheterna. Och de två böckerna är av helt olika karaktär.

A som i Alice är en bok om Lewis Carroll och hans verk, uppställd i form av alfabetiskt ordnade artiklar. Som gammal lexikograf brukar jag hävda att alfabetik är en väldigt dålig ordning för förmedling av information eftersom den bryter upp naturliga samband och därför inte bör tas till i oträngt mål. Men här fungerar det, som kongenialt med Carrolls absurda sagovärld och splittrade personlighet. Den här boken ska ju inte läsas som en standardbiografi utan som en lekfull men ändå allvarligt menad vägvisare i Lewis Carrolls landskap, i verkligheten och i fantasin.

Bland uppslagsorden återfinns förstås verk och delar av verk, t.ex. en analys av den gåtfulla dikten ”Jabberwocky”, som ingår i Through the Looking-Glass, gestalter i böckerna som Cheshirekatten och den galne hattmakaren, Carrolls biografi styckevis och delt, Alice Liddell och andra av de småflickor som var Carrolls favoritumgänge och även vuxna i Carrolls/Dodgsons miljö. Andra personartiklar är ägnade översättare, illustratörer, dramatiker, musiker och kritiker som tagit sig an Carroll och hans skapelser, som Åke Runnquist, Tove Jansson, Knut Jeanson och Tom Waits. Viktiga artiklar behandlar centrala begrepp som nonsens och surrealism. Några sådana har överlåtits åt extern expertis. Sålunda har docent Gudrun Brattström skrivit om logik och matematik och professor Elisabeth Mansén om religion. Stilen är saklig, tonen lätt och ledig, med glimten i ögonvrån ständigt närvarande. Läsvärdet förhöjs ytterligare av Inger Edelfelts tidsenliga vinjetteckningar till varje ny bokstav. Jag, som aldrig läst Alice i Underlandet, bara en hel del om den och om Carroll, har lärt mig mycket nytt under nöjsam läsning.

Dorothy Parker (1893-1967) var en välkänd figur i New Yorks sällskapsliv från 1920-talet och framåt, kvick och vasstungad men med mycket mörker inom sig. (Hon kan påminna om sin yngre svenska kollega Marianne Höök.) Hon var journalist och kritiker och skrev dramatik, men i eftervärlden är hon kanske mest ihågkommen för sina dikter på formsäker, rimmad vers. Dikterna är humoristiska men oftast med en ironisk eller bitter vändning i slutet. Temat är (olycklig) kärlek och det egenartade släkte som kallas män. I det här urvalet står det engelska originalet på vänstersidorna med Isabella Nilssons svenska version på högersidorna. Som hon redogör för i förordet har Nilsson tagit sig rätt stora friheter gentemot originalet i ordalydelsen, men tema och tonträff är originalets, liksom metriken. Ibland tycker jag hon krånglar till Parkers vanligen rätt enkla språk, men på det hela taget har hon lyckats mycket bra. Jag avslutar med ett exempel.

UNFORTUNATE COINCIDENCE
By the time you swear you’re his,
    Shivering and sighing,
And he vows his passion is
    Infinite, undying –
Lady, make a note of this:
    One of you is lying.

TYVÄRR

Du skälver i hans famn och svär:

min förste och min siste!

Och han är lika evigt kär,

han såg dig och han visste.

Ledsen, syrran, men såhär:

en av er tar miste.

Slavarbetare får ansikte och röst

2022-10-13 Joanne Joseph: Children of Sugarcane (Jonathan Ball Publishers 2021; pocketutg. 2022, 352 s). Äntligen en ny volym I mitt afrikanska bibliotek! (Hela biblioteket med mina omdömen finns här: https://minlasning.blog/category/skonlitteratur/afrikansk-litteratur/ .) Jag hörde författaren tala om sin bok på ett seminarium under bokmässan och köpte den direkt efteråt. Joanne Joseph är en välkänd sydafrikansk radio- och tv-journalist. Hennes bakgrund är blandad. Ett foto av hennes mormorsmor fick henne att börja utforska sin indiska familjehistoria. Resultatet blev denna roman, som ger ansikte och röst åt den stora grupp av indier som kom som arbetskraftsinvandrare till Sydafrika de sista decennierna av 1800-talet. Systemet, kallat indenture, var på papperet en kontraktsanställning för tre eller fem år på framför allt sockerrörsplantager, i praktiken nära nog ett slavarbete, där de kontrakterade, coolies, inte hade några rättigheter gentemot arbetsgivarna och deras handgångna, ofta brutala arbetsledare. Boken rymmer också en förödande kritik av det brutalt rasistiska brittiska rättsväsendet men också av det indiska civilsamhället med dess kastsystem och kvinnoförtryck.

