En kunskapsförmedlare med värderingar

2024-02-22 Yvonne Hirdman: Mellankrigstider (Ordfront 2023; 382 s. Omarbetad, uppdaterad och utvidgad nyutgåva av den del av Sveriges historia 1920–1965 (Norstedts 2012) som omfattar perioden 1919–1939). Pluralformen Mellankrigstider sticker i ögonen. För den här boken handlar helt om tiden mellan de båda världskrigen och inget annat. Kanske är det en fingervisning om bokens bredd, där från den politiska historiens huvudfåra många exkurser görs till ekonomisk historia, demografi, socialhistoria, genushistoria, kulturhistoria och annat. ”Exkurser” är förresten fel ord, eftersom det bestående intrycket är hur väl Yvonne Hirdman håller ihop och integrerar de olika beståndsdelarna så att mellankrigstiden ända framstår som en och odelbar.

Framställningen kan beskrivas som cyklisk. En inledning om de sista krigsåren ger förutsättningarna och sätter Sverige i ett internationellt perspektiv; en epilog sammanfattar de två decennierna. Däremellan återfinns bokens två huvuddelar, en för vardera årtiondet. I varje huvuddel finns längre kapitel om levnadsförhållanden, kultur, ekonomi, politik och ideologi, i sin tur indelade i kortare avsnitt om enskilda frågor. Varje kapitel avslutas med en minibiografi över en i tiden viktig person samt ett fylligt citat av något denne skrivit eller sagt. Urvalet säger väl något om Hirdmans egna värderingar (som nog får sägas framkommer mellan raderna även på andra ställen i boken): Elin Wägner, Hjalmar Branting, Ivar Kreuger, Ernst Rolf, Nelly Thüring (en av de första socialdemokratiska riksdagskvinnorna), Ernst Wigforss, Axel och Signe Höjer, Karin Boye, Barbro Alving.

Hirdmans sympatier ligger tydligt hos Socialdemokraterna, särskilt generationen Per Albin, Möller, Wigforss. Antipatiska är på ena kanten de socialistiska splittrarna: vänstersocialister och kommunister, på andra kanten den reaktionära förstakamarhögern, som visserligen tvangs accepterar rösträttsreformen 1919 men fortsatte att sätta käppar i hjulet för sociala och demokratiska reformer.

Den politiska röda tråden är hur minoritetsregerandet på 20-talet ersätts av majoritetsstyre efter valet 1932. Ständiga regeringsskiften och hoppande majoriteter, där viktiga beslut antingen inte kunde fattas alls eller kom till genom förhandlingar och uppgörelser i riksdagens utskott, förhindrade långsiktig planering och bromsade samhällsutvecklingen. Genom samarbetet med Bondeförbundet, först kohandeln 1933, sedan koalitionsregeringen från 1936, kunde välfärdssamhället börja byggas på allvar. Tänkandet och personerna bakom detta ägnas ett helt kapitel, ”Den utopiska socialismen”, med beskrivningar av hur ideologi omsätts i praktisk politik för vanliga människor: bostäder, sociala förhållanden, kris i befolkningsfrågan och sexualpolitik.

En annan huvudlinje i framställningen är hur arbetsmarknadens parter går från total antagonism på 1920-talet, när Sverige hade världsrekord i strejkdagar, till begynnande samförstånd på 30-talet, beseglat i Saltsjöbadsavtalet 1938 och senare känt i världen som ”den svenska modellen”. Trots kvinnor i riksdagen från 1921 hände sedan nästan ingenting med kvinnors deltagande i det offentliga livet under hela mellankrigstiden. Detta är ett viktigt tema för Hirdman, som belyser frågan från flera håll och söker förklaringar. Viktigast kanske det manliga motståndet mot att kvinnor skulle överge sitt ”yrke” som husmor och barnvårdare. Den kvinnliga frigörelsen under ”det glada” 20-talet skrapade bara på ytan.

I epilogen ställer Yvonne Hirdman frågan om det egentligen hade hänt så mycket mellan 1919 och 1939. Mycket var sig onekligen likt i vanliga människors levnadsvillkor. Men i motsats till de flesta länder i Europa hade demokratin överlevt och till och med stärkts. Sverige hade fått en regering som hade vilja och makt att genomföra reformer, och arbetsmarknaden hade fått fred. Välfärden låg om hörnet, men utvecklingen bröts av andra världskriget.

