Får en humanist se ut hur som helst?

2025-05-21 Sarah Bakewell: Humanisterna. Sjuhundra år av humanistiskt fritänkande, nyfikenhet och hopp (2023; svensk övers. Jesper Högström, Albert Bonniers Förlag 2025; 443 s. inkl. ca 100 s. appendix, noter och register). Humanist är en som ägnar sig åt eller förespråkar humanism. Men vad är humanism? Den brittiska idéhistoriska författaren Sarah Bakewell anslår tonen i sin bok med att referera ett fiktivt möte i en gymnasieförening där många förslag läggs fram och mötet slutar i kaos. Men de grundläggande definitionerna återfinns där. Bakewells egen är en syntes: de italienska och västeuropeiska renässanshumanisterna sammanförs med essäisten Montaigne, upplysningens centrala gestalter, tyska bildningshumanister, naturvetenskapens pionjärer, politiska liberaler, positivistiska vetenskapare, religiösa fritänkare. Gemensamt har de att de tror på det mänskliga förnuftet och den fria tanken och att de är optimister. De utgår mer eller mindre explicit från Protagoras (människan är alltings mått”), Terentius (”jag är människa, intet mänskligt anser jag vara mig främmande”) och från Demokritos och hans romerska uttolkare Lucretius materialism. I Bakewells ögon representeras denna humanism bäst av den rörelse som i Sverige heter kort och gott Humanisterna, tidigare Human-etiska förbundet. Det internationella förbundet Humanists International har antagit en ”Declaration of Modern Humansim”, som återges i ett appendix.

Jag har försökt bestämma Bakewells position för att göra klart att detta inte är ett vanligt populärvetenskapligt verk utan en personlig essä, där författaren, spirituellt och läsartillvänt, skriver om dem som hon dragits till. Det är en lång kavalkad genom åttahundra år av kända och okända namn. Hon börjar med Petrarca och Boccaccio och många för oss mer okända namn, som den första moderna filologen Lorenzo Valla. Erasmus behandlas utförligt, liksom Montaigne, som Bakewell skrivit en hel bok om. Bland många andra som skildras med sympati kan nämnas David Hume, universitetsreformatorn Wilhelm von Humboldt, Charles Darwin och hans vapendragare Thomas Huxley, paret John Stuart Mill och Harriet Taylor, författaren George Eliot, esperantouppfinnaren Ludwik Zamenhof, Bertrand Russell … Det finns en slagsida åt det anglosaxiska, men den är knappast störande. Bakewell gör sitt bästa för att lyfta fram kvinnor: Christine de Pisan, Mary Wollstonecraft, Harriet Taylor, men de hamnar ändå i skymundan. Jesper Högströms översättning är smidig men här och där väl personlig (jag undrar mycket över vilket engelskt ord som Högström återgivit med det icke-existerande ”dädanvart”). Någon seriös historik över humanismen och humanisterna är denna bok alltså inte, men den är avgjort både roande, läsvärd och lärorik.

Att immuniseras mot den röda smittan

2025-05-09 Anneli Kanto: De röda barnen (2024; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2024; 278 s.). Den här romanen har sitt ursprung i en pjäs, som spelades kort tid på Helsingfors stadsteater 2020 innan föreställningen fick läggas ner på grund av pandemin. Omarbetningen till roman är gjord på initiativ av det svenska förlaget Lind & Co, som också gett ut den på finska (Punaorvot). Författaren, förlaget och översättaren har all heder av detta.

För det är en åtminstone i Sverige rätt okänd historia som berättas. Efter inbördeskriget i Finland 1918 fanns det tusentals faderlösa barn i familjer på den röda sidan. Många familjer hade det eländigt med bostäder och mat, så med en blandning av uppriktig och hycklad medkänsla som skäl omhändertogs ett stort antal sådana barn i södra Finland, varav ett betydande antal placerades hos fosterfamiljer i Savolax och Österbotten. Dessa var pålitligt vita områden, och det egentliga skälet till omhändertagandet var att immunisera barnen mot ”den röda smittan” och göra dem till goda medborgare i den nya, borgerliga, republiken Många barn hamnade förvisso i goda, välmenande familjer, men inte så få kom att utnyttjas som gratis arbetskraft på bondgårdar.

