Om en egenartad uppväxt

2025-09-05 Birger Beckman; Den blå sjömanskostymen (postumt utgiven, BoD – Books on Demand 2025; 200 s.). Birger Beckman (1906–84) är väl främst ihågkommen som bokförläggare för läromedel, bland annat mångårig chef för Svenska Bokförlaget/Läromedelsförlagen. Men han var också journalist och författare till en mängd böcker, både skönlitteratur och sakprosa, samt en icke oäven målare, vilket är särskilt viktigt i denna bok. Det är en bok med barn- och ungdomsminnen som omspänner åren 1910 till 1923. Birger skrev på den under många år och i olika versioner, men när han avled var den ännu inte utgiven. Sent omsider har hans barn Ingar Beckman Hirschfeldt (kusinhustru och kär vän) och Svante Beckman (död 2024) befordrat Birgers manus till trycket, en smärre kulturgärning!

Dels för tids- och miljöbeskrivningarna från det svenska 1910-talet i städer som Skara och Karlshamn samt från storstaden München det dramatiska året 1923. Dels för Birgers egenartade uppväxt, skildrad med inlevelse och humor blandat med mer allvarliga reflexioner och berättad på ett ledigt vardagsspråk, med stavningar som mej och sej som signalord. Titelns sjömanskostym var en utstyrsel han tvingades bära ända upp i de tidigaste tonåren, när han redan var över 180 cm lång.

Birger blev tidigt faderlös och hade två rätt mycket äldre bröder, så i praktiken var han ett ensambarn, hårt knuten till sin mor Frideborg, född i prästsläkten Danell och syster till biskopen i Skara Hjalmar Danell. Modern hade dålig hand med pengar, så ekonomiska bekymmer präglade hela uppväxten. Birger hade svårt få jämnåriga vänner, men han hade ett rikt fantasiliv. Begåvad för teckning och målning och uppmuntrad av skolans teckningslärare bestämde han sig tidigt för att bli konstnär. Sina tilltänkta studier finansierade han med att massproducera akvareller med Skaramotiv. Men väl i München brister illusionen. Jämfört med studenterna på konstskolan där är han – eller åtminstone känner han sig som – en nolla. Men under sitt halvår i München är han med om så mycket både privat och politiskt att grunden är lagd för hans vuxenblivande.

Denna korta sammanfattning gör inte rättvisa åt det mångsidiga, brokiga innehållet men kan förhoppningsvis locka till läsning av fler än den närmaste familjen. Det är den värd.

Berättarglädje, humor och brutalitet

2025-08-29 Lina Wolff: Liken vi begravde (Albert Bonniers Förlag 2025; 287 s.). Oemotståndlig berättarglädje, burdus humor, oförlåtande svartmålningar och brutalt dödligt våld: allt detta ryms i Lina Wolffs nya roman. Ingredienserna känns igen, men aldrig tidigare har de blandats på detta vis. Det är modigt, och Lina Wolff är en modig författare.

I den här romanen har hon återvänt till sin uppväxts Hörby, som visserligen aldrig nämns med namn, men identifieringen är solklar. Enligt berättarjaget Jolly bebos ”byn” av huvudsakligen pervon, pedofiler och ålahuven, och invånarna beskrivs som lata, feta, obildade och stundom brutala. Ett försonande drag är”författarinnan”, som visserligen lämnade byn och dog för egen hand i Köpenhamn, men hon har i alla fall levt och verkat där. Victoria Benediktssons liv och verk spelar en viktig roll i romanen.

En bestämmande händelse, med verklighetsbakgrund, är mordet på ett sjuårigt tvillingpar, som sätter sin prägel på hela byn (Det verkliga mordet, på Helén Nilsson, berörs i Wolffs förra roman Djävulsgreppet.)

Jolly och hennes ett år yngre syster Peggy kommer som föräldralösa tvååringar till ”fostermor” Jenni och ”fosterfar” Leif, och olämpligare vårdnadshavare får man leta efter: grova i ord och handling och med ljusskygga verksamheter på sin vanskötta gård. Och barnen tycker de inte om. Men Jolly och Peggy (egentligen Eleonora och Ulrika, men så fina namn passar inte i deras nya miljö) har varandra och har sina strategier för att överleva. Peggy, som fått både skönhet, begåvning och energi söker sig bort bland annat genom läsning. En lyckad strategi för hon träffar litteraturprofessorn Jens, gifter sig med honom och får ett nytt liv i en villa i professorsstaden i Lund. Jollys strategi är att inte märkas och inte företa sig något, och även den är på sitt sätt lyckad, även o hon måste bistå fostermor med de aktiviteter som boktiteln avser.

