En rationell rädsla?

2023-11-08 Dick Harrison: Fienden. Sveriges relation till Ryssland från vikingatiden till idag (Ordfront 2023; 398 s.). Relationerna mellan Sverige och Ryssland är ju ett självklart ämne för historiska studier, men hittills har det saknats en fullständig översikt av området. Den osannolikt produktive Dick Harrison har nu sett till att avhjälpa bristen med denna populärvetenskapliga framställning, som – vilket Harrison själv understryker – inte bygger på egen forskning. Som vanligt hos Harrison har det blivit en lättläst och medryckande berättelse och mindre av analys och problematisering.

Framställningen är kronologisk, och bokens röda tråd, ett hela tiden ökande främlingskap, framgår tydligt av avdelningsrubrikerna: ”Vänskap och främlingskap” (vikingatiden och medeltiden), ”Förakt och förundran” (äldre Vasatiden och stormaktstiden), ”Förödmjukelse och fiendskap” (frihetstiden, gustavianska tiden och 1800-talet fram till 1914), ”Fruktan” (från ryska revolutionen till i dag). Efter de goda dynastiska förbindelserna till Kievriket uppstår motsättningarna när svenska intressen i Finland och östra Östersjön krockar med samma intressen hos först Novgorod och därefter Moskva. Väl att märka handlar det inte om ensidig aggression från öster och ett Sverige i ständigt försvar, utan svenskarna är ofta nog så aggressiva. Under medeltiden är det Sverige som sakta men säkert konsoliderar riket österut, kulminerande i freden i Stolbova 1617, när Ryssland helt stängs ute från Östersjön. Men med stora nordiska kriget och freden i Nystad 1721 kastas maktförhållanden om helt, vilket Sverige till fullo inser först efter katastrofen 1809. Den folkliga rysskräcken får fäste efter härjningarna på svenska ostkusten 1719–21 och stora ofreden (den ryska ockupationen) i Finland 1713–21. Den får förnyad aktualitet när Rysslands grepp om sitt storfurstendöme Finland hårdnar mot sekelskiftet 1900 och skärps till det yttersta av högermän som Sven Hedin inför krigsutbrottet 1914. Med Sovjetunionens tillkomst gifts rysskräcken ihop med antikommunism. Om den dämpades under 1990- och 2000-talet är den nu en helt rationell fruktan sedan Ryssland oförblommerat framträtt som en militärt aggressiv granne med stormaktsanspråk.

Längs denna långe linje redogör Harrison detaljrikt, ofta till övermått, för de yttre händelseförloppen i våra konflikter. Bäst är han när han hejdar sig en smula och beskriver tankar och attityder i den politiska ledningen i Sverige. Där begripliggör han till och med sådana huvudlösa äventyr som hattarnas krig 1741–43 och Gustav III:s krig 1788–90. Det rätt stora utrymme han avsätter åt efterkrigstidens många ”affärer” är också läsvärt, även om jag hade önskat en mer kritisk hållning, särskilt om fallet Raoul Wallenberg.

Hon är en novellens mästare

2023-11-01 Claire Keegan: Genom blå hagar (2007; svensk övers. Erik Andersson, Wahlström & Widstrand 2023; 204 s.). Claire Keegans Det tredje ljuset. Små ting som dessa, med två långa noveller i en volym, blev en stor framgång i svensk översättning för två år sedan. Förlaget rider nu på framgångsvågen med denna samling mer normallånga noveller (några tiotal sidor). Det är bara att tacka och ta emot. Man känner igen miljöerna, irländsk landsbygd, men grundstämningen är mörkare: mest ruggigt höstväder, människorna är tilltufsade, ofta isolerade. Tystnaden ekar mellan makar. Äktenskap ingås utan kärlek, och äkta kärleksförbindelser bryts. Hjärtskärande är titelnovellen om prästen som viger sin älskade med en annan man. Den bästa är den sista, och längsta, ”Rönnarnas natt” om Margaret från östra Irland, som övertar sin döde kusins hus på västsidan nära havet, en främling, frusen ut- och invärtes men som sakta anpassar sig och tinar upp, inte minst genom kontakt med sin närmaste granne, en lika frusen och isolerad man. En novell, ”Intill vattenbrynet” avviker genom att utspelas på stort geografiskt och socialt avstånd: en Harvardstudent kommer till ett lyxhotell i Texas där hans 21-årsdag ska firas med hans mor och rika styvfar. Middagsscenen är en höjdpunkt av dålig stämning.

