Naturalistisk feminism

2024-08-22 Lauren Groff: Den vilda flykten (2023; svensk övers. Bogg Johanna Karlsson, Bookmark 2024; 252 s.). Vi befinner oss i en av de första engelska kolonierna i Nordamerika, i Virginia i början av 1600-talet. Kolonisterna är inneslutna i ett fort, belägrade av powhatan-indianerna, det är vinter, svält och sjukdom rasar. Handlingen går i gång från första sidan, när den namnlösa ”flickan” flyr; varför får vi veta senare. Hon är i övre tonåren, föräldralös men omhändertagen som ett mellanting mellan fosterdotter och tjänarinna till ”nådig frun”, som mycket motvilligt följt sin andra man, pastorn, till Amerika. Flickans livsuppgift är att sköta nådig fruns efterblivna dotter, som dock dör i det nya landet. Hur ska den utmärglade och sjuka flickan med sin minimala utrustning klara flykten i kölden, det okända landskapet, den fientliga omgivningen? Hennes livsvilja och överlevnadsinstinkter är av det starkaste slaget, men i längden …?

Det här ser ut som inledningen till en spännande äventyrsroman, och det är boken – på ytan. Det finns ett väldigt driv i berättelsen om flickans oerhört strapatsrika vandring norrut, med detaljer om hur hon övernattar och hittar föda som kan påminna om Robinson Crusoe. Därtill kommer naturalistiska skildringar av våld, skador, sjukdom, smuts, ohyra, som kan vara svårsmälta för känsliga läsare. Fina beskrivningar av den vilda naturen under växlande årstider får vi som kompensation.

Men detta är egentligen en roman om kvinnors utsatthet, om våldet och kränkningarna, rädslan och oron. Flickan från samhällets botten är ett ingenting, som männen, men även andra kvinnor, kan behandla hur de vill. I tillbakablickar får vi flickans historia i det gamla landet. När hon våldtas av nådig fruns son och hans vänner kan matmodern bara beklaga och hoppas hon inte blivit gravid. Förälskelsen under havsresan i en ung holländare som drunknar blir ett bitterljuvt minne. Inte heller högreståndskvinnan nådig frun är immun mot patriarkatet som omgift med den unge pastorn. I Lauren Groffs nästan poetiska språk, av allt att döma väl tillvarataget av översättaren Bogg Johanna Karlsson, är det en stark läsupplevelse.

Detta är den första bok jag läst av denna amerikanska författare. Den ska ses som sista delen i en trilogi, bestående av de uppmärksammade Ödet och ursinnet (2015; svensk övers 2022) och Matrix (2021; svensk övers. 2021). En mycket spännande bekantskap.

Livsstil på 1700-talet

2024-08-18 Johanna Ilmakunnas: Flitiga och sysslolösa. Essäer om 1700-talets Europa (2016; svensk övers. Sofia Gustafsson, Appell Förlag/Svenska litteratursällskapet i Finland 2024; 312 s.). En så intetsägande undertitel missar helt vad boken handlar om, nämligen livsstil i de högre stånden i 1700-talets Sverige (med Finland). Detta förlagsmisslyckande finns redan i det finska originalet, men det var slappt av Appell/SLS att inte ändra den. Det är att göra en otjänst åt en utmärkt bok som förtjänar uppmärksamhet.

Jag har tidigare talat om en ”Helsingforsskola” i den nutida historieforskningen, som intresserar sig för det som ligger bakom eller vid sidan av de stora skeendena och med särskild förkärlek för det svenska riket på 1700-talet. Jag har tidigare skrivit om t.ex. Henrika Tandefelts Borgå 1809 (2017) och Sophie Holms Diplomatins ideal och praktik. Utländska sändebud i Stockholm 1746–1748 (2020). Och om Johanna Ilmakunnas Ett ståndsmässigt liv. Familjen von Fersens livsstil på 1700-talet (2012), som lämnat stoff även till denna bok. Den är nämligen sammanställd av tidigare publicerade texter, som bearbetats och disponerats till ett helgjutet verk. Därtill kommer en riklig och pedagogiskt ovanligt genomtänkt illustrering i elegant typografi och band, så vi kan tala om ett riktigt praktverk i hanterbart format.