Fostermor, ja. Ett märkligt sammansatt, kanske orimligt men litterärt övertygande porträtt av en medelålders kvinna som fått utså mycket i sitt äktenskap men förvandlas, på gott och ont, när hon blir änka. Gestaltningen av henne är en tour de force värdig en framstående författare. Vilket Lina Wolff alltså är.

För egen del hade jag gärna sluppit våldsskildringarna. Särskilt den historia som berättas av en chilensk flyktning är nästan outhärdlig. Men man får acceptera att de spelar en viktig roll i Lina Wolffs författarskap och är väl integrerade i denna storartade roman.

En institution fyller 140

2025-08-22 Victor Wilson: För kunskap och kultur. Svenska litteratursällskapet i Finland 1885–2025 (Svenska litteratursällskapet i Finland 2025; 310 s.).

(Transparens: jag har själv arbetat för SLS, både ideellt, i den allmänna prisnämnden, och arvoderat, som extern redaktionsmedlem i Biografiskt lexikon för Finland.)

Svenska litteratursällskapet (SLS) är en institution i Finland, i detta ords alla bemärkelser. För den finlandssvenska kulturen och de humanistisk-samhällsvetenskapliga disciplinerna spelar de ungefär samma roll som en kombination av Svenska Akademien, Vitterhetsakademien och Vitterhetssamfundet i Sverige. SLS är därtill mycket förmöget och förvaltar utöver egna medel den också mycket rika Svenska kulturfonden. Hur sällskapet på 140 år har hamnat där man är i dag är temat för den föreliggande boken.

En 140-årshistorik på 310 sidor får sägas vara kortfattad, en sammanfattning av utvecklingen internt och mot omvärlden. Från en blygsam början som en ideell förening bland andra till en forsknings- utgivnings- och prisutdelningsorganisation med eget hus och över 100 anställda. Årshögtiden med prisutdelning på Runebergsdagen den 5 februari gjorde SLS snabbt känt i Svenskfinland, men verksamheten hade en relativt blygsam omfattning till en bra bit efter krigsåren. På 1960-talet började en snabb expansion, möjliggjord av en kombination av framsynt finansförvaltning och ren tur (en tidig donation av en stor aktiepost i Nokia). Forskningsstöden fick fastare former och både den vetenskapliga verksamheten och finansskötseln professionaliserades. Prissummorna växte. Och där är vi i dag.

Det andra huvudtemat är hur SLS:s syfte och uppgift har uttryckts och tolkats genom tidens växlingar. Så här lyder portalparagrafen i stadgarna: ”Svenska litteratursällskapet i Finland r.f., […] har till uppgift att samla, bearbeta och offentliggöra vittnesbörden om den svenska kulturens uppkomst och utveckling i Finland, att främja inhemsk forskning rörande svenska språket och litteraturen, samt att främja inhemsk litterär verksamhet på svenska medelst pris och understöd.” Från början handlade det främst om att försvara svenskheten i Finland mot fennomani, misstänksamma ryssar och senare äktfinskhet. Att söka bevara så mycket det gick av den genuina svenska kulturen och spara minnena av det som gått förlorat. Att upprätthålla svenskan som ett nationellt språk i Finland. Stöd till forskning och till (skön)litteratur var inte det centrala från början (ordet ”litteratur” i namnet hade en mycket vidare betydelse vid sällskapets grundande än vad det har i dag). Med större resurser har man kunnat bredda stödet till att gälla svenskspråkig forskning inom humaniora och samhällsvetenskap över lag, dels med bidrag till externa projekt, dels genom egna stora forsknings- och utgivningsprojekt. Här nämner Wilson bland annat Finlands svenska historia, som blev ett bokverk på fyra band, och den stora satsningen på Zacharias Topelius samlade skrifter i textkritiska utgåvor. Själv skulle jag tillägga Biografiskt lexikon för Finland i fyra tjocka band och den för förståelsen av den finlandssvenska modernismen väsentliga utgåvan av Henry Parlands samlade verk.