Jag läser inte mycket noveller främst därför att jag så fort glömmer vad de handlar om. Så är fallet även här, så jag nöjer mig med dessa exempel. Men alla är läsvärda och mer; det är en fröjd att läsa Claire Keegan, för hennes inkännande och nyanserade personteckningar (i den här boken finns bara en riktigt ond man) och hennes stilkonst, vacker, precis, inte ett ord för mycket, omhändertagen av en av våra främsta översättare (och författare), Erik Andersson.

”Smalt” ämne brett behandlat

2023-10-30 Adelns historia i Finland (red. Janne Haikari, Marko Hakanen, Anu Lahtinen & Alex Snellman; 2020, svensk övers. Mattias Huss, Svenska litteratursällskapet i Finland/Lind & Co 2023; 443 s.). Ett redaktionsstyrt verk med många författare, som detta är, har sina för- och nackdelar. Till fördelarna hör att verket får en tydlig disposition och att varje skribent skriver det hen är bäst på. Till nackdelarna hör en stilistisk slätstrukenhet och åtskilliga upprepningar som inte kunnat redigeras bort. Det rena läsnöje som man kan hitta t.ex. i Tore Frängsmyrs enmansverk om samma tid, Svensk idéhistoria, del I, uteblir här. Med den reservationen är Adelns historia i Finland ett respektingivande, faktatätt redovisande och insiktsfullt resonerande verk. Därtill, som alltid i SLS:s utgivning, elegant formgivet och rikt illustrerat. Den svenska översättningen har fått ett förord av den svenska historikern Bo Eriksson och en nyredigerad inledning..

Boken har fyra huvuddelar: tiden fram till 1600-talet, 1600-talet, 1700-talet (t.o.m. 1809) och den ryska tiden. Inom varje epokdel är framställningen tematisk med kapitlen ”Individ och gemenskap”, ”Den materiella världen” och ”Samhälle”. Även inom kapitlen återkommer ofta likalydande avsnittsrubriker som ”Äktenskap och familjestruktur”, ”Födsel, barndom och ungdom”, ”Änkedom, ålderdom och död”. Frälsets och adelns förhållanden och utveckling beskrivs hela tiden i en kontext som omfattar hela samhället med paralleller till övriga stånd och samhällsgrupper. Och det är just adelns historia som stånd det handlar om; enskilda adelsmän och deras biografier kommer visserligen in på flera ställen men då som exempel på något författaren vill belysa, inte för vederbörandes egen skull. Detta i kontrast till t.ex. Carl Henrik Carlssons Judarnas historia i Sverige (2021) med dess omfattande personporträtt.

Boken handlar förstås om den i Finland bosatta adeln, men det är egentligen bara under medeltiden och 1500-talet samt under den ryska tiden som den finska adelns historia går att skilja från rikets adel i dess helhet. Det medeltida finska lågfrälset kom att spela en egen roll under de flera hundra åren av gränsstrider med Ryssland, och efter 1809 blev förstås den finska adeln ett stånd helt separerat från det svenska, med många nyadlade av den ryska kejsaren. Stort utrymme ägnar boken åt riddarhusbygget och det många turerna och konflikterna innan det stod färdigt lagom till lantdagens återuppståndelse 1863. Påfallande är också hur jämförelsevis progressivt detta sentida lantdagsstånd var. Man motionerade själv om upphävande av privilegier och röstade utan högljudda protester igenom enkammarlantdagen 1906.

Under stormaktstid, frihetstid och gustaviansk tid var adeln på ett helt annat sätt ett integrerat stånd i det svenska riket. Finska släkter som Creutz och Fleming flyttade till Sverige, svenska släkter fick förläningar i Finland och några bosatte sig där, som Armfelt och Mannerheim. Under denna tid är det specifikt finska många gånger svårt att urskilja.