Boken bygger på författarens egen forskning, men hon redovisar den i romanform. Hon har skapat arbetarfamiljen Johansson i Berghäll, arbetarstadsdelen framför andra i Helsingfors: den skötsamma verkstadsarbetaren Arvo, hans hustru Helmi och tre barn ned hoppfulla förnamn. Sonen Aarre (’skatten’) är 14 år, döttrarna Lahja (’gåvan’) och Ilona (av ilo ’glädje’) 12 respektive 6. Både fadern och sonen deltar i det röda upproret och fängslas. Arvo svälter ihjäl i fånglägret i Ekenäs, Aarre överlever, men skadad till både kropp och själ. Modern Helmi går in i en svår depression. I en dramatisk scen tvångsomhändertas flickorna och skickas till Österbotten. Lahja hamnar hos en snål och brutal bonde, medan Ilona kommer till två ogifta systrar, som vill flickans bästa men också föreställer sig att de ska kunna adoptera henne och låta henne ärva deras mark. Vi följer flickorna under två år, tilltagande skräckfyllda för Lahja, alltmer trygga för Ilona. Upplösningen är dramatisk på flera plan.

Berättelsen drivs framåt dels genom konventionell narration i tredje person av en allvetande berättare, dels genom monologer av huvudpersonerna. Till dem sällar sig också en historisk gestalt, Ester Hällström, under romanens gång gift med Finlands första president, K.J Ståhlberg, som Ester kallar John. Ester Stålberg blev senare en känd författare, men här framträder hon som en av initiativtagarna till omhändertagandena. Bilderna av en högborgerlig tillvaro ger en god kontrast till arbetarfamiljens torftiga livsvillkor.

Boken är inget litterärt mästerverk. Narrationen är lite fyrkantig, men i monologerna har Anneli Kanto fått till det bättre, även om det hon lägger i de unga flickornas mun inte alltid känns helt trovärdigt. Men det är ett välgjort verk om en episod i Finlands historia som har behövt berättas, så sammantaget är läsvärdet för De röda barnen högt.

Ett liv med böcker

2025-05-05 Therese Eriksson: En värld av böcker. Eva Bonniers förläggarliv (Albert Bonniers Förlag 2025; 222 s.). Först transparens, som det heter: Eva Bonnier är min syssling, som jag har känt hela livet, och en god vän. Vi har dessutom samarbetat litterärt, under elva år, i prisnämnden för stipendiefonden Albert Bonniers 100-årsminne. Det har förstås färgat min läsning.

Boken är ingen biografi eller spökskriven memoar, heller ingen renodlad intervjubok. Jag ser den snarast som ett journalistiskt reportage i bokformat, till arten ganska likt det tidningsreportage som Björn af Kleen gjorde om och med Eva i Dagens Nyheters lördagsmagasin den 3 maj. Texten bygger på samtal med Eva men också med många andra namngivna personer i Evas närhet: den ständiga vapendragerskan och vännen Sara Nyström, förläggarkollegan Jonas Modig, författarna Kerstin Ekman och Ellen Matsson, Förläggareföreningens vd under Evas tid som ordförande (och även före och efter) Kristina Ahlinder och några till, ett överskådligt antal. De citeras rikligt i direkt anföring. Trots den stora åldersskillnaden mellan objekt och intervjuare, 36 år, tycks samarbetet ha varit förtroendefullt, och resultatet har blivit ett i grunden välvilligt men nyanserat porträtt, och en personhistoria med lång räckvidd. Därtill välskrivet och lättläst.

Den röda tråden är Evas kamp för erkännande som bokförläggare. Först att över huvud taget få komma in i branschen, trots motstånd från den patriarkala Bonnierfamiljen inklusive fadern Gerard, och, när hon väl var inne få pröva på misstro och kritik. Men trägen vinner, och så småningom var Eva inte bara accepterad utan uppskattad och efterfrågad även utanför förlagsvärlden, bland annat som styrelseordförande för Konstfack under en turbulent tid.

