- 2024-04-07 Zacharias Topelius: Noveller i urval (utgiven av Anna Movall och Jörgen Scholz med inledning av Yvonne Leffler; Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell Förlag, Stockholm 2024; 218 s.). Den i alla genrer mycket produktive Zacharias Topelius skrev mängder med både kortare och längre berättelser, men i hans och tidens språkbruk är det inte bara de korta berättelserna som benämns noveller utan även skönlitterär prosa av ansenlig längd, vad vi utan vidare skulle kalla romaner. Titeln på denna bok är såtillvida missledande som den innehåller, förutom en längre och fem kortare noveller i deras helhet, korta utdrag ur fyra berättelser av romankaraktär samt en något kortad längre novell.
- Hur utgivarna har tänkt med publiceringen av två–tre kapitel ur romaner som innehåller det tiodubbla antalet förstår jag faktiskt inte. Det hänvisas i slutet av varje utdrag till den fullständiga versionen på nätet, men hur många tar sig dit för att läsa texten på en skärm? Läser man med litteraturvetarglasögon får man väl ut en del, men hur stor andel av läsekretsen är iförda sådana? Jag tycker, som Nalle Valtiala i Hufvudstadsbladet, att utgivarna har gjort Topelius en otjänst.
- Nå, förutom dessa smakprov ur ”Gamla baron på Rautakylä” (1849), ”Tant Mirabeau” (1863), ”Gröna kammarn på Linnais gård” (1859) och ”Pastorsvalet i Aulango” (1867) och fem korta novelletter bjuds vi på två fullödiga längre noveller. I ”Vincent vågbrytaren” (1860) – vilken härlig titel – är titelpersonen en i en grupp nyblivna studenter. Han är adopterad till Finland; hans föräldrar var grekiska frihetskämpar i frigörelsen från Osmanska riket. Han är väl omhändertagen och helt integrerad men ändå på något sätt rotlös, och när födelselandet lockar har han svårt att motstå. En konflikt med rysk milis blir livsavgörande. Novellens inledning lider av en av Topelius vanligaste svagheter: hans didaktiska strävan att alltid lära läsarna något om Finlands historia, så det tar ett tag innan berättelsen sätter fart. Sedan är den både gripande och spännande med flera intressanta gestalter.
- ”Fröken Drifva” är av ett helt annat slag. Där har humorn, som alltid finns hos Topelius, fått fritt spelrum. Titelpersonen är en nittonårig flicka som kommer från en prästgård på landet till den rätt inskränkta borgerliga miljön i Uleåborg, där hennes moster förgäves försöker lära henne vett och etikett. Det leder till ett antal dråpliga scener i balsalen, på teatern, i dansskolan osv. Men det hela slutar förstås lyckligt. De korta novellerna är mer av älskvärda bagateller. En hel del läsvärt i denna utgåva alltså, men, som sagt, jag förstår inte riktigt avsikten med helheten.
Topelius styckevis och delt
Publicerat
Min läsning 