Folkhemmet – inte bara svenskt

2026-03-28 Bengt Lindroth: Homo affectus. Sverige, Norden och folkhemstanken (Bokförlaget Atlas 2024; 179 s.). Homo affectus ’den känslostyrda människan’ har fått allt starkare röstresurser i den offentliga debatten på senare år. Det är något som den lågmälde men skarpe publicisten Bengt Lindroth beklagar och ogillar, och han låter heller inte denne komma till tals så mycket i den här boken, annat än inledningsvis när han reflekterar över det polariserade medieklimatet, ”journalismen” och politikers ovilja att diskutera i sak till förmån för att uttrycka sig som medietränade papegojor.

Den här texten är nog det mest personliga Bengt Lindroth skrivit. Den är en sorgsen betraktelse över det inte raserade men vittrande folkhemmet och en uppfordran till den socialdemokrati som Lindroth sympatiserar med att renovera det. Men i nordisten och folkbildaren Lindroths tappning sker det i form av en historisk genomgång av hur folkhemstanken och välfärdspolitiken självständigt uppkommit och utvecklats i våra nordiska grannländer. I Danmark bottnar den i den hela samhället genomsyrande grundtvigianismen och dess bärande tankar om sammenhængskraften. Den politiska uppgörelse som banade väg för folkhemstankens förverkligande, Kanslergadeforliget, träffades i Danmark i januari 1933 och torde ha inspirerat till den något senare svenska krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet, den s.k. kohandeln. Även Norge och Finland fick liknande uppgörelser, fast några år senare på grund av ett något annorlunda politiskt landskap.

Lindroth hinner också avhandla andra områden, som glesbygdspolitik, immigration och integration, utrikes- och säkerhetspolitik, allt sett i nordiskt perspektiv med utgångspunkt i Sverige. Jag fäste mig – föga förvånande – särskilt vid Lindroths beskrivning av de politiska relationerna mellan Sverige och Finland, som länge var fyllda av misstänksamhet från svensk sida, även mellan socialdemokratiska partivänner, och inte kan sägas ha stabiliserats förrän på 1950–60-talet.

För att sammanfatta denna korta anmälan menar väl Bengt Lindroth att Sverige, och inte minst Socialdemokraterna, har lärdomar att hämta hos sina nordiska grannar om man vinnlägger sig om lite större ödmjukhet gentemot dem. Det är lätt att känna sympati för de tankar boken ger uttryck åt, särskilt när de är så eftertänksamma i tonen och elegant turnerade i formen.

Fantasin till makten

2026-03-24 Magnus William-Olsson: Felicia och Vergilius – en kärlekshistoria(Wahlström & Widstrand 2026; 144 s.). ”Poeter borde skriva fler romaner” skrev jag för några månader sedan i min text om poeten Erik Bergqvists romanfantasi Ljustäljaren. Jag måste säga att jag blev snabbt bönhörd, när den framstående poeten Magnus William-Olsson nu ger ut sin poetiska romanfantasi, som dock är av en helt annan karaktär. Hos Bergqvist är fantasin nedtonad, eftertänksam, hos William-Olsson är det fantasin till makten som gäller. Boken är en hyllning till den gränslösa fantasin, till barnets ännu okuvade kreativitet, till samhörigheten, vänskapen och kärleken – kort sagt till livet.

Handlingen utspelar sig i en välmående förort till Stockholm, i en förfluten tid när de som kunde ännu höll sig med hembiträden. Titelrollerna innehas av två försigkomna men också barnsliga sexåringar: Vergilius, som väl fått heta så för att han vägleder sin flickvän (faktiskt rätt ord i sammanhanget) Felicia (eller oftare Lisa, Lill-Lisa) dels bildligt i tillvarons mysterier, dels konkret i det nät av tunnlar som går mellan husen i området. Omkring dem grupperar sig som pregnant tecknade bifigurer barnens föräldrar och syskon. Här är Lisas hunsade pappa Bengt, vassa mamma Inga-Britt och den i skolan mobbade storebror Bosse, som drivs av begäret att hämnas på sina plågoandar. Som kontrast har vi Vergilius varma familj: en namnlös pappa som är en känd läkare och en välvillig mamma, Gunilla, som dock lider av återkommande depressioner. Mer eller mindre originella grannar och skvallriga hembiträden fyller ut scenen. I den här delen är boken en rolig och ömsint kritisk småstadsskildring.