Eva är en läsande förläggare, och kontakterna med ”sina” författare är det hon värnar mest om. Åren som vd för Albert Bonniers Förlag betraktar hon som ett misstag. Vid 80 är hon fortfarande aktiv förläggare men aviserar nedtrappning.

Eva Bonnier har generellt varit ovillig att dela med sig av personliga angelägenheter, men här öppnar hon sig ändå en del. Både om uppväxten och om sitt eget familjeliv, som erbjudit åtskilliga svårigheter men också trygghet med make nummer två Erik Sidenbladh.

Eva är traditionalist och tror på den tryckta boken, men är orolig för det sviktande intresset bland yngre medlemmar av familjen Bonnier för förläggaryrket. Inget av Evas fem barn har gått i mammans fotspår, och på förlaget finns nu förutom Eva och hennes syssling Abbe endast brorsdottern Emma, som är förlagsredaktör. Är det hon som ska axla familjeansvaret för förlaget? Att det måste finnas någon Bonnier i ledande ställning på förlaget tror Eva är livsviktigt. För att travestera ett latinskt uttryck: Albert Bonniers Förlag utan en Bonnier är som en kropp utan själ.

En roman som berikar och berör

2025-05-02 Niels Fredrik Dahl: Fars rygg (2023; svensk övers. Gun-Britt Sundström, Natur & Kultur 2025; 311 s.). Niels Fredrik Dahl är en norsk författare som för denna roman belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2024. Den tycks mig väl värd en sådan utmärkelse, en juvel som putsats till högglans i Gun-Britt Sundströms översättning.

Författaren har i intervjuer understrukit att detta är en roman. Huvudperson är visserligen hans egen far, men Dahl har vetat så lite om hans liv att han, visserligen med ledning av brev och fotografier, fått skriva fram en till stora delar fiktiv berättelse med ett antal faktiska hållpunkter i tid och rum.

Kompositionen är konstfärdig men fungerar väl. Första avdelningen är ett slags sammanfattning, som följs av kapitel med mer detaljerade skildringar av ”fars” tillvaro innan den mot slutet än mer fördjupar sig i barndomen. Huvudpersonen, genomgående kallad ”far”, lever med sina norska föräldrar i Alexandria, där hans far, kallad ”Domaren”, tjänstgör vid en internationell domstol och hans mor Ellen är hemmafru och sonens hemundervisande lärare. Det är ett isolerat liv, han har inga jämnåriga kamrater. Under den sedvanliga sommarsemestern i Norge när han är tretton år får han veta att han ska gå i norsk skola och inackorderas hos skolans rektorspar. Han är socialt oerfaren och får inga vänner. Efter två år flyttas han plötsligt till en internatskola i Genève, där han får sina första vänner, men relationen blir kortvarig. Sedan återfinner vi honom som student i Oslo, där han får sin första flickvän bland medlemmarna i en socialistisk studentklubb. När tyskarna 1943 ska arrestera alla studenter flyr han till Sverige, där han hamnar i ”polistrupperna”, norrmän i Sverige som utbildas militärt för att kunna delta i befrielsen. Hur det går för honom senare i livet serveras vi bara brottstycken av.

Romanens röda tråd är ensamhet. ”Fars” ensamhet påverkar hela hans personlighet, och försök att knyta an till andra misslyckas. Men inte bara ”far” är ensam. Hans mor Ellen lever mer och mer isolerad i hemmet i Alexandria, och när Domaren förälskar sig i en yngre kvinna och paret skils är Ellens skam sådan att hon isolerar sig än mer i sin lägenhet i Oslo, med sin son som enda sällskap; de två har bara varandra. Det är hjärtskärande läsning.

Något måste också sägas om ”fars” far Domaren. Han är en klassisk familjetyrann, som bestämmer allt och vet vad som är bäst för alla. ”Du har det bra här” kan han säga till Ellen, när hon klagar på sin instängda tillvaro. Men porträttet är sammansatt. Han vill i grunden sin familj väl, det är bara det att hans auktoritära personlighet gör honom oförmögen att lyssna in andras stämningar. Och sanningen är väl att även Domaren är en i grunden ensam person.

