2025-12-09 Tuomas Tepora: Mannerheim. Hjälte och antihjälte (2023; svensk övers. Elisabeth Stubb, Svenska litteratursällskapet i Finland och Lind & Co, Stockholm, 2025, 319 s.). Undertiteln kunde ha varit tydligare Det här är inte en bok om människan och militären Gustaf Mannerheims fel och förtjänster utan om bilden av generalen och marskalken, om hur bilderna blev till myt och om hur personkulten kring Mannerheim uppstod och vidmakthölls.
Boken är både teoretisk och sakligt redovisande. Historiedocenten (och alldeles nyutnämnde professorn) Tepora diskuterar hur personkulter uppkommer och uppehåller sig särskilt vid skillnaderna mellan auktoritära och demokratiska samhällen. I auktoritära stater, som Sovjetunionen, är personkulten statisk och allomfattande. I demokratier kan kulter förändras över tid och användas av olika grupper för åtminstone delvis olika syften, vilket Mannerheim är ett gott exempel på. För de vita segrarna efter inbördeskriget (”frihetskriget” enligt dem) var Mannerheim i första hand den vite generalen, befriaren från det ryska oket och den inhemska bosjevismen. För den samlade borgerligheten och efter hand alltfler socialdemokrater var ”marskalken av Finland” (hederstiteln från 1942) hela landets krigstida ledare och en samlande symbol, vilket aldrig har erkänts av yttervänstern. Personkulten i en demokrati uppkommer liksom dialektiskt, när olika ideologier bryts mot varandra och den ena får överhanden.
Så mycket för teorin. Den beläggs med åtskilliga utförliga skildringar av kultens praktiska återverkningar, där de många turerna och de heta debatterna kring Mannerheimstatyer och andra krigsmonument runtom i Finland dominerar. De livar upp den annars något torra teoretiska diskussionen, även om turerna stundom beskrivs väl detaljerat.
Teporas forskningsresultat äger allmängiltighet men är nog av störst intresse för alla oss som har ett särskilt intresse för Finland och finsk historia.
Jag kunde ha slutat här men måste göra ett tillägg om översättningen. Att översätta från finska till svenska i Finland har sina fallgropar, och Elisabeth Stubb har snubblat här och där men i stort sett klarat sig från fadäser. Dock finns ett grovt fel, för vilket Litteratursällskapets förlag bär ett stort ansvar. Mannerheims militära grad från mitten av 1930-talet heter på finska sotamarsalkka. Den återkommer i boken flera tiotals gånger med den ordagranna men helt felaktiga svenska benämningen ”krigsmarskalk”. Jag tycker det här till allmänbildningen att veta att den svenska titeln är fältmarskalk. En gåta att ingen på det högkvalitativa SLS:s förlag observerat detta.
Min läsning 