En lågmäld Strindberg

2026-02-27 August Strindberg: Ensam (1903; i Skrifter IX, red. Gunnar Brandell, 1946, faksimilutgåva 1983; 57 s.). Det är svårt att genrebestämma det här lilla verket. Det har ömsom kallats roman, ömsom novell, men är knappast någondera. För mig liknar den mest den ”tankebok”, som Hjalmar Söderberg sex år senare benämnde sin Hjärtats oro. En författare lever ensam, om än inte helt isolerad, och reflekterar över sin belägenhet och om annat som kommer för honom, samtidigt som han dagboksaktigt berättar om sin dagliga tillvaro i sina hyrda rum. En väsentlig skillnad är att Söderberg är helt sig själv, medan Strindberg låter ett anonymt ”jag” föra ordet. Detta jag är inte helt identiskt med författaren; bland annat säger han sig vara änkling och ha en sjuttonårig son i Amerika. Samtidigt står det helt klart att tankarna och reflexionerna är Strindbergs egna. Ett tidigt fall av autofiktion alltså.

På boksidorna möter en annan Strindberg än den vi är vana vid, inte rabulisten, den oförsonlige sanningssägaren. Författaren här är lågmäld, eftertänksam, erkänner egna fel och brister och kan glädjas åt andras lycka fast han själv är olycklig. När han är på det humöret kan han uttrycka sig i idyllisk poesi. Han iakttar sina grannar och fantiserar ihop levnadsöden åt dem. Korta essäistiska avsnitt om valfrändskaper som Balzac och Goethe är små höjdpunkter. Visst sticker ressentiment och bitterhet fram då och då, men det ändrar inte helhetsintrycket. Strindbergs språk är som alltid en njutning, så läsningen blir en upplevelse utöver det vanliga.

Form, innehåll, omfång: allt är nedtonat i denna skrift, som har högt anseende bland litteraturvetare och -kritiker men annars nog inte är så känd. Jag har härmed dragit mitt strå till stacken för att sprida kunskapen om detta lilla mästerverk.

Språkhistoria med nya perspektiv

2026-02-24 Tore Janson: Svenskans historia. Språkets roll under 800 år (Historiska Media 2026; 287 s.). Emeritusprofessorn i latin och afrikanska språk Tore Janson har hunnit fylla 90 år, men, som jag kunde konstatera med egna ögon härförleden, är han vid full vigör både andligt och fysiskt. Så han fortsätter att skriva. Efter de mycket intressanta resonemangen om språkets uppkomst i Språket före historien (2019) har han vänt sig till ett mer närliggande och greppvänligt område: svenska språket genom tiderna.

Det är nu ingen konventionell språkhistoria han har skrivit. Förändringar i uttal och grammatik behandlas mycket översiktligt; lite mer utrymme ägnas ordförrådets utveckling och texters utformning. Det är helt i linje med undertiteln ”Språkets roll under 800 år”. Brännpunkten för Janson har varit svenskans funktioner och relationer. Typiskt för författaren är att han inte vill tala om språket svenska förrän talarna själva började benämna det så, det vill säga omkring år 1300. Då först var man medveten om att man i Sverige talade, och i någon, ännu blygsam, mån skrev, ett annat språk än i Danmark och Norge. Relationen till de andra nordiska språken (även finskan) är en av bokens röda trådar. Andra är riksspråk gentemot dialekter, läs- och skrivkunnighet, svenskans funktion för olika texttyper: kyrkans språk, myndighetsspråk, sakprosa och skönlitteratur. Han försummar inte heller svenskan i Finland, även om jag tycker han behandlar den lite väl kortfattat (men det är ett speciellt intresseområde för mig, så här är jag partisk).

Innehållet är gediget och framställningen pedagogisk. Ibland tycker jag att pedagogen Janson tar över från sakprosaförfattaren: framställningen blir ospännande och språket glanslöst. Upplyftande är däremot att Janson är optimistisk om svenskans roll i ett skede när engelskans inflytande hela tiden växer.