Med sitt begränsade omfång och överblickande hållning har detta blivit ett verk som bör vara tillgängligt och tilltalande för en stor läsekrets i Finland och Sverige. Det är också något som SLS blivit allt bättre på med åren: att göra sin egen verksamhet känd och uppskattad.

Lättillgänglig roman med oanat djup

2025-08-12 Stig Dagerman: Bränt barn (1948; nyutgåva i samarbete med Stig Dagerman-sällskapet, förord av Per Olov Enquist, kommentarer av Hans Sandberg, Norstedts 2010; 296 s.).

Stig Dagerman är den ikoniska ”unge döde” i svensk litteratur. Sensationell debut vid 22 års ålder 1945, därefter en hektisk produktion av romaner, noveller, skådespel, artiklar fram till 1949, sedan nästan enbart brödskrivande för pressen fram till självmordet 1954. Bränt barn är hans tredje och näst sista roman. Den biografiska bakgrunden är att Dagerman efter succén med artikelserien ”Tysk höst” i Expressen 1947 våren 1948 skickades på ett liknande uppdrag i Frankrike, som helt havererade. Dagerman isolerade sig då i ett litet hus i Bretagne, och under sommaren skrev han denna roman, som har kommit att bli hans mest lästa. Dels på grund av den minst sagt pikanta historien, dels för att den är skriven på ett för Dagerman nytt, mer lättillgängligt språk. I vartannat kapitel är det en osynlig allvetande berättare som beskriver sina gestalters göranden och låtanden sådana de äger rum där och då, interfolierat med reflexioner om deras motiv, välformulerat men ofta lite snusförnuftigt. Vartannat kapitel är brev som huvudpersonen Bengt skriver, dels till sig själv, dels till anhöriga, där han, både frivilligt och ofrivilligt, blottar hur han tänker och känner.

Bengt är 20 år, filosofie studerande, enda barnet i en arbetarfamilj på Söder i Stockholm. Romanen börjar med att modern just dött och ska begravas. Den modersbundne Bengts känslor är i uppror, och när han på begravningsdagen får klart för sig att fadern har en älskarinna, kanaliseras känslorna i hat mot denne. När älskarinnan, Gun, sedan presenteras som faderns fästmö riktas hatet även mot henne. Han planerar något slags hämnd, men när den ska sättas i verket upptäcker han att han i själva verket älskar Gun. Kärleken är besvarad, och de två inleder ett förhållande, trots att Bengt redan är förlovad. Den 17-åriga Berit har dock ingen attraktionskraft som kan mäta sig med den 40-åriga Guns mogna kvinnlighet.

Bengt ställer i teorin höga moraliska krav på sina medmänniskor och på sig själv. När han inte kan leva upp till dem klyvs hans känslor i å ena sidan övermänniskotankar och världsförakt, å andra sidan djupt självförakt. Så kan han inte, vill han inte, leva.

De flesta bedömare har tagit fasta på de uppenbart freudianska dragen i romanen, med oidipuskomplexet och vad därtill hör. De har då förbisett ett annat tema, som lyfts fram av Tony Samuelsson i hans långa, insiktsfulla och synpunktsrika Dagermanessä ”Den halvvägs befriade” i Arbetarklassens bästa partytrick (nyligen recenserad här). Kort går det ut på att Dagerman kluvit sig själv i ett maskerat självporträtt, där han gömmer sig i både Berättaren och Bengt och gör upp med de fascistoida drag han uppfattat hos sig själv. (Att åtminstone Bengt har sådana drag är tydligt i texten.) Det temat ger åt denna roman ett djup och en angelägenhetsgrad, som förmenas i en ytligare läsart. Jag är glad att jag hade Samuelssons tolkning aktuell, vilket gjorde min läsning till en stor upplevelse.

Artonde århundradets kärlekssaga

2025-08-07 Kristina Ekero Eriksson: Förbindelsen. Marie Antoinette och Axel von Fersen (Norstedts 2025; 344 s.).

Författaren är vetenskapsjournalist och populärhistoriker. Det här är hennes berättelse om historiska händelser men inte historieskrivning i akademisk bemärkelse.

