2025-10-13 Isabella Nilsson: Tomhet och ömhet (Ellerströms 2025; 160 s.). En verskonst besläktad med engelsk nonsenspoesi, spirituell tankeflykt och virtuos språk- och versbehandling kännetecknar Isabella Nilssons författarskap. Men den glättade fasaden döljer sjukdom och svarta djup. De dragen visade hon upp i Nonsensprinsessans dagbok. En sjukskrivning (2018, nominerad till Nordiska rådets litteraturpris). Årets bok, i dagarna nominerad till Augustpriset, kan ses som en uppföljare, där berättarjaget reflekterar över förhållandet mellan kärlek och litteratur, samtidigt som hon berättar om en olycklig kärleksaffär med en gift kulturman.
Men det är sannerligen ingen rak berättelse med början och slut. Texten är uppdelad i 100 bitar, varav somliga är mycket korta, aforistiska, andra är rimmade dikter, åter andra lite längre prosastycken, en del mer essäistiska, med Marguerite Duras som en återkommande samtalspartner, medan andra återger episoder ur kärlekshistorien med den mest pregnanta formuleringskonst: ”Han var av medellängd och löst baserad på verkliga händelser.” Humor genomsyrar texten, men den är ofta drastisk och rentav rå. Med till synes enkla språkliga medel framkallas en absurd verklighet: ”Snön faller / på sin egen orimlighet. // Jag faller på din.” En tandborstning blir en pastisch på Karlfeldts ”Vinterorgel:
SOMMARGURGEL
Tankarna skingras, de klarnar så vitt
jag nu kan förstå?
Det växer en värld ur badrummets mitt,
en tandkrämsblå.
I handfatet skummar en utspottad dikt
med fluorsmak och dubbla betydelseskikt;
nu reser en tandfé sitt bibliotek
ur gurglarens lek.
Ingen rak berättelse, nej, men det finns en progression i historien som det vore synd att avslöja för mycket av. Nog sagt att läsaren grips av ömhet för den sköra ”nonsensprinsessan”. Jag lägger ifrån mig boken med ett leende i mungipan och en tår i ögonvrån och med en livlig önskan att Isabella Nilsson ska fortsätta lyckliggöra mig och alla andra läsare. Augustpriset vore boken väl värd.
Min läsning 