Westö förnyar sig – igen

2023-09-14 Kjell Westö: Skymning 41. Roman från en krigstid (Albert Bonniers Förlag 2023; 414 s.). Titeln anknyter ju tydligt till den tidigare romanen Hägring 38 och ska väl visa på att detta inte är en av Westös breda episka romaner som utspelar sig under lång tid, utan en i tid och rum och persongalleri mer avgränsad historia. Men denna roman skiljer sig på flera sätt från företrädaren och innebär – igen – något nytt i Westös författarskap. Hägring 38 var en tät och händelsedriven historia. I Skymning 41 händer det egentligen inte särskilt mycket; berättelsens fokus ligger helt på de två huvudpersonernas relation samtidigt som den ger djuplodande karaktärsteckningar av dem av ett slag som jag knappast sett tidigare hos Westö. Vinterkriget, mellanfreden och det begynnande fortsättningskriget utgör fonden i berättelsen men är egentligen huvudmotivet för denna bok. Westö har sagt att krigsåren legat för nära hans familjehistoria (både morfar och farfar stupade) för att skriva om, men nu, när hans ålderssiffra börjar på 6, har han känt sig mogen. Och han har lyckats utomordentligt väl.

Berättelsen växlar regelbundet mellan de två huvudpersonernas perspektiv. Skådespelerskan Molly Timm turnerar vintern 1940 med Svenska Teatern i Sverige. Hennes fästman journalisten Henry Gunnars rapporterar från fronten till Hufvudstadsbladet. Deras ömtåliga relation mår inte bra av den flera månader långa separationen, och inte bättre av deras respektive tillvaro. Molly vantrivs i sina roller; hon har varit en uppburen filmstjärna, men den seriösa teaterkarriären har gått i stå. Henry påverkas djupt av fruktansvärda upplevelser vid fronten, och dessutom censureras han av tidningsledningen när han försöker skriva mer sanningsenligt och mindre heroiskt. Från återseendet på våren 40 fram tills att Henry åter beger sig till fronten vid fortsättningskrigets utbrott går parets förhållande i vågor, skildrat av Westö med psykologiskt djup och språklig skärpa av ovanligt slag. Molly och Henry känns som äkta människor, och personerna runt dem är också trovärdiga. Kärt återseende för övrigt med en av Westös främsta litterära skapelser, den oförbränneliga Lu(cie) Lilliehielm från Där vi en gång gått, som här figurerar i en biroll som väninna till Molly. Det dagliga livet och sociala umgänget i Helsingfors och i skärgården skildras med stark tids- och lokalfärg, där tobaken och spriten har framträdande roller. Men också sexualiteten, i flera explicita scener, har en större betydelse än jag kan minnas från Westös tidigare verk.

Det är ändå kriget, det pågående eller hotande, och vad det gör med människorna och samhället, som är Westös viktigaste ärende. Brutaliteten i striderna framställs grafiskt, och den underliggande frågan är vilka offer som fosterlandet kan kräva. Sanningen måste stryka på foten för att upprätthålla allmänhetens stridsmoral; vad blir det för sorts samhälle av det? I ett intressant avsnitt besöker Henry det psykiatriska krigssjukhuset i Rauha och konfronteras med två olika synsätt på psykiska krigsskador: vårdfall eller simulanter, kort uttryckt. Tidigare i år kom i svensk översättning en viktig bok i detta ämne, Ville Kivimäkis Sargade själar. De finska soldaternas krigstrauman 1939–1945, som jag skrivit om här och som Westö säkert tagit del av.

Kjell Westö är kanske inte någon litterär nydanare, men han har tagit den realistiska romanen till en ny nivå. Hans berättarteknik är mästerlig. Han skriver i tredje person, men allt som händer ses ur omväxlande Mollys och Henrys perspektiv. Han växlar smidigt mellan dialog, relation och svävande anföring, så att läsaren än är åhörare, än inne i Mollys eller Henrys huvud. Berättandet börjar lite långsamt, men takten skruvas upp nästan omärkligt undan för undan fram till den oundvikliga peripetin. Jag graderar inte Westös romaner sinsemellan men konstaterar att detta är en Kjell Westö-roman på högsta nivå.

Inte en spänningsroman men en spännande roman

2023-09-05 Kate Atkinson: Kodnamn Flamingo (2018; svensk övers. Ing-Britt Björklund, Norstedts 2019; 348 s.). ”När kommer flamingon?” hinner jag undra många gånger innan den dyker upp mot slutet av boken. På engelska har boken den rätt intetsägande titeln ”Transcription”, men det svenska förlaget tycks ha velat sälja in den som en thriller (jämför t.ex. Frederick Forsyths Täcknamn Odessa). Romanen handlar om förräderi, kontraspionage, vilseledande operationer och agenter och dubbelagenter i England under och strax efter andra världskriget, men någon thriller är det inte. Det är knappast ens en spänningsroman men en spännande roman, en riktig bladvändare.