I en prolog som utspelar sig 1916 hittar Raksha, en kvinna i yngre medelåldern, sin mor Shantis hemliga dagbok. Den utgör sedan huvuddelen av boken. Vi möter Shanti som 14-åring i en liten by i Madrasregionen år 1878. Hon är begåvad och lite rebellisk. I hemlighet har hon fått skolning av en äldre, bildad kvinna i byn och kan läsa och skriva både modersmålet tamil och engelska. Hon brukar all sin list till att undvika att bli bortgift med en äldre kusin och blir desperat när det inte längre tycks gå. Att jobba på en plantage i Natal i Sydafrika i fem år ter sig mer lockande: värvarna utlovar guld och gröna skogar. Verkligheten är dock en helt annan; detaljer behöver jag inte gå in på här. Shanti klarar sig främst genom sin sociala förmåga: vänskapen med olyckskamrater, främst väninnan Devi blir en livlina, liksom de fortsatta studierna för prästen i den lokala anglikanska kyrkan. Katastrofen inträffar ändå.

Det här är en väldigt bra bok som borde locka alla slags läsare. Handlingen är engagerande och spännande, rymmer dramatik och yttre och inre konflikter och starka känslor av kärlek, hat, skuld och skam, förbannelse och försoning. Det är också en stark skildring av en historisk epok som knappast belysts inifrån på detta sätt tidigare. Joanne Joseph skriver en utsökt men inte svår engelska. Språket är kanske lite för bra för att vara skrivet av en indisk arbeterska, även om Shantis begåvning ofta framhålls. Fiktionen med dagboken haltar alltså lite, men det är min enda invändning mot denna verkligt läsvärda och rentav viktiga bok.

Briljant återkomst till novellen

2022-09-21 Johanna Holmström: Handbok i klardrömmar (Förlaget M/ Albert Bonniers Förlag 2022; 300 s.). Efter att ha inlett sin författarbana med några välförtjänt lovprisade novellsamlingar övergick Johanna Holmström till romanformen, med blandat resultat, där enligt min mening bara den senaste, Själarnas ö, var riktigt lyckad. Nu är hon tillbaka i novellistiken , med besked. Liksom i hennes kanske bästa bok, Camera obscura från 2009, kuggar novellerna i varandra till en tematisk och konstnärlig helhet. Vi rör oss framåt i tiden, alltmer dystopiskt, tills klimatkris och annat tvingar – för mänsklighetens bästa – artificiella intelligenser att ta över. I skuggan av samhällsutvecklingen begår somliga människor bestialiska handlingar, som är svåruthärdliga att läsa om. Andra försöker med olika medel behålla sin mänskliga värdighet och hamnar på kollisionskurs med makten. Johanna Holmström skriver fram kusligheten mycket skickligt.

Men lika mycket som det fantasifulla berättandet fascinerar Holmströms språk. Jag kan inte påminna mig någon författare i hennes generation som så medvetet och närmast virtuost arbetar med både ordval och syntax för att uppnå önskad effekt. Språkbehandlingen gjorde mig häpen och förtjust många gånger under läsningen.

Av några olika skäl blir den här texten lite kortare än vanligt. Men det är inte relaterat till bokens kvalitet, som är mycket hög.

Familj och folkhögskola

2022-09-12 Ulla-Lena Lundberg: Lyser och lågar (Förlaget M 2022; 381 s.). Det är tio år sedan Ulla-Lena Lundbergs senaste roman, den Finlandiaprisbelönade Is, utkom, så publiceringen av denna nya är en litterär händelse i sig. Därtill är den en intressant och väl berättad historia, även om den inte riktigt når upp till föregångaren.

