Verdandis småskrifter – ett collage

Småskrifterna – vadan och varthän?

Ett collage av Peter A. Sjögren till Föreningen Verdandis 125-årsjubileum hösten 2007

 

Studentföreningen Verdandis småskrifter utkom mellan 1888 och 1954 med 531 titlar, alltså i genomsnitt åtta titlar om året. Det var verkligen frågan om små skrifter: ett femtiotal sidor i litet format. Syftet var folkbildande: det är lätt att se åtminstone de tidigare årgångarna som en serie föredrag i ett arbetarinstitut: ”Om menniskans ursprung” (den allra första), ”Om öfverläggningar och beslut” (handbok i praktisk sammanträdesteknik som rönte stor efterfrågan och trycktes i tio upplagor mellan 1888 och 1912). Den allra största succén var förstås ”Våra vanligaste främmande ord” av Olof Östergren, senare redigerad av verdandisten Karl-Hampus Dahlstedt, som också blev den sista redaktören för småskrifterna. I småskriftsserien utkom ordlistan i 32 utgåvor fram till 1966. Sedan togs titeln över av Norstedts (Esselte Studium) och trycktes i ytterligare fem utgåvor fram till 1980.

 

 

Varifrån fick man uppslaget? En inte så känd förebild var säkert Det danske Studentersamfund, grundat 1882, alltså fem år före Verdandi:

 

”Den Aften blev vistnok det danske Studentersamfund
stiftet. Det var de unge Mænd, som den 5. November
1881 udvandrede fra Studenterforeningen, der i det
følgende Aar oprettede dette Forbund, der i Aarenes
Løb har stiftet megen Gavn.”

Georg Brandes: ”Snevringer og horizonter” (memoarer, 1908)

 

Tydligen en förening liksom Verdandi bildad i protest mot konservatismen på universitet. Från ett danskt nätlexikon:

 

    Det første Studentersamfund blev grundlagt den 2. maj 1882 af en venstreorienteret udbrydergruppe af Studenterforeningen. Det var studenterverdenens modstrykke til opgøret med Estrup-konservatismen på den ene side og på den anden de mere demokratiske kræfter bestående af liberale, radikale og socialdemokrater. Studentersamfundet udvikledes i de følgende år til et vigtigt instrument i alliancen mellem det intellektuelle by-radikale venstre og bondelandets venstre. Oplysningsarbejdet med foredrag, pjecer og bøger, retshjælpen osv. viste en vigtig side af hele oplysningsfilosofien frem.  

Likheten med Verdandi är ju slående.  Men vad i all världen är Estrup-konservatismen. Vi rådfrågar Nationalencyklopedin:

 

Estrup, Jacob, 1825–1913, dansk konservativ politiker, godsägare; inrikesminister 1865–69, konseljpresident och finansminister 1875–94. E. var med ett kort avbrott medlem av riksdagens landsting 1864–1913 och i slutet av 1800-talet Danmarks ledande politiker. Han var bosatt på Skaføgård vid Randers i Jylland och tillhörde den grupp av ”nationella godsägare” som övertog regeringsmakten i samband med reaktionen och författningsändringen efter kriget mot Tyskland 1864. Den nationalliberala intelligentian var i befolkningens ögon djupt komprometterad genom nederlaget i kriget, och ”kornsalgsperioden” var en glanstid för storlantbruket, som ytterligare befäste godsägarnas hegemoni inom den härskande klassen.

 

  1. deltog i förhandlingarna om den nya grundlagen (1866, där Landstinget och de stora jordägarna fick en starkare ställning än i junigrundloven (1849, och var en dugande och kraftfull inrikesminister i Frijs godsägarministär 1865–69. Han genomdrev bl.a. beslut om nya kommunallagar, om förstatligande av järnvägarna på Fyn och i Jylland och anläggning av den viktiga exporthamnen i Esbjerg.

Som ledare för Højre och chef för en utpräglad godsägarregering 1875–94 baserade E. sin politik på Landstinget och kungamakten. Han inledde sin regering med att tillsätta en arbetarkommission som kom att dra upp riktlinjerna för den moderna danska socialpolitiken, men i författningsfrågan var han oböjlig i sitt motstånd mot Venstres och böndernas krav på folketingsparlamentarism. Folketinget vägrade tidvis att behandla regeringens förslag, och under långa perioder styrde E. med hjälp av provisoriska finanslagar; så skedde 1877 och 1885–94. I strid med Venstre genomdrev regeringen också ökade försvarsanslag (Köpenhamns befästning), men de sociala och ekonomiska samhällsförändringarna verkade i längden utjämnande på motsättningarna, och 1894 avgick E. som följd av en parlamentarisk uppgörelse mellan Højre och den moderata falangen inom oppositionen.

 

I slutet av 1880-talet fick andelsrörelsen sitt genombrott. Därmed blev bönderna en maktfaktor i paritet med godsägarna, och under jordbrukskrisen i början av 1890-talet medförde agrarrörelsen ett närmande mellan ”små och stora bönder”. Det nästan 20 år långa ”estrupiatet” utgör ett markant avbrott i Danmarks utveckling mot parlamentarism och demokrati. E. har också förblivit starkt omstridd, och hans regeringsmetoder har jämförts med Bismarcks.
Sven Anders Söderpalm

 

 

Folkbildningstanken förverkligades genom föredrag, undervisning och utgivning av småskrifter. Utgivningen inleddes 1885, men i motsats till Verdandis blev den inte långvarig, men desto intensivare medan den pågick. Det danske Studentersamfunds smaaskrifter utkom 1885–1892 med 139 titlar. Den politiska anknytningen var mer uttalad än hos Verdandi:

 

1885 kom et nyt initiativ: Studentersamfundets Småskrifter. Småskrift Nr. 9 bar titlen: G. Brandes: Ludvig Holberg.  Var det agitation ? – ja, men i en ”højere sags tjeneste”. Udvalget bag småskrifterne ønskede at nå ud til bønderne og landarbejderne med oplysningsskrifter befriet for den traditionelle vækkelse og nationalisme. De skulle naturligvis ikke være ”neutrale”. De var skræddersyede til den politiske og sociale kamp i Danmark under Estrupstyret.

