Imponerande men inte berörande

2025-02-03 Gerald Murnane: Inlandet (1988, reviderad utgåva 2013; svensk övers. Lars Ahlström i samarbete med Harald Fawkner, Weyler 2024; 242 s.). Det här måste vara en av de märkligaste böcker jag har läst. Jag är tacksam för Viktoria Jäderlings förord, som man gör klokt i att läsa både före och efter läsningen av romantexten. Roman, förresten. Det är ett work of fiction, en litterär text, men det är ingen roman i traditionell bemärkelse. Det vi läser är inte en färdig text, ett resultat av ett avslutat arbete. Snarare bevittnar vi själva arbetet med texten. Hur författaren sitter vid sitt skrivbord och funderar på vad han ska sätta på pränt alltmedan tankarna flyr i tid och rum mellan grässlätterna utanför Melbourne, den ungerska pustan och prärien i South Dakota. Författaren verkar närmst beroende av de vida stäpperna, men han är aldrig ute på dem, utan det viktiga är utsikten över de stora ytorna bort mot den obrutna horisonten. För att åtminstone i fantasin nå markerna på andra sidan jordklotet ikläder han sig flera roller.

I bokne första del sitter berättarjaget i en herrgård på Pustan och skissar på ett brev till sin tvåspråkiga redaktör, som liksom sin man är verksam vid Calvin O. Dahlberg-institutet för präriestudier i den lilla staden Ideal i South Dakota. (Staden, men inte institutet, finns faktiskt; alla de många geografiska namnen i boken verkar autentiska.) Han förlorar sig småningom i vaga erotiska fantasier kring denna Anne Kristaly Gunnarsen och börjar se hennes make som en rival. Den läsare som tilltalas frekvent visar sig vara inte vilken läsare av boken som helst utan just maken/rivalen. Långsamt lämnar berättare fantasierna, och vi återfinner honom utan synbar förklädnad i hans arbetsrum i Melbournetrakten.

Bokens andra del är en självbiografisk barndomsskildring, i stort sett begränsad till berättarjagets tolvårsålder. Det är en orolig tid, för familjen flyttar flera gånger, dock aldrig långt från Melbourne. Det är också en brytningstid, då berättaren är i den begynnande puberteten och börjar intressera sig för flickor. Även om han lär känna några fungerar de, liksom kvinnorna för den vuxne författaren, mest som projektionsytor för hans fantasier.

Som sagt, inte mycket till handling. Boken lever av sina stämningar, sitt språk, författarens tankar om liv och död, verklighet och litteratur, med gott om citat med källangivelser. Gerald Murnane nämns då och då i nobelprissammanhang, men någon bredare publik lär han få svårt att nå. Det är otvivelaktigt ett framstående litterärt verk jag har läst, men jag kan inte påstå att det berört mig på djupet.

Hon gör upp med mamma – och sig själv

2025-01-25 Sirpa Kähkönen: 36 urnor (2023; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2025; 265 s.). Sirpa Kähkönen är en favoritförfattare. Jag har entusiastiskt lyft fram hennes böcker, inte minst den magnifika Kuopiosviten, ända sedan 2017, i takt med Lind & Co:s tålmodiga utgivning av dem till en likgiltig litterär omvärld (i Sverige alltså; i Finland är hon jättestor). För detta verk, som markerar något nytt i hennes författarskap, fick hon Finlandiapriset (Finlands motsvarighet till Augustpriset).

Kuopiosviten har biografisk bakgrund i Kähkönens morföräldrars hårda tillvaro på 1930-talet och under krigsåren men är fiktionslitteratur. Här återkommer de oförklädda, liksom deras dotter Riitta, ett litet barn i Kuopiosviten, och dennas dotter Sirpa. 36 urnor är alltså inte en roman utan författarens uppgörelse med de äldre generationerna och vad de gett i arv samt, inte minst. en utlämnande självuppgörelse.

Riitta är bokens centrala gestalt. Hon har nyligen dött efter lång tids ohälsa, och dottern vill nu en gång för alla försöka förstå vad som gjorde modern till en så svår människa och deras relation så konfliktfylld. Framställningen är i du-form: Sirpa talar till Riitta, ställer frågor, kommer med anklagelser, varvade med kärleksbetygelser. Centrala är de dagböcker från yngre år som Sirpa refererar och citerar ur (även Riitta är en uppenbar litterär begåvning). Sirpa gräver också efter sina egna minnen från barn- och ungdomen, den – relativa – tryggheten hos morföräldrarna, uppväxten med en lynnig, oberäknelig och så småningom missbrukande mamma. Fram träder bilden av ett socialt arv, vidarebefordrat av människor som skadats för livet. Morfar Lauri (Lassi), kommunisten som misshandlades fysiskt och psykiskt i tvångsarbetslägret i Ekenäs under sju år, mormor Anna Heleena, ”änka till en levande”, vars förstfödde dog två dagar gammal och som knappt hade ork för de två barnen födda under krigsåren, med maken ånyo borta, nu ute i kriget. Att dottern Riitta tog skada av en sådan uppväxt förvånar väl ingen. Därtill kom en olycka när hon var 15 som hon repade sig från fysiskt men som drabbade henne desto hårdare mentalt.