Men först som sist handlar det om Vergilius och Lisa. De har kommit på ett sätt att vända ut och in på sig så att de kan uppleva vilka fantasier som helst tillsammans, men ett besök i landet Oz tar en ände med förskräckelse och leder till en brytning. Skildringen av barnens ensamhet och hur de så småningom hittar tillbaka till varandra hör till bokens finaste partier. Deras sista stora äventyr, som leder till bokens grande finale, lämnar jag åt den presumtive läsaren att upptäcka.

Magnus William-Olsson har ibland kritiserats för att ”överpoetisera” sina texter. I denna hans, såvitt jag förstår, första roman gör han inte alls det. Språket är starkt, stilmedvetet, konstnärligt men inte i gängse mening poetiskt. Poesin finns i anslaget, gestaltningen, fantasirikedomen. Det är en underbar liten roman.

Lärorikt om vårt grannland

2026-03-19 Artur Szulc: Polens historia (Historiska Media 2017; 315 s.). Polen är ett land vars historia vi mest sett utifrån landets relationer till andra länder: som en svår motståndare under Sveriges stormaktstid; som ett offer för expansiva stormakter under 1700-talet, vilket ledde till landets tre delningar och försvinnande för karten; och åter som offer för två totalitära staters cynism och brutalitet under andra världskriget. Polens inre historia har vi vetat mindre om. Hur blev landet till det det är i dag? Det har Artur Szulc, polsk-svensk historiker och skriftställare, velat kära oss.

Bokens titel är något missvisande. ”Polens historia de senaste hundra åren” hade varit mer träffande. De första tusen åren avhandlas nämligen på bara 50 av bokens 285 textsidor. Det är helt klart för lite för en heltäckande allmän historia, även om texten är intressant i sig. Att adeln var stark i Polen visste jag, men inte att den var så manstark, dominant och egennyttig, till stor skada för det land vars elit de utgjorde. Kungamakten var i allmänhet svag, och befolkningen bestod till största delen av livegna bönder. I union med Litauen utvecklades riket under 1300- och 1400-talet ändå till Central- och Östeuropas starkaste makt, men sedan började den långsamma men obönhörliga nedgången.

Ett särdrag hos Polen är att landet aldrig har haft några klara gränser, utan de har förskjutits hit och dit genom krigshandlingar och vid ritbord på fredskonferenser. Efter sin återuppståndelse låg det under mellankrigstiden ett gott stycke öster om sin placering på kartan efter andra världskriget. Det har betytt återkommande konflikter med minoriteter som hamnat innanför gränserna, som vitryssar (belarusier) och ukrainare under mellankrikstiden. Samtidigt har återkommande utbrott v antisemitism drabbat den en gång talrika judiska befolkningen.

Strävan att konsolidera den nygamla staten under 1920- och 30-talet under ledning av folkhjälten marskalk Piłsudski får, liksom landets oerhörda lidanden under andra världskriget, sin beskärda del, innan författaren kommer till sitt huvudämne: Polen under kommunistiskt förtryck och frigörelsen från detta. Utmanövrerandet av den lagliga exilregeringen (delvis genom de västallierades svek), partiets maktövertagande, hårdnande grepp omväxlande med korta töväder under ledare som Bierut, Gomułka, Gierek och Jaruszelski behandlas detaljerat och initierat och med författartemperamentet tydligt framträdande. Det gäller även uppkomsten av Solidaritet och annan opposition, omvälvningen 1989 och den långt ifrån konfliktfria postkommunistiska tiden. I dessa delar är boken som allra bäst.

Med reservation för att det gått snart tio år sedan boken utkom, och för den missvisande titeln, är detta en bok som varmt kan rekommenderas alla historieintresserade.

Den kränger men kör inte av vägen

2026-03-10 Nils Håkanson: Bandy Futura (Nirstedt/litteratur 2025; 267 s.). Den här romanen är lika knäpp som de personer och händelser den skildrar. Detta sagt som beröm. Den kränger hit och dit, börjar lysande, tappar sedan betänkligt i tempo och intensitet men kommer tillbaka med bravur. Så som en bandymatch kan vara.

Boken är i första hand en kärleksförklaring till bandysporten som den utövas i Sverige, särskilt av alla dessa ideellt verksamma spelare, ledare och funktionärer i klubbar på mindre orter som håller till långt ner i seriesystemet. Den ställning sporten har i folkdjupet gör att den inte på allvar är hotad, även om det kan se så ut på elitnivå, där konkurrensen från ishockeyn stundom kan tyckas bli övermäktig. Det tycks vara författarens åsikt.

