Kollektiv med plats för individer

2025-04-16 George Eliot: Middlemarch. En studie i lantligt småstadsliv (1871; svensk övers. Hans-Jacob Nilsson, Albert Bonniers Förlag 2024; 980 s.). Den som till äventyrs har saknat mina bokanmälningar får här förklaringen: Jag har ägnat den senaste månaden åt George Eliots nästan tusensidiga klassiker. De första 200 sidorna läste jag på engelska, men även om jag inte hade några bekymmer med förståelsen gick läsningen alltför långsamt, så jag övergick till den nya, lovordade översättningen och kan bara instämma i lovorden.

Som undertiteln anger är Middlemarch en roman om ett helt samhälle, en rundmålning av människor i deras miljö och tid. Den utspelar sig åren omkring 1830, en omvälvande tid i England när valsystemet och valkretsindelningen är på väg att moderniseras. Men (den fiktiva staden) Middlemarch ligger inte i framkant. Klassgränserna är skarpa och alla vet sin plats. Persongalleriet tillhör i huvudsak mellanskikten: lågadliga och ofrälse godsägare, präster, läkare, fabrikörer, handlare, somliga förmögna, andra som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Många familjer är besvågrade på olika sätt, vilket har stor betydelse för relationerna. Unga människors val av make eller maka engagerar hela samhället. Seder, bruk och tänkesätt beskrivs med godmodig ironi och humor, de handlande personernas göranden, låtanden och tyckanden däremot med stort allvar. George Eliot (eg. Mary-Anne Evans) är en i varje detalj allvetande berättare, som kan exakt beskriva alla sina gestalters tankar och känslor och diskuterar dem, ibland väl mångordigt, med oss läsare.

Som sagt är detta en kollektivroman om ett helt samhälle, som har vissa likheter med några svenska dito: Hjalmar Bergmans Vi Bookar, Krokar och Rothar för pengarnas betydelse; Eyvind Johnsons Stad i mörker för idealism som kommer till korta; Sven Delblancs Hedebysvit för den ömsinta satiren. Men i romanen finns också några fördjupade personteckningar som bryter mönstret. Viktigast är den unga, vackra och allvarliga Dorothea Brooke, som ingår ett olyckligt äktenskap med den betydligt äldre pompöse prästen och religionsforskaren Casaubon. Romanens röda tråd är den förbjudna och outlevda passionen mellan Dorothea och makens unge släkting Will Ladislaw, en man av dunkel härkomst och osäkra framtidsutsikter. Den på modern medicin inriktade unge läkaren Lydgate öppnar optimistiskt praktik i staden, men även han hamnar i ett olyckligt äktenskap med den vackra men ytliga och lyxälskande Rosamond, dotter till stadens borgmästare. En viktig biperson är stadens starke man, bankiren Bulstrode, som har en mörk hemlighet i sitt förflutna. Många andra personer rör sig runt dessa och bestås tydliga karaktärsteckningar, vilket gör läsningen nästan oavbrutet fängslande, längden till trots.

Det är inte underligt att Middlemarch har kommit att anses som inte bara George Eliots bästa roman utan rentav som den främsta engelska över huvud taget. Men för mig var den mindre kända Daniel Deronda, som jag skrivit om här tidigare, en ännu större läsupplevelse.

Stad i ljus

2024-03-13 Henrik Meinander: Helsingfors. Historien om en stad(Schildts & Söderströms och Lind & Co 2025; 303 s.) Helsingfors historia har tidigare dokumenterats i magistrala mångvolymsverk, men en modern mer översiktlig framställning riktad till en större läsekrets har saknats. Den bristen har nu Helsingforsprofessorn Henrik Meinander och de utgivande förlagen rått bot på med denna behändiga volym. Meinander säger sig ha skrivit den på eget initiativ, vilket märks på berättarglädjen och det avspända skrivsättet med många vardagliga tonfall, där finlandismerna sticker ut i en annan omfattning än annars hos denne författare.