För Niels Fredrik Dahl har hans far varit en gåta. Om han genom att skriva en bok om honom har löst gåtan kan ingen veta. Men den har i alla fall fått ett möjligt svar i denna rika och berörande roman.

Redan de gamla grekerna …

2025-04-21 Dag Sebastian Ahlander: De gamla grekerna – och vi. Demokratins födelse och fall, Historiska Media 2025; 190 s.). Min första reflexion efter avslutad läsning: för vilka har Dag Sebastian Ahlander skrivit den här boken? För sig själv, tror jag är ett svar. Ahlander har under flera år systematiskt ägnat sig åt det gamla Grekland och Rom; det har stimulerat hans intellektuella nyfikenhet, och resultaten av sina tankemödor har han velat fästa på pränt. Han har redan skrivit om Romarrikets undergång, där han spekulerar om dess orsaker. Nu har han tagit ett kliv tillbaka i tiden och berättar om Atens storhetstid och den atenska demokratins 170-åriga historia från 507 f.Kr. till den makedonska erövringen år 336 f.Kr. Men mer än över orsakerna till uppgång och fall reflekterar han denna gång om det antika arvets betydelse i våra dagar, och han drar paralleller mellan händelser och företeelser då och nu. Ett viktigt exempel är hur en krigsmakt bestående av människor som försvarar något de tror på (atenare, ukrainare) kan stå emot och till och med besegra mångdubbelt större härar som satts på fötter av en envåldshärskare (perserkungen, Putin).

Jag tror inte jag tillhör den primära målgruppen men läser med nöje boken som en repetition av gymnasiekursen i antikens historia sådan den var utformad åren kring 1960 (Dag S. och jag gick i samma skola, läste samma kurser och hade delvis samma lärare). Nytt för mig var väl framför allt de många demografiska uppgifterna, som visar hur tunna de styrande befolkningsgrupperna var, främst i Sparta men även i Aten. Yngre historieintresserade utan vår antikskolning bör kunna ha stort utbyte av denna bok, präglad av författarens entusiasm och berättarglädje. En baksida av entusiasmen är att Ahlander tenderar at bli väl okritisk inför sitt studieobjekt, men han utger sig inte för att vara fackhistoriker, så det är en kritik han kan ta lätt på.

Poetikens radarpar

2025-04-17 Jonas Ellerström & Isabella Nilsson: Verskonsten. En dialog i sju avsnitt, illustrationer av Lars (Lon) Olsson, Ellerströms Text & Musik 2025; 48 s., litet format). Om inte litteraturbloggaren Bernur (Björn Kohlström) redan träffande benämnt dem ”radarpar” skulle jag ha gjort det. Förläggaren, poeten, musikern med mera Jonas Ellerström och översättaren, poeten och poetikern Isabella Nilsson skickar perfekta passningar till varandra när de samtalar eller samskriver om vers, framför allt i bunden form (versen alltså). Den här texten skrevs ursprungligen på beställning av och för införande i Litteraturbanken och är fritt tillgänglig där. Nu har den tryckts i en behändig liten volym i gebortboksformat och tillförts tecknade vinjetter av den oefterhärmlige Lon.

Av de sammanlagt åtta avsnitten (inledningen inräknad) är hälften skrivna i dialogform och två vardera av JE resp. IN. Båda skriver mycket bra. JE är en mer traditionell stilist, medan IN är den mer personliga skribenten, vars texter, som ett bättre vin, har hög halt av fruktighet och syra. I dialogerna är som sig bör språket mer talspråksnära. Hela texten formar sig till ett försvar för rätten att skriva bunden, rimmad vers även efter hundra års hegemoni för den modernistiska fria versen. För läsarnas skull, som har lättare att ta till sig de bundna formerna; för poesins egen skull, genom att de gamla mönstren hålls vid liv; men också för författarens skull, eftersom meter- och rimtvånget paradoxalt nog kan frigöra den poetiska ingivelsen. Som vittnen har försvararna inkallat de två ledande skaparna av bunden vers i Sverige i dag, Lotta Olsson och Malte Persson, som får svara på några frågor om sina resp. författarskap. Framställningen är lättsam och humoristisk men förtjänar att tas på allvar. En läcker pralin i den stora boklådan.