Det här är en utmärkt bok, inte tu tal om den saken, men jag undrar lite över vilka som kommer att läsa den. Min misstanke är att det mest blir seriöst språkintresserade, som i många fall redan har en stor del av de kunskaper Tore Janson vill förmedla. Hoppas jag har fel. Jag är i alla fall mycket glad över att en sammanfattning av svenska språkets historia i detta funktionella perspektiv nu är tillgänglig ( i alla betydelser) för en bred läsekrets.

Kracht förnyar sig – men varför?

2026-02-16 Christian Kracht: Air (2025; svensk övers. Anna Bengtsson, Ersatz 2025; 206 s.). Trots att vi diskuterat den i min bokcirkel (innan jag själv hunnit läsa den) hade jag inte förstått vad det var för slags bok. En blandning av realism och fantastik av ett slag som jag inte riktigt trivs med. Air påminner lite om en annan roman som jag skrivit om, Murakamis Staden och dess ovissa mur. Renodlad fantasy är en annan sak, men att blanda så här …

Det börjar i en rätt trivial verklighet. Inredningsarkitekten Paul från någonstans på den europeiska kontinenten (kanske Schweiz) har bosatt sig på Orkneyöarna för en eremittillvaro som han eftersträvat. Faktum är att han drömmer om ett än mer isolerat tillhåll. Han skapar sig ett visst namn som färgexpert, och när han får en inbjudan från en tidskrift med redaktion i Stavanger tackar han omedelbart ja. På plats i Norge möter han ett annat original, utgivaren Cohen (det finns ingen förklaring till att han bär detta typiskt judiska namn). När Paul besöker den enorma datorhall som han ska färgsätta drabbas den av en kraftig elektromagnetisk puls, och Paul försvinner spårlöst.

Men redan innan Paul avrest till Stavanger förs läsaren in i en annan värld. Där har den föräldralösa men mycket kapabla flickan Ildr med pilbåge vådaskjutit en man i tron att han var ett rådjur. Hon vårdar mannen och läker hans sår. Men hertigens män är ute efter mannen som besitter märkliga kunskaper, och efter en blodig strid tvingas de båda fly under förfärliga strapatser. Att mannen är Paul förstår man så småningom, och därmed är kopplingen mellan världarna gjord.

Jag återger inte mer av handlingen i det som i fortsättningen är en rätt renodlad fantasyroman och som sådan välgjord och spännande. Men jag måste erkänna att jag inte förstår författarens intentioner. Temat om våld och rätt tillförs inget nytt. Att hålla ihop i grupp är bättre än att isolera sig och ger större chanser att överleva mot svåra odds, jovisst. Jag har svårt att förstå att just denna roman, som helt saknar Krachts vanliga humor, blivit hans största framgång. Eurotrash, som jag skrev om nyligen, är bra mycket bättre i mina ögon.

En lysande konstnärsbiografi

2026-02-12 Fredrik Sjöberg: Bruno Liljefors (Albert Bonniers Förlag 2025; 392 s., mycket rikt illustrerad). Fredrik Sjöberg är i grunden biolog men också mycket kunnig i konsthistoria. Han är dessutom en eminent skribent, en driven stilist och mycket rolig. Han är alltså den ideala författaren till en biografi över djurmålaren Bruna Liljefors, avsedd för en bred läsekrets. Och resultatet är lysande. Med den slösande rika illustreringen i mästaren Nina Ulmajas formgivning har det också blivit ett praktverk, tacknämligt moderat i dimensionerna.

