2024-08-28 Cecilia Hansson: Kafkalungan (Wahlström & Widstrand 2024; 256 s.). Essäer och essäböcker är en genre där författaren nästan alltid ger ut något om sig själv samtidigt som hen behandlar något annat ämne. Men på senare år har författarjaget fått ta allt större plats. Var det Merete Mazzarella som startade den trenden med böcker som Otrohetens lockelse (1997)? Och nu föreligger Cecilia Hanssons mycket personliga, på gränsen till privata, bok om Franz Kafka och henne själv.
Det är den tbc-sjuke och småningom döende Kafka som är föremål för Hanssons intresse. Här kan jämföra med sin norrbottniska mormor, som också hade lungsot och tidvis var intagen på sanatorium. När hon själv drabbas av en värre förkylning eller influensa kan hon pröva sitt hälsotillstånd mot Kafkas. I scener ur sitt liv, från uppväxten i Norrbotten, studier i Uppsala, som au pair i Wien, med maken och dottern i lägenheten i Stockholm visar hon fram sin överkänslighet och sin känsla av otillräcklighet gentemot sina närmaste – hela tiden i jämförelse med Kafka. I relationen av en resa tillbaka till familjerötterna får vi facit till Hanssons roman från 2021 Snö och potatis. Förutom tbc:n intresserar hon sig för Kafkas kärleksliv, hans flickvänner och hans oförmåga att upprätthålla långvariga relationer. Hans författarskap ser hon i ljuset av hans liv men utan mer ingående analyser. För att få ut det mesta av boken bör läsaren ha en viss förtrogenhet med Kafkas skrifter. Det är gott om citat ur både skönlitteratur och brev, alltid, tacknämligt, i Hans Blomqvists och Erik Ågrens nya översättningar.
Jag måste erkänna att jag i början hade lite svårt med Cecilia Hanssons självcentrerade framställning, men efter hand fungerade läsningen bättre, och jag är imponerad över denna litterära prestation. Dessutom har jag lärt mig mycket jag inte tidigare visste om Kafka, och det är ju bara att tacka för och ta emot.
Min läsning 