Hirdman har som sagt sina egna betoningar, men de framkommer främst i ett medvetet och inte överdrivet bruk av känslomässiga ord och vändningar, vilket är till stor fördel för läsningen. Men innehållsligt är Mellankrigstider saklig och kunskapsförmedlande och har mycket att ge även den som tror sig kunna sin svenska 1900-talshistoria.

Värd alla lovord

2024-02-14 Andrev Walden: Jävla karlar (Polaris 2023; 376 s.). Kan den här romanen vara så bra som alla priser och strålande recensioner ger vid handen? Ja, den kan faktiskt det. Det är en berättelse som rycker med läsaren från första sidan och sedan inte släpper taget. Det är ett sådant driv i språket att sidorna bara flyger förbi. 376 sidor låter mycket, men det är det inte i det här fallet.

Det har skrivits mycket om de sju papporna som passerar revy under de sju åren i Andrevs uppväxt, mellan 7 och 14. Och det är verkligen en samling ”jävla karlar”, mammans och hennes väninna storrökaren Lilla Molnets mantra om männen i deras liv. Somliga är värre eller farligare, andra mer udda och illa fungerande. Andrev gör vad han kan för att vara dem till lags, samtidigt som han iakttar dem med barnets oförvillade blick (även om han inte förstår allt). Den första pappan, Växtmagikern, har levt med mamman flera år och givit Andrev två halvsyskon, men han åker ut när han slår Andrev en gång för mycket och för hårt. Sedan avlöser ”papporna” varandra tätare, för antingen tröttnar mamman eller kommer polisen och tar dem. I denna kaotiska tillvaro är ändå mamman en fast punkt, som inte bara barnet utan även den vuxne Andrev kärleksfullt håller fast vid. Det är vacker gjort och vackert berättat.

Men sett till boken som helhet är papporna ändå bifigurer i en bred uppväxtskildring, där jämnåriga och deras föräldrar, skola, fritidshyss, så småningom sommarjobb och förälskelser dominerar. Berättelserna är detaljrika, fulla av tidsmarkörer i både scenografi och språk. Det är en roman, men man läser som om allt verkligen hänt, så skickligt skriver Andrev Walden. Och framför allt är det hejdlöst roligt. Hur tråkiga eller upprörande händelser han än skriver om lägger författarens humor ett försonande skimmer över skildringen.

”Ett stöd för Karlar trenne”

2024-02-09 Eva Helen Ulvros: Hedvig Eleonora och hennes tid (Historiska Media 2023; 335 s.). Förlaget Historiska Media (där min vän och tidigare NE-arbetskamrat Lena Amurén numera är förlagschef) har satsat stort på en bred utgivning av till omfånget relativt begränsade biografier över historiska personer. Till kategorin hör utan tvivel Sveriges drottningar med sina ofta allt annat en enkla liv men med blandad historisk betydelse. Hedvig Eleonora, ”ett stöd för Karlar trenne” (Snoilsky), hör väl redan till de mer omskrivna, men nog finns det plats för en bok till. Eva Helen Ulvros, med en inriktning på svenskt 1600- till 1800-tal och fokus på kultur- och genushistoria, är väl lämpad som drottningbiograf.