Det har onekligen hänt en del på de 475 år som gått sedan Gustav Vasa befallde att en stad skulle grundas på andra sidan Finska viken för att konkurrera om handeln med Hansastaden Reval (Tallinn). Dess ursprungliga läge var en bit öster om det nuvarande, men trots flytten förblev Helsingfors en obetydlig ort under tvåhundra år. Två faktorer blev avgörande för utvecklingen: bygget av sjöfästningen Sveaborg i mitten av 1700-talet och, efter 1809, kejsarrikets behov av en bättre belägen huvudstad i sitt nyvunna storfurstendöme. Dels geografiskt – det var långt till Åbo – dels mentalt, då Åbo i ryska ögon var misstänkt svensksinnat. Flyttningen av universitetet efter Åbo brand 1827 var ett led i samma politik. Till uppsvinget bidrog också omdaningen av Helsingfors till en representativ residensstad för höga ryska ämbetsmän och inhemska styrande organ, med Senatstorget som enastående centralpunkt. Projektledaren Ehrenström och chefsarkitekten Engel är namn som inte kan förrbigås.

Det har med åren tillkommit många nya märkesbyggnader, och Meinander redogör utan att grotta ner dig i detaljer för stadens arkitektoniska och demografiska utveckling. Som den historiker han är stannar han gärna upp vid märkligare händelser som påverkat staden: alla krig förstås, från Krimkriget över inbördeskriget 1918 till krigen 1939–44; olympiska spelen 1952, där världen fick upp ögonen för det lilla landet i norr; ESSK-konferensen 1975, en kulmen i president Kekkonens karriär och en utgångspunkt för ett så småningom friare förhållande till Sovjetunionen/Ryssland. Ett återkommande ämne är språkförhållandena. Den länge starkt svenskspråkiga staden har av olika orsaker förfinskats alltmer, och nu håller svenskan ställningarna främst i några förorter och grannkommuner.

Meinander blandar och ger på ett mycket läsartillvänt sätt, och jag rekommenderar boken till alla historieintresserade och Finlandsvänner (ofta samma personer). Det enda tråkiga är att huvudförläggaren Schildts & Söderströms inte lagt ner den omsorg om verkat som det förtjänat. Fantasilös illustrering med svartvita bilder av låg kvalitet i tryck, och korrekturfelen är legio. Men det minskar ju inte läsvärdet.

Lars Sund rundar av med mersmak

2025-03-04 Lars Sund: Prinsessan av Vasa (Förlaget M 2024; 463 s.). Hur dog Valborg Fellman? Som skulle spela mot tre andra amatörer i Tjechovs ”Tre systrar”, i en föreställning som aldrig blir av. Denna kriminalgåta bildar upptakten till Lars Sunds Tre systrar och en berättare (2014), första delen i hans Jakobstadstrilogi, som avslutas med denna volym, där Sund knyter samman början och slut genom att ge lösningen på gåtan. Det är en stilenlig avrundning av ett mycket väl sammanhållet verk som skildrar 70 år av Jakobstads, Österbottens och Finlands historia. Och här finns trådar bakåt till Sunds förra stora romanverk, Siklaxtrilogin, den som inleddes med Colorado Avenue. Så bygger en skicklig epiker sin skenbara verklighet.

Men nu är det 2018. En av de ”tre systrarna” från första boken, Iris Kvarnström (eller Myllymäki, som hon egentligen heter) ligger på intensiven på Mellersta Österbottens centralsjukhus i Karleby, och utgången är oviss. Hennes guddotter Alexandra Schalin-Holm, 28 år, dansare, har just börjat en båtluff i Stockholms skärgård med sin pojkvän Sam när hon får telefon från sjukhuset och omedelbart, och okaraktäristiskt, avbryter resan för att så snabbt som möjligt komma till Iris sjukbädd. Dit ansluter också Alexandras far tonsättaren Alf Holm, huvudpersonen i trilogins andra del Där musiken började (2018) och hans sambo Maria. Vakandet och oron sätter minnet hos båda i arbete, och det är minnesbilderna, tillbakablickarna, som är romanens kött och blod. Vi läsare blir påminda om gestalter och händelser från de tidigare delarna och får veta en hel del nytt om dem, speciellt om Iris, som var rätt frånvarande i andra delen, men framför allt får vi följa Alexandras uppväxt och utveckling. Lars Sund firar triumfer som psykologisk gestaltare i teckningen av den moderlösa, socialt osäkra flickan som finner trygghet bara i dansen. Att hon finns någonstans på autismspektrumskalan förstår läsaren innan det skrivs uttryckligen. Far–dotter-relationen beskrivs också rörande. Central är den utförliga skildringen av Alexandras tid som elev på Iwansons dansskola i München (den finns på riktigt). Ett övergrepp som annonseras tidigt berättas med omskakande realism. Grundtonen i romanen är allvarligare än tidigare, men humorn slår igenom då och då. Särskilt minnesvärd är berättelsen om Alexandras dop på det Schalinska sommarresidenset i skärgården, med plötsligt åskväder och ösregn. Blev hon döpt på riktigt?