Kollektiv med plats för individer

2025-04-16 George Eliot: Middlemarch. En studie i lantligt småstadsliv (1871; svensk övers. Hans-Jacob Nilsson, Albert Bonniers Förlag 2024; 980 s.). Den som till äventyrs har saknat mina bokanmälningar får här förklaringen: Jag har ägnat den senaste månaden åt George Eliots nästan tusensidiga klassiker. De första 200 sidorna läste jag på engelska, men även om jag inte hade några bekymmer med förståelsen gick läsningen alltför långsamt, så jag övergick till den nya, lovordade översättningen och kan bara instämma i lovorden.

Som undertiteln anger är Middlemarch en roman om ett helt samhälle, en rundmålning av människor i deras miljö och tid. Den utspelar sig åren omkring 1830, en omvälvande tid i England när valsystemet och valkretsindelningen är på väg att moderniseras. Men (den fiktiva staden) Middlemarch ligger inte i framkant. Klassgränserna är skarpa och alla vet sin plats. Persongalleriet tillhör i huvudsak mellanskikten: lågadliga och ofrälse godsägare, präster, läkare, fabrikörer, handlare, somliga förmögna, andra som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Många familjer är besvågrade på olika sätt, vilket har stor betydelse för relationerna. Unga människors val av make eller maka engagerar hela samhället. Seder, bruk och tänkesätt beskrivs med godmodig ironi och humor, de handlande personernas göranden, låtanden och tyckanden däremot med stort allvar. George Eliot (eg. Mary-Anne Evans) är en i varje detalj allvetande berättare, som kan exakt beskriva alla sina gestalters tankar och känslor och diskuterar dem, ibland väl mångordigt, med oss läsare.

Som sagt är detta en kollektivroman om ett helt samhälle, som har vissa likheter med några svenska dito: Hjalmar Bergmans Vi Bookar, Krokar och Rothar för pengarnas betydelse; Eyvind Johnsons Stad i mörker för idealism som kommer till korta; Sven Delblancs Hedebysvit för den ömsinta satiren. Men i romanen finns också några fördjupade personteckningar som bryter mönstret. Viktigast är den unga, vackra och allvarliga Dorothea Brooke, som ingår ett olyckligt äktenskap med den betydligt äldre pompöse prästen och religionsforskaren Casaubon. Romanens röda tråd är den förbjudna och outlevda passionen mellan Dorothea och makens unge släkting Will Ladislaw, en man av dunkel härkomst och osäkra framtidsutsikter. Den på modern medicin inriktade unge läkaren Lydgate öppnar optimistiskt praktik i staden, men även han hamnar i ett olyckligt äktenskap med den vackra men ytliga och lyxälskande Rosamond, dotter till stadens borgmästare. En viktig biperson är stadens starke man, bankiren Bulstrode, som har en mörk hemlighet i sitt förflutna. Många andra personer rör sig runt dessa och bestås tydliga karaktärsteckningar, vilket gör läsningen nästan oavbrutet fängslande, längden till trots.

Det är inte underligt att Middlemarch har kommit att anses som inte bara George Eliots bästa roman utan rentav som den främsta engelska över huvud taget. Men för mig var den mindre kända Daniel Deronda, som jag skrivit om här tidigare, en ännu större läsupplevelse.

Stad i ljus

2024-03-13 Henrik Meinander: Helsingfors. Historien om en stad(Schildts & Söderströms och Lind & Co 2025; 303 s.) Helsingfors historia har tidigare dokumenterats i magistrala mångvolymsverk, men en modern mer översiktlig framställning riktad till en större läsekrets har saknats. Den bristen har nu Helsingforsprofessorn Henrik Meinander och de utgivande förlagen rått bot på med denna behändiga volym. Meinander säger sig ha skrivit den på eget initiativ, vilket märks på berättarglädjen och det avspända skrivsättet med många vardagliga tonfall, där finlandismerna sticker ut i en annan omfattning än annars hos denne författare.