(Ole Tetens Lund, ”Studentersamfundet i provisorietiden 1882–1894”, i Festskrift til Olaf Søndberg. 2000, Svendborg Gymnasium.)

 

 

Utstyrseln var tidstypisk. Den här omslagsbilden föreställer Herakles som leder in en flod i Augiasstallet, en radikal älsklingsallegori för upplysning och kamp mot övertro och fördomar.

 

 

 

 

 

 

Åter till Verdandi. Hjalmar Öhrwall, en av föreningens stiftare, professor i fysiologi och framstående folkbildare, var ledande kraft i redaktionskommittén för småskrifterna från början och seriens formella redaktör från 1917 till 1928, året före sin död. Han efterträddes av en mindre känd men som folkbildare kanske mer betydande person, Carl Cederblad. Så här beskrivs han i NE:

 

Cederblad, Carl, 1886–1954, lärare, förgrundsgestalt inom svenskt folkbildningsarbete. C. var verksam som läroverkslärare, föreståndare för Upsala arbetarinstitut 1923–48, redaktör för Studentföreningen Verdandis småskrifter 1928–48 och studierektor för Liberala studieförbundet (LiS) från dess bildande 1948. C. utgav ett betydande antal böcker och småskrifter, bl.a. Bildningens väg (1932) och Kamratskap (1951). Beväringssvenska (1940, tillsammans med Eva Wennerström-Hartmann) och Beväringsstavningen (1941) utkom inom ramen för ett stort forskningsprojekt om det folkliga bildningstillståndet i landet, initierat av C. i slutet av 1920-talet.

 

 

Cederblad var inte bara folkbildare utan också folkbildningsforskare med en sociologisk ansats. Denna förstod man sig inom den dåtida akademiska världen inte på, med resultatet att Cederblads forskningar på detta område aldrig fullbordades. En senkommen upprättelse var dock utnämningen till hedersdoktor vid Uppsala universitet 1948. Carl Cederblads definition av bildning förtjänar att citeras: ”Vett och vetande, hut och hållning”.

 

Carl Cederblad som hedersdoktor

 

Mimerbladet, som utges av Mimer – nationellt program för folkbildningsforskning vid Linköpings universitet  hade i marsnumret 2003 en specialbilaga om Cederblad: ”Carl Cederblad. Forskare, författare och föreläsare”. Den återfinns på internet:

http://www.liu.se/mimer/mimerbladet/Cederbladbilaga.pdf.

 

Efter Cederblad var det slut på storhetstiden. Utgivningen fortsatte visserligen i oförminskad takt, men läsarnas, och därmed förlagets, Bonniers, intresse minskade. Småskrifterna hade spänt över vida intresseområden, där dock samhälle och humaniora dominerade. Biblioteksdatabasen Libris klassificerar 435 titlar som följer:

 

Samhälls- och rättsvetenskap 90

Litteraturvetenskap 59

Historia 36

Filosofi och psykologi 32

Naturvetenskap 32

Språkvetenskap 29

Religion 26

Biografi med genealogi 24

Ekonomi och näringsväsen 22

Konst, musik, teater, film… 15

Medicin 15

Uppfostran och undervisning 13

Teknik, kommunikationer… 11

Allmänt och blandat 7

Geografi och lokalhistoria 7

Bok- och biblioteksväsen 5

Etnografi, socialantropologi 5

Arkeologi 2

Idrott, lek och spel 2

Matematik 2

Skönlitteratur 1

 

Men tiden hade alltså sprungit ifrån folkbildning i denna form. Man kan följa slutet för småskrifterna och födelsen för skriftserien i några dokument från 1953 0ch 1954.

 

Styrelseprotokoll 10 mars 1953, § 5:

 

Meddelade ordf. [Göran Stag], att förslag till nytt förlagskontrakt för föreningens skriftserie upprättats och att småskriftskommittén, vars medlemmar alla kallats till dagens sammanträde, överlämnat åt föreningen att besluta om förslagets godkännande.

Beslöt föreningen godkänna kontraktsförslaget, som bl. a. medför, att Svenska Bokförlaget träder i stället för Albert Bonniers förlag och att skrifterna utökas till högst dubbla storleken och serien får namnet Verdandis skriftserie.

 

Svenska Bokförlaget var ett läromedelsförlag som var ägt till hälften var av Bonniers och Norstedts. Bonniers sålde sin del på 1960-talet till Norstedts ägare Esselte, som utvecklade förlaget till Esselte Studium. Det såldes 1990 till det statliga Liber, som senare privatiserades och i sin tur såldes till den nederländska förlagsjätten Wolters Kluwer. I dag sker läromedelsutgivningen, fortfarande i Wolters Kluwers händer, i huvudsak under förlagsnamnet Almqvist & Wiksell. Förlag, liksom böcker, har sina öden.