Många andra i det persongalleri vi lärt känna under trilogins gång spelar viktiga, och väl gestaltade, biroller, men de får utelämnas här för att hålla texten rimligt lång.

Det är en omisskännlig Lars Sund-roman, men allt är sig inte likt. Den största skillnaden är att här inte finns en i texten närvarande berättare, som samtalar med läsarna och ibland gör dem osäkra. Berättaren i Prinsessan av Vasa är visserligen allvetande men håller sig med ett par små undantag anonymt i bakgrunden. Med en mer opersonlig berättare blir stilen över lag nedtonad, även om Sunds förmåga till överraskande men träffande liknelser lyckligtvis finns kvar. Som på sidan 270. ”De mumlade ord till henne [Alexandra], de flesta nådde aldrig fram utan föll ner på golvet och dog som övergivna fågelungar.”

Från förlovat till förlorat

2025-02-16 Göran Rosenberg: Det förlorade landet. Israel – en personlig historia (1996; reviderad nyutgåva Albert Bonniers Förlag 2024; 547 s.). Göran Rosenberg och Israel har haft en mycket lång relation. Det är en affär fylld med starka känslor, men Rosenberg är också en intellektuell, faktastyrd historiker och politisk analytiker, och det är från spänningen mellan känsla och intellekt som hans bok får sina stora litterära kvaliteter. Rosenberg är helt enkelt en väldigt bra författare, rättmätigt belönad med det skönlitterära Augustpriset för Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (2012).

Den litterära gestaltningen gör det lättare att ta till sig det tunga sakliga innehållet, och den personliga ansatsen gör läsningen engagerande.

Det finns en tidslinje, som beskriver Rosenbergs väg från 14-årig sionistpionjär, över uppvaknandet 1967 till insikt om Palestinakonfliktens olösliga natur och Israels stora andel av skulden till det, till den sorgset vredgade kritiker av Israels politik som 1996 för första gången gav ut denna bok. Enstaka tidiga övergrepp kan förklaras, om än inte ursäktas, med att det pågick ett krig där Israel blivit angripet, men palestinierna har behandlats illa genom sionismens hela historia, menar Rosenberg. Orsaken stavas JORD. För att tillägna sig landets jord har alla medel varit, ja, kanske inte tillåtna men dock använda.

För att förklara varför det blivit så gör Rosenberg en gedigen genomgång av sionismens och det moderna Palestinas historia. Viktigt för förståelsen är t.ex. de många olika sorters sionism som har legat bakom den judiska invandringen. Ben Gurions och Golda Meirs arbetarsionism präglade statens första decennier, men den numera dominerande högernationalistiska sionismen har också gamla anor. De få som har talat eller talar för förnuft, moderation och försoning har tystats, mördade som Yitzhak Rabin eller marginaliserade. Den Göran Rosenberg som lagt handen vid den nya upplagan ser i ljuset av Hamas pogrom den 7 oktober 2023 och Israels mått- och vettlösa vedergällning inget hopp.