Händelserna, romantiska och dramatiska på högsta samhällsnivå och med en svensk i en av huvudrollerna, är grundligt utforskad och har skildrats många gånger. Källäget är gott sedan huvudkällan, Axel von Fersens brevsamling och dagböcker, tolkats och offentliggjorts, men Ekero Eriksson ställer inga kritiska frågor till materialet. Hon har bestämt sig för att Fersen och drottningen var älskande i sexuell mening och att Axel (som han familjärt kallas i boken) rentav kan ha varit far till både ett och två av Marie-Antoinettes barn,

Framställningen är en dubbelbiografi över de båda jämnåriga, den österrikiska prinsessan som giftes bort vid 14 års ålder med den ett år äldre franske tronföljaren Ludvig (XVI) och den svenske bördsmedvetne och karriäristiske aristokraten och kvinnokarlen. Författaren lever sig in i sina huvudpersoner och tillskriver dem tankar och känslor som omöjligen kan beläggas, och beundrar bägge tämligen okritiskt. Det spiller även över på Ludvig XVI, som beskrivs som en välmenande monark som ville sitt folk väl och till varje pris ville undvika blodspillan, även när det gick ut över honom själv. Språket är enkelt och rättframt och låter händelserna tala för sig själva, vilket fungerar särskilt bra för de mer dramatiska episoderna. En höjdpunkt är den detaljerade redogörelsen för kungafamiljens av Fersen planerade flykt från Paris, den som hejdades så snöpligt i Varennes. Inget förtigs heller i skildringen av de respektive protagonisternas våldsamma död; lynchningen av Axel von Fersen i Stockholm 1810 är en av de vedervärdigaste händelserna i Sveriges historia.

Kristina Ekero Eriksson är som sagt inte historiker, men nog hade hon kunnat undvika ett antal sakfel. Den nationalförsamling som efterträdde treståndsriksdagen i Frankrike 1789 var den konstituerande, inte den lagstiftande. William Pitt var under revolutionsåren Storbritanniens premiärminister, inte utrikesminister (sägs två gånger). Den Horn som var inblandad i mordet på Gustav III hette i förnamn Clas Fredrik, inte Karl. Och i ett dagbokscitat omnämns drottning Hedvig Eleonora som ”Carl XI:s hustru”, vilket är fel (hon var hans mor). Även om felet är Fersens borde Ekero Eriksson ha påtalat det.

Sammanfattningsvis är det en habilt, stundom riktigt bra berättad historia, men perspektivet är alltför ensidigt och okritiskt.

Insikts- och åsiktsfullt om arbetarlitteratur

2025-07-27 Tony Samuelsson: Arbetarklassens bästa partytrick. Liv, läsning, litteratur (Wahlström & Widstrand 2006; 378 s.).

Tony Samuelsson är inte bara en skicklig, om än länge något förbisedd, romanförfattare. Han är också, utan att vara litteraturvetare, en framstående kännare av den svenska arbetarlitteraturen, på bredden och på djupet. Den här essäsamlingen utkom för nästan tjugo år sedan, och kanske skulle Samuelsson ha reviderat den något om han skrivit den i dag, men den har fortfarande mycket att ge – inte minst en sådan som mig, som är mycket obeläst i denna litteratur. (Jo, Johnson, Martinson och Moberg, men knappast eller inte alls Dagerman, Fridegård, Lo-Johansson, Kurt Salomonsson …) Någon sakkunnig recension är detta alltså icke.

Samuelssons definition av arbetarförfattare och arbetarlitteratur är den vidast tänkbara, så att även oväntade namn som Maj-Gull Axelsson, Kerstin Thorvall, Lena Andersson och Liza Marklund ryms med. Och Per Olof Sundman, som ägnas ett inträngande kapitel, men han faller väl ändå utanför definitionen.

Boken innehåller många essäer av olika längd, som behandlar ett stort antal författarskap och olika teman. Genomgående ämnen är klassgränser och t.ex. vad som händer en arbetarförfattare som ”lyckas” och gör en klassresa in i borgerligheten, samt litteraturens kraft att påverka människor och samhällen. I ett par av de omfångsrikaste och mest djuplodande essäerna, om Stig Dagerman och Per Olof Sundman behandlar Samuelsson några av deras romanfigurers dragning till fascismen (i Bränt barn resp. Två dagar, två nätter). På det temat tar han också upp P.C. Jersilds Grisjakten. Ett annat centralt tema, som behandlas särskilt grundligt i den långa essän om Kurt Salomonsson, är arbetarförfattares kritik av arbetarrörelsen, särskilt den fackliga grenen, där förtroendevalda och ombudsmän ses som klassförrädare. Kvinnliga erfarenheter lyfts fram i texter om Moa Martinson (förstås) men också Elsie Johansson och, som sagt mer oväntat, Liza Marklund. En av de finaste essäerna, lite mer fristående från huvudtemana, är den om Jan Fridegård, där dennes starka dragning till spiritismen behandlas utförligt. Sitt djupaste, om än långt ifrån okritiska, förhållande har Samuelsson dock till Ivar Lo-Johansson, som ägnas den inledande essän och som sedan åberopas gång på gång i de olika texterna.

