Eyvind Johnson, en europé i tiden

2024-07-23 Örjan Lindberger: Norrbottningen som blev europé. Eyvind Johnsons liv och författarskap till och med Romanen om Olof och Människan i tiden. Eyvind Johnsons liv och författarskap 1938–1976 (Bonniers 1986, 1990; 384 resp. 498 s.). Efter avslutad läsning av Krilon-trilogin kände jag ett starkt behov att närmare lära känna författaren Eyvind Johnson, och då var litteraturprofessorn Lindbergers standardverk det självklara valet. Den är till upplägget en klassisk life and letters-biografi, men med tydlig tonvikt på letters. Levnadsteckningen, där förstås allt väsentligt finns med, står tillbaka för beskrivningen av Johnsons intellektuella utveckling, hans tankevärld och analyser av de enskilda böckerna. Som framgår av undertitlarna gäller detta särskilt den andra delen: tiden och människans plats i den är i brant sammanfattning det grundläggande problemet i Johnsons senare författarskap.

 

Att människan Eyvind Johnson (född som Edvin Jonsson) blev den han blev ger Lindberger gott besked om, men frågan om hur han blev det lämnar biografen delvis obesvarad. Att den ur proletärmiljö sprungne Edvin/Eyvind/Olof blev ungsocialist, anarkist och syndikalist är ju helt naturligt; mindre självklart att han så tidigt tog avstånd från bolsjevismen och på äldre dar kallade sig liberal. Lindberger lägger stor vikt vid en personkonflikt i den ungsocialistiska förening där Johnson vid mitten av 20-talet var sekreterare och som ledde till att han lämnade föreningen. Själv tror jag att han påverkades av de nära och vänskapliga kontakterna under kriget i redaktionen för Nordens Frihet (vilken Lindberger i och för sig nämner åtskilliga gånger). Men jag kanske överbetonar denna liberalt präglade antitotalitära tidskrift eftersom min morfar Kaj Bonnier, nära vän till Eyvind, var starkt engagerad i den.

 

Var Johnson fick sin läshunger ifrån blir väl heller inte helt klart, bara det faktum att den fanns där från tidig ålder och var kanske den enskilt viktigaste drivkraften för att ge sig ut i världen. Slitsamma jobb i hemtrakterna i tonåren, politiskt engagemang i Stockholm i 20-årsåldern, långa vistelser i Tyskland och Frankrike under 20-talet, där han inte sällan levde på svältgränsen med magra inkomster från tidningsartiklar och noveller: så såg hans väg in i författarskapet ut. I Paris träffade Johnson sin första fru, norskan Aase Christoffersen, och där föddes sonen Tore 1928, som blev en känd fotograf. Han hade debuterat redan på 1920-talet med välvilliga omdömen, och efter familjens återflytt till Sverige 1930 blev han med sina romaner snart erkänd som en av sin generations främsta och mest originella prosaförfattare. Det stora genombrottet kom med den självbiografiska tetralogin Romanen om Olof (1934–37). Lindberger är som bäst när han i första delens långa slutkapitel får bena upp verkets intrikata komposition och tränga in i dess tankevärld.

 

Andra delen börjar dramatiskt med hustrun Aases död och världskrigets utbrott. Eyvind Johnson återfinner stabiliteten när han gifter om sig 1940 med finlandssvenskan Cilla Frankenhaeuser, han engagerar sig i Nordens Frihet och börjar på sitt magnum opus: de tre romanerna om Krilon, dennes samtalsgrupp och strid mot de krafter som vill monopolisera den svenska fastighetsmarknaden (läs: Tyskland och Sovjetunionen som vill härska över Europa). Man kunde tänka sig författaren tämligen utmattad efter detta kraftprov. I stället kommer med jämna mellanrum en ström av stora romaner, av vilka flera måste räknas som mästerverk: Strändernas svall (1946), Molnen över Metapontion (1957), Hans nådes tid (1960), Livsdagen lång (1964). Alla bestås förnämliga och högst läsvärda analyser, men hur var den fysiskt märkte och ofta sjuke författaren mäktig sådana kraftprov? Det lämnar Lindberger därhän. Johnson som offentlig person får inte heller mycket utrymme. Besviken är jag att inte den hätska debatten om ”tredje ståndpunkten”, utlöst av Johnsons vårtal i Uppsala 1951, ägnas mer än en förströdd sida.

 

Av det ovan skrivna torde det stå klart vilka (betydande) förtjänster och (mindre) brister Örjan Lindbergers biografi besitter. Tilläggas bör att han berikar sin framställning med många och ibland långa citat ur Eyvind Johnsons böcker och brev och att han ofta med gillande refererar till och citerar kolleger som skrivit om Johnson. Invändningar görs försynt och i förbigående. Det är en gentleman som hållit i pennan; det känns välgörande.