Det här är bara några få reflexioner efter läsning av denna rika och viktiga bok. Skulle jag ha önskat mig något mer hade det varit att Rosenberg ägnat störres utrymme åt arabsidans skuld, som också är stor: anfallskriget 1948; hållandet av palestinier i permanent flyktingskap i flera generationer; Egyptens resp. Jordaniens annektering av Gaza resp. Västbanken; fördrivningen av hundratusentals judar från arabländerna. Detta får heller inte glömmas.

Imponerande men inte berörande

2025-02-03 Gerald Murnane: Inlandet (1988, reviderad utgåva 2013; svensk övers. Lars Ahlström i samarbete med Harald Fawkner, Weyler 2024; 242 s.). Det här måste vara en av de märkligaste böcker jag har läst. Jag är tacksam för Viktoria Jäderlings förord, som man gör klokt i att läsa både före och efter läsningen av romantexten. Roman, förresten. Det är ett work of fiction, en litterär text, men det är ingen roman i traditionell bemärkelse. Det vi läser är inte en färdig text, ett resultat av ett avslutat arbete. Snarare bevittnar vi själva arbetet med texten. Hur författaren sitter vid sitt skrivbord och funderar på vad han ska sätta på pränt alltmedan tankarna flyr i tid och rum mellan grässlätterna utanför Melbourne, den ungerska pustan och prärien i South Dakota. Författaren verkar närmst beroende av de vida stäpperna, men han är aldrig ute på dem, utan det viktiga är utsikten över de stora ytorna bort mot den obrutna horisonten. För att åtminstone i fantasin nå markerna på andra sidan jordklotet ikläder han sig flera roller.

I bokne första del sitter berättarjaget i en herrgård på Pustan och skissar på ett brev till sin tvåspråkiga redaktör, som liksom sin man är verksam vid Calvin O. Dahlberg-institutet för präriestudier i den lilla staden Ideal i South Dakota. (Staden, men inte institutet, finns faktiskt; alla de många geografiska namnen i boken verkar autentiska.) Han förlorar sig småningom i vaga erotiska fantasier kring denna Anne Kristaly Gunnarsen och börjar se hennes make som en rival. Den läsare som tilltalas frekvent visar sig vara inte vilken läsare av boken som helst utan just maken/rivalen. Långsamt lämnar berättare fantasierna, och vi återfinner honom utan synbar förklädnad i hans arbetsrum i Melbournetrakten.

Bokens andra del är en självbiografisk barndomsskildring, i stort sett begränsad till berättarjagets tolvårsålder. Det är en orolig tid, för familjen flyttar flera gånger, dock aldrig långt från Melbourne. Det är också en brytningstid, då berättaren är i den begynnande puberteten och börjar intressera sig för flickor. Även om han lär känna några fungerar de, liksom kvinnorna för den vuxne författaren, mest som projektionsytor för hans fantasier.

Som sagt, inte mycket till handling. Boken lever av sina stämningar, sitt språk, författarens tankar om liv och död, verklighet och litteratur, med gott om citat med källangivelser. Gerald Murnane nämns då och då i nobelprissammanhang, men någon bredare publik lär han få svårt att nå. Det är otvivelaktigt ett framstående litterärt verk jag har läst, men jag kan inte påstå att det berört mig på djupet.

Hon gör upp med mamma – och sig själv

2025-01-25 Sirpa Kähkönen: 36 urnor (2023; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2025; 265 s.). Sirpa Kähkönen är en favoritförfattare. Jag har entusiastiskt lyft fram hennes böcker, inte minst den magnifika Kuopiosviten, ända sedan 2017, i takt med Lind & Co:s tålmodiga utgivning av dem till en likgiltig litterär omvärld (i Sverige alltså; i Finland är hon jättestor). För detta verk, som markerar något nytt i hennes författarskap, fick hon Finlandiapriset (Finlands motsvarighet till Augustpriset).

Kuopiosviten har biografisk bakgrund i Kähkönens morföräldrars hårda tillvaro på 1930-talet och under krigsåren men är fiktionslitteratur. Här återkommer de oförklädda, liksom deras dotter Riitta, ett litet barn i Kuopiosviten, och dennas dotter Sirpa. 36 urnor är alltså inte en roman utan författarens uppgörelse med de äldre generationerna och vad de gett i arv samt, inte minst. en utlämnande självuppgörelse.