Mattias Huss har som vanligt gjort ett utmärkt jobb med översättningen, men han slirar till några gånger, vilket nog Litteratursällskapets mycket kompetenta förlagsredaktörer bort avhjälpa. Sålunda heter det inte ”krigsmarskalk” (finska sotamarsalkka) på svenska utan ”fältmarskalk” och ”vakans” i betydelsen ’anställning’, ’plats’ (inte bara ledig sådan) avråds uttryckligen från av den finlandssvenska språkvården. Men värst är att pluralformen av ”stånd” genomgående är ”ständer”, en form som ska reserveras för stånden som riksdags- eller lantdagskorporationer, inte i den allmänna betydelsen av ’samhällsklass’. Men i jämförelse med allt som är bra i översättningen är detta ändå en mindre anmärkning.

I huvudet på en ung mordbrännare

2023-10-20 Amanda Svensson: Själens telegraf (Norstedts 2023; 255 s.). ”Som de efteråt skulle lära mig på ungdomsvårdsanstalten fanns det antagligen många anledningar till att jag sensommaren 1992 bestämde mig för att bränna ner min mammas hus.” Se där en romaninledning värdig en García Márquez. Läsaren vet från första sidan vad som väntar. Spänningen ligger i vägen dit, som anträds från två håll: ett före, Somerset 1992, och ett efter, Glasgow 1998. Av den avancerade språkbehandlingen förstår man att romanens jag har skrivit ner sin historia många år senare, för i berättelsens två tider är hon 13 resp. 19 år. Den fiktiva författaren har även tillgång till sitt ungdomsspråk, som kommer in här och var och ger färg och närvarokänsla. Det är en avancerad romankonstruktion som det krävs en skicklig författare för att den inte ska rasa ihop.

Berättarjaget Iris Watkins lever 1992 med sin ensamstående mamma i ett hus i en by i Somerset i sydvästra England. Om den frånvarande pappan och om mammans bakgrund finns det flera versioner, och Iris börjar bli tillräckligt gammal för att förstå att hennes vackra och beundrade mamma ljuger om det mesta. Och när det börja hända konstiga saker har Iris ingen att anförtro sig åt. Jo kanske grannen Hugo, som hugger gravstenar. Några jämnåriga kamrater har hon inte. Desperationen ligger på lut.

År 1998 är Iris i Glasgow efter olika former av tvångsomhändertagande efter branden. Mamman är död i cancer, men Iris har börjat stadga sig, har jobb som expedit på ett varuhus och har lärt sig spela cello. Med pojkvännen Rupert och några vänner bildar de ett band, ”Själens Telegraf” som ska försöka slå sig in på den tuffa musikmarknaden, men varifrån ska de få de pengar de behöver för sin satsning? Iris vet råd, men varifån kom pengarna egentligen? Genom hur Iris tänker och handlar får läsaren ytterligare nycklar till hennes barndom och vad som ledde fram till katastrofen.

Berättelsen är spännande, men det är inte den i sig som är huvudsaken. Utan det är den inom Iris och mellan Iris och hennes omgivning pågående dialogen om hur sviktande tillit, brustna illusioner och andras och egna lögner kan sätta tillvaron i gungning men också om hur det är möjligt att reparera den.

Amanda Svenssons förra roman, Ett system så magnifikt att det bländar (2019) var en omfångsrik volym med långväga utflykter i tid och rum och ett stort persongalleri. Själens telegraf är på alla plan mycket mer koncentrerad men en lika imponerande litterär prestation.

Poetiska lustmord i gången tid

2023-10-15 Daniel Möller: Om de döda allt annat än gott. Ärekränkande, burleska och infamhumoristiska inslag i svensk gravdiktning under 1600- och 1700-talen (Makadam 2023; 307 s. inkl. 105 s. noter, litteraturförteckning och personregister). Daniel Möller är en framstående litteraturvetare, lundensare och numera professor vid Högskolan i Halmstad. Att han har vida kunskaper om hela den svenska poesin visade han bl.a. i den magnifika antologin Svensk poesi, som han gav ut tillsammans med Niklas Schiöler 2016. Men särskilt hemmastadd är han i 1600- och 1700-talet, och särskilt förtjust är han i mindre prestigefyllda subgenrer som tillfällesdiktning och pekoral (den kommenterade pekoralantologin Tre sekler av svenska pekoral, 2018, är en guldgruva för oss medlemmar i Svenska pekoralsällskapet [det finns faktiskt]). Och här handlar det alltså om en subgenre inom tillfällesdiktningen.

