2024-02-14 Andrev Walden: Jävla karlar (Polaris 2023; 376 s.). Kan den här romanen vara så bra som alla priser och strålande recensioner ger vid handen? Ja, den kan faktiskt det. Det är en berättelse som rycker med läsaren från första sidan och sedan inte släpper taget. Det är ett sådant driv i språket att sidorna bara flyger förbi. 376 sidor låter mycket, men det är det inte i det här fallet.
Det har skrivits mycket om de sju papporna som passerar revy under de sju åren i Andrevs uppväxt, mellan 7 och 14. Och det är verkligen en samling ”jävla karlar”, mammans och hennes väninna storrökaren Lilla Molnets mantra om männen i deras liv. Somliga är värre eller farligare, andra mer udda och illa fungerande. Andrev gör vad han kan för att vara dem till lags, samtidigt som han iakttar dem med barnets oförvillade blick (även om han inte förstår allt). Den första pappan, Växtmagikern, har levt med mamman flera år och givit Andrev två halvsyskon, men han åker ut när han slår Andrev en gång för mycket och för hårt. Sedan avlöser ”papporna” varandra tätare, för antingen tröttnar mamman eller kommer polisen och tar dem. I denna kaotiska tillvaro är ändå mamman en fast punkt, som inte bara barnet utan även den vuxne Andrev kärleksfullt håller fast vid. Det är vacker gjort och vackert berättat.
Men sett till boken som helhet är papporna ändå bifigurer i en bred uppväxtskildring, där jämnåriga och deras föräldrar, skola, fritidshyss, så småningom sommarjobb och förälskelser dominerar. Berättelserna är detaljrika, fulla av tidsmarkörer i både scenografi och språk. Det är en roman, men man läser som om allt verkligen hänt, så skickligt skriver Andrev Walden. Och framför allt är det hejdlöst roligt. Hur tråkiga eller upprörande händelser han än skriver om lägger författarens humor ett försonande skimmer över skildringen.
Min läsning 