Riitta är bokens centrala gestalt. Hon har nyligen dött efter lång tids ohälsa, och dottern vill nu en gång för alla försöka förstå vad som gjorde modern till en så svår människa och deras relation så konfliktfylld. Framställningen är i du-form: Sirpa talar till Riitta, ställer frågor, kommer med anklagelser, varvade med kärleksbetygelser. Centrala är de dagböcker från yngre år som Sirpa refererar och citerar ur (även Riitta är en uppenbar litterär begåvning). Sirpa gräver också efter sina egna minnen från barn- och ungdomen, den – relativa – tryggheten hos morföräldrarna, uppväxten med en lynnig, oberäknelig och så småningom missbrukande mamma. Fram träder bilden av ett socialt arv, vidarebefordrat av människor som skadats för livet. Morfar Lauri (Lassi), kommunisten som misshandlades fysiskt och psykiskt i tvångsarbetslägret i Ekenäs under sju år, mormor Anna Heleena, ”änka till en levande”, vars förstfödde dog två dagar gammal och som knappt hade ork för de två barnen födda under krigsåren, med maken ånyo borta, nu ute i kriget. Att dottern Riitta tog skada av en sådan uppväxt förvånar väl ingen. Därtill kom en olycka när hon var 15 som hon repade sig från fysiskt men som drabbade henne desto hårdare mentalt.

Det ter sig naturligt att berättelsen kränger mellan tidsplan och perspektiv, även om Riittas liv från födelse till död är dess ryggrad. Sirpa Kähkönens romanspråk har alltid haft en poetisk lyster. Här används det mer för att blotta instängda känslor, ge uttryck för Sirpas sorgblandade vrede, vilket säkert har varit svårt att adekvat återge på svenska i en annars utmärkt översättning. I lugnare partier visar Kähkönens sitt mästerskap som tids- och miljöskildrare. Den som ännu inte stiftat bekantskap med Kähkönens verk ska kanske inte börja med den här (utan med Kuopiosviten, vars första del heter Brudar i svart); för oss andra är den omistlig.

Med girigheten som drivkraft

2025-01-17 Dick Harrison: Hansan. Ett handelsimperiums uppgång och fall(Historiska Media 2024; 543 s.). Hansan minns jag ju väl från skolans historielektioner. En medeltida handelsorganisation med även politiska och stundom till och med militära muskler. Lübeck och Visby. Ofta i konflikt med Danmark. Men vad var Hansan egentligen? Hur var den organiserad? Vilka var med? Vad var orsakerna till uppgången och till fallet? Vilka avtryck har Hansan satt i eftervärlden? Allt detta utreds förträffligt av Dick Harrison, som har koll på detaljerade fakta och ett stort källmaterial samtidigt som han har förmåga att elegant begripliggöra det för läsaren. Då det ändå kan vara svårt att tillgodogöra sig faktamängden är man tacksam för det avslutande sammanfattande kapitlet.

Den skrivglada professorn tar god tid på sig innan han kommer in på själva ämnet. Först ska den allmänhistoriska och geografiska bakgrunden kartläggas nog så detaljerat. Och inledningsvis analyserar Harrison det han menar var Hansans främsta drivkraft, dödssynden avaritia (girighet). Den återkommer han till ett flertal gånger under bokens gång utan att direkt fördöma den men med en åtminstone för mig tydlig moraliserande underton.