Tillfällesdiktning (en mer adekvat term är den mer gängse ”tillfällighetsdiktning”) är dikter skrivna till ett visst tillfälle, ofta bröllop eller begravning. Det var en populär genre under den här tiden. Mängder av dikter finns bevarade i tryck eller avskrifter. Framstående poeter skrev gärna sådana, ibland på beställning, ibland, i hopp om att tjäna en slant, på eget bevåg. Den mest kända, som Möller också tar upp, torde vara Lucidors – obeställda – ”Gilliare Kwal” från 1669, en bröllopsdikt som var så oförskämd att den renderade upphovsmannen fängelse! Att gravdikter praktiskt tagit alltid hyllar den avlidna personen är närmast självklart, men det finns alltså exempel på motsatsen, och det är dessa som intresserat Daniel Möller här.

Som brukligt i ett vetenskapligt verk (för detta är ett sådant, byggt på egen primärforskning) finns redogörelser för tidigare forskning och en teoridiskussion, båda lyckligtvis fullt läsbara – och läsvärda – för en lekman. Den teoretiska utgångspunkten är principen om decorum, de mer eller mindre underförstådda regler för hur en dikt skulle utformas för att anses ”passande”: högstämt för höga ämnen, höviskt och hyllande för höga personer, mer lättsamt för lägre ämnen och personer. Men, visar Möller, framstående författare börjar så smått bryta mot decorum under stormaktstiden: Lucidor, Haqvin Spegel, Olof Rudbeck (ja, han med Atlantican), Israel Holmström och Johan Runius, och denna uppluckring fortsätter under 1700-talet, med Bellman som mest kända exempel.

I denna mer tillåtande atmosfär blev det möjligt till och med att skriva ”ärekränkande, burlesk och infamhumoristisk gravdiktning”. Författarna tar heder och ära av personliga ovänner och politiska fiender eller gläder sig åt att kända ockrare, hallickar och skökor gått ur tiden. Texten kan vara allt från fint satirisk till ytterst grov i okvädinsord och könsord. Det är en fröjd att läsa de rikliga exemplen, som även omfattar ”gravdikter” till ännu levande, fiktiva gravdikter, och autoepitafier, alltså gravdikt om författaren själv. Som en kontrast till innehållet har förlaget dessutom förpackat det i en mycket snyggt formgiven och illustrerad volym.

Och som appendix ett exempel. Gravskriften, från 1814, är över polismästaren Henric Liljensparre, mest känd för sin nitiska utredning av mordet på Gustav III; författare är en Carl Adolph Grevesmühl (1744–1827). Jag citerar tre strofer av fem:

Flÿ Vandringsman, fäll ingen tår.
Vet, dennes Hierta aldrig blödde:
Och fast han levat Siutti år
Var god, blott deri, att han dödde.

…

Han var en Bof, en lastens Vän,
Som sökte skada alla andra.
Var glad att han ej lever än
Och räds att i dess fotspår vandra.

…

Om Du ännu ej vet dess Namn
Det nämnas må och Jorden darre
Rÿs, han är nu i Satans famn,
Och Hette Henrich Galgensparre.

”Generöst” var ordet

2023-10-10 Kerstin Ekman: Min bokvärld (Albert Bonniers Förlag 2023; 432 s.). Ska man karaktärisera denna bok med ett ord måste det bli ”generös”. Ett generöst urval av skönlitterära verk, generöst meddelade insikter och åsikter om dessa verk och deras författare, generösa referenser till vad andra skrivit om verken hon behandlar. Dessutom ger oss Kerstin Ekman, som annars varit mycket återhållsam med autobiografica, förhållandevis många glimtar ur sitt liv, framför allt ungdomen, i den mån glimtarna är relaterade till hennes läsning.