 

I ett cirkulärbrev i april från skriftseriens redaktör Karl-Hampus Dahlstedt till författare med avtal om småskrifter får man veta lite mer om det nya upplägget:

 

[…] Serien kommer hädanefter att förläggas av Svenska Bokförlaget och på ett mer konsekvent sätt än hittills anknyta till undervisningens behov i studiecirklar, folkhögskolor, gymnasier etc. […]

 

Det är alltså inte längre de enskilda bokköparna som är målgruppen utan undervisningsproducenterna. Skrifterna har gått från att vara allmänlitteratur till att bli läroböcker.

 

 

På våren 1954 kom alltså de sista titlarna i småskriftsserien. Den allra sista, nr 531, blev ”Räcker jorden till?” av dansken Jørgen Kjerulf Petersen.  Slutet uppmärksammades i Dagens Nyheter, som den 19 maj publicerade en intervju med Sten Lindroth på Namn och Nytt. Lindroth säger bl.a.: ” … behovet av sådan folkbildning som häften av detta lilla format kan förmedla nu inte alls är jämförbart med förhållandena vid seriens start.” Och dagen därpå, den 20 maj, fanns på samma sida en dagsvers av signaturen H., Alf Henrikson, med en teckning av Uno Stallarholm. De får bilda slutvinjett till detta collage.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skuggor över södern

2020-07-09 William Faulkner: Ljus i augusti (1932; svensk övers. 1944 Erik Lindegren; Lind & Co 2001; 389s.). Jag har en känsla av att William Faulkner inte är något stort namn i Sverige i dag. Han var det på 1950-talet, efter att ha fått 1949 års nobelpris 1950, energiskt förespråkad i Akademien av Gustaf Hellström. Sina största romaner skrev han på 1930-talet men på svenska kom han först med denna bok 1944. Bortsett från två stora artiklar av Torsten Ekbom i DN 17 och 19 juni 1995 kan jag inte se att något av vikt har skrivits om Faulkner på svenska det senaste kvartsseklet, medan utgivningen i USA är omfattande. Någon stor läsekrets har han väl aldrig haft, med ett gediget rykte om att vara svårläst, men han är oerhört uppskattad av yrkeskolleger världen runt.

Faulkner är ju sydstaternas, enkannerligen Mississippis, skildrare framom andra, och hans perspektiv är den vite mannens. De svarta ”har alltid varit närvarande på scenen, men mer eller mindre som staffagefigurer, på samma sätt som hästarna och mulorna”, skriver Gustaf Hellström i sitt utlåtande till Svenska Akademien. Ljus i augusti är härvidlag ett undantag eftersom den uttryckligen tar upp raskonflikten. Men typiskt nog är det mer på individplanet än som ett ekonomiskt och socialt problem.

Romanhandlingen förs fram på flera parallella spår. Först får vi lära känna den unga Lena Grove, som höggravid är på vandring från Alabama för att söka upp barnafadern Burch, som hon är övertygad om ska ta hand om henne och barnet. Hennes troskyldighet stämmer omgivningen vänlig mot henne, och hon får hjälp från olika håll, särskilt av den gode sågverksarbetaren Byron Bunch (först förväxlad med sin nästan namne Burch). I staden Jefferson är hon hack i häl på sin förförare när berättelsen skiftar fokus till dennes kumpan som spritlangare, Joe Christmas, som är romanens egentliga huvudperson. I tillbakablickar får vi följa hans tidiga barndom som barnhemsbarn och uppväxt hos strängt moralisk-religiösa fosterföräldrar. Joe slår sig lös på ett våldsamt sätt och driver omkring några år innan kommer till Jefferson. Han kamperar ihop med Burch (som nu kallar sig Brown) nära ett hus som bebos av miss Burden, en ivrig förkämpe för de svartas rättigheter. Erotiskt utsvultna inleder de två en destruktiv sexuell relation. Katastrofen inträffar samma dag som Lena kommer till staden.

Som om inte den hårda uppväxten och hans våldsamma läggning vore nog, slits Joe sönder av en identitetskris: han tror sig veta att han har ”en droppe negerblod” i sina ådror. Han betraktas först som vit, men när människorna i Jefferson får höra misstankarna slår rasistinstinkterna till, och han blir paria. Mycket djupare än så sträcker sig inte Faulkners granskning av rasproblematiken. Lynchmobb och rasfanatiker tecknas förvisso negativt, men det är svårt att hitta någon grundläggande kritik av rasåtskillnaden.

Rent språkligt är romanen inte svårläst (lysande översättning, om än nu föråldrad, av Erik Lindegren) men berättartekniskt är den utomordentligt komplicerad. Från huvudfåran, Lena Groves resa (som slutar hoppfullt), Joe Christmas katastrof, görs otaliga avvikningar i tid och rum i flera plan. Huvudberättelsen är genomgående i presens medan tillbakablickarna är i preteritum. Dessa berättas ofta av romangestalterna själva, ibland som inre monologer men inte sällan av ett vittne, en budbärare som i det antika dramat, som för en skara åhörare återger ett viktigt skeende (mycket effektfullt i romanens slut). De flesta av romanens personer blir på så sätt belysta från flera håll vilket bidrar till den nyanserade karaktärsskildringen. Även de onda, som Joe Christmas, har både skuggor och dagrar. Bara riktigt stora författare kan åstadkomma något sådant, och det är lätt att instämma med Torsten Ekbom att William Faulkner hör till världslitteraturen.