Denna verksamhet skildras genom romanens huvudberättelse. Den måttligt framgångsrika dokumentärfilmaren Sanna har fått i uppdrag av stiftelsen Bandy Futura att göra en film om sporten. Bakom stiftelsen står en äldre, lite trött företagare och hans dynamiska dotter. Problemet är att de har helt olika uppfattning om vad filmen ska handla om, och vi får följa hur Sanna pendlar mellan dem, försöker jämka men till sist hittar på något eget. Runt Sanna grupperar sig ett litet gäng kufar och bandynördar som hon reser tillsammans med till bandyarenor runtom i Sverige. En av dem, ”före detta poeten” Anders Malm har skrivit en text om bandyspelets historia, som vi får läsa växelvis med huvudhandlingen. Den är, såvitt jag kan bedöma, helt saklig till en början, men så småningom flippar texten ut och blir känslomässig och polemisk.

Genom denne Malm dras Sanna in i en Romeo och Julia-historia. Sigrid, dotter till en välbärgad byggmästare i Sundsvall, och Darre (egentligen Evindar), som till en kurdisk invandrare med sämre ekonomi, båda 17 år, bestämmer sig för att leva ihop och rymmer hemifrån. Deras historia är en ytterligare bihandling som återkommer i växelspel med de andra två och nog den som ger mest liv åt berättelsen.

Nils Håkanson är en skicklig författare med full språklig koll både på narrationen, Sannas inre monologer fyllda av självtvivel och dialogen med nördarnas och ungdomarnas talspråk. Romanens uttjänta färdtjänstbuss kränger på de usla byvägarna, hotar rentav att köra i diket, men rätar upp sig och styr sedan med god fart och med föraren säker vid sin ratt, in på de sista sidornas trygga p-plats vi Sjöaremossens isbana i Frillesås. Eller om det är Flottarevallen i Sandslån.

Politiskt och personligt med Tarja Halonen

2026-03-04 Meri Valkama: Arvet. Samtal om Tarja Halonens politik (svensk övers. Tove Djupsjöbacka, Schildts & Söderströms 2024; 282 s.). Det finlandssvenska förlaget Schildts & Söderströms gav ut den här boken samtidigt på finska och svenska. I Finland har den naturligt nog blivit omskriven och recenserad, men i Sverige verkar intresset ha varit i stort sett obefintligt. Är expresidenten Halonen så passé här? Tarja Halonen har faktiskt efter sin avgång 2012 varit mycket aktiv i olika internationella organisationer och tycks inte ha några planer på att dra sig tillbaka trots att hon hunnit fylla 80. Så det är en vital och engagerad veteran vi möter.

Lägg märke till undertiteln. Det är samtal om Tarja Halonens politik, inte i första hand samtal med henne. Rösten vi hör är till övervägande del författaren Meri Valkamas. Den är subjektiv och drar rätt långt till vänster, kanske lite som Halonens egen position inom Socialdemokraterna innan hon blev utrikesminister och president. Utöver de politiska samtalen, med Halonen och med många andra, redogör Valkama, på ett personligt och lättsamt sätt, för bokens tillkomst och om träffar och resor med Halonen. Interiörer och episoder från Halonens möten med kolleger runtom i världen lättar också upp läsningen.

Arvet i boktiteln är det förtroendefulla förhållande till Putins Ryssland som Tarja Halonen byggde upp under sina tolv år som president och som raserades med en gång vid det ryska angreppet på Ukraina 2022. Halonen har blivit beskylld för en alltför förstående inställning till Ryssland och rentav som medskyldig till kriget. Hur ser Halonen själv på detta?
Det är Valkamas viktigaste fråga. Flera andra utrikespolitiska frågor får också utrymme, som Israel–Palestina-konflikten, och på köpet får vi en omfattande inblick i de ofta besvärliga relationerna mellan presidenten och statsministern i frågan om vem som leder utrikespolitiken. Särskilt med partikamraten Paavo Lipponen kunde samarbetsklimatet vara frostigt.

I huvudfrågan, relationerna till Ryssland, anser sig Halonen ha gjort rätt, som förhållandena var då, men medger att hon har ändrat sig och numera till och med är anhängare av Finlands medlemskap i Nato. I en intressant diskussion enas Valkama och Halonen om att man kan mena väl och göra vad som framstår som rätt men som när förhållandena ändras ändå kommer att visa sig ha varit fel.

Jag hade väntat mig en intervjubok där Tarja Halonens egen röst hörts mer, men det vore förstås en annan bok. Den som nu föreligger är nog så intressant och högst läsvärd. Den svenska texten flyter bra, även om översättaren Tove Djupsjöbacka inte alls undviker finlandismer. En var helt ny för mig: ”franska streck”, som lär betyda ’punktuppställning i en text’.