Texterna är grupperade i tre sektioner, vardera med två essäer. Sektion I, ”På landsbygden och i staden”, består av ”Arbete och sysslor på herrgårdar och ”Stadspalatsen som urbana rum”. Den förra baserar sig på dagböcker av den unge Johan Gabriel Oxenstierna på Skenäs gård i Södermanland och den ännu yngre Jacobina Charlotta Munsterhjelm på Tavastby gård i Östra Nyland. De, och familjen von Fersen, är återkommande gestalter i boken och bidrar till dess sammanhållna karaktär. Ilmakunnas visar att sysslolöshet ingalunda var något ideal vare sig för aristokraterna Oxenstierna eller de lågadliga Munsterhjelm. Stadspalatsen exemplifieras med Fersenska palatset på Blasieholmen i Stockholm, som får en ingående beskrivning av både form och funktion.

I sektion II, ”Tingens värld” har sammanförts två rätt olika essäer: ”Shopping i Paris” och ”Handarbete”. I den förra understryks lyxkonsumtionens betydelse för upprätthållande av de högre ståndens status och Paris helt dominerande roll som modets och köpenskapens huvudstad. Att handarbete och handaslöjd var ett ideal för båda könen visas i den andra essän. Även i sektion III, ”I sällskapslivet” är essäerna av lite olika slag. ”Mat, dukning och gemensamma måltider” handlar om skick och bruk vid måltider både till vardags och fest, medan ”Familjerelationer” behandlar släktbandens centrala roll och de stora ansträngningar, ”släktarbetet” som lades ner på att upprätthålla och förstärka dem.

Utan att fördjupa mig mer i innehållet är jag själv förvånad över att jag tyckte nästan alltihop var riktigt intressant. Det hjälper också till att texten i Sofia Gustafssons översättning flyter bra trots en eller annan påfallande finlandism, som ”behjälplig” för ”hjälplig” (han talade franska behjälpligt), och ”vakans” i den allmänna betydelsen av ’plats’, ’befattning’ och inte bara en ledig sådan. Den finlandssvenska språkvården av råder uttryckligen från båda. Sådana små skönhetsfläckar påverkar dock inte det goda helhetsintrycket av boken.

Stor författare i litet format

2024-08-13 Herman Bang: Ved vejen (1886) och Sommerglæder (1902), Gyldendals Tranebøger, 1962; 237 s.). Vid botanisering i bokhyllan hittade jag denna oansenliga pocketbok, som härstammar från min hustrus studier i nordiska språk på 1960-talet. Jag hade inte tidigare läst något av Bang (1856–1912), en av Danmarks största författare, som lärt av Maupassant och inspirerat Hjalmar Söderberg. Den här volymen är en bra introduktion till hans författarskap.

Om man ser till komposition, och bredd och djup i berättelserna, kan man karaktärisera Vid vejen (132 s.) som en kort roman och Sommerglæder (95 s.) som en lång novell. Den förra är en tragisk historia om en gift kvinnas längtan efter något större, den senare en karnevalisk humoresk som utspelar sig på en plats under en dag.

Ved vejen berättar om Katinka, som bor i ett litet samhälle på Jylland och lever i ett svalt och tyvärr barnlöst äktenskap med ortens stationsinspektor. Stationshuset är samhällets träffpunkt, och i en magnifik inledningsscen lär vi känna alla de viktigaste av invånarna: godsägaren, prästfamiljen, änkefrun med två nyss vuxna döttrar, den gamla fröken med sin blinda hund … Att det är just Katinka som är huvudperson står inte omedelbart klart. Ankomsten av en ny inspektor, Huus, till godset sätter i gång skeendet. Sakta men säkert inser Katinka och Huus att de älskar varandra, men båda är helt klara över att förbindelsen är omöjlig, och Huus reser. Inom huvudhandlingens ram får läsaren ta del av livet i det lilla samhället, och såväl huvud- som bipersoner är väl psykologiskt karaktäriserade med Bangs fina stilkonst, som räknas som litterär impressionism. Tragiken mildras av Bangs ömsint ironiska humor i hans syn på sina gestalter.

Sommerglæder är alltså en helt annan sorts verk. Här möter vi i en liten kuststad makarna Brasen, som startat ett badhotell men än så länge bara dragit på sig skulder till ortens mer bemedlade. Hittills har gästerna uteblivit, men så kommer de, alla på en gång! Kaotiska scener utspelar sig när alla ska inkvarteras och utspisas. Även här förtjuses man av Bangs personporträttkonst, som gäller både ortsbor och badgäster. Lite får vi veta om timmerhandlaren, inspektören, den östjyska frun och deras familjer, men Bang koncentrerar sig på generalkonsul Fryant med hustru, dottern Johnny (ja, så heter hon) och dennas väninna Ingeborg, dotter till ortens borgmästare. Den spirande kärleken mellan flickorna och två unga män är vackert och rörande skildrad. Handlingen löper i ett, utan vilopunkter (ingen vila heller för personalen på hotellet), och dagen avslutas med en uppsluppen danskväll. Brasens drar en suck av lättnad: det här kan nog gå. Fast en av fordringsägarna dyker upp med en tuff avbetalningsplan.