 

Förståelse för den besvärliga

2020-06-30 Ulrika Knutson: Den besvärliga Elin Wägner (Historiska Media 2020; 400 s.). Ulrika Knutson har tampats med Elin Wägner tidigare. Det var i arbetet med boken om Fogelstadgruppen Kvinnor på gränsen till genombrott (2004). Hon har bekänt att hon inte tyckte om Wägner, och det där tycks ha legat och gnagt och till slut tvingat henne att ta sig en närmare titt på den besvärliga. Resultatet är en biografi med betydligt större förståelse för Wägner, men nära vänner blir de inte.

Det finns mycket biografiskt om Elin Wägner sedan tidigare, framför allt Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders stora tvåbandsverk från 1978–80, som är Knutsons viktigaste källa utöver Elins (Knutson kallar henne gärna så) egna brev, arbetsböcker och skrifter. Men denna biograf ser sitt föremål utifrån sitt eget temperament, och som både biografen och föremålet är framstående pennskaft blir texten därefter och läsningen njutbar.

Jag tror att Wägners besvärlighet har två sidor: å ena sidan var hennes höga ideal: särartsfeminist i Ellen Keys efterföljd, radikalpacifist, vegetarian, kväkare, svårsmälta i samtiden ibland även för åsiktssystrar; å andra sidan kunde hon ha bristande empati med människor i sin omgivning som gör henne personligen mindre sympatisk både i samtidens och eftervärldens ögon. I gruppen kring Fogelstad och tidningen Tidevarvet var det ideliga slitningar på både det personliga och det politiska planet. Och trots sin feministiska medvetenhet drogs Elin Wägner ständigt till olämpliga män: journalistkollegan på Helsingborgs-Posten som bröt ett äktenskapslöfte; maken 1910–22 John Landquist som ständigt bedrog henne (de förblev dock vänner livet ut); en tysknationalistisk adelsman i efterkrigstidens Österrike; den gifte författarkollegan Sigfrid Siwertz. Det har uppenbarligt roat Ulrika Knutson att få skriva öppet om alla dessa historier, som tidigare biografer behandlat mer diskret.

Men de kvinnliga vännerna är viktigast, ett pärlband av märkeskvinnor från första hälften av 1900-talet. Knutson citerar ymnigt ur brev till Ellen Key, Emilia Fogelklou, Elsa Björkman-Goldschmidt, Ester Blenda Nordström, Fogelstadskvinnorna och de yngre Flory Gate och Barbro Alving. Det är i nätverkandet med dem som Wägner hittar sin energi. En alldeles speciell relation har hon till hushållerskan Linnéa Johansson, som hon kamperade ihop med i 40 år. Av brev mellan dem att döma var de uppriktiga vänner utan att någonsin ifrågasätta förhållandet matmor – underlydande. Wägner duade Linnéa, som tilltalade henne i tredje person som ”Frun”.

Elin Wägner var rastlöst verksam hela sitt liv, med depressioner och en gång ett riktigt utmattningssyndrom som följd. Hon var flitig journalist i Idun och Dagens Nyheter och Tidevarvet, rösträttskvinna och sedan aktiv i flera andra kvinnoorganisationer i Sverige och internationellt, hjälparbetare i Wien efter kriget, lärare på Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad, fostermor för sin brorson och en hel del annat. Knutson ger befogat utrymme åt allt detta. Men främst var Wägner skönlitterär författare. Om Ulrika Knutson kanske inte hittar in till kärnan i Wägners motsägelsefulla personlighet har hon i alla fall mycket förtjänstfullt lyft fram författaren, med insiktsfulla och inkännande referat och analyser av hennes många romaner (många fler än jag kände till) från debuten 1908 med Norrtullsligan till den sista Och vinden vände bladen 1947. Många av hennes romaner – mest känd är väl Åsa-Hanna från 1918 – utspelar sig i bondemiljö i Småland. Det var en miljö Wägner var hemma i efter barndomens somrar hos morfar kyrkoherden i Berg i Kronobergs län. På 1930-talet bosatte hon sig där permanent, i ett hus med namnet Lilla Björka, som numera är öppet för allmänheten. Här hämtade hon också inspiration till det verk som med tiden kommit att anses som hennes viktigaste, Väckarklocka från 1941, en uppgörelse med världens vanvett och med profetiska varningar om miljöförstöring.

Pennskaftet heter ju Elin Wägners genombrottsroman från 1910. Den fick ge namn åt en kategori kvinnliga journalister som skrev vardagsnära, humoristiskt och snärtigt, som Wägner själv, Else Kleen, Barbro Alving (Bang) och Marianne Höök. Ulrika Knutson är ett sentida pennskaft som med denna bok visar att hon inte står sina äldre medsystrar efter.

 

Ett återseende med Somerset Maugham

2020-06-24 W. Somerset Maugham: Ett urval noveller (I huvudsak 1920-tal) samt romanen Cakes and Ale (1930; ca 300 s.) (i: Delphi Complete Works of W. Somerset Maugham, e-bok Delphi Classics 2017). En god vän som hyser omotiverat höga tankar om mitt litterära omdöme frågade mig för en tid sedan varför Somerset Maugham, denna på sin tid mycket lästa och uppskattade brittiska författare, aldrig fick nobelpriset. Han hade nyligen återknutit bekantskapen med denne, som vi läste i gymnasiet men sedan tappat bort. Jag svarade att han väl ansetts för lite litterär, en skicklig hopsnickrare av bra historier och kanske inte så mycket mer. Men vad tyckte jag själv? Inte kom jag ihåg mycket av en gymnasists läsning för mer än ett halvsekel sedan, så det blev till att läsa. De samlade verken på läsplatta, över 8 000 sidor, var ett fynd för 34 kronor på Adlibris men också en svårbemästrad embarras de richesse. Jag plockade ut i stort sett på måfå tretton noveller och romanen Cakes and Ale (i svensk översättning Honung och malört), den senare därför att det var Maughams egen favoritroman (även om han medgav att Of Human Bondage/Människans slaveri från 1915 var hans bästa).

