Utsökta aptitretare

2023-12-03 Alf Henrikson på prosa (urval och kommentarer Catharina Grünbaum, Alf Henrikson-sällskapet 2023; 145 s.). Journalisten, poeten, dramatikern, översättaren, kunskapsförmedlaren Alf Henrikson är så här inemot 30 år efter sin död nog mest ihågkommen för sina dagsverser. Eftersom de bara sällan kommenterar något dagsaktuellt utan hellre uppehåller sig vid allmänna och eviga frågor har de lämpat sig utomordentligt bra för samlingar i bokform, under AH:s levnad oftast utgivna på Atlantis, därefter främst omhändertagna av det mycket aktiva Alf Henrikson-sällskapet med den outtröttliga Catharina Grünbaum som ledande redaktionell kraft. Men, tycks sällskapet och Grünbaum mena, nu är tiden mogen att visa upp Alf Henrikson i hela hans mångsidighet. För två år sedan utkom den briljanta biografin Vägen genom H (av Grünbaum och Åke Lundqvist), och nu har Grünbaum utgivit och utförligt kommenterat ett urval av Henriksons prosa. Med tanke på dennes enorma produktion under nästan 70 år är en volym på 145 sidor, dessutom rikt illustrerad, en droppe i havet, varje text en aptitretare. Jag påminner mig Oscar Wildes aforism om cigaretten: ”It is exquisite, and it leaves one unsatisfied. What more can one want?” Vi ska nog vara nöjda med att det inte blev en bred, månghundrasidig antologi med långa textutdrag utan lockas av smakbitarna att själva gå till hyllorna eller biblioteket och läsa (om) texterna i deras sammanhang. Själv blev jag särskilt sugen på ett återseende med ungdomsboken Vägen genom A, som jag inte läst som vuxen. Det återgivna avsnittet om bokmalarna Justus och Filiberts samtal med Noak ombord på arken är sagolikt i ordets båda betydelser. Och som gammal encyklopedist kan jag bli avundsjuk på Alf Henrikson, som fick möjlighet att ge ut ett uppslagsverk enbart med artiklar om sådant som intresserade honom själv.

Innehållet har uppställts efter genre: journalistik, historia (och historier), kåserier, encyklopediskt, fiktionsprosa, och inom varje genre ges några korta textprov. Dramatik och översättningar har uteslutits. Urvalet ger en bra bild av Henrikson som författare, den stilistiska briljansen, viljan till kunskapsförmedling, de ironiska vändningarna. Catharina Grünbaums kommentarer är på samma höga nivå, så läsvärdet för helheten är högt.

(Jag har bara en sak, som inte minskar bokens värde, att anmärka på: det är lite för många skrivfel, både i kommentarerna och i Henriksons texter. Oftast rör det sig om borttappade småord som ”att”, men jag hittar också sådant som på s. 115: ”Lexikograf var vad han alltid hade han alltid velat bli …” Sådant är i det närmaste oundvikligt när man arbetar med små ekonomiska och personella resurser, men det är synd ändå. Sakfel har jag bara hittat ett. Den ”hr Stiller”  som nämns (s.38) i ett referat från en debatt om film 1931 kan inte, som sägs i kommentaren, vara regissören Mauritz Stiller, som dog 1928.)