2024-10-20 Andrea Wulf: Fantastiska rebeller. De första romantikerna (2022; svensk övers, Inger Johansson, Albert Bonniers Förlag 2024; 570 s.). Den tyska romantikens plötsliga blomstring åren runt sekelskiftet 1800 har varit föremål för både forskning och skönlitterära återgivningar. Till de senare hör Christa Wolfs Landet som icke är från 1979, som jag skrev om här förra året. Den utspelade sig i den s.k. Heidelbergkretsen, med namn som Achim von Arnim, Clemens och Bettina Brentano, Heinrich von Kleist och Karoline von Günderrode. Något tidigare verkade Jenakretsen, som är föremålet för denna bok. Jag trodde när jag först läste om den att det var en roman, men så är inte fallet. Det är en dokumentär skildring, byggd på ett stort källmaterial, men skriven på en ledig, berättande prosa som närmar sig det skönlitterära. Stundom låter väl författaren sina personer tänka och tycka sådant som det inte finns säkra belägg för, men det stör åtminstone inte denne läsare.
Jenakretsen verkade i och kring det lilla universitetet i den lilla staden Jena i hertigdömet Sachsen-Weimar, bara ett par mil från staden Weimar. I Jena fanns dramatikern Schiller och i Weimar hans bäste vän, den store Goethe, som gärna lämnade sina plikter vid hertighovet för umgänge med Schiller i Jena. Till denna miljö lockades nu filosofen Fichte och några år senare hans lärjunge det unga stjärnskottet Schelling, som båda fyllde lärosätets salar med sina föreläsningar. Flyttat in hade också August Wilhelm Schlegel med sin nyblivna hustru, den begåvade, vackra, äventyrliga Caroline, som får ses som bokens huvudperson. Deras gemensamma översättningar av Shakespeares pjäser har haft samma betydelse på det tyska språkområdet som Hagbergs på det svenska. Schelling och Caroline blev passionerat förälskade, vilkat Schlegel accepterade. Så småningom skilde sig dock paret och Caroline blev fru Schelling. En orosande var August Wilhelms otyglade bror Friedrich. Till kretsen hörde också Friedrich von Hardenberg, känd som Novalis och den tidiga romantikens främsta poet (”den blå blomman”). I det civila var Novalis något så prosaiskt som gruvingenjör.
I denna krets av begåvade och i många fall temperamentsfulla människor grodde fröet till dess egen undergång. Svartsjuka, yrkesmässig avund och allmän halsstarrighet ledde till att den ene efter den andre bröt upp. Schiller bosatte sig närmare sin vän Goethe i Weimar, Fichte kom i konflikt med de styrande i hertigdömet och drog till Berlin. Och så vidare. Flera dog unga, först Novalis redan 1801.
I bakgrunden hotar ständigt kriget. Länge tycks Napoleons segerrika trupper hålla sig borta från Preussen och Sachsen, men 1806 står det för tyskarna katastrofala slaget vid Jena, som dramatiskt markerar det definitiva slutet för Jenakretsen. Kvar är då bara Schellings lärjunge Hegel, som mirakulöst lyckas rädda sitt stora bokmanus om Andens fenomenologi. Jenakretsen hade varit radikal och revolutionsvänner och från början var de positiva till Napoleon, men nu blev de skakade, och Fichte höll, i Berlin, sina berömda manande Tal till den tyska nationen.
Det här är en bok som mest håller sig på ytan och ibland väl närgånget tränger sig in i personernas privatliv. Men Andrea Wulf refererar också filosofernas läror, de vittras tänkande kring litteratur och konst, så det är verkligen inte bara en skvallerkrönika. Jag gillade att lära mig något om människorna bakom det som tidigare mest bara varit namn. Det är mycket underhållande och ganska bildande. Gott nog så!
Min läsning 