Jag läser danska utan nämnvärda svårigheter, men Bangs språk från slutet av 1800-talet beredde mig en del besvär, med åtskilliga ord jag inte kunde och fick lov att slå upp. I svensk översättning från 1996 av Vibeke Emond finns Vid vägen. Sommarnöjen är bara översatt en gång, 1902, och finns enligt Libris bara på fem bibliotek i Sverige.

SAOB är historisk (vits avsedd)

2024-08-03 SAOB. En jubileumsbok (Svenska Akademien 2024; 287 s.). Det har knappast undgått någon läsande svensk att Svenska Akademiens ordbok efter 140 års kontinuerligt arbete slutförts i och med att sista häftet, som leder fram till ”öxla”, utgavs i samband med Akademiens högtidsdag den 20 december 2023. Evenemanget har blivit flitigt omskrivet, och i denna bok tar SAOB:s redaktion och uppdragsgivare själva samt några gästskribenter till orda. Boken tycks inte ha någon, i varje fall namngiven, redaktör, vilket märks på den något spretiga helheten, men i stort sett alla av de enskilda inläggen är intressanta, lärorika och välskrivna. Artiklarna följer några huvudspår: SAOB:s historik; hur ordboksartiklarna är upplagda och hur de växer farm i ett intrikat lagarbete; betydelseutvecklingar i svenska språket studerade genom artiklar i SAOB (den talrikaste kategorin); samt några mer personliga inlägg av både SAOB-medarbetare och gästskribenter. På slutet kommer kuriosa och statistik, en förteckning över samtliga som varit anställda vid redaktionen minst ett år och en gedigen litteraturförteckning.

Jag refererar inte innehållet närmare utan vill bara lyfta fram ett par artiklar. Jilla Mossaeds ”Om språket” är ett prosapoem om hur en 38-årig flykting från Iran erövrar det svenska språket, en förunderlig prestation som fört henne ända in i Svenska Akademien. Att hon är väl kvalificerad för sin akademistol visar denna text eftertryckligt. Fredrik Lindström, mest känd som underhållare men med en gedigen akademisk utbildning i nordiska språk, har skrivit bokens längsta artikel, ”Rena lekstugan i SAOB!”, em grundlig och seriös utredning om hur ordet ”lek” och dess avledningar och sammansättningar skiftat i betydelse under århundradena. Särskilt intressant är hur han lyfter fram samhällsförändringarnas roll i förskjutningen av betydelsen ’allmän nöjesverksamhet (även) för vuxna till fantasifulla aktiviteter för barn. I rättvisans namn bör jag också nämna SAOB-redaktörerna Bodil Rosqvists och Lennart Larssons lärorika och underhållande utredningar om ”sky/juice” (av franskans jus) resp. ”örngott” samt idéhistorikern Maja Bondestams dito om ”härlighet”. Det är väl främst de här artiklarna som kan locka en bredare läsekrets, medan vi med mer lingvistisk skolning suger i oss rubb och stubb (SAOB):

b) utan styrande prep.

α) det hela, alltihop, alltsammans, smått som stort, ”hela klabbet”; särsk. i uttr. som ange att ngn tar l. köper l. säljer l. gör av med l. förstör o. d. allt (smått som stort); stundom äv. om personer: alla l. varenda en o. d.; äv. i uttr. rubb och stubb av ngt. J närvarande Parter, / Som med dom och lagfarter / Knipt rubb och stubb ur sjelfva källarsvalan. Bellman (BellmS) 2: 129 (c. 1784, 1791). Jag får sälja rubb och stubb, hvad jag eger. Runeberg ESkr. 2: 31 (c. 1850). Det befanns, att .. (bofinken) hade förlorat stjärten; rubb och stubb borta! Gellerstedt Hult 33 (1906); jfr β. BotN 1910, s. 267 (: av). Nog fick jag lära mig att det var Guds ord rubb och stubb i Gamla Testamentet också. Dahlbäck Åb. 173 (1914). Hela kojlaget, rubb och stubb. SkogsarbMinn. 156 (1949). Eftersom hon var glupande läslysten, läste hon rubb och stubb. UrDNHist. 3: 567 (1954). jfr (skämts.): Jag pantsatte och sålde inte bara rubb utan också stubb. Ziedner Lögn 149 (1930).