Essäerna är personliga på så vis att Samuelsson ger av sig själv och sitt eget författarskap. Intressant var att läsa om hur han brottats med en kontrafaktisk roman om ett naziockuperat Sverige men inte lyckats. Dock kom bara några år senare just en sådan roman, Jag var en arier, följd fem år senare av Kafkapaviljongen.

Det kunde finnas många andra namn att stanna upp vid, varav åtskilliga helt nya för mig, som Rolf Almström, Mats Berggren, Eva-Lena Neiman och Kjell Sundberg, för att nämna några. Men jag hoppas ovanstående nedslag ska räcka för att övertyga mina läsare om vilken rik och verkligt intressant samling essäer detta är och vilken extra fjäder i Tony Samuelssons hatt den utgör.

Hennes rykte blir bara större

2025-07-29 Clarice Lispector: Stjärnans ögonblick (1977; svensk övers. Örjan Sjögren, Bokförlaget Tranan 2025; 160 s.).

Clarice Lispector, brasiliansk författare med ukrainsk-judiska föräldrar, var född 1920 och dog redan 1977. Hennes berömmelse har bara ökat med åren, och när denna hennes sista roman utkommer på svenska i år är det för andra gången och med samma översättare som förra gången, 2001. Och pressen bemöter den med nya hyllande recensioner.

Det är ingen stort verk till det yttre. Själva romantexten är bara på 127 sidor i ett rätt litet format. Men det väger tungt litterärt och konstnärligt. Inlevelsen i huvudpersonens, den fattiga flickan Macabéas yttre och inre tillvaro verkar även på läsaren. Därtill bidrar den litterära konstruktionen och författarens speciella språk, omsorgsfullt och lyhört tillvarataget av översättaren (som kommenterar sitt arbete i ett efterord).

Historien berättas i jagform av en förmedlande röst, en Rodrigo S.M. Det är ett inte ovanligt grepp när författaren vill ha ett åsyna vittne till händelserna i sin berättelse (som Dr Watson i Sherlock Holmes-historierna). Men här är den åsyftade effekten snarare den motsatta. Genom att Rodrigo S.M. omständligt får redogöra för och kommentera tillkomsten av sin text understryks att denna är fiktion men ändå sann i abstraktare mening: det finns sådana människor som lever sådana liv.

Och vad är det för ett ställföreträdande liv Rodrigo S.M. ger den unga kvinna han råkar se på gatan. Uppvuxen i det fattiga Nordeste, föräldralös, kärlekslöst omhändertagen av en moster. De flyttar till Rio, men mostern dör, och den magra, oansenliga, obildade och okunniga Macabéa ska klara sig på egen hand. Hon jobbar som underbetald (och rätt oskicklig) maskinskriverska, bor i ett hyresrum med fyra andra flickor, får oväntat en pojkvän, Olímpico, för vilken hon inget betyder och som dumpar henne för hennes arbetskamrat Glória. Hon är inte dum, men hennes okunnighet är monumental. När hon får diagnosen tuberkulos har hon ingen aning om vad det är. Men i sin okunnighet om omvärlden är hon ändå på sitt sätt lycklig. Att bibringas insikten om att en annan tillvaro vore möjlig blir hennes olycka.

Macabéas yttre tillvaro tecknas med snabba konturer; det här är så långt från snyftreportage man kan komma. Det är det inre livet som är huvudsaken. Macabéa må vara en obetydlig gestalt i ett oöverskådligt människomyller, men trots att hon är en representant, ett exempel, är hon också en individ med en sådans oförytterliga människovärde. Det tror jag är kärnan i detta mästerverk.

Folkbildande – för vem?

2025-07-17 Alexandra Middleton: Arktis(svensk övers.Anders Nyman & Tatu Lehtilä) och Mats Bergman: Propaganda (båda Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag, Stockholm, 2025; i serien Värt att veta, 64 s., litet format).