Liksom i Is är Lundberg inspirerad av sin egen familjs historia. Den här gången börjar hon vid Vasa brand 1852 och följer tre generationer kvinnor, och deras män, fram till 1920-talet. Det är dock ingen jämnt framrullande släktkrönika, utan den kvantitativa och kvalitativa tonvikten ligger på mormodern Olga och hennes många år på Finns folkhögskola i Esbo, som grundades 1891 av hennes man Robert (Borgstedt i boken, Rostedt i verkligheten) . Ja, folkhögskoletanken och dess tillämpning på Finns är nog bokens viktigaste tema, som får sin styrka genom den professionella etnologen Lundbergs insikter, förmedlade av den framstående författaren.

Med den dispositionen blir första delen, om bonddottern och pigan Bitt (senare Betty) från Vörå i Österbotten och hennes soldat Valentin mest en snabbt berättad prolog. Det är lite synd, för historien om Bitts och två andra flickors vandring från Vörå till Helsingfors är spännande, och Valentins upplevelser med Finska gardet på väg till krigsskådeplatsen Krim är intressant och upprörande och kunde gott ha fått mer utrymme.

Nå, det går bra för Valentin Nyström, han kan bilda familj med sin Betty och etablera sig i Borgå. Han är självlärd och angelägen om barnens bildning, och Olga och hennes syster Ida gör ordentliga klassresor (vilket man inte kan säga om de två sönerna, som går till sjöss och i stort sett försvinner ur historien). Ida blir en av Finlands första utexaminerade gymnastiklärarinnor – och en viktig bifigur romanen igenom. Olga träffar den begåvade idealisten Robert. Deras relation är komplicerad och särskild den långa förlovningstiden blir olycklig för Olga – starkt och inkännande skildrat – men när de kommer till Finns har de ett gemensamt mål och harmonin återställs. För några år. Utan att Olga glöms bort blir nu skolan huvudpersonen, med sina rektorer Borgstedt, Uno Stadius och Arvid Mörne, lärare, elever, lektioner, debatter, förlustelser. Det är ett äreminne som denna viktiga institution i finlandssvensk folkbildningshistoria är väl värd.

Olgas dotter Karin får vi följa, i brottstycken, från födseln, småbarnsåren med en dramatisk skildring av hur Karin är nära att dö i difteri, en ytterst olycklig skoltid och hennes förälskelse i den i moderns ögon olämplige Gunnar, en bondson utan egen gård. Karin är sluten och vrång, och Olga försöker förgäves vinna hennes förtroende.

I tredje delen har Olga och Ida dock all anledning att vara tacksamma mot Gunnar, som under inbördeskriget 1918 hyser in dem på den gård i Tenala (nära Ekenäs) där han är inspektor. Här finns två scener, en med rödgardister på husrannsakan, en med ovilliga kycklingsäljare, där Ulla-Lena Lundberg visar sitt mästerskap med dialog. Efter det blir berättandet åter mer översiktligt, som i första delen, och Karin, med hennes komplicerade psyke, blir läsaren aldrig riktigt klok på.

Tre kvinnor: tre kärlekar. Men det är bara den mellan Olga och Robert som tycks ha intresserat författaren på djupet. Och så kärleken till Finns folkhögskola; det är den som verkligen lyser och lågar. Som jag antytt tycker jag romanen är lite ojämn i sin komposition, men den lever högt på styrkan i Ulla-Lena Lundbergs inlevelse i sina personer och i hennes förmåga att litterärt gestalta den.

90 noveller, 170 år

2022-09-05 Svenska noveller från Almqvist till Stoor (under redaktion av Ingrid Elam och Jerker Virdborg, Albert Bonniers Förlag 2018; 704 s.). Det var ett tag sedan jag skrev något här, för jag har grottat ner mig i den här antologin och haft ogement roligt under nästan tre veckor. 90 olika författare under 170 år, vilken läsfest! Det är klart, vill man att läsning ska stanna i minnet och leda till eftertanke är det inte att rekommendera att läsa boken från pärm till pärm, men det var ett sådant äventyr att läsa tio sidor av en författare och så kasta sig över nästa för att se vad hen hade att erbjuda. Det är klart, några dröjer sig kvar (i en del fall för att jag läste dem tidigare), som Almqvists närmast surrealistiska ”Palatset”, Lagerlöfs ”Bortbytingen” om ovillkorlig kärlek, Söderbergs varmt ironiska ”Kyssen” och Dagermans drabbande tragiska ”Att döda ett barn”. Men också en mästerlig novell av Eyvind Johnson, ”Svår stund” från 1934, om en människa som av en avundsman berövas allt: befattning, självförtroende och till och med fästmö; det är Otello (minus svartsjukan) och Jago. Ett par fastnar för att historien som berättas är så vedervärdig att novellen blir svår att läsa till slut, speciellt Rober Kangas ”Arvikakungen” (1994). Men de flesta ger förströelse för stunden och sedan är de borta, vilket alltid har varit mitt problem med noveller.