Det är i början av år 1940. Den 18-åriga, nyss föräldralösa Julia Armstrong, begåvad men utan ambitioner, rekryteras till MI5 för att skriva ut avlyssnade samtal mellan en föregiven Gestapoagent (i själva verket arbetande för MI5) och ett antal inhemska Tysklandskollaboratörer. Inom kort ”befordras” hon till infiltratör i en annan, mer högreståndsbaserad kollaboratörsgrupp. Dödligt våld lär hon känna på nära håll. Efter kriget, när hon arbetar på BBC:s skolradioprogram, får hon hotfulla meddelanden om att hon måste betala för vad hon gjorde under kriget. Och underrättelsetjänsten blir hon inte kvitt. Handlingen tar en oväntad vändning mot slutet.

Berättelsen, i tredje person men alltid sedd ur Julias perspektiv, växlar mellan tre tidsplan: början och slutet år 1981, däremellan fram och tillbaka mellan 1940 och 1950. Atkinson kan hålla inne med pusselbitar från ett avsnitt för att hala fram dem senare och på så sätt skapa dynamik i framställningen. Stilen känner man igen: rättfram, ironisk, med det ofta använda greppet att låta Julia säga en sak men tänka en annan.

Samma tidshopp och stilgrepp finns i mästerverket Liv efter liv, som denna påminner en del om. I båda spelar blitzen över London en viktig roll, i båda är frågan om vad det är för ett land man slåss för. I den förra spelades med alternativa händelseförlopp; här spelas med roller och identiteter. Båda är allvarliga, men allvaret tempereras genom den spirituella framställningen. Liv efter liv är den bättre romanen, men Kodnamn Flamingo går inte av för hackor den heller.

Lärorikt om lärdomshistoria

2023-08-31 Tore Frängsmyr: Svensk idéhistoria. Bildning och vetenskap under tusen år, del I, 1000–1809 (Natur och Kultur 2000; 448 s.). Det klassiska verket på området är Sten Lindroths fyra välmatade volymer Svensk lärdomshistoria. Det gavs ut åren 1975–81 men nådde inte längre än till den gustavianska epoken på grund av Lindroths bortgång. Hans yngre kollega Tore Frängsmyr (1938–2017) insåg behovet av en uppdaterad och mer tillgänglig översikt för både studenter och allmänhet och utgav i början av detta sekel sitt tvåbandsverk. 416 sidor brödtext för den tid som första delen omfattar låter kanske inte så överväldigande, men det ryms mycket text i de två spalterna i rätt stort bokformat (min lästakt per sida var bara drygt hälften av min normala). Så man kan gott säga att Frängsmyr fått plats med allt väsentligt.

Stoffet är indelat efter fem stora epoker: Medeltiden, äldre Vasatiden, stormaktstiden, frihetstiden och gustavianska tiden. Inom varje del är framställningen tematisk, inte kronologisk. Det medför en del upprepningar och olägenheten att ett namn på en person eller rörelse kan återkomma flera gånger innan den beskrivs eller förklaras ordentligt. Men jag tror att det pedagogiskt är den bästa metoden, som skapar överblick och sammanhang. Läsfrämjande är också författarens ständigt växlande fokus, från vetenskaps- och kulturområden och institutionernas utveckling över filosofiska strömningar till enskilda märkespersoner. I varje del finns också ett avsnitt om kvinnor som gjort beaktansvärda insatser.

Att ens ytligt referera innehållet skulle föra alldeles för lång, så jag nöjer mig med några observationer. Jag måste säga att jag fann första delen, Medeltiden, rätt tråkig och mest redovisande, men redan med Äldre Vasatiden tar det sig, och Frängsmyr blir mer diskuterande och mer engagerad. Stormaktstiden får en gedigen behandling, inklusive epokens chauvinistiska galenskaper (Rudbecks Atlantica var inte den enda), men den i särklass mest utförliga och positiva behandlingen bestås frihetstiden. (Frängsmyr hävdar att det är en sentida benämning, men enligt Nationalencyklopedin (Harald Gustafsson) ”användes [termen] redan i samtiden (första belägg i tidskriften ”En ärlig swensk” 1755) och uttrycker närmast de maktägande ständernas självförståelse.”) Frängsmyrs förundran och beundran för den sjudande utveckling som tog fart så snart efter det förödande nederlaget i stora nordiska kriget smittar av sig på läsaren. En uppsjö av de stora och de mindre kända namnen passerar revy (många grundligt behandlade) utan att teologiska eller vetenskaplig lärostrider försummas. En genomgående tråd i boken är olika ismers växlande inflytande på universiteten. Ramism, cartesianism, wolffism, kantianism: deras ursprung, betydelse och de konflikter de gav upphov till. Upplysningsmän som Kellgren och framför allt Rosenstein får full uppmärksamhet, men själva upplysningen behandlas snävt enligt Frängsmyrs – ifrågasatta – tes att rörelsen aldrig på riktigt nådde Sverige.