Bruno Liljefors liv var rikt men ofta med brist på pengar, rörigt med märkliga familjeförhållanden och rörligt med ständiga flyttningar. Men tid att måla fanns alltid; Liljefors produktion är enorm. Detta virrvarr sorterar Sjöberg upp på ett häpnadsväckande elegant sätt. Han har järnkoll på sitt källmaterial och portionerar ut Liljefors privat- och konstnärsliv pedagogiskt men aldrig tråkigt. Han får också utrymme att porträttera familjemedlemmar (många, bl.a. två fruar som var systrar och 13 barn) och konstnärs- och andra vänner (bland dem Carl Larsson, Zorn, Albert Engström) och sätter in Liljefors i hans samtid, framför allt den konsthistoriska: opponenterna (som Liljefors tillhörde) som revolterade mot det akademiska historiemåleriet och i sin tur utmanades några decennier senare av Matisseeleverna med Isaac Grünewald i spetsen.

Fackboksrecensioner har en tendens att bli utförliga referat av bokens innehåll. Den mallen tänker jag inte följa. Jag nöjer mig med att konstatera att Fredrik Sjöberg värderar Bruno Liljefors mycket högt, en konstnär vars renommé väl annars har dalat en smula. Det är ändå ingen hagiografi han har skrivit, utan en biografi med skuggor och dagrar på hög fackmässig och litterär nivå.

Autofiktiv roadtrip

2026-02-04 Christian Kracht: Eurotrash (Kiepenheuer & Witsch 2021; 210 s). Jag tror det var när den här boken kom ut på svenska som jag först uppmärksammade Christian Kracht. Jag har varit nyfiken på den, och på honom, men nu skulle jag egentligen ha läst hans senaste, Air, i en bokcirkel jag är med i. Bibliotekskön var dock för lång, så jag fick ta en annan bok: Eurotrash, i original på tyska, som råkade finnas inne. Jag blev inte besviken.

Detta är autofiktion. Huvudpersonen Kristian Kracht, hans föräldrar och mor- och farföräldrar har i boken biografier som överensstämmer med författarens och hans anhöriga. Och det är viktigt. C.K, den verklige och den fiktive, försöker komma till rätta med att hans morfar var en ledande nazist, som slapp lindrigt undan i denazifieringen efter kriget, och att hans far, i egenskap av tidningskungen Axel Springers högra hand kunde bygga upp en stor förmögenhet med hus runtom i Europa och en värdefull samling av tyska expressionister. Föräldrarna var tyskar, men Christian växte upp i Schweiz, ett land han innerligt avskyr: dess penningdyrkan, dess brist på kultur och till och med vanlig hyfs. I avskyn till sitt hemland kan han påminna om grannlandet Österrikes Thomas Bernhard, men Krachts svartsyn är inte lika djup.

Familjebakgrunden och författarens/huvudpersonens reflexioner får vi läsare lära känna under resans gång, den resa runtom i västra Schweiz som Christian företar med sin mor (och som framstår som rent fiktiv). Modern, 80 +, bor i Zürich, är sjuklig och drog- och alkoholberoende. Christian besöker henne motvilligt men trevar efter något slags försoning. Han får idén att de ska ut och resa; de tar en taxi, först till banken, där modern tar ut 600 000 franc i kontanter, sedan mot Christians barndomsmiljöer i kantonen Bern, med linbana till en alpplatå för att se edelweiss i deras rätta miljö (vilket misslyckas), därefter till franskspråkiga Schweiz (Welschland): Montreux och Genève. Den senare staden är ännu värre än det avskyvärda Zürich: ”… diese furchtbare, verlogene, eiskalte protestantische Stadt, voller Angeber und Aufschneider [skrävlare] und Erbsenzähler [pedantiska snåljåpar]. Calvingrad hatten wir Genf immer gennant,”

Sådana tirader kunde bli outhärdliga i längden, men det som gör romanen njutbar är författarens humor. Det är helt enkelt en förbålt rolig bok, full av situationskomik och kvicka repliker i rapp dialog. Min studenttyska räckte ganska långt, men det fanns förstås en hel del ord jag inte kände till, och meningsbyggnaden i de berättande partierna var stundom rätt invecklad.