Urvalet i antologier går ju alltid att ifrågasätta, men jag ska bara göra två reflexioner. Den första är att det är glädjande många finlandssvenska författare representerade, från Topelius till Susanne Ringell (fast jag saknar verkligen Johan Bargum). Den andra: hur i all världen har redaktörerna kunnat sidsteppa Hjalmar Bergman? En av svensk litteraturs största, som har skrivit mängder med noveller. Här ifrågasätter jag inte utan fastslår att Ingrid Elam och Jerker Virdborg gjort ett allvarligt fel. Annars är det en välfungerande blandning av kända och mindre kända författare, och redaktörerna låter tidsanda och teman återspeglas i den kronologiska ordning efter tillkomstår som novellerna är uppställda i: mycket om kvinnornas ställning i slutet av 1800-talet, arbetets villkor på 1920- och 30-talen. Elam och Virdborg har tydligt undvikit långa noveller; Almqvists ”Palatset” är den i särklass längsta med sina 35 sidor, medan genomsnittet ligger på ca 8 (dock mycket text på varje sida).

Det känns inte meningsfullt att referera eller ens nämna många flera. Maxim Grigorievs ”Resan till Potsdam” (2014) om en alldaglig utflykt från Berlin minns jag för att den så skickligt illustrerar minnets opålitlighet. Den är också, jämte ”Kyssen”, en av de få humoristiska novellerna, även om inslag av humor finns i några andra. Men huvudintrycket är att svenska noveller är en allvarlig sak.

Jag ber om ursäkt för att den här texten är lite fladdrig; det ligger nästan i sakens natur. Det är en bok som bör finnas i varje litterärt intresserat hem och den kan rekommenderas som studentpresent.

Psykologisk skärpa och brutal spänning

2022-08-17 Lina Wolff: Djävulsgreppet (Albert Bonniers Förlag 2022; 270 s.). Den som läste Lina Wolfs förra roman, Köttets tid, kommer att känna igen sig och samtidigt bli överraskad. Båda romanerna utspelar sig i Sydeuropa, och har köttets tvångsmässiga lust som tema. Första halvan i båda har ett lugnare tempo och är mer ordrikt resonerande, medan tempot efter en dramatisk vändning skruvas upp i andra delen med våldsamma och bitvis absurda inslag. Men medan Köttets tid hade fler och bredare spelplatser är Djävulsgreppet ett kammarspel i fysiskt och psykiskt stängda rum och skriven ur en enda persons perspektiv.

Denna, en ung kvinna med oro i kött och själ, har lämnat Sverige för att söka något annat i Italien, närmare bestämt Florens. Hon är namnlös men kallas av den älskare hon snabbt hittar för Minnie (det engelska namnet för Musse Piggs flickvän, eftersom hon är tystlåten som en mus). Älskaren får förstås heta Mickey men omtalas boken igenom som den Renlige. Älskarinnan har nämligen lyckats förvandla den ursprungligen överviktige och otvättade ”Mickey” till en attraktiv man, mån om sitt yttre, som får andra kvinnor att titta efter honom. Med sitt nyvunna självförtroende blir mannen alltmer dominant, krävande – och våldsam. Romanen är skriven i tredje person men kunde lika gärna vara i jagform; så total är Lina Wolfs inlevelse i sin huvudperson. Hon har hittat en berättarteknik som sömlöst växlar mellan vanligt narrativ och svävande anföring där ”Minnies” psykiska tillstånd kan återges med en detaljskärpa jag sällan stött på. Det kan nämnas att författaren och hennes huvudperson har en del gemensamt i sina biografier, som att ha levt i en destruktiv relation och ha varit barn i ett litet samhälle när ett bestialiskt flickmord ägde rum. Det senare tycks ligga bakom att ”Minnie” i sitt alltmer förvirrade tillstånd ser sig och Mickey som offer i en kamp mellan demoner.