Det har onekligen hänt en del på de 475 år som gått sedan Gustav Vasa befallde att en stad skulle grundas på andra sidan Finska viken för att konkurrera om handeln med Hansastaden Reval (Tallinn). Dess ursprungliga läge var en bit öster om det nuvarande, men trots flytten förblev Helsingfors en obetydlig ort under tvåhundra år. Två faktorer blev avgörande för utvecklingen: bygget av sjöfästningen Sveaborg i mitten av 1700-talet och, efter 1809, kejsarrikets behov av en bättre belägen huvudstad i sitt nyvunna storfurstendöme. Dels geografiskt – det var långt till Åbo – dels mentalt, då Åbo i ryska ögon var misstänkt svensksinnat. Flyttningen av universitetet efter Åbo brand 1827 var ett led i samma politik. Till uppsvinget bidrog också omdaningen av Helsingfors till en representativ residensstad för höga ryska ämbetsmän och inhemska styrande organ, med Senatstorget som enastående centralpunkt. Projektledaren Ehrenström och chefsarkitekten Engel är namn som inte kan förrbigås.

Det har med åren tillkommit många nya märkesbyggnader, och Meinander redogör utan att grotta ner dig i detaljer för stadens arkitektoniska och demografiska utveckling. Som den historiker han är stannar han gärna upp vid märkligare händelser som påverkat staden: alla krig förstås, från Krimkriget över inbördeskriget 1918 till krigen 1939–44; olympiska spelen 1952, där världen fick upp ögonen för det lilla landet i norr; ESSK-konferensen 1975, en kulmen i president Kekkonens karriär och en utgångspunkt för ett så småningom friare förhållande till Sovjetunionen/Ryssland. Ett återkommande ämne är språkförhållandena. Den länge starkt svenskspråkiga staden har av olika orsaker förfinskats alltmer, och nu håller svenskan ställningarna främst i några förorter och grannkommuner.

Meinander blandar och ger på ett mycket läsartillvänt sätt, och jag rekommenderar boken till alla historieintresserade och Finlandsvänner (ofta samma personer). Det enda tråkiga är att huvudförläggaren Schildts & Söderströms inte lagt ner den omsorg om verkat som det förtjänat. Fantasilös illustrering med svartvita bilder av låg kvalitet i tryck, och korrekturfelen är legio. Men det minskar ju inte läsvärdet.

Lars Sund rundar av med mersmak

2025-03-04 Lars Sund: Prinsessan av Vasa (Förlaget M 2024; 463 s.). Hur dog Valborg Fellman? Som skulle spela mot tre andra amatörer i Tjechovs ”Tre systrar”, i en föreställning som aldrig blir av. Denna kriminalgåta bildar upptakten till Lars Sunds Tre systrar och en berättare (2014), första delen i hans Jakobstadstrilogi, som avslutas med denna volym, där Sund knyter samman början och slut genom att ge lösningen på gåtan. Det är en stilenlig avrundning av ett mycket väl sammanhållet verk som skildrar 70 år av Jakobstads, Österbottens och Finlands historia. Och här finns trådar bakåt till Sunds förra stora romanverk, Siklaxtrilogin, den som inleddes med Colorado Avenue. Så bygger en skicklig epiker sin skenbara verklighet.

Men nu är det 2018. En av de ”tre systrarna” från första boken, Iris Kvarnström (eller Myllymäki, som hon egentligen heter) ligger på intensiven på Mellersta Österbottens centralsjukhus i Karleby, och utgången är oviss. Hennes guddotter Alexandra Schalin-Holm, 28 år, dansare, har just börjat en båtluff i Stockholms skärgård med sin pojkvän Sam när hon får telefon från sjukhuset och omedelbart, och okaraktäristiskt, avbryter resan för att så snabbt som möjligt komma till Iris sjukbädd. Dit ansluter också Alexandras far tonsättaren Alf Holm, huvudpersonen i trilogins andra del Där musiken började (2018) och hans sambo Maria. Vakandet och oron sätter minnet hos båda i arbete, och det är minnesbilderna, tillbakablickarna, som är romanens kött och blod. Vi läsare blir påminda om gestalter och händelser från de tidigare delarna och får veta en hel del nytt om dem, speciellt om Iris, som var rätt frånvarande i andra delen, men framför allt får vi följa Alexandras uppväxt och utveckling. Lars Sund firar triumfer som psykologisk gestaltare i teckningen av den moderlösa, socialt osäkra flickan som finner trygghet bara i dansen. Att hon finns någonstans på autismspektrumskalan förstår läsaren innan det skrivs uttryckligen. Far–dotter-relationen beskrivs också rörande. Central är den utförliga skildringen av Alexandras tid som elev på Iwansons dansskola i München (den finns på riktigt). Ett övergrepp som annonseras tidigt berättas med omskakande realism. Grundtonen i romanen är allvarligare än tidigare, men humorn slår igenom då och då. Särskilt minnesvärd är berättelsen om Alexandras dop på det Schalinska sommarresidenset i skärgården, med plötsligt åskväder och ösregn. Blev hon döpt på riktigt?

