2024-05-17 Andreas Karlsson: Apartheid (i serien Världens dramatiska historia, Historiska Media 2023; 181 s.). Andreas Karlsson är journalist, delvis bosatt i Kapstaden och med Sydafrikas historia som sitt specialområde. En utmärkt bok med just denna titel har han gett ut tidigare; jag har skrivit om den (https://minlasning.blog/2021/03/09/nyttig-historielektion/). I den här boken, i Historiska Medias serie med kortare, mer koncentrerade berättelser, fokuserar han på en företeelse, men den mest grundläggande, i Sydafrikas historia: apartheid.
Framställningen är kronologisk. Karlsson börjar med de vågor av kolonisation och immigration och de våldsamma konflikter som ledde fram till etableringen av de olika folkgrupperna och deras relationer sinsemellan. Den svarta befolkningen hade alltid behandlats illa, och ett tidigt dråpslag blev upprättandet över deras huvuden av Sydafrikanska unionen 1910, sedan motståndarna i boerkriget, afrikander (boer) och britter, överraskande snabbt försonats. Rasåtskillnaden fastställdes redan 1913 med Natives Land Act och skärptes 1923 med Natives Urban Areas Act, som hårt och diskriminerande avgjorde var svarta fick bosätta sig. Termen apartheid ’åtskillnad’ myntades av afrikandernationalisten J.B.M. Herzog, men det något mer moderata South African Party under den legendariske generalen Jan Smuts dominerade länge politiken, och först med Nationalistpartiets makttillträde 1948 kunde man börja genomföra fullständig rasåtskillnad. Karlsson understryker att inte bara skärptes apartheid undan för undan, utan hela det demokratiska systemet monterades gradvis ner, så att Sydafrika på 1980-talet var en renodlad polisstat. Men priset för att upprätthålla systemet började bli för högt. Och dess absurda sidor blev alltmer uppenbara, framför allt knappologin kring de olika grupptillhörigheterna, där särskilt kategorin ”färgade” och dess undergrupper visade sig vara en svårrubbad stötesten.
Mer eller mindre organiserat svart motstånd hade funnits genom Sydafrikas hela historia, men ANC (African National Congress) blev snabbt den ledande, om än ej obestridda, organisationen. När hela ledarskiktet infångades åren runt 1960 var det ett hårt slag för antiapartheidrörelsen. Inom den vita befolkningen fanns med få undantag inget stort motstånd mot apartheid. Det som fanns kom främst från det med ANC lierade Kommunistpartiet och från enstaka liberaler som Helen Suzman, länge ensam apartheidmotståndare i parlamentet. Tyvärr väljer Karlsson, liksom i sin förra bok, att inte ta upp det motstånd som fanns inom den vita kulturen. Ledande författare som Nadine Gordimer och André Brink är inte ens nämnda.
Vid mitten av 1980-talet insåg det internationellt alltmer isolerade landets president Botha att systemet nått vägs ände. Men det var ett brev från fången sedan 28 år Nelson Mandela som satte stenen i rullning. I brevet fanns inget spår av bitterhet eller hämndbegär; var det möjligt att en fredlig övergång till ett demokratiskt styrelseskick (och inte svart diktatur) var möjlig? Svaret vet vi.
Bokens värde förhöjs av de gedigna personteckningarna. Särskilt uppskattade jag minibiografierna över britternas favoritboer Jan Smuts och över Nelson Mandela. Men det är bara ett extra plus vid läsningen av denna gedigna och välskrivna bok.
Min läsning 