Här har jag redan glidit in på den gustavianska tiden, som inte alls ägnas samma uppmärksamhet. Naturvetenskaperna, utom kemin, drabbades av tillbakagång, men Frängsmyr ägnar dem väl förstrött intresse, särskilt i jämförelse med motsvarande framställning av frihetstiden. Han kan heller inte dölja sitt förakt för tidens ockulta strömningar, eller sin avsky mot hertig Karls ”storvisir” Reuterholm. Det är nu ingen nackdel, tvärtom ökar läsnöjet när författaren visar lite temperament. Det har varit roligt att läsa den här boken, och jag ser fram mot att – i sinom tid – ta mig an den andra delen.

Livet för tsaren 9: Konstnärer

Så länge Finland var förenat med Sverige kan man knappast tala om någon självständig finsk konst. Ett autonomt kulturliv kunde uppstå först efter den politiska autonomin 1809. En inhemsk generation konstnärer i storfurstendömet Finland började framträda vid mitten av 1800-talet. För utbildning och inspiration sökte sig de unga talangerna nästan undantagslöst västerut, till konstmetropoler som Düsseldorf, Rom och, framför allt, Paris. Genom dem inlemmades Finland i en västlig konsttradition, samtidigt som några pionjärer utvecklade ett nationellt måleri, vars mest kända representant är Akseli Gallen-Kallela.

Trots att det erbjöds högtstående konstnärsutbildning i S:t Petersburg var det få finländare som valde den vägen. Eero Järnefelt (med släktrötter i Ryssland, se förra inlägget i denna serie) gjorde det under några år men for sedan till Paris för sin fortsatta förkovran. Men en som både studerade och gjorde karriär i Ryssland var Hugo Backmansson.

Den lille Hugo, född 1860 i en kronofogdefamilj i Pemar i sydvästra Finland, måste ha visat tidiga anlag, för redan 1870 finner vi honom som elev vid Åbo ritskola. Att hans håg stod till konsten är uppenbart, men, kanske för den osäkra utkomsten i detta yrke, utbildade han sig också till officer. I nära femton år alternerade han i S:t Petersburg mellan militärakademin och konstakademin. Genom att hans överordnade upptäckte hans målarfärdigheter kunde Backmansson förena de två karriärerna: han blev bataljmålare. Sin lycka gjorde han 1896 med den stora och detaljrika Forcerad övergång av floden Kara-Lom i Bulgarien, med motiv från rysk-turkiska kriget 1877, där centralfiguren är den blivande tsar Alexander III.

Två år senare, 1898, och befordrad till överstelöjtnant kommenderades Backmansson som chef för en konstnärsenhet med uppgift att skildra olika sidor av armén i verksamhet. Själv verkade han som bataljmålare under rysk-japanska kriget 1904–1905 och vid det ryska fälttåget i Persien 1915–1916 under första världskriget. Hans ryska karriär stod på sin höjdpunkt 1917, men när revolutionen utbröt tog den abrupt slut och han flyttade hem till Finland.

En så ensidig konstnär som det kan synas av ovanstående var Hugo Backmansson dock inte. Redan 1898 hade han gjort sin första resa till Nordafrika, dit han skulle återvända många gånger. Folk- och miljöskildringar med stark lokalkolorit från framför allt Marocko utgör en av hörnpelarna i hans oeuvre. Hemma i Finland målade han landskap och stilleben men blev främst känd som porträttör. Ett stort verk i alla avseenden är Afton i konstnärsklubben, där Backmansson avmålar hela 35 kolleger.

När Hugo Backmansson avled 1953, vid 93 års ålder, var han redan i stort sett glömd. Glömskan har hållit i sig till de senaste åren, då intresset för hans konst och hans person vaknat till nytt liv. Den viktigaste manifestationen av detta nymornade intresse var en utställning på Amos Andersons konstmuseum i Helsingfors 2010, med inte mindre än 140 verk från hela hans karriär. Samtidigt utgav Svenska litteratursällskapet i Finland den första monografin om Backmansson och hans konst, Hugo Backmansson. Konstnär, officer och äventyrare.