Läser man Maugham i dag är det väl främst novellerna. Han skrev noveller hela sitt långa författarliv, med tyngdpunkt på 1920- och 30-talen; alla jag läste är från den perioden. Många av 20-talsnovellerna utspelar sig brittisk kolonialmiljö i Söderhavet och handlar om engelsmäns och andra européers, eller amerikaners, tillvaro: som utsända tjänstemän, som skeppare, handelsmän, missionärer eller bara vinddrivna. Attityden är kolonial, urinvånarna är bifigurer och beskrivs nedlåtande. ”Half-castes” (halvblod) förekommer ofta som en kategori med egen problematik. Maugham kan konsten att berätta en historia, och personerna är ofta intressanta men författaren tränger sällan under ytan psykologiskt. Ett bra drag är att Maugham är programmatiskt icke-moraliserande: synden segrar ofta över dygden och kvinnors sexualitet skildras positivt. Novellerna skrevs i allmänhet för någon mondän tidskrift och avslutas vanligen med en oväntad vändning eller anekdotisk poäng, ofta ganska abrupt. Det är något av serietillverkning över dem. Några höjer sig litterärt över resten, t.ex. den kända ”Rain”, om en missionär som ska rädda en prostituerad från synden och går under själv, men huvudintrycket är god underhållning för stunden, inte mycket mer.

I Cakes and Ale (titeln är ett citat från Shakespeares ”Trettondagsafton”) är spelplatsen London och södra England. Jagberättaren, Maughams alter ego författaren Ashenden, blir kontaktad av en kollega som ska skriva en biografi över en nyligen avliden framstående författare, Edward Driffield. Ashenden hade lärt känna Driffield och hans unga, vackra men simpla hustru Rosie som tonåring i en by i Kent. Han får nu tillfälle att rekapitulera alla minnen av paret, inte minst av Rosie, med vilken han som student i London hade ett förhållande. Det kärleksfulla porträttet av Rosie, med famn och sköte öppet för många, är bokens behållning. Ett annat tema i boken är en rundmålning av den litterära scenen i det senviktorianska England, som formar sig till en satir över främst konstens och litteraturens aristokratiska beskyddare, vars enskilda representanter dock snarare tecknas med ömsint ironi än med gift i pennan. Litterärt står romanen högre än novellerna, men nobelprisklass? Ledsen, min vän, om du läser det här, det håller den inte.

Boken som startade en trend

2020-06-15 Florian Illies: 1913. Der Sommer des Jahrhunderts (2012; pocketutgåva Fischer Taschenbuch, 6:e uppl. 2019; 320 s. Finns i svensk övers. Århundradets sommar – 1913, Norstedts). Jag läser inte ofta böcker på tyska, men uppmuntrad av och med boktips från en germanofil vän har jag gjort ett försök. Inte alldeles enkelt, måste jag erkänna, framför allt en hel del ord som jag inte kunde. Syntaxen sinkade läsningen en del men var inte ogenomtränglig.

1913 har fått en hel del efterföljare, i Sverige främst Per T. Ohlssons 1918 och Elisabeth Åsbrinks 1947. Upplägget är korta notiser, högst ett par sidor, månad för månad, med återkommande teman och personer under ett bestämt år. (Ian Burumas År 0, om 1945, har ett annat upplägg.) Men till skillnad från de nämnda handlar kulturjournalisten Illies bok i allt väsentligt om konst och konstnärer, litteratur och litteratörer, och utspelar sig i den tysk-österrikiska kulturkretsen. Politiken och omvärlden finns med mer som staffage: Hitler och Stalin samtidigt i Wien t.ex. En viktig biperson är ärkehertig Franz Ferdinand, den österrikiske tronföljaren som ska mördas i Sarajevo året därpå. Bokens aktörer vet ingenting om den annalkande katastrofen, men för den nutida läsaren är den allestädes närvarande.

Vad vi får är alltså en rundmålning av kulturlivet i Wien, München, Berlin (och en hel del Paris), där de stora namnen dväljs: Freud och Jung, arkitekten Adolf Loos, Wittgenstein,författare som Rilke, Kafka, Gottfried Benn, Georg Trakl, Arthur Schnitzler, Robert Musil, Stefan George, Karl Kraus, D.H. Lawrence (med tysk älskarinna), bröderna Mann, Else Lasker-Schüler; och konstnärer som Oskar Kokoschka, E.L. Kirchner, Emil Nolde, Lovis Corinth, Käthe Kollwitz, samt, lite vid sidan av, Matisse, Picasso och Marcel Duchamp. Mycket låg kvinnoandel, som synes. Även de som är konstnärer i egen rätt, som Lasker-Schüler och Alma Mahler, uppträder mest som muser eller älskarinnor till de stora männen, jämte deras andra, stora entourage av beundrande och ekonomiskt stöttande högreståndskvinnor Mäzeninnen, med ett utmärkt tyskt ord). Kärleksrelationer är ett bärande tema i boken, dramatiska med drastiskt komiska inslag som Alma Mahlers affär med Kokoschka, plågsamt utdragna och till sist tragiska som Kafkas förbindelse med Felice Bauer. Voyeuren i läsaren får mer än sitt lystmäte.