Sedan följer en i huvudsak kronologisk framställning av Hansans utveckling. Det finns inget startdatum, ingen stiftelseurkund. Hansan var från början och förblev ett lösligt nätverk av köpmän och städer med ursprung och tyngdpunkt i nordtyska städer vid Östersjön, med Lübeck, Lüneburg och Wismar som de viktigaste. Eftersom de rika köpmännen styrde städerna, så är det de senare som har kommit att definiera Hansans medlemmar. Även om de formellt lydde direkt under kejsaren eller under någon regional hertig, furstbiskop eller markgreve var städerna i allt väsentligt självständiga politiska aktörer. Med tiden utvidgades förbundet i alla väderstreck. I söder blev Rhenlandet viktigt, med Köln och Dortmund som ledande städer. I andra väderstreck spreds Hansan utanför kejsarens domäner till Preussen (Danzig), Baltikum (Riga, Reval), Sverige (Visby, Kalmar och tidvis Stockholm och Nyköping) samt östra Nederländerna (Deventer, Groningen, Hardewijk). I några mycket viktiga städer som inte var medlemmar hade Hansan kontor på fastigheter där man agerade självständigt: Brygge i Flandern, London (Stalhof/Steelyard), Bergen (Bryggen) och Novgorod.

Att verka på en fri och konkurrensutsatt marknad var inget som föll hanseaterna in. Affärsidén var att erhålla ”privilegier” (monopol) i de städer och länder där man verkade. Konkurrenter – sådana fanns i de flesta väderstreck – motarbetades med näbbar och klor. När Hansans ställning allvarligt hotades kunde man ta till stridsmetoder som blockad, men krig bara som absolut sista utväg och i rätt få fall. Harrison understryker att Hansan var en fredsorganisation, som inte orimligt kan jämföras med EU.

Hansans enda gemensamma institution var de oregelbundet återkommande hansedagarna, där beslut fattades för hela organisationen men som ofta nog inte följdes av städer som ogillade beslutet. Interna konflikter var vanliga, men så länge som sammanhållning befordrade egennyttan höll Hansan ihop. Den tidigmoderna tidens utmaningar: globaliserad handel, konsoliderade nationalstater, blev till slut Hansan övermäktiga. Om dess betydelse och storhetstid vittnar bland annat ståtliga kyrkor i tegelgotik runt Östersjön och det faktum att hansestäderna Hamburg och Bremen än i dag utgör egna förbundsländer i Tyskland.

En vittnesroman

2024-12-29 Han Kang: Levande och döda (2014; svensk övers. från engelska Eva Johansson, Natur & Kultur 2016; 245 s.). Hur skör demokratin är i Sydkorea blev vi varse härom månaden när presidenten försökte skaffa sig diktatorisk makt genom att införa krigslagar. Planerna omintetgjordes av parlamentets och folkets resoluta motstånd, ett folk som inte har glömt årtionden av militär diktatur med regimer som inte drog sig för massakrer på de egna medborgarna. Nobelpristagaren Han Kang har tagit som sin litterära livsuppgift att lyfta fram övergreppen, upprätta de dödade och peka ut de ansvariga. Jag har nyligen skrivit om en senare roman, Jag tar inte farväl, som handlar om massdödandet på ön Jeju redan i slutet av 1940-talet. I denna handlar det om det brutala nedslåendet av en studentrevolt i staden Kwangju 1980.
I ett efterord berättar Han Kang hur hon som barn hör familjemedlemmar viska om händelserna 1980, som det fortfarande var farligt att tala högt om. Bestämmande för hennes liv blir en bilddokumentation av mördade människor som hon smygtittat i. För boken har hon forskat, dokumenterat och intervjuat, och resultatet har hon klätt i romanform.

Känsliga läsare varnas. Det är gott om utförliga beskrivningar av döda kroppar, vanställda av kulor och bajonetter. Men tonvikten ligger på människorna. Vi möter de viktigaste redan i bokens början, där de under ett uppehåll i striderna försöker ta hand om liken på ett anständigt sätt. Sedan återser vi dem i hopp både bakåt (hur hamnade de här?) och framåt (vad gjorde upplevelserna med dem?) i tiden. Den dödade 15-åringen Hong-Dos ande svävar – delvis rent bokstavligt – över skildringen. Alla överlevande är traumatiserade och tacklar det på olika sätt, ofta med alkohol. Det är vittneslitteratur så att säga i andra hand men som sådan väldigt trovärdig, och läsningen är fängslande. Boken är översatt via engelska, vilket har berövat språket en del nyanser i jämförelse med den direktöversatta Jag tar inte farväl. Men det stör knappast läsupplevelsen.

