2023-09-14 Kjell Westö: Skymning 41. Roman från en krigstid (Albert Bonniers Förlag 2023; 414 s.). Titeln anknyter ju tydligt till den tidigare romanen Hägring 38 och ska väl visa på att detta inte är en av Westös breda episka romaner som utspelar sig under lång tid, utan en i tid och rum och persongalleri mer avgränsad historia. Men denna roman skiljer sig på flera sätt från företrädaren och innebär – igen – något nytt i Westös författarskap. Hägring 38 var en tät och händelsedriven historia. I Skymning 41 händer det egentligen inte särskilt mycket; berättelsens fokus ligger helt på de två huvudpersonernas relation samtidigt som den ger djuplodande karaktärsteckningar av dem av ett slag som jag knappast sett tidigare hos Westö. Vinterkriget, mellanfreden och det begynnande fortsättningskriget utgör fonden i berättelsen men är egentligen huvudmotivet för denna bok. Westö har sagt att krigsåren legat för nära hans familjehistoria (både morfar och farfar stupade) för att skriva om, men nu, när hans ålderssiffra börjar på 6, har han känt sig mogen. Och han har lyckats utomordentligt väl.
Berättelsen växlar regelbundet mellan de två huvudpersonernas perspektiv. Skådespelerskan Molly Timm turnerar vintern 1940 med Svenska Teatern i Sverige. Hennes fästman journalisten Henry Gunnars rapporterar från fronten till Hufvudstadsbladet. Deras ömtåliga relation mår inte bra av den flera månader långa separationen, och inte bättre av deras respektive tillvaro. Molly vantrivs i sina roller; hon har varit en uppburen filmstjärna, men den seriösa teaterkarriären har gått i stå. Henry påverkas djupt av fruktansvärda upplevelser vid fronten, och dessutom censureras han av tidningsledningen när han försöker skriva mer sanningsenligt och mindre heroiskt. Från återseendet på våren 40 fram tills att Henry åter beger sig till fronten vid fortsättningskrigets utbrott går parets förhållande i vågor, skildrat av Westö med psykologiskt djup och språklig skärpa av ovanligt slag. Molly och Henry känns som äkta människor, och personerna runt dem är också trovärdiga. Kärt återseende för övrigt med en av Westös främsta litterära skapelser, den oförbränneliga Lu(cie) Lilliehielm från Där vi en gång gått, som här figurerar i en biroll som väninna till Molly. Det dagliga livet och sociala umgänget i Helsingfors och i skärgården skildras med stark tids- och lokalfärg, där tobaken och spriten har framträdande roller. Men också sexualiteten, i flera explicita scener, har en större betydelse än jag kan minnas från Westös tidigare verk.
Det är ändå kriget, det pågående eller hotande, och vad det gör med människorna och samhället, som är Westös viktigaste ärende. Brutaliteten i striderna framställs grafiskt, och den underliggande frågan är vilka offer som fosterlandet kan kräva. Sanningen måste stryka på foten för att upprätthålla allmänhetens stridsmoral; vad blir det för sorts samhälle av det? I ett intressant avsnitt besöker Henry det psykiatriska krigssjukhuset i Rauha och konfronteras med två olika synsätt på psykiska krigsskador: vårdfall eller simulanter, kort uttryckt. Tidigare i år kom i svensk översättning en viktig bok i detta ämne, Ville Kivimäkis Sargade själar. De finska soldaternas krigstrauman 1939–1945, som jag skrivit om här och som Westö säkert tagit del av.
Kjell Westö är kanske inte någon litterär nydanare, men han har tagit den realistiska romanen till en ny nivå. Hans berättarteknik är mästerlig. Han skriver i tredje person, men allt som händer ses ur omväxlande Mollys och Henrys perspektiv. Han växlar smidigt mellan dialog, relation och svävande anföring, så att läsaren än är åhörare, än inne i Mollys eller Henrys huvud. Berättandet börjar lite långsamt, men takten skruvas upp nästan omärkligt undan för undan fram till den oundvikliga peripetin. Jag graderar inte Westös romaner sinsemellan men konstaterar att detta är en Kjell Westö-roman på högsta nivå.
Min läsning 