Samtidigt med Hugo Backmansson verkade i S:t Petersburg konstnärer av annat slag. Några under eget namn, andra anonymt som uppdragstagare eller anställda. Det handlar om guldsmeder, yrkesmän och -kvinnor, vars produkter det fanns stor efterfrågan på från hovet och inom den förmögna överklassen. Påfallande många av dem var finländare, flera i tjänst hos den berömda firman Fabergé.

Alexander Tillander (1837–1918) från Helsingfors hamnade som elvaåring i guldsmedslära i S:t Petersburg. År 1860 grundade han sitt eget företag, som på några årtionden utvecklades till en högt ansedd juvelerarfirma med egen verkstad och butik. Under hans och senare sonen Alexander Theodor Tillanders (1870–1943) ledning fick firman en köpstark kundkrets som inkluderade den kejserliga familjen. Bolsjevikernas maktövertagande innebar slutet för verksamheten i Ryssland, men firman fortsatte i Helsingfors, från 1939 under ledning av Alexander Theodors son Herbert Tillander (1909–2006), som också var svensk hovjuvelerare. En juvelerarbutik i Helsingfors är ännu i familjens ägo.

Två år efter att Alexander Tillander öppnat eget, föddes Henrik Wigström (1862–1923) i Ekenäs. Han fick sin första utbildning till guldsmed i hemstaden, kom till S:t Petersburg 1878 och blev gesäll hos mästaren Michail Perchin 1884. År 1903 kom han som juvelerarmästare till firman Fabergé, där hans namn främst är knutet till de berömda Fabergéäggen. Av de inalles 54 påskägg som tillverkades för tsaren som gåva till tsaritsan har Wigström tillverkat 20.

Fabergé samarbetade även med andra mästare i Petersburg. En av dem var finländaren Albert Holmström (1876–1925), som 1909 i sin tjänst tog sin systerdotter Alma Pihl (1888–1976). Hon var framför allt en förnämlig designer, som formgivit två av de mest berömda Fabergéäggen, ”Vinterägget”, av tunnaste bergkristall och 4 300 diamanter, 1913 och ”Mosaikägget”, nu i brittiska drottningens ägo, 1914. Efter ryska revolutionen arbetade hon som teckningslärare i en skola i Finland, och hennes insats som juveldesigner har fått den uppmärksamhet den förtjänar först på senare decennier.

Den som verkligen uppmärksammat de finländska guldsmederna och juveldesignerna i S:t Petersburg är Herbert Tillanders dotter fil.dr Ulla Tillander-Godenhielm, som på finska har utgett ett par böcker om Fabergés finländska mästare.

”Alice i underlandet” för vuxna?

2023-08-12 Franz Kafka: Processen (skriven 1914–15, utgiven 1925, svensk övers. Karl Vennberg 1945; Månadens Bok 1986; 237 s.). Ingen av Kafkas tre romaner är fullbordad. I motsats till Amerika och Slottet är Processen däremot avslutad. Det är inne i verket det finns fragment, ett oavslutat kapitel och, vad det verkar, oskrivna sådana. (Den som intresserar sig för tillkomsthistorien hänvisar jag till tyska Wikipedias artikel om romanen.) Men frågan är om inte dessa lakuner bidrar till den absurda, surrealistiska stämningen.

Handlingen är ju väl känd. Josef K. grips en morgon, anklagad för något obekant, men får tills vidare behålla friheten. Under ett år stångas han mot en ansiktslös domstol, som har kanslier på vindsvåningar i nedgångna hyreskaserner, och domstolens hantlangare men kommer ingenstans. I sista kapitlet grips han igen, förs utanför staden och avrättas med knivhugg i hjärtat, ”som en hund”. Han är en betrodd banktjänsteman men får allt svårare att sköta jobbet. Han möter många skenbart välvilliga personer som säger sig kunna hjälpa honom genom kontakter i den osynliga domstolen, men inget händer. Han har en förvånansvärd dragningskraft på unga kvinnor, men inte heller det hjälper honom. Handlingen går i gång lite trevande, och K. tycks själv till att börja med inte ta sin situation på riktigt allvar, men förloppet accelererar och kulminerar i mötena med Advokaten, en sjuk gammal man som arbetar på en inlaga till domstolen för K. men som aldrig blir färdig med den. I näst sista kapitlet träffar K. en fängelsepräst som berättar parabeln ”Framför lagen” för honom, och vars innebörd de diskuterar. (Den skrevs för romanen men publicerades separat redan 1915).

I motsats till den tio år yngre Slottet, som är labyrintisk och svårtolkad även i den litterära formen, är Processen skriven på ett klart språk och rentav lättläst. Det finns inslag av absurd humor, och några av dialogerna fick mig att tänka på Alice i underlandet. Men den ogripbara hotfullheten dominerar förstås läsningen.