Lyckligtvis handlar boken ändå mest om det konstnärliga: skaparvåndor och skapelser. Målarna reser på ferier vid Östersjön (Kirchner) eller till Tyska Nya Guinea (Nolde) och får inspiration. Författarna är genomgående deprimerade och med skrivarvåndor, Musil till och med sjukledig med diagnosen neurasteni, ändå skrivs mycken skön poesi, som citeras av Illies, och Musil börjar på sitt storverk Mannen utan egenskaper.

Florian Illies behandlar sina gestalter med distans och ironi. Han mänger in vardagliga och moderna vändningar i en syntax som snarare är hämtad från en högre stil. Det är ett konststycke i sig som höjer nivån ytterligare på denna läsvärda bok.

En romandebutant som tar för sig

2020-06-05 Lydia Sandgren: Samlade verk (Albert Bonniers Förlag 2020; 690 s.). Lydia Sandgren skriver in sig i raden av yngre kvinnliga författare som verkligen tar för sig: Lina Wolff och Amanda Svensson med vindlande fantasifulla berättelser, Nina Wäha med minutiös koll på sin überrika familjekrönika. Och så Sandgren med sin 690-sidiga debutroman som inte skäms ett ögonblick över sitt omfång. Detta trots att det är en i grunden rätt enkel historia, ett slags triangeldrama med förväntat olyckligt slut. Förhållandet historia/sidantal hade kunnat bli fatalt, men är det inte här på grund av bokens för en debutant häpnadsväckande höga litterära kvalitet på alla plan: berättartekniskt, gestaltningsmässigt, språkligt. Sandgren hade inte behövt maximera som hon har gjort; en 100 sidor kortare berättelse hade varit precis lika bra. Som läsare är man ändå tacksam över att ha fått umgås med de här romangestalterna så länge.

Det här är en Göteborgsroman, och vi som inte har så god koll på stadens geografi, enkannerligen dess barer och krogar, går nog miste om en del underförstådd information. ”Samlade verk” är en ironisk titel. Vi möter den 50-årige bokförläggaren Martin på boken första sidor men i dess kronologiskt sista scen. Han har dragit fram alla sina litterära utkast, skisser och anteckningar till en stor roman och till en författarbiografi som han sysslat med i över 25 år utan att ro något projekt i hamn. Martin, med tämligen enkel bakgrund, är boken skenbara huvudperson, den som författaren följer konsekvent från artonårsåldern till femtioårsdagen. Genom honom lär läsaren känna de andra centrala gestalterna, den bäste vännen skeppsredarsonen Gustav, som blir en framgångsrik konstnär men utvecklar svåra alkoholproblem (det dricks väldigt mycket i boken) och läkardottern Cecilia, uppvuxen i Etiopien, som blir både Gustavs musa och Martins flickvän och senare hustru och mor till parets två barn, Rakel, i romanens nutidsplan en 25-årig psykologistudent, och Elis, 18-årig gymnasist. Det hela är egentligen rätt alldagligt: man pluggar, umgås, festar, får ett stipendieår i Paris och en sommar i Antibes. Cecilia blir med barn och gifter sig med Martin, som startar ett litet bokförlag med en kompanjon. Gustav flyttar till Stockholm och etablerar sig som målare. Den studiebegåvad Cecilia disputerar i idéhistoria drygt 30 år gammal, men bara några veckor efter disputationen inträffar den stora omvälvningen, som är berättelsens nav: en morgon är Cecilia försvunnen. Hon har lämnat familjen och lämnar inga spår efter sig. Genom berättelsestrukturen, med ständiga hopp mellan olika tidsplan, är läsaren förvarnad om denna peripeti, men den kommer ändå som en chock.

Och om inte förr förstår man nu att Cecilia är romanens egentliga huvudperson, en gåta som de andra försöker lösa. Hon får själv aldrig komma till tals utan ses med framför allt Martins ögon och i bokens senare del också dottern Rakels och i kortare men viktiga avsnitt två bipersoners. Det är ett beprövat men avancerat litterärt grepp, att skildra en romangestalt enbart utifrån; Lydia Sandgren behärskar det fullt ut. Hon har också lyckats med att öka spänningen och tempot de sista ca 150 sidorna, så att läsarintresset hålls på topp boken igenom, bokstavligen till sista sidan.

Som om inte detta vore tillräckligt vimlar boken av litterära allusioner och metalitterära konststycken och litteraturteoretisk och filosofiska diskussioner, hållna på en realistisk studentnivå. Lydia Sandgren beskriver sina gestalter med roat överseende och ömsint ironi. Längesedan jag läste om så äkta och levande fiktiva personer.

Rösträttshistoria med tonvikt på kvinnorna

2020-05-26 Rösträttens århundrade. Kampen, utvecklingen och framtiden för demokratin (red. Ulrika Holgersson & Lena Wängnerud; Makadam Förlag i samarbete med Riksbankens jubileumsfond 2018; 460 s., stort format, rikt illustrerad). Riksbankens jubileumsfond tog initiativ till och finansierade detta verk, som härigenom kunde få både ett gediget innehåll och en praktfull form, allt för att fira genomförandet av den allmänna och lika rösträtten för både män och kvinnor till såväl riksdag som landsting och kommuner. Vilket år som ska firas är inte självklart. Det krävdes tre omröstningar i riksdagen, 1918, 1919 och 1921, innan reformen var slutgiltigt genomförd, men det var genom det första principuttalandet hösten 1918 som första kammarens långa och hårdnackade motstånd bröts, så det är rimligt att det året framstår som det viktigaste. I Per T. Ohlssons 1918  kan man följa det dramatiska händelseförloppet fram till omröstningen nästan dag för dag.