Många andra i det persongalleri vi lärt känna under trilogins gång spelar viktiga, och väl gestaltade, biroller, men de får utelämnas här för att hålla texten rimligt lång.

Det är en omisskännlig Lars Sund-roman, men allt är sig inte likt. Den största skillnaden är att här inte finns en i texten närvarande berättare, som samtalar med läsarna och ibland gör dem osäkra. Berättaren i Prinsessan av Vasa är visserligen allvetande men håller sig med ett par små undantag anonymt i bakgrunden. Med en mer opersonlig berättare blir stilen över lag nedtonad, även om Sunds förmåga till överraskande men träffande liknelser lyckligtvis finns kvar. Som på sidan 270. ”De mumlade ord till henne [Alexandra], de flesta nådde aldrig fram utan föll ner på golvet och dog som övergivna fågelungar.”

Från förlovat till förlorat

2025-02-16 Göran Rosenberg: Det förlorade landet. Israel – en personlig historia (1996; reviderad nyutgåva Albert Bonniers Förlag 2024; 547 s.). Göran Rosenberg och Israel har haft en mycket lång relation. Det är en affär fylld med starka känslor, men Rosenberg är också en intellektuell, faktastyrd historiker och politisk analytiker, och det är från spänningen mellan känsla och intellekt som hans bok får sina stora litterära kvaliteter. Rosenberg är helt enkelt en väldigt bra författare, rättmätigt belönad med det skönlitterära Augustpriset för Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (2012).

Den litterära gestaltningen gör det lättare att ta till sig det tunga sakliga innehållet, och den personliga ansatsen gör läsningen engagerande.

Det finns en tidslinje, som beskriver Rosenbergs väg från 14-årig sionistpionjär, över uppvaknandet 1967 till insikt om Palestinakonfliktens olösliga natur och Israels stora andel av skulden till det, till den sorgset vredgade kritiker av Israels politik som 1996 för första gången gav ut denna bok. Enstaka tidiga övergrepp kan förklaras, om än inte ursäktas, med att det pågick ett krig där Israel blivit angripet, men palestinierna har behandlats illa genom sionismens hela historia, menar Rosenberg. Orsaken stavas JORD. För att tillägna sig landets jord har alla medel varit, ja, kanske inte tillåtna men dock använda.

För att förklara varför det blivit så gör Rosenberg en gedigen genomgång av sionismens och det moderna Palestinas historia. Viktigt för förståelsen är t.ex. de många olika sorters sionism som har legat bakom den judiska invandringen. Ben Gurions och Golda Meirs arbetarsionism präglade statens första decennier, men den numera dominerande högernationalistiska sionismen har också gamla anor. De få som har talat eller talar för förnuft, moderation och försoning har tystats, mördade som Yitzhak Rabin eller marginaliserade. Den Göran Rosenberg som lagt handen vid den nya upplagan ser i ljuset av Hamas pogrom den 7 oktober 2023 och Israels mått- och vettlösa vedergällning inget hopp.

Det här är bara några få reflexioner efter läsning av denna rika och viktiga bok. Skulle jag ha önskat mig något mer hade det varit att Rosenberg ägnat störres utrymme åt arabsidans skuld, som också är stor: anfallskriget 1948; hållandet av palestinier i permanent flyktingskap i flera generationer; Egyptens resp. Jordaniens annektering av Gaza resp. Västbanken; fördrivningen av hundratusentals judar från arabländerna. Detta får heller inte glömmas.