Efter att ha flytt Florens hamnar huvudpersonen ur askan i elden. Den andra halvan av boken har en helt annan dynamik, dramatisk, spännande, brutal och närmast surrealistisk. Nästan alla recensenter har påpekat inflytandet från den chilenske författaren Roberto Bolaño, som Lina Wolff översatt. Det är svårt att lägga ifrån sig boken innan man fått veta hur det slutar. Det är ett betyg så gott som något, men det är första delen som är ett fläckfritt mästerverk och den psykologiska inlevelsen som är Lina Wolfs vassaste litterära vapen. Med sina tre senaste romaner, Augustprisvinnaren De polyglotta älskarna, Köttets tid och denna, framstår hon som en av de främsta svenskspråkiga romanförfattarna, inte bara i sin generation utan över huvud taget.

”George Orwell möter John Le Carré”

2022-08-05 Sergej Lebedev: Debutant (2020; svensk övers. Nils Håkanson, Nilsson Förlag 2021; 256 s.). Den här boken har formen av en spänningsroman och kan absolut läsas som en – utmärkt – sådan. Men den som bara är ute efter spänning får beväpna sig med tålamod, för i den spännande huvudberättelsen finns på åtskilliga ställen ganska långa, reflekterande avsnitt, där huvudpersonerna, mördaren och offret, ser tillbaka på sina liv och mediterar över sin situation på ett bitvis närmast poetiskt språk. Det handlar nämligen om vad auktoritära eller totalitära system kan göra med människor som blir delar av systemet utan att direkt bejaka det. Svaret är nedslående.

Sergej Lebedev är född 1981 och bosatt i Berlin. Han anser sig inte själv som dissident i exil, men hans hårda kritik av Putin och hans regim gör det nog svårt för honom att återvända. Hans romaner är samhällskritik och individualpsykologi sammanvävda, här alltså i spänningsromanens form (”George Orwell möter John Le Carré” enligt Staffan Heimerson i Axess).

Spänningen byggs upp successivt genom att vartannat kapitel berättar offrets historia, vartannat mördarens. Den framgångsrike giftforskaren Kalitin har byggt sin karriär på att leverera allt bättre (dvs. säkrare och mer ospårbara) gifter till Sovjetunionens säkerhetstjänst. Han och hans kolleger är verksamma i ett totalhemligt samhälle, kallat Staden, sedermera flyttat till Ön, som Kalitin nostalgiskt, men med tilltagande ruelse, tänker tillbaka på. Han har nämligen gått i landsflykt, sedan förhållandena efter Sovjetunionens fall gjort hans arbete omöjligt. Men nu, 30 år senare, är ordningen återställd i Ryssland, och Kalitins gömställe är upptäckt. Det är bara en tidsfråga innan mördarpatrullen från FSB dyker upp för att avrätta honom med hans egen uppfinning, det ospårbara giftet Debutant.

Den utsände mördaren, Sjersjnev (borde kanske vara Sjersjnjov) är överstelöjtnant i FSB med traumatiska krigserfarenheter från Afghanistan och Tjetjenien, ett havererat äktenskap och ett komplicerat förhållande till sin tonårige son. På resan mot ”objektet” har han gott om tid att grubbla över sina övergrepp i tjänsten, som nog plågar honom mer än han vill medge. Ständiga problem och förseningar under resan får honom och hans kumpan Grebenjuk, yrkesmässiga paranoiker, att misstänka att värdlandets (aldrig utsagt men allt tyder på Tjeckien) säkerhetstjänst är dem på spåren. En viktig person, med några egna kapitel, är den f.d. dissidentprästen Travniček, som intresserat sig för Kalitin i hans isolerade belägenhet och för vilken denne, i djup själanöd, öppnar sig. Prästens civilkurage kontrasterar vältaligt mot Kalitins följsamhet mot makten. Själva upplösningen är en aning snöplig och sker ”not with a bang but with a whimper”.