Det här verket, med artiklar av främst historiker och statsvetare men även ekonomer, medieforskare, genusforskare och konstvetare, tar ett bredare grepp. I tre delar, ”Kampen”, ”Utvecklingen” och ”Framtiden” ges historisk, politisk och social bakgrund, diskuteras reformens genomslag och den kommande utvecklingen med särskild hänsyn till Sveriges medlemskap i EU. Av de trettio medverkande, alla akademiskt meriterade forskare och många kända namn, är sjutton kvinnor, vilket borgar för att genusaspekterna är väl tillgodosedda. Eftersom allmän rösträtt för män till riksdagens andra kammare hade genomförts redan 1909 ligger tonvikten i första delen vid kampen för kvinnlig rösträtt. I andra delen är huvudfrågan varför det sedan dröjde så länge tills kvinnorna verkligen tog plats i de politiska församlingarna; först på 1970-talet började jämställdheten öka även på detta område, parallellt med samhällsutvecklingen i övrigt. Artiklarna i denna del är väl de med de tydligaste feministiska förtecknen och de som erbjuder den intressantaste läsningen. Tredje delen har lite vagare anknytning till bokens huvudämne. Här lyfts blicken utanför Sveriges gränser, dels till EU, dels till läget för demokratin och den allmänna rösträtten i världen i stort. I bokens sista kapitel görs den intressanta iakttagelsen att i länder med stabil demokrati, som de i Skandinavien och Storbritannien, kom vanligen andra medborgerliga fri- och rättigheter före den allmänna och lika rösträtten, medan i nyare självständiga stater förhållandet vanligen är det omvända: formell allmän rösträtt men bristfällig eller ingen demokrati.

Detta är som sagt ett praktverk, snyggt formgivet, många och genomtänkta illustrationer, men det är ingen coffee table book utan är avsedd att läsas. Och texterna har genomgående ett bra läsartilltal som knappast avskräcker någon som är intresserad av ämnet. Men tyngden, 1,7 kg, och formatet är ett rent praktiskt problem: volymen är väl tung att hålla i händerna, och att ligga och läsa i sängen visade sig nästan omöjligt. Visst är rösträtten värd att fira med ett påkostat bokverk, men lite synd att det går ut över läsbarheten.

Romarinna sedd av en sentida syster

2020-04-19 Kerstin Ekman: Tullias värld (Albert Bonniers Förlag 2020; 190 s.). Jag läser den här boken som den roman vilken inte kunde skrivas. Kerstin Ekman har fängslats av skuggestalten Tullia, dotter till statsmannen, oratorn, filosofen, brevskrivaren Marcus Tullius Cicero. Hon vill skriva om Tullia som representant för alla de osynliga, stumma kvinnorna i antikens Rom, men det finns inget att gestalta; inte ens i faderns brev får Tullia kött och blod. I stället har Ekman skrivit en essä om levnadsförhållandena för olika samhällsgrupper i Rom, med särskild tonvikt på kvinnorna: elitens matres familias och deras döttrar, likaväl som tjänarinnornas och slavinnornas. De särskilda kvinnliga erfarenheterna, kroppsliga som sexualitet, graviditet och barnsängar; sociala som brist på utbildning, underordning, äktenskap och skilsmässor. Tiden är turbulent, med krigsherrar mot varandra i olika konstellationer, och det är livsfarligt att hålla på fel häst.

Som den romanförfattare hon ändå är tillåter Kerstin Ekman sig att ge liv åt Tullia och hennes närmaste i korta skissartade scener. Dessa bildar det återkommande tema kring vilket övriga teman grupperar sig som i ett rondo. Roms stora skalder: Horatius, Vergilius, Ovidius och framför allt Propertius, får med många citat ge belägg och tidsfärg åt Ekmans framställning, liksom de rikliga illustrationerna med romersk skulptur, reliefer med mera. Kerstin Ekman är själv en latinstudent som redan på 1950-talet efterlyste något annat än krigsskildringar i läslistan, och hon verkar ha både språk-, litteratur- och realiakunskaper i gott behåll. Djupgående kunskaper, kärlek till ämnet, originella synvinklar, utsökt språkbehandling: se där receptet för en lysande essä!

Två romaner av Selma Lagerlöf

2020-05-16 Selma Lagerlöf: Bannlyst (1918; 5:e upplagan 1923, Albert Bonniers Förlag; 353 s.) och En herrgårdssägen (1899; läst som e-bok, Modernista 2015; Bonnier Pocket 2017 inkl. förord av Lars Andersson 197 s.). Inspirerad, eller kanske uppfordrad, av Anna-Karin Palms biografi har jag gripit mig an två av Selma Lagerlöfs romaner som jag inte tidigare läst (det finns många fler, ska jag erkänna). Både samtida kritiker och senare litteraturhistoriker brukar betrakta Bannlyst som en av Lagerlöfs mindre lyckade, medan En herrgårdssägen räknats som ett mästerverk.