Hedvig Eleonora (1636–1715) hörde till härskarfamiljen i hertigdömet Holstein-Gottorp, tyskspråkigt, formellt under den danska kronan men ofta i konflikt med den. Politiskt var hon ett passande parti för Karl X Gustav, som låg i ständig fejd med Danmark. Dessutom var hon ung, vacker och behaglig, och makarna gick tydligen bra ihop. Dock dog kungen bara fyra år efter bröllopet, så Hedvig Eleonora blev en 24-årig änkedrottning. Hon spelade en inte oviktig politisk roll som ordförande för sonen Karl XI:s förmyndarregering, men störst avtryck gjorde hon genom sina konst- och kulturintressen, där Drottningholms och Strömsholms slott är de viktigaste bestående minnesmärkena. Hon var också den som byggde upp den kungliga husgerådskammaren. Hon ogillade sonens val av en dansk prinsessa, Ulrika Eleonora den äldre, som sin gemål, men denna tycks ha varit så blid, älskvärd och god att ingen blev hennes ovän. Både svärdottern och sonen dog unga, och Hedvig Eleonora fick nu se sin sonson Karl XII på tronen. Med lika liten framgång som alla andra kunde hon förmå den halsstarrige, enväldige krigarkungen att sluta fred i tid, och när hon avled 1715, 79 år gammal, var riket i ett ytterst prekärt läge. Karl XII:s död slapp hon alltså uppleva, men en stor sorg var att den rikt begåvade sondottern Hedvig Sofia rycktes bort i smittkoppor bara 27 år gammal. Förutom den personliga sorgen var den politiska följden att det holsteinska partiets anspråk på den svenska tronföljden försvagades. Hedvig Sofia var nämligen ingift i den Holstein-Gottorpska familjen och förmyndarregent för sin son Karl Fredrik.

Så kan man sammanfatta de yttre dragen av Hedvig Elonoras historia. Allt är väl tillvarataget i boken. Men det stoffet har inte räckt för att fylla 355 sidor. Förutom en utmärkt minibiografi över Ulrika Eleonora d.ä. lyfter Ulvros fram livet vid hovet, i vardag och fest, och inget fel i det, men det blir för mycket: enahanda och repetitivt. Sakkunnigt, ja, trovärdigt, absolut, men läsningen blir långa stunder alltför monoton. Lägg därtill att Ulvros prosa visserligen flyter på bra men saknar den lyster som lite mer stilvilja hade kunnat ge. Sammanfattningsvis en bok med goda förtjänster men också en del brister.

Fru Bergs ställföreträdande lidande

2024-02-04 Ingvild H. Rishøi: Historien om Fru Berg (2011; svensk övers. Marie Lundquist, Flo Förlag 2023; 151 s.). Fru Berg i titelnovellen är en guldhamster, impulsköpt åt en flicka (berättarjaget) av hennes mor, som är skild från hennes far. När flickan inte bor hos modern (miss)sköter denna hamstern. Inte bra. Fru Bergs ställföreträdande lidande sätter tonen för de övriga fyra novellerna i denna tidiga samling av en i dag högt skattad norsk författare. Det handlar om mer eller mindre dysfunktionella familjer, oftast men inte alltid med barn eller ungdomar i centrum. Alla är berättade i jagform, det finns starka känslor, men de är återhållsamt skildrade. Viktigast är relationerna: mellan syskon, mellan barn och föräldrar, mellan ung kvinna och ung man. En pojke ser sin storebror gå in i psykisk sjukdom (”Det som lyser”). En tonårsflicka i arbetsträning, och med ett hemligt handikapp, har en trevande relation till en jämnårig arbetskamrat (”The life and death of Janis Joplin”). I den sista, längsta och allra bästa novellen, ”Mina flickor” berättar en man för (som man antar) sin vuxna dotter om varför hans förbindelse med hennes mor, som började så bra, slutade så illa. Det är gripande, och mannens plåga och självförebråelser är mästerligt gestaltade. En novell läser man ju rätt snabbt, och oftast glömmer åtminstone jag snart bort vad den handlade om, men ”Mina flickor” kommer jag att bära med mig länge.

Underhållande om geopolitik

2024-02-02 Tim Marshall: Geografins makt. Tio kartor som förklarar världen (2015; svensk övers., något uppdaterad, Pär Svensson, Volante 2018; 343 s.). Geopolitik är ett begrepp som fick dålig klang under nazismen, men är i grunden ett icke-värderande forskningsområde. Nationalencyklopedin beskriver modern geopolitik som en ”studie av rumsliga fenomen med syfte att förstå de geografiska orsakerna till staters makt. Staternas uppträdande studeras med utgångspunkt från förhållanden som territorium, läge, resurser, befolkningsfördelning, ekonomi och politisk struktur i ett internationellt sammanhang.” Och en sådan studie är precis vad denna bok är. Med den skillnaden att Tim Marshall inte är forskare utan en driven brittisk journalist och utrikeskommentator. Det gör framställningen lätt att följa, och läsningen är lustfylld.