Blandad julläsning

2024-12-23 Johan Theorin: Vintergastar (Bonniers julbok 2024, ej i bokhandeln; 91 s., litet format;och Horace Engdahl: Ugglor i mossen. Tankar om idiom (Svenska Akademiens julbok 2024, ej i bokhandeln; 88 s., litet format); samt fyra julnoveller. Julen är, bland mycket annat, en tid för små presentböcker och även för en speciell litterär genre: julnovellen. Här några nedslag i årets flod.

Att skriva Bonniers julbok är ett hedersuppdrag för långvariga Bonnierförfattare. I år var turen kommen till spänningsförfattaren Johan Theorin, som har Öland som sitt litterära landskap. Han har skrivit en dokumentär berättelse om berättelser om spökerier på olika håll på södra Öland, sådana som spreds bland allmogen och stundom hittade vägen till dagspressen. Theorin hörde några av dem själv från sin morfars mun. Spökena, gastarna, är aldrig farliga, bara skrämmande och bullersamma. Han återger berättelserna men placerar dem i en historisk kontext och låter både spöktroende och skeptiker komma till tals. Det är välskrivet och underhållande, och värdet förhöjs av illustrationer av Sture Lundgren.

Horace Engdahl har skrivit en essä om idiom. Efter en proportionsvis lång inledning om idiomens natur och deras plats i språksystemet följer kapitel med idiomen grupperade efter betydelsesfär och analyserade ett och ett. Det är den spirituelle konversatören Engdahl som hållit i pennan, kunskaps-, infalls- och synpunktsrik och mycket underhållande. Lärorika är de språkhistoriska utredningarna. Mina bildade följare vet säkert att ”kula” i uttrycket börja på ny kula betyder ’spelomgång’, men det torde inte vara allom bekant.

Julnovellen är som sagt en speciell genre, som varje dagstidning med självaktning verkar hålla sig med. En riktig julnovell ska antingen utspela sig under julen eller ha ett julanknutet tema, som frid, omtänksamhet eller kärlek, men en av dem jag har läst avviker från mönstret.

Tony Samuelssons ”En julberättelse” handlar om hur berättarjaget regelbundet idkar högläsning för en grupp på ett demensboende och hur han till synes förgäves försöker få någon reaktion från en i gruppen, den tigande Anna. Liksom i hans Augustpris belönade Kungen av Nostratien är ett underliggande tema språkets och litteraturens förmåga att påverka människor på djupet.

I ”Farsans sista jul” i Svenska Dagbladet berättar Ia Genberg (eller novellens ”jag”) om hur hennes svårt sjuka och deprimerade far ändå till varje pris ska uppträda som tomte i vanlig ordning och vad som sedan händer. Det är rörande men lockar också till småleende.

Den prisade ungdomsfantasyförfattaren, finlandssvenska Maria Turtschaninoff skrev häromåret den underbara vuxenromanen Arvejord som följer människorna och naturen kring en gård i Österbotten från 1600-talet till våra dagar. Från denna romanvärld har hon för Hufvudstadsbladet skapat en fristående berättelse, ”Julafton på Nevabacka 1894”, om hur skogsrået (eller vem det nu är?) hjälper husfadern Bror att återfå sin gård i skick sedan han tvingats bort under de svåra hungeråren på 1860-talet. Det är en underbart kärleksfull liten berättelse, och litterärt sett den mest högtstående av dem jag läst.

Karsten Wedels ”’Fröken Mary’ – en julsaga” i Göteborgs-Posten är av ett helt annat slag, en skröna så verklighetstrogen att jag måste googla för att försäkra mig om att det var fiktion. Den handlar om en förmögen men socialt isolerad privatsamlare och hans största fynd, ett helt unikt dinosauriefossil och vad som hände med det. Den är oerhört välskriven och ogement rolig men har inget med julen att göra. Och lika bra är väl det.