Det börjar med Homeros och slutar med Cora Sandel. Däremellan återfinner vi mängder av litterära storheter i världen, med stark tonvikt på 1800- och 1900-talen. Men urvalet är mycket personligt och man slås lika mycket av vad som saknas eller behandlas i förbigående. Tolstoj, Turgenjev och Tjechov, men inte Dostojevskij; Emily Brontë och George Eliot men föga Jane Austen; mycket Hjalmar Söderberg, Hjalmar Bergman och Eyvind Johnson men ganska lite Strindberg. Av Selma Lagerlöf tar hon särskilt upp den (även i mina ögon orättvist) misskända Bannlyst. Herman Melvilles Moby Dick och Philip Roths Skamfläcken får inträngande analyser. Jag nickar instämmande när hon skriver om verk jag läst och jag blir nyfiken på många andra. De här exemplen är långt ifrån uttömmande och kanske inte ens representativa, men det får räcka.

Det boken främst förmedlar, och det har väl varit Kerstin Ekmans avsikt, är läsglädje. Tänk att det finns så mycken läsning av de mest olika slag som bara ligger och väntar på dig! Men man urskiljer också några teman. Ett är förhållandet mellan liv och dikt, med texten om Cora Sandel som ett illustrativt exempel. Ett annat är individen och samhället, som lyfts fram i bland annat kapitlen om Melville och Philip Roth.

Boken verkar inte vara skriven efter någon bestämd plan, vilket också gör det svårt anmäla den på ett stringent sätt. Jag hoppas att jag ändå lyckas förmedla de lustkänslor som läsningen av detta verk ingett. Det är stor berättarkonst, men av ett annat slag än vad vi annars blivit bortskämda med från Kerstin Ekmans skrivarverkstad.

Om Jon Fosse – för sju år sedan

2016-03-25 Fosse, Jon: Trilogin (Sömnlösa 2007, Olavs drömmar 2012, Kvällning 2014; övers. Urban Andersson). Tre korta romaner sammanförda till en knappt 200 sidor lång helhet. Denna helhet belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2015 och har nu översatts till svenska. Urban Andersson har löst sin svåra uppgift med heder, men jag misstänker ändå att en del nyanser i Fosses nynorska har gått förlorade.

Berättelserna utspelar sig i en svåridentifierbar äldre tid; de flesta markörer tyder på 1800-talet, men vissa andra pekar tillbaka ända till medeltiden, särskilt namnet Bjørgvin för Bergen. I centrum står ett ungt ogift utfattigt par som väntar barn och söker husrum i Bjørgvin likt Maria och Josef. De hittar rum till slut, men hur de kommer över det är länge lite oklart, liksom en del andra händelser på deras resa från hembyn till staden. Det är en grym historia om nöd och död, men det finns också strimmor av hopp, godhet och försoning. Språket flyter i långa, böljande stråk och med många upprepningar, ömsom realistiskt, ömsom drömlikt, på en gång talspråkligt och lyriskt, lite tungrott i början, men man vänjer sig efter hand. Till slut fann jag språkdräkten njutbar och kongenial med berättelsens tema och idéinnehåll.

Genom perioder och epoker

2023-10-02 Thomas Halliday: Försvunna världar. En resa till jordens urtid (2022; svensk övers. Claes Bernes, Natur & Kultur 2022; 415 s.). Paleontologi eller paleobiologi är populärt bland många som inte ens känner till termen. Men dinosaurier, mammutar och sabeltandade tigrar i all ära, ämnet är ofantligt mycket större än så, och Thomas Halliday, brittisk paleobiolog, tar oss med på en verklig långresa, bakåt i tiden. Han startar lite långsamt i det nära förflutna, epoken pleistocen där mycket känns bekant, och backar med ett kapitel för varje epok i perioderna kvartär och tertiär. (Fast den senare är ersatt av två numera, neogen och paleogen.) Sedan accelererar berättelsen med ett kapitel för varje period: krita, jura, perm etc. fram till den sista prekambriska perioden, ediacara. Berättaren Halliday placerar sig i varje kapitel på en typisk fyndplats och beskriver åskådligt livet där en vanlig dag. Det myllrar av livsformer med olika överlevnadsstrategier för att klara sig undan stormar, översvämningar, vulkanutbrott och de i jordens historia återkommande istiderna. Ögonblicksbilderna är intressanta i sig, men de används också som utgångspunkt för resonemang om mer storskaliga fenomen som plattektoniken (kontinenternas rörelser) och massutdöendena. En nyhet för mig var att det största massutdöendet, i slutet av perm, orsakades av ett enormt vulkanutbrott i Sibirien. Jag citerar som ett prov på Hallidays målande språk:

^{Det blåser upp en het vind i Pangea, och från jordens hjässa kommer Arktis snart att avge en stormstöt som saknar motstycke. Sibirien är på väg mot en eruption. När den äger rum kommer 4 miljoner kubikkilometer lava – nog för att fylla det nutida Medelhavet – att flöda ut över områden av Australiens storlek. Den eruptionen kommer att riva upp nyss bildade kolavlagringar, omvandla jorden till en fackla, sprida kolaska och toxiska metaller över terrängen och förändra vattendrag till dödliga slamflöden. Syret kommer att lämna havsvattnet, bakterier kommer att massutvecklas och producera giftigt svavelväte. Stanken av sulfider kommer att genomsyra himmel och hav. Nittiofem procent av alla arter på jorden kommer att förgås i det största av alla massutdöenden.}

Halliday skriver alltså bra, som det framgår av Claes Bernes översättning, och han förmedlar mycken intressant kunskap. Den riktiga läsupplevelsen uteblir ändå. Det beror dels på att framställningen är för schematisk, beskrivningarna av de olika epokerna och perioderna liknar varandra för mycket; det blir inte precis långtråkigt men ospännande. Därtill kommer problemet med att de allra flesta utdöda djur- och växtarter och -grupper saknar svenskt namn, och även om Halliday lägger ner en hel del möda på att förklara de vetenskapliga namnen blir det för mycket att hålla reda på, åtminstone för denna läsare.

I en epilog hoppar Halliday hela vägen fram till nutiden och ger en engagerad framställning av klimatförändringarna och deras hot mot livet på jorden. Det är obehaglig läsning, men Halliday menar att utvecklingen ännu går att ändra. Konstigt nog i denna epok- och periodindelade bok använder han inte den moderna benämningen antropocen trots att han understryker människans ansvar för utvecklingen. Slutkapitlet präglas av ett allvar som skiljer sig från boken i övrigt och får den att framstå som en bakgrund till det egentliga budskapet.

I Kuopio går livet vidare

2023-09-23 Sirpa Kähkönen: En sällsam orkidé (2009; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2023; 447 s.). Det här är femte delen i Sirpa Kähkönens i Finland hyllade, i Sverige helt negligerade sjudelade ”Kuopiosvit”. I Finland utgavs serien 1998–2016, till svenska har Lind & Co. gett ut en del årligen sedan 2019. På svenska finns också den mästerliga romanen Granitmannen (2017) och faktaboken Livsöden i Finlands bortglömda fångläger (2018), även de hos Lind & Co. Mina texter om samtliga dessa böcker finns här på bloggen.

Serien har självbiografisk bakgrund. Torparflickan Anna som gifter in sig i den kommunistiska arbetarfamiljen Tuomi har som förebild författarens mormor. Hon och familjen är huvudpersoner i de två första delarna, men såvitt jag förstår blir serien mer och mer fiktiv allteftersom nya gestalter introduceras, och volymerna blir kollektivromaner med hela samhället Kuopio, inte minst dess borgerliga delar, som protagonist, medan familjen Tuomi hamnar mer i bakgrunden.

