2024-04-28 Kerstin Dahlbäck: Bakom och framför kameran. Hjalmar och Stina Bergmans fotografier (Carlssons 2024; 163 s.). Det äkta paret Bergman hade knappast någon varaktig bostad förutom sommarvistet på Segelholmen utanför Dalarö i Stockholms skärgård. I stället reste de runt i Europa, särskilt Italien, och gjorde även en – misslyckad – sejour i Hollywood. År 1910 fick Stina en kamera av Hjalmar i födelsedagspresent, och därmed påbörjades en rik men ojämn bilddokumentation av parets tillvaro. Ett stort antal fotografier förvaras i Hjalmar Bergman-arkivet vid Stockholms universitetsbibliotek. Nu har Sveriges främsta Bergmanforskare, professor emerita Kerstin Dahlbäck (tidigare bl.a. utgivare av det väldiga verket Hjalmar Bergman. Brev) gjort ett urval av fotografierna, kommenterat dem och skrivit inledning och sammanbindande texter, samlade i en av Simon Molin (omslag) och Charlotta Kåks Röshammar (inlaga) snyggt formgiven liten volym i liggande format. För helhetens skull är paret Bergmans egna bilder kompletterade med andra fotografier, främst förstår från tiden före kamerainköpet 1910.
Konstnärligt och tekniskt är fotona knappast några mästerverk, men de blir intressanta genom att Kerstin Dahlbäck konsekvent förbinder dem med parets liv genom hänvisningar främst till Hjalmars brev och annotationer i hans almanackor. Mer sällan, men då desto mer pregnant hänvisar hon till textställen i Bergmans romaner. På så sätt bildar fotona och texten en fragmentarisk biografi av intresse även utanför kretsen av redan Bergmanfrälsta.
Dahlbäck dröjer lite längre vid några viktigare anhalter i Hjalmars liv. Det är de första åren med kameran i Rom, det är förbindelsen (hur den nu var beskaffad) med den tyske ynglingen Werner Fütterer, det är den misslyckade Amerikasejouren och det är somrarna på Segelholmen. I ett avslutande kapitel presenteras Hjalmars familjebakgrund och uppväxt i Örebro med i i huvudsak ateljébilder och myllrande gruppfoton från familjetillställningar. Kerstin Dahlbäck binder ihop det snyggt på slutet: ”Efter många turer gick [ett planerat husköp i Lindesberg] i slutändan inte igenom. Istället hyrde Bergmans huset på ett år. Och därefter – flyttade de till Rom! Där köpte de en kamera.”
Boken är ett måste för Bergmanbeundrare och bör vara av intresse för fotohistoriskt intresserade. De senare måste dock med rätta fråga: vad var det för kamera Stina fick? Och var det samma kamera de fotograferade med under alla år? Om detta finns icke ett ord i boken.
Min läsning 