Palm gör ett i mina ögon framgångsrikt försök att omvärdera Bannlyst. Visst kan man tycka att kompositionen är spretig, tillfälligheter och sammanträffanden för många och de paranormala inslagen för påfallande, men romanen är skriven av en författare på höjden av sin yrkesskicklighet, och som läsare både sveps man med och berörs av historien. Kanske inte främst av det som var Lagerlöfs pacifistiska grundtanke: krig och annat våld mot levande människor är, ehuru sanktionerat av världssamfundet, många gånger värre än sådan tabubelagd behandling av döda, som att äta människokött. Bokens huvudperson Sven Elversson beskylls för att ha gjort just detta: ätit köttet av en död kamrat för att överleva under en nordpolsexpedition och blir bokstavligen bannlyst av kyrkoherden i den lilla Bohusförsamling där bokens första del utspelar sig. Men bokens andra tema känns mer aktuellt i dag: hur kan en människa äga en annan i en kärleksförbindelse, äktenskap eller fri? Kyrkoherden Edvard är nygift med den unga Sigrun, som han otvivelaktigt älskar, men han är kontrollerande och svartsjuk och stänger in henne bokstavligt och bildligt. Sven Elversson blir hennes räddning efter många förvecklingar, men romanen har inte ett lyckligt, möjligen ett försonande slut, när den osjälviska uppoffrande kärleken har segrat.

Självutgivande kärlek är temat även för En herrgårdssägen. Den korta, täta romanen är en variation på sagan om Skönheten och Odjuret och har även inslag av Orfeusmyten. Gunnar Hede, en drömmande fiolspelare som försummar sina studier i Uppsala ska försöka rädda familjegodset Munkhyttan i Dalarna genom att bli en lika framgångsrik gårdfarihandlare som sin farfar, vilken skapat familjeförmögenheten och byggt upp herrgården. Han misslyckas dock så kapitalt att han blir galen, en välkänd dåre i bygderna där han fortfarande går kring och nasar. En drömmare av annat slag är den unga Ingrid, som mött Hede redan som barn. Deras vägar korsas när Ingrid ligger skendöd i sin kista i en öppen grav och Gunnar Hede råkar komma förbi och väcker henne med sitt fiolspel. Så småningom (det hinner hända en hel del på de få sidorna) lyckas Ingrid i en dramatisk scen bota Gunnar genom sin kärlek, och galenskapen, som han burit som ett pansar mot omvärlden, faller av honom. Det är en varm och inkännande berättelse med mästerlig insikt i psykisk ohälsa, och det finns stark poetisk lyster i bokens många drömmar och visioner, men jag tycker den har åldrats sämre än Bannlyst.

Kollegial författarbiografi – med nerv

2020-05-12 Anna-Karin Palm: ”Jag vill sätta världen i rörelse”. En biografi över Selma Lagerlöf (Albert Bonniers Förlag 2019; 681 s.). Anna-Karin Palm är en välkänd och uppskattad skönlitterär författare – om än inte med stjärnstatus. Hon har litteraturvetenskaplig utbildning men är inte forskare. Förläggaren Eva Bonnier måste ändå ha anat något när hon föreslog Palm att skriva en Selma Lagerlöf-biografi. För resultatet är ypperligt. Palm har gått till väga som en forskare: läst Lagerlöfs samlade utgivning, alla brev framför allt från men även till henne, besökt de platser där Lagerlöf bott eller som betytt något för henne. Detta har gett boken en gedigen biografisk stadga och är värt beröm bara det. Något nytt eller okänt har hon väl inte hittat, och sedan Lagerlöfs brev öppnades 1990 vet vi det mesta om hennes privatliv och relationer. Palm uppehåller sig särskilt vid triangelförhållandet mellan Lagerlöf (som Palm aldrig kallar bara Selma) och hennes kärlekar Sophie Elkan och Valborg Olander som svartsjukt bevakade att Lagerlöf inte favoriserade den andra. Hon var på olika sätt beroende av bägge två men var tvungen att tona ner den känslomässiga bindningen till den ena i brev till den andra. Selma Lagerlöfs yttre karriär, från fattig lärarinna i Landskrona till nationalmonument med väldiga inkomster men också enorma utgifter tillvaratas också utmärkt i Palms framställning.

Men det är genom att hon har närmat sig sitt föremål som en yrkessyster som texten har fått sin verkliga nerv. Det är författarskapet som är bokens helt centrala ämne. Viljan att bli författare, som fanns där redan i unga år, de första skrivförsöken och genombrottet 1891 med Gösta Berlings saga, som satte myror i huvudet på tongivande kritiker som Warburg och Levertin men uppskattades av Georg Brandes. Palms inlevelse i den kreativa processen från första idé till färdigställande är total, och referaten/analyserna av de färdiga verken vittnar även de om djupt inkännande och lockar till läsning. Mycket värdefullt för min egen del eftersom jag – skam till sägandes – läst väldigt lite Lagerlöf.

Anna-Karin Palm lyfter också fram feminismen hos Selma Lagerlöf. Hon var ytterst medveten om sin roll som kvinnlig förebild och pionjär i olika sammanhang: första kvinnliga nobelpristagaren i litteratur, första kvinnan i Svenska Akademien etc. Hon gladdes naturligtvis åt goda recensioner men värjde sig mot etiketter som sagoberättare. Den uppfattningen, som levt kvar länge i den svenska, av män skrivna, litteraturhistorien avvisar Palm förtrytsamt, eftertryckligt och förhoppningsvis en gång för alla. Att det finns en sagoton i mycket av det hon skrev är obestridligt, men Palm visar hur genomtänkt och medvetet Lagerlöf hela tiden arbetar och hur många av hennes främsta verk kommer till som reaktioner på tidens händelser.

Boken har en utförlig notapparat, en litteraturlista och ett personregister, men jag saknar lite utförligare sakkommentarer till många av breven. Hur många vet i dag vem den ”gamla fröken Franzos” var, som Lagerlöf beklagar i ett brev 1938? (Marie Franzos, 1873–1941, introduktör och översättare av svensk skönlitteratur på det tyskspråkiga området, bl.a. av Selma Lagerlöf och Hjalmar Bergman). En kronologisk verklista hade också varit bra att ha.