Det har funnits många åsikter om vad Kafka menade med sin roman, och den har tolkats självbiografiskt, existentiellt och politiskt och som ett utslag av judisk mystik (”Framför lagen” kan nog vara inspirerad av den). Kritik av det habsburgska överhetssamhället tycker jag mig kunna läsa in. Men framför allt läser jag Processen som en parabel om tillvarons gåtfullhet och omöjligheten att nå kunskap om den.

Djupt personligt, djupt sympatiskt

2023-08-07 Ingvar Carlsson: I sällskap med döden (Albert Bonniers Förlag 2023; 214 s.). Döden som en ständig följeslagare? Det är kanske att ta i, men den har slagit till ett antal gånger i Ingvar Carlssons liv och haft bestämmande verkan på hans tillvaro. Det börjar redan långt före hans födelse, när morfaderns hustru och lille son drunknar. Hade de inte gjort det hade inte morfadern gift om sig och fått nya barn och Ingvar hade aldrig blivit till. Djupt traumatiskt var det för den tolvårige Ingvar att hitta sin far död på hans arbetsplats, fadern som var hans styrka och trygghet. Morden på John F. och Robert Kennedy och Martin Luther King skakar om den unge politikern i hans samhällssyn, men den mest skakande och omvälvande händelsen är förstås mordet på Olof Palme, som förutom att beröva Ingvar Carlsson en nära vän tvingar honom att bli partiledare och statsminister. Estoniakatastrofen tvingas han hantera som nybliven statsminister, men han håller inne med att en av hans äldsta vänner hörde till de omkomna. Det andra ministermordet på mindre än 20 år, på Anna Lindh väcker både förtvivlan och vrede: hur kunde hon få gå oskyddad i den utsatta position hon var som ledare för ja-sidan inför folkomröstningen om euron?

Om detta och om Ingvar Carlssons bok har det skrivits mycket, och jag behöver inte gå in på detaljer. Carlsson binder samman de dramatiska händelserna med en mer allmän självbiografisk text: om familjen och uppväxten, om hur han träffade blivande hustrun Ingrid, om studieåren i Lund, om samtalet från Olof Palme som kom att bestämma hans framtid: ”Tage och jag tycker du ska börja arbeta hos oss. Vi behöver förstärkning.” Han beskriver hur det är att leva med livvakter, men om politiken skriver han inte mer än det som är nödvändigt för det biografiska sammanhanget, mest om sina utrikeskontakter. Carlsson berättar ledigt och livfullt, och boken är ett nöje att läsa trots det dystra temat. Boken förstärker min bild av honom som en klok resonör, en sympatisk, anspråkslös person och en av makten helt okorrumperad politiker.

Men viktigast för Ingvar Carlsson, och svårast, har det varit att i bokens slutkapitel skriva om hustrun Ingrids långsamma försvinnande in i alzheimerdimman. Han våndas övre att behöva lämna ut henne, och även sig själv, men känner sig övertygad om att denna öppenhet kan vara till nytta för andra människor. Det är en djupt personlig text som förtjänar den största respekt. Liksom hela boken.

Livet för tsaren 8: En familjs historia

Rubriken till detta inlägg är inspirerad av titeln på Arvid Järnefelts tredelade verk Mina föräldrars roman (1928–30). Där skildrar han föräldrarna Alexander och Elisabeths äktenskap och uppväxten i en politiskt och kulturellt medveten men splittrad familj, där fyra söner, kritikern Kasper, författaren Arvid, konstnären Eero och tonsättaren och dirigenten Armas, alla blev betydande på sina områden och dottern Aino hustru och musa till Jean Sibelius. Romanen dramatiserades av den finlandssvenska Klockriketeatern under titeln Det kommer aldrig att ske. Ett gästspel på Södra teatern i Stockholm 2002 blev en stor framgång.

Alexander Järnefelt (1833–1896) gjorde en för tiden inte ovanlig, framgångsrik militär karriär i det ryska riket och avancerade till generallöjtnant. Hans specialitet var geodesi och kartografi, och hans stora bedrift blev att kartlägga stora områden i Bulgarien under det rysk-turkiska kriget 1877–78. Hemma i Finland var han ledande i arbetet på det stora kartverket över Finland. Som betrodd på högsta ort blev han i hemlandet landshövding, eller guvernör, som det hette på den tiden, över tre län efter varandra under elva år och slutade sin civila bana som senator och chef för ekonomiedepartementets militieexpedition (det vill säga försvarsminister, om man kan tala om senaten som en regering) de två sista åren av sitt liv.