Denna femte del utspelar sig liksom den närmast föregående under ett enda dygn, då juni 41, vid upptakten till fortsättningskriget, nu juni 42, när detta övergått till ställningskrig. Fortfarande kommer dödsbud från fronten, och kriget genomsyrar vardagen genom knappheten på allt men också genom de många tyska militärerna på permission i staden. Handlingen drivs framåt av förberedelserna för den festlighet som mot alla odds ska arrangeras på restaurang Tatra (där Anna arbetar som servitris). Det är ett kärt återseende med henne och de andra gestalterna från tidigare. Mest påfallande är att flera nya par har bildats. Annas väninna Helvi har till sist svarat ja på poliskonstapel Heiskanens enträgna uppvaktning, kvinnokarlen Ensio Mertanen har slagit sig till ro i Tatrarestauratrisen Edith Vallis varma famn och änklingen doktor Kelo har slagit sina påsar ihop med den frånskilda fru Lehtivaara och tagit hennes dotter med den utvisade engelsmannen Mulligan som sin egen. Till och med den tillknäppta Anna håller på att ge vika för den tungsinte klarinettisten Torkkeli. (Annas man Lassi är veterligen fortfarande i livet fastän han är helt frånvarande i denna del.) Som i nästan alla delar introduceras en ny, utifrån kommande person som sätter snurr på handlingen. Den här gången är det en ung men redan erfaren belgisk krigskorrespondent, Marieke Candrix. Hon är intelligent och en vaken iakttagare men tenderar att romantisera den finska livsstilen. Hon är heller inte främmande för sin ledsagare direktör Ilmari Lehtivaaras uppvaktning.

Romanens mest dramatiska episod ligger i tiden före berättelsens nu. Det är ett utbrott av dysenteri bland ryska krigsfångar, som slutar illa för dessa men också utsätter doktor Kelo och två unga hjälpsystrar för livsfara. De senare är Helvis dotter Mari och dennas väninna Ani, kvinnoblivande tonåringar som drar till sig de tyska militärernas blickar, som de både lockas och stöts bort av. I en fjärde parallellhandling återser vi en av Sirpa Kähkönens finaste romanskapelser, den begåvade föräldralöse Juho, hans något äldre kamrat Arvi och hur de tar om hand om den övergivna lilla Charlotta (Saaralotta).

Trots att det egentligen inte händer så mycket från gryningen fram till den juninatt som inte blir av är det en njutning att läsa Kähkönens prosa – i Mattias Huss oerhört skickliga återgivning – som blandar realism, psykologiskt inkännande och sinnliga naturskildringar på ett språk som hela tiden bultar och lever och stundom blir rent lyriskt. Annars markerar denna del knappast någon utveckling av författarskapet utan kan snarare ses som en fortsättning av förra delen. En läsupplevelse är det ändå, och jag ser redan fram mot de två avslutande delarna.

Ny blick på Stagnelius

2023-09-17 Simon Sorgenfrei: Näktergalen. Erik Johan Stagnelius (Ellerströms 2023; 127 s.). Simon Sorgenfrei är religionshistoriker, bland annat specialist på muslimernas historia i Sverige. Stagnelius har han närmat sig som essäist, inte forskare, men hans kunskaper om gnosticismen har förstås gjort avtryck i texten. Det har blivit en elegant bok i litet format, sparsamt men genomtänkt illustrerad. Textmängden är inte stor men måste läsas med eftertanke.

Boken innehåller allt av vikt i Stagnelius biografi, men det är dikterna som är huvudsaken. Sorgenfrei citerar och analyserar och drar sig inte för att också psykologisera. Hans huvudtes är att man inte ska lägga för stor tonvikt vid det gnostiska. Stagnelius var väl inläst i ämnet men trodde knappast på de gnostiska lärorna själv. Han använde helt enkelt den gnostiska rekvisitan för poetiska effekter. Sorgenfrei läser dikterna som personliga vittnesbörd: om den frånstötande skaldens kärlekstörst, om sjuklingens hinsideslängtan, medan han i poesin ser mindre spår av Stagnelius missbruk av alkohol och droger. Med referens till Karin Johannisson läser han däremot in ett starkt drag av nostalgi i många dikter: att Stagnelius längtade till barndomens trygga miljöer i Gärdslösa och Dörby utanför Kalmar.

Detta är boken för alla oss som i gymnasiet förtjustes, förskräcktes och förbryllades av Stagnelius poesi men kanske senare inte ägnat hans skaldskap eller hans person någon större uppmärksamhet i mogen ålder. Köp några ex. och tag med som gåbortpresent! Men läs själv först, förstås!