Folkbildande småskrifter har en lång historia på svenskt språkområde. Jag tänker främst på Studentföreningen Verdandis småskrifter, som gavs ut med 531 nummer från 1888 till 1954. Då ansågs den sortens skrifter ha spelat sin roll i ett begynnande nytt mediesamhälle. På senare år har forskningsstiftelsen Riksbankens jubileumsfonds årsbok formen av en box med sex små häften, alla på ett givet tema (det senaste är Rättvisa). Och nu har alltså Svenska litteratursällskapet hakat på formatet med serien med det rätt fantasilösa namnet Värt att veta, där dessa två är nummer 6 resp. 5. Tidigare nummer har behandlat mardrömmar, kvantdatorer, spegeln som symbol inom konst, litteratur och vetenskap samt skogen. Stor ämnesbredd som sig bör, alltså.

Formatet har sina utmaningar. Texten är ju betydligt längre än även den mest utförliga uppslagsverksartikel och samtidigt betydligt kortare än normal boklängd. Någon riktig fördjupning blir det knappast tal om, snarare breda översikter men i rätt kompakt form. Jag tycker författarna har lyckats bra i de båda böcker jag läst.

Gemensamt för häftena är att de behandlar sitt ämne från två sidor. Först analys av själva begreppet: hur avgränsas Arktis? Finns det en allmänt omfattad definition av ”propaganda”? Sedan en redogörelse för vad det står för. I Arktis är det inte så mycket naturgeografi, desto mer kulturgeografi och antropologi samt geopolitik och ekonomi och förstås klimatförändringar. De urfolk som lever i området och deras kulturer får förhållandevis stort utrymme. I Propaganda får vi propagandans historia från renässansen och framåt och en beskrivning av vilka uttryck den tagit sig under olika tider och i olika samhällssystem. Ordet förknippas ju oftast med totalitära samhällssystem, men författaren ger även exempel på ”god” propaganda, som den för mjölkdrickande i Sverige och Finland på 1930–50 talet.

Båda böckerna är läsvärda. Propaganda, i original på svenska, är även välskriven, medan Arktis i sin svenska översättning ter sig lite glanslös. Frågan man ställer sig är väl för vilken läsekrets böckerna är skrivna. Verdandis småskrifter fick med tiden alltmer karaktären av läromedel för studiecirklar och liknande. Men hur ser tillvaron ut för dem i Finland och Sverige i dag?

Magisk realism – men magin uteblir

2025-07-14 Haruki Murakami: Staden och dess ovissa mur (2023; svensk övers. Vibeke Emond, Norstedts 2025; 532 s.). Haruki Murakami (född 1949) är en produktiv, flitigt översatt och av publiken högt skattad japansk författare. Jag har dock inte läst något av honom tidigare och kan alltså inte ställa denna roman i relief till hans tidigare verk.

Jag är inte begeistrad. Huvudskälet är det omständliga, utdragna (över 500 sidor) och färglösa berättandet med ideliga omtagningar och helt obehövliga förtydliganden inom parentes. Det är drag som väl ska vara kongeniala med jagberättaren, en man i yngre medelåldern utan särskilda egenskaper, vare sig tilldragande eller frånstötande. Trots att den historia han har att berätta är på många sätt märkvärdig och mystifierande förblir läsningen, med några undantag, oengagerad.

Det är en berättelse om parallella världar, parallella personligheter. En människa kan skiljas från sin skugga, men skuggan och människan av kött och blod kan byta plats och funktion med varandra. Den parallella världen, staden med den ovissa muren, är från början en fantasiskapelse av berättaren när han är i tonåren och hans flickvän. Hon uppfattar sig som en skugga av sitt verkliga jag, som befinner sig i den muromgärdade staden. Och snart försvinner hon spårlöst från berättaren. Som återfinner henne, fortfarande 16 år, när han som medelålders oförklarligt hittar staden och tar sig in i den. Parallellt lever han (eller är det hans skugga?) ett normalt men ensamt lägre medelklassliv i Tokyo men får för sig att han ska byta tillvaro och blir chef för biblioteket i en liten stad bland bergen i prefekturen Fukushima. Där inträffar händelser som så småningom binder ihop hans båda existenser. ”Magisk realism” är en etikett som ofta klistras på Murakami, och den bejakar han i romanen med ett direkt citat ur en av García Márquez romaner.