Som ung officer i S:t Petersburg hade Alexander Järnefelt blivit introducerad i en kamrats hem. I den ursprungligen balttyska men russifierade familjen Clodt von Jürgensburg stod konst, kultur och politiskt frisinne högt i kurs. Den 21-årige Alexander förälskade sig i vännens syster, den 15-åriga Elisabeth, och efter tre år, 1857, gifte de sig.

För den unga Elisabeth Järnefelt innebar bytet av familj en stor och delvis svår omställning. Bland annat blev hon tvungen att lära sig finska. Maken hade visserligen svenska som modersmål, men han var en av de tidigaste fennomanerna och hade för egen del dragit slutsatsen att finskheten skulle inympas i den kommande generationen från början. Familjen blev alltså finskspråkig. Under sexton år födde Elisabeth nio barn, men äktenskapet var inte lyckligt och efter den yngsta dotterns födelse var det i praktiken slut.

Medan maken förflyttades till sina olika poster blev Elisabeth och barnen kvar i Helsingfors. Trogen sina gamla ideal öppnade hon sitt hem för tidens radikala intelligentia, till stor del barnens umgängesvänner. En särskild plats i hennes hjärta – och kanske också i hennes säng – fick den 22 år yngre Johannes Brofeldt, som under namnet Juhani Aho skulle bli en av det unga Finlands allra främsta författare, mest känd för romanen Juha, som tonsatts som opera av både Leevi Madetoja och Aarre Merikanto.

Men ”Elisabeths krets” skingrades, och hennes liv tog åter en ny vändning. Hon intogs nämligen av Leo Tolstojs läror, liksom sonen Arvid, och de båda blev Finlands första renläriga tolstojaner. De bosatte sig på små gårdar intill varandra och levde av det som jorden gav, medan Arvid spred Tolstojs radikala läror om kärlek, jämlikhet och broderskap i böcker och föredrag.

Som så många andra utopiska projekt misslyckades även detta. Slitningar uppstod och Elisabeth övergav det tolstojanska livet för att ta hand om hushållet hos sin äldste son Kasper, som blivit änkling. Även Arvid återgick så småningom till en mer borgerlig livsföring. Tillvaron fördystrades av ökande avstånd mellan mor och barn och av en ekonomi som blev allt sämre efter hand. På sin 90-årsdag den 11 januari 1929 finns Elisabeth Järnefelt dock avbildad i kretsen av sina barn; hon avled tre veckor senare.

Den här framställningen vore inte fullständig utan en kortfattad redogörelse av hur det gick för barnen. Kasper (1859–1941) blev främst känd som litteraturkritiker men var också översättare, lärare i ryska och målare. Arvid (1861–1932) var ursprungligen jurist men blev efter sin tolstojanska väckelse en mycket produktiv författare av främst romaner men även noveller och skådespel. Konstnären Eero (1863–1937) är inte lika känd som sina generationskamrater Akseli Gallen-Kallela och Albert Edelfelt men betraktas som i stort sett jämbördig med dem. Hans mest kända verk är Sved (även kallat Trälar under penningen och Kampen för tillvaron), en naturalistisk målning av några svedjebönders slit. Armas (1869–1958) var tonsättare (hans mest kända stycke är ”Berceuse”) men framför allt dirigent. I 25 år var han kapellmästare vid Operan i Stockholm. Aino (1871–1969) gifte sig 1892 med Jean Sibelius och stod troget i nöd och lust vid geniets sida under alla år. Hon gav sitt namn till parets hem Ainola i Träskända norr om Helsingfors. Där slet hon med huset och den kroniskt dåliga ekonomin och uppfostrade parets fem döttrar.

Liv och dikt – ett helgjutet minnesmärke

2023-08-04 Kjell Espmark: ”… att förinta detta som är jag”. Ett porträtt av Hjalmar Gullberg (minnesteckning i Svenska Akademien, Norstedts 2023; 156 s.). Jag har sällan blivit så gripen av en bok. Yttre faktorer är att jag följt och beundrat både Gullbergs och Espmarks författarskap och att detta blev det sista Espmark skrev före sin bortgång för ett år sedan. Men viktigare är Espmarks oerhörda inlevelse i sitt föremål och hans förmåga att gestalta denna.

Espmark ville skriva den här texten bland annat för att han, som han skriver: ”har följt Hjalmar Gullberg som hans skugga utan att veta om det”. De har bott i samma bostäder, längst i Bergsgården nedanför Skansen på Djurgården i Stockholm, båda varit framträdande ledamöter av Svenska Akademien, både samtidigt stora poeter och ämbetsmän, Gullberg vid Radiotjänst, Espmark som professor vid Stockholms universitet. För båda står mottot Serviam (’må jag tjäna’), ett upphävande av Ekelöfs berömda negation.