Lebedev är en allvetande berättare, ömsevis i huvudet på Kalitin och på Sjersjnev. Deras tankar återger han gärna och skickligt genom s.k. svävande anföring, dvs. i deras egen språkdräkt med den indirekta anföringens pronomenväxling och tempusföljd och utan anföringssats:

”Kontrollanterna började diskutera något med varandra. Bakom Sjersjnev och Grebenjuk tryckte kön på. Hörnet på någons väska smällde in i foten på honom. För en stund tyckte han att det var som arrangerat, alltihop. När som helst skulle de gripa honom, trycka ner honom bakifrån med händerna på ryggen, gubbstrutten med portföljen skulle vända sig om och slita fram en automatpistol. Han försökte bemanna sig, pressa tillbaka tankarna.” [Min kursivering]

Nils Håkanson står som synes för en välsittande svensk språkdräkt, som förstärker det höga läsvärdet.

Voltaire i kortformat

2022-07-31 Zadig, Micromégas et autres contes par Voltaire. Texte établi et présenté par Pierre Grimal (Librairie Armand Colin 1961; 285 s.). Inspirerad av läsningen av Stellan Ottossons Voltairebiografi (se min förra text) plockade jag fram denna lilla volym från min studietid. Vilket nöje att återse de gamla berättelserna (även om jag nog inte läste riktig alla när det begav sig)! Av Voltaires skönlitterära prosa är väl bara romanen Candide känd och läst i dag, men han skrev många längre och (oftast) korta berättelser under senare delen av sitt liv. De gavs ut anonymt, men tendensen, språket och stilen är så oefterhärmligt Voltaireska att knappt någon torde ha misstagit sig på deras upphovsman. De flesta utspelar sig i orientaliska miljöer och är tydligt influerade av Tusen och en natt, som kom ut i fransk översättning i början av 1700-talet. Det är också tydligt att Voltaire med behållning läst Montesquieus Lettres persanes (”Persiska brev”), där denne låter två persiska ädlingar förundra sig över samhällsskick och seder i det samtida Frankrike. Även för Voltaire är Orienten i många fall ett Frankrike i förklädnad, ibland, som i ”Le monde comme il va” (Världen som den är) så genomskinlig att man ser framför sig en parisisk salong snarare än ett orientaliskt harem. När han inte gisslar det franska samhället, den katolska kyrkan och dess koryféer, satiriserar han gärna över olika filosofiska skolor, som de som utgår från Descartes eller Leibniz, medan han är mer positiv till Locke och den brittiska empirismen. Så inte minst i den verkligt roliga, Rabelaisinspirerade ”Micromégas”. Denne är en superjätte från en planet runt Sirius som besöker jorden och finner till sin förvåning att de myrlika krypen där faktiskt har tankeförmåga. En udda berättelse till stil och ämnesval är ”Jeannot et Colin”, som utspelar sig i fransk samtid och är en moralitet om hur plötslig och oförtjänt rikedom korrumperar, medan välstånd förvärvat genom hederligt arbete gör människan god och generös. Jag uppfattar den närmast som en parodi på sedelärande berättelser, lite av samma slag som Falstaff, fakirs ”Den olydige Konrad” m.fl.

De många korta berättelserna, på två till fyra sidor, närmast skisser eller historietter, där Voltaire varierar sina teman, hoppar jag över här. Utrymme måste nämligen ägnas den längsta (80 s.), ”Zadig ou La destinée” (Zadig eller Ödet). Den handlar om en god man med många talanger, men när han får göra bruk av dem blir han oftast illa lönad och hamnar i stora svårigheter under sina irrfärder i Orienten. Det är ödets ironi som uttrycks med Voltaires berömda dito. Man kan se denna berättelse från 1747 som en förstudie till den 12 år yngre Candide, men ”Zadig” är betydligt godmodigare; dess värld är inte helt uppfylld av skurkar utan rymmer även ett antal goda människor.

Med sitt enkla, direkta läsartilltal är Voltaires franska inte svår om man väl lärt sig språket en gång. Icke franskkunniga måste jag tyvärr göra besvikna: vad jag kan se finns inte en enda av berättelserna tillgänglig i svensk översättning. Men Candide finns i flera utgåvor, så läs den, du som ännu inte gjort det!