Jag tycker inte denna berättelse håller ihop rent litterärt. En förklaring kan man kanske finna i efterordet, där författaren meddelar att den föreliggande romanen bygger på en novell han skrev redan på 1980-talet men som han inte var nöjd med och länge hade velat bygga ut. Han fick ro att göra de först under coronapandemin. Att döma av vad jag läst om Murakamis tidigare produktion är han en framstående författare, men denna gång har han inte riktigt lyckats.

Förlagshistoria med sinnlig konkretion

2025-07-01 Per I. Gedin: Bäste bokförläggare! Från en förläggares vardag(Albert Bonniers Förlag 2025; 552 s.). Per I. Gedin (I. står för Israel, hans tyskjudiske fars efternamn), född 1928, kom till Bonniers 1954 som chef för Bokklubben Svalan och lanserade några år därefter kvalitetspocketböckerna i Sverige med serierna Aldus och Delfin. År 1961 blev han delägare i och förlagschef för Wahlströms & Widstrands Förlag, där Bonniers länge haft stora intressen. Förlaget var då på obestånd efter den förre chefens och ägarens Carl Björkmans död. Från en början på ruinens brant skapade Gedin ett ansett allmänutgivande mellanstort förlag, som han sålde och lämnade efter 25 år. Den här boken handlar om hans tid på W&W.

Låt mig säga på en gång att för mig, en yngre person i samma bransch, har detta varit oemotståndlig läsning. Förlagslivets vardag med dess glädjeämnen och bekymmer, succéer och motgångar, vänskaper och antagonismer står fram konkret och sinnligt på varje sida. Huvudskälet till det är bokens uppbyggnad. Dess ryggrad är utdrag ur förlagets korrespondens. Men i stället för den vanliga tekniken att kommentera varje infört brev för sig har Gedin fogat in dem i en fortlöpande berättelse, vilket skapar den dynamik som utgivna brev vanligen annars saknar. På köpet får man en sammanfattning av förlagets utveckling under Gedins tid.

Korrespondensen med författarna står givetvis i centrum; många författare är naturligt nog utmärkta brevskrivare, och det är även Per Gedin. Gamla bästsäljare som Göran Schildt och Jascha Golowanjuk ska övertygas om att hålla fast vid W&W, nya talanger ska uppmuntras, ofta hämtade från förlagets plantskola, den årliga kalendern Gruppp 65, Grupp 66 osv.: Gunnar Harding, Peter Curman och Gedins verkliga lyckokast Ulf Lundell. Några olyckliga refuseringar vidgår han, som Kristina Lugn samt Lars Norén, den senare mer på personliga än litterära grunder: Gedin tyckte helt enkelt inte om honom. Breddandet av den litterära utblicken både öster- och västerut är viktig för Gedin. I boken finns intressant brevväxling med bl.a. Jevgenij Jevtusjenko, John Irving och Joseph Heller samt med en svårbegripligt missnöjd och misstänksam Joseph Brodsky.

Relationer till bokhandlare, andra förlag och branschorganisationer spelar också en viktig roll. Per Gedin uppfattades av en äldre generation förläggare som enfant terrible, och han i sin tur uppfattade dem som gamla stofiler. Det handlar ofta om nymodigheter som bokklubbar och pocketböcker. W&W var delägare i Månadens Bok och drev den framgångsrika kvalitetspocketserien W&W-pocket. Allvarliga konflikter uppstår nästan aldrig, men väl skärmytslingar och misstämning. Till slut finner sig Gedin på den traditionella förlagssidan, när uppstickaren Rolf Janson med Bra Böcker tar för sig med ibland ifrågasatta metoder. Jag kan inte låta bli att nämna hur Gedin i ett Rolf Janson-anknutet ärende avreagerar sig på min pappa Per A. Sjögren och hur denne, suaviter in modo, fortiter in re, svarar honom på ett sätt som får honom att skämmas och be om ursäkt. Gedin är inte alls främmande för att tillstå egna tillkortakommanden.

Från mitten av 1970-talet minskar brevskrivandet påtagligt, och kapitlen, ett för varje år, blir allt kortare. Lite avtar väl också intensiteten i framställningen, och Gedin känns en smula förströdd. Upprepningar är det gott om i hela boken, och sakfel påträffas här och där (t.ex. att Bernard Malamud fått Nobelpriset), men det är recensentens småaktiga anmärkningar mot en i alla avseenden storartad bok.