Nu är det ingen vanlig levnadsteckning Espmark har skrivit, vilket han nogsamt understryker i inledningen. I stället har han använt både fiktiva och poetiska grepp för sitt Gullbergporträtt. Han tecknar visserligen de yttre konturerna av Gullbergs liv och karriär men uppehåller sig vid några få teman. Det viktigaste, som finns i citatet som är bokens titel, är Gullbergs kamp med det egna jaget, som han desperat försöker frigöra sig från. Espmark belägger detta med många citat, men det har också föranlett ett ovanligt berättargrepp: föremålet för minnesteckningen avpersonifieras. Utom i inledningen och efterordet nämns skalden inte vid namn, inte ens som ”han”, utan Espmark tar till opersonliga konstruktioner och passiver. Till exempel: ”Minnena från Berlin den 30 januari 1933 är levande. Det är dagen då nyordningen i Tyskland genomfördes. Kvällen innan hade, i sällskap med Ivar Harrie, ägnats åt en kommunistisk Lenin-Liebknecht-gudstjänst …” Det är som om Gullberg glider ur både Espmarks och läsarens grepp. Jag tolkar det som en akt av solidaritet med föremålet.

Lika viktigt är ämnet Gullbergs utomäktenskapliga börd och känslan av att ha blivit övergiven. Det skapade ett livslångt trauma hos honom och var tabu i hans offentliga liv. I hans poesi finns anspelningar tidigt, men då är de fördolda. Först i den kända ”Till en näktergal i Malmö” (1942) öppnar han dörren på glänt:

Så sjöng du, när jag föddes i din månad,
för en förtvivlad kvinna som blev mor.
En majnatt hände det som ingen visste;
vår stora hemlighet kom ingen åt.
Den som försökte spåra oss tog miste:
i toner dränkte du min första gråt.

Det tredje, lika viktiga temat är Gullbergs sista år med den svåra sjukdom som höll på att långsamt kväva honom och hans beslut att efter en bättre period inte ännu en gång låta lägga sig i respirator med en kanyl i luftstrupen men som också avsatte ttvå enastående diktsamlingar: Terziner i okonstens tid (1958) och Ögon, läppar (1959). Perioden och skapandet utgör kulmen på Espmarks framställning, och jag läste den med djup gripenhet.

Det är en tunn bok, med många korta kapitel, men litteraturvetaren Espmark får ändå plats med insiktsfulla analyser av många av de centrala dikterna. Så förenas liv och dikt till ett helgjutet minnesmärke, över inte bara Hjalmar Gullberg utan också Kjell Espmark.

En trovärdig fiktion

2023-08-01 Christa Wolf: Landet som icke är (1979; svensk övers. Margaretha Holmqvist 1982; nyutgåva med förord av Martin Lagerholm, Lind & Co 2022; 105 s.). Ett fiktivt möte mellan två av den tyska litterära romantikens unga, för egen hand döda: det låter som ett romanuppslag så självklart att man undrar varför det inte förverkligats tidigare. Heinrich von Kleist och Karoline von Günderrode alltså, på en tillställning år 1804 med flera andra av den tyska parnassens ledande namn: Clemens Brentano, hans systrar Bettina von Arnim och Gunda med make, den berömde rättslärde Carl von Savigny. Hölderlin nämns i förbigående och Goethes ande svävar över tillställningen. Det är som att man undrar vad stackars Novalis gjort för ont som inte ens är omnämnd.

Nu raljerar jag. Det är inte så att den östtyska författaren Christa Wolf velat skriva ett Hänt i Veckan-reportage. Tvärtom låter hon sina språkrör, dessa två litterära och sociala outsiders, samtala om livsviktiga existentiella frågor, och hon belyser deras roller i det konforma tyska samhället. Martin Lagerholm är i sitt förord något på spåren då han läser romanen som en förtäckt bild av Wolfs egen belägenhet i det monolitiska DDR. Men det kan man strunta i, för Wolf mejslar skickligt fram ett trovärdigt dubbelporträtt av två desperata människor som saknade riktning i sitt liv och som inte blev litterärt erkända förrän långt efter sin död. Hon skapar också en spänning i det att hon låter sina protagonister bara långsamt närma sig varandra medan det vittra sorlet fyller luftrummet.

Boken är inte alldeles lättläst. Wolf använder sig i ständig växling av sin egen berättarröst, direkt anföring, svävande anföring och inre monolog utan att detta markeras grafiskt. I synnerhet i början, innan det breda persongalleriet satt sig hos läsaren, verkar det förvirrande, och det är boken igenom stundom svårt att avgöra om det skrivna har sagts eller tänkts och vem som har sagt eller tänkt det. På slutet när det bara är Kleist och Günderrode som samtalar, är det lättare.