Utgångspunkten för bokens tio kapitel, vart och ett avhandlande en del av världen, är alltså de faktorer, hinder och möjligheter som avgör ett lands handlingsutrymme: floder som underlättar handel och kommunikation, berg och skogar som försvårar; stora slätter som å ena sidan är svåra att försvara mot en angripare men å andra sidan ger denne långa, svårbemästrade försörjningslinjer; hav som skyddar men också isolerar; gränsberg som avhåller även antagonister från väpnade konflikter. För att ta ett exempel från kapitlet om Ryssland, bokens första: Ryssland har alltid haft dålig tillgång till välbelägna åretruntöppna hamnar. Annekteringen av Krim, vid Svarta havet, måste ses i ljuset av detta. I beskrivningen av Rysslands geopolitik tycker jag att Marshalls attityd är väl krass, på gräsen till cynisk, men inser småningom att han bara vill undvika värderingar. Sådana, liberala och demokratiska, kommer ändå fram under läsningens gång. Inte minst kritiserar han kolonialmakternas godtyckliga gränsdragningar i Mellanöstern och Afrika, som fortsätter ställa till elände.

Eftersom geografin är (i det närmaste) oföränderlig leder det geopolitiska tänkandet till viss determinism. USA kommer aldrig att förlora sin dominans eftersom det är så gynnat av geografin, medan Afrika aldrig kommer att nå sin potential av omvänd orsak. Men Marshall är ingen dogmatiker utan lyfter också fram icke-geografiska och dynamiska politiska, ekonomiska och sociala faktorer som kan förklara nuvarande förhållanden och påverka de framtida.

Geografer, statsvetare och historiker kan säkert ha invändningar mot både beskrivningar, resonemang och slutsatser. Tim Marshall är som sagt inte forskare, knappast ens populärvetenskapare. Det hindrar inte att hans bok är intressant, tankeväckande och underhållande.

En filosofisk sjöresa 1649

2024-01-26 Magnus Florin: Descartes dotter (Albert Bonniers Förlag 2023; 200 s.). Magnus Florin (f. 1955) är en solitär bland svenska författare, som inte går att inordna i någon litterär riktning eller något kotteri. Sedan 30 år utger han med långa mellanrum korta, ordknappa romaner som ändå är mättade med innehåll. De är inte realistiska även om de kan anknyta till verkliga personer. Stämningen är ofta drömartad; språket är på en gång precist och poetiskt. Några välkända titlar är Trädgården (1995, om Carl von Linné), Syskonen (1998) och Cirkulation (2001; om bankvärlden). Till dessa ansluter sig Descartes dotter väl både till berättarteknik och litterär kvalitet.

Filosofen René Descartes kallades som bekant till drottning Kristinas hov 1649 och dog i Stockholm 1650. Boken skildrar hans sjöresa från Antwerpen till Stockholm. Den är till det yttre tämligen händelselös, inga svåra stormar men långvarig stiltje på Nordsjön. För Descartes får dock resan gärna dra ut på tiden. Landmärken som passeras redovisa pedantiskt, liksom Descartes rätt uppstyltade dialoger med kaptenen, styrmannen och besättningsmän. En varmare ton har samtalen med kaptenens olyckliga hustru, som sörjer förlusten av ett barn. Återkommande berättar också Descartes i jagform om resan.

Filosofen reser med tre kistor. Den minsta, som är omsorgfullt låst, lämnar han inte ur sikte. Det är Francines kista, Descartes dotter som dog blott fem år gammal. I sin hytt samtalar han med dottern om kvällarna och svarar på hennes frågor. I dialogerna, monologerna och samtalen ger Magnus Florin litterär gestalt åt Descartes filosofiska tankar. Det är lågmält och till synes anspråkslöst men på hög konstnärlig nivå. Mot slutet antyder några mer dramatiska händelser att det isolerade sjöekipaget är på väg tillbaka till världen och verkligheten. På sista sidan ligger skeppet förtöjt vid Skeppsbron. Boken slutar med att Descartes väcks av drottningens hovmän: ”Kallt, disigt, vinter i luften. Det är bara du som ännu inte gått i land.”