Historia – men så aktuell

2024-12-17 Ingrid Carlberg: Marionetterna. En berättelse om världen som politisk teater (Norstedts 2023; 421 s.). Ingrid Carlberg har skrivit ett historieverk, men ämnet kunde inte vara mer aktuellt: propaganda med dold avsändare, hemliga påverkansoperationer, plantering av falska nyheter. Huvuddelen av texten ägnas sovjetryska operationer genom Komintern och dess byråer och hantlangare i västvärlden, men genom kortare inskott från nyare tid och att framställningen vidgas till CIA:s operationer under kalla kriget vidgas blicken i både tid och rum och ger också plats åt en, låt vara rudimentär, moralisk diskussion: hur falskt får man arbeta i sanningens och det godas tjänst? Här och där berättar Carlberg om sitt arbete med boken: arkivstudier, intervjuer med mera, och om lyckostunder och frustrationer, vilket ger en god krydda åt anrättningen.

Bokens huvudperson, man kan nog säga föremål för en regelrätt biografi, heter Willi Münzenberg (1888–1940), tysk kommunist och pr-geni, som under mellankrigstiden byggde upp en veritabel koncern av informationsorgan, tidskrifter och bokförlag först i Berlin och efter 1933 i Paris. Han finns med på ett hörn redan där boken börjar, som ung medarbetare till Lenin, när denne beger sig på sin legendariska tågresa från Zürich till Sankt Petersburg (med väldokumenterat uppehåll i Stockholm). Han kommer att stå Lenin nära som en högt betrodd medarbetare, men relationen till Stalin är mycket svalare. Ändå dröjer det till mitten av 30-talet inte den ömsesidiga misstron kommer i öppen dager, och Münzenberg får allt svårare att finansiera sin verksamhet. Hans död på flykt från ett franskt interneringsläger kan se ut som självmord men var mer troligt iscensatt av NKVD (senare KGB). Då hade han kommit ut som öppen antistalinist, ett försonande drag hos bolsjevikernas tidigare lojale vapendragare. (Han var också en omvittnat charmig och social person, vars karisma inte lämnat ens Ingrid Carlberg helt opåverkad.)

Hur fungerade då det ”system M” som Münzenberg byggde upp. Viktigast var att personer som drogs in skulle fås att tro att de gjorde det på eget initiativ och inte var de marionetter i Kominterns händer som boktiteln anspelar på. Omtyckt var att ordna stora internationella konferenser om fred, nödhjälp till offer för krig och svält och dylikt, med slutdokument som formulerats i Moskva. Som inbjudare rekryterades välmenande (och naiva) idealister som författarna Romain Rolland och Henri Barbusse, fysikern Albert Einstein med flera. Två svenskar som stod Münzenberg nära var ”den röde bankiren” Olof Aschberg, finansiär av många verksamheter och generös värd på sina slott i Frankrike, och advokaten och statsministersonen Georg Branting, socialdemokrat på yttersta vänsterkanten, vars juridiska sakkunskap anlitades i många frågor. Viktigast kanske i den berömda kampanjen för de dödsdömda anarkisterna Sacco och Vanzetti i USA 1927, till synes en spontan internationell massrörelse men helt orkestrerad av Münzenberg och hans medhjälpare.

System M blev mycket framgångsrikt, som sagt; alltför få ställde frågan ”Vem betalar?”. Komintern upplöstes visserligen mot slutet av kriget av Stalin som en goodwillgest mot hans västallierade, men återuppstod 1947 som Kominform. I det eskalerande kalla kriget ansågs i USA att kommunisterna bäst bekämpades med sina egna medel, och så etablerades ett flertal institutioner med hemlig finansiering av CIA. En sådan (som Carlberg bara snuddar vid) var den västliga International Student Conference (ISC). Jag minns väl uppståndelsen när dess finansiering avslöjades 1967.

Uppsjön av organisationer, operationer, manifestationer kunde ha blivit tröttande, men människorna bakom görs hela tiden synliga, såsom Münzenbergs hustru Babette Gross och Arthur Koestler, som var en nära medarbetare på 30-talet. Dramatiken får sitt, främst i kapitlet om spanska inbördeskriget. Ingrid Carlberg har arbetat som en forskare men skriver som den skickliga journalist hon är. Boken är ett läsäventyr.