Margaretha Holmqvist, en av våra allra främsta översättare från tyska, har överfört Christa Wolfs text till ett konstspråk som ligger så nära tyskan som möjligt utan att för den skull vara det minsta osvenskt. Bland annat har hon konsekvent använt imperfekt konjunktiv (finge, fölle, vunne etc.), som var så gott som obrukliga i svensk normalprosa redan 1982. Det är en bonuspoäng till denna mycket läsvärda men kanske lite i onödan svårlästa lilla roman.

Ett konstnärskap som knappt hann påbörjas

2023-07-29 Küllike Montgomery & Nina Weibull: Liv Derkert (Alfabeta Bokförlag 1994; 126 s.). Vem minns inte Carlo Derkert, den karismatiske och engagerande museipedagogen som oförtröttlig guidade barn och vuxna genom den moderna konstens alla ismer? Att hans mamma var Siri Derkert visste jag förstås, men att han hade en halvsyster, Liv, som också var konstnär var okänt för mig, som uppenbarligen helt missade utställningen på Nationalmuseum 1994, till vilken denna bok är ett komplement. Att hon var okänd fram till dess är inte underligt, eftersom hon dog i tbc redan 1938, bara 20 år gammal. Carlo vårdade sig om systerns efterlämnade verk, och utställningen kom till på hans initiativ. Carlo gick själv bort 1994, och utställningen ombesörjdes av de två dåvarande intendenter på Nationalmuseum som också skrivit boken.

Liv föddes 1918 utanför äktenskapet – fadern var konstnären och illustratören Bertil Lybeck – och levde de första fem åren i en fosterfamilj i Danmark innan Siri Derkert kunde ta henne till sig. Det verkar ha skapat en känsla av otrygghet som tog sig uttryck i en stark bindning till modern. Fadern, som hon träffade först när hon var 16, hade hon ett mycket svalt förhållande till. Typiskt är att hon i sina dagböcker omnämner honom som ”Bertil Lybeck”, inte ”pappa”, även sedan hon lärt känna honom. Men hans talang för illustration hade hon ärvt. Liv tecknade från tidig ålder, och som skoltrött tonåring slog hon in på konstnärsbanan. Någon djupare skolning hann hon inte få; viktigast blev tre månader i Paris vintern 1937 tillsammans med Siri, där hon gick på ett par målarskolor. Men sjukdomen omöjliggjorde vidare studier, och hon avled i november 1938.

Boken har tre delar. Den första, av Küllike Montgomery, kallas ”Liv Derkerts biografi”. Texten är dock till övervägande del av Livs egen hand – dagböcker och brev samt mängder med teckningar – varligt sammanbundna av Montgomerys korta texter. Intressanta är inte minst inblickarna i familjen Derkerts umgänge med andra kvinnliga konstnärer som Ninnan Santesson, Vera Nilsson och deras barn. Montgomery har också skrivit andra delen, ”Liv och konsten”, en kort sammanfattning av konstnärskapet. Den tredje delen, av Nina Weibull, är en fördjupande essä, betitlad ”Ett symboliskt självporträtt. En tolkning av Liv Derkerts illustrationskonst. ”. Den uppehåller sig främst vid Livs många illustrationer till sagor av H.C Andersen. Liv hade satsat som illustratör och fått visa upp prov på sin talang för Bonniers förlag (och sålt en teckning till Kaj Bonnier, min morfar). Det ledde till uppdraget att illustrera en barnbok, men hennes arbete godkändes inte, vilket rimligen tog henne hårt. Andersenteckningarna gjorde hon alltså för sig själv, och som Nina Weibull insiktsfullt påpekar är de knappast illustrationer i egentlig mening utan uttryck för Livs reaktioner på berättelserna. I de många illustrationerna, varav åtskilliga i färg, framträder en mycket egensinnig, ännu ofullgången konstnärsbegåvning, som skyr det insmickrande och det ”vackra” för en inte sällan grotesk och självutlämnande symbolik.

Jag läser inte ofta konstböcker (och hade inte heller läst denna om jag inte fått den i gåva av Küllike Montgomery, som jag är bekant med), men det har varit intressant läsning, av två skribenter som är både sakkunniga och välskrivande. Om ett så tidigt avbrutet konstnärskap har varit värt denna stora uppmärksamhet är kanske tveksamt, men man ska vara tacksam över Carlo Derkerts kärleksgärning och för Küllike Montgomerys och Nina Weibulls hängivenhet.