Det ter sig naturligt att berättelsen kränger mellan tidsplan och perspektiv, även om Riittas liv från födelse till död är dess ryggrad. Sirpa Kähkönens romanspråk har alltid haft en poetisk lyster. Här används det mer för att blotta instängda känslor, ge uttryck för Sirpas sorgblandade vrede, vilket säkert har varit svårt att adekvat återge på svenska i en annars utmärkt översättning. I lugnare partier visar Kähkönens sitt mästerskap som tids- och miljöskildrare. Den som ännu inte stiftat bekantskap med Kähkönens verk ska kanske inte börja med den här (utan med Kuopiosviten, vars första del heter Brudar i svart); för oss andra är den omistlig.

Med girigheten som drivkraft

2025-01-17 Dick Harrison: Hansan. Ett handelsimperiums uppgång och fall(Historiska Media 2024; 543 s.). Hansan minns jag ju väl från skolans historielektioner. En medeltida handelsorganisation med även politiska och stundom till och med militära muskler. Lübeck och Visby. Ofta i konflikt med Danmark. Men vad var Hansan egentligen? Hur var den organiserad? Vilka var med? Vad var orsakerna till uppgången och till fallet? Vilka avtryck har Hansan satt i eftervärlden? Allt detta utreds förträffligt av Dick Harrison, som har koll på detaljerade fakta och ett stort källmaterial samtidigt som han har förmåga att elegant begripliggöra det för läsaren. Då det ändå kan vara svårt att tillgodogöra sig faktamängden är man tacksam för det avslutande sammanfattande kapitlet.

Den skrivglada professorn tar god tid på sig innan han kommer in på själva ämnet. Först ska den allmänhistoriska och geografiska bakgrunden kartläggas nog så detaljerat. Och inledningsvis analyserar Harrison det han menar var Hansans främsta drivkraft, dödssynden avaritia (girighet). Den återkommer han till ett flertal gånger under bokens gång utan att direkt fördöma den men med en åtminstone för mig tydlig moraliserande underton.

Sedan följer en i huvudsak kronologisk framställning av Hansans utveckling. Det finns inget startdatum, ingen stiftelseurkund. Hansan var från början och förblev ett lösligt nätverk av köpmän och städer med ursprung och tyngdpunkt i nordtyska städer vid Östersjön, med Lübeck, Lüneburg och Wismar som de viktigaste. Eftersom de rika köpmännen styrde städerna, så är det de senare som har kommit att definiera Hansans medlemmar. Även om de formellt lydde direkt under kejsaren eller under någon regional hertig, furstbiskop eller markgreve var städerna i allt väsentligt självständiga politiska aktörer. Med tiden utvidgades förbundet i alla väderstreck. I söder blev Rhenlandet viktigt, med Köln och Dortmund som ledande städer. I andra väderstreck spreds Hansan utanför kejsarens domäner till Preussen (Danzig), Baltikum (Riga, Reval), Sverige (Visby, Kalmar och tidvis Stockholm och Nyköping) samt östra Nederländerna (Deventer, Groningen, Hardewijk). I några mycket viktiga städer som inte var medlemmar hade Hansan kontor på fastigheter där man agerade självständigt: Brygge i Flandern, London (Stalhof/Steelyard), Bergen (Bryggen) och Novgorod.

Att verka på en fri och konkurrensutsatt marknad var inget som föll hanseaterna in. Affärsidén var att erhålla ”privilegier” (monopol) i de städer och länder där man verkade. Konkurrenter – sådana fanns i de flesta väderstreck – motarbetades med näbbar och klor. När Hansans ställning allvarligt hotades kunde man ta till stridsmetoder som blockad, men krig bara som absolut sista utväg och i rätt få fall. Harrison understryker att Hansan var en fredsorganisation, som inte orimligt kan jämföras med EU.

Hansans enda gemensamma institution var de oregelbundet återkommande hansedagarna, där beslut fattades för hela organisationen men som ofta nog inte följdes av städer som ogillade beslutet. Interna konflikter var vanliga, men så länge som sammanhållning befordrade egennyttan höll Hansan ihop. Den tidigmoderna tidens utmaningar: globaliserad handel, konsoliderade nationalstater, blev till slut Hansan övermäktiga. Om dess betydelse och storhetstid vittnar bland annat ståtliga kyrkor i tegelgotik runt Östersjön och det faktum att hansestäderna Hamburg och Bremen än i dag utgör egna förbundsländer i Tyskland.

En vittnesroman

2024-12-29 Han Kang: Levande och döda (2014; svensk övers. från engelska Eva Johansson, Natur & Kultur 2016; 245 s.). Hur skör demokratin är i Sydkorea blev vi varse härom månaden när presidenten försökte skaffa sig diktatorisk makt genom att införa krigslagar. Planerna omintetgjordes av parlamentets och folkets resoluta motstånd, ett folk som inte har glömt årtionden av militär diktatur med regimer som inte drog sig för massakrer på de egna medborgarna. Nobelpristagaren Han Kang har tagit som sin litterära livsuppgift att lyfta fram övergreppen, upprätta de dödade och peka ut de ansvariga. Jag har nyligen skrivit om en senare roman, Jag tar inte farväl, som handlar om massdödandet på ön Jeju redan i slutet av 1940-talet. I denna handlar det om det brutala nedslåendet av en studentrevolt i staden Kwangju 1980.
I ett efterord berättar Han Kang hur hon som barn hör familjemedlemmar viska om händelserna 1980, som det fortfarande var farligt att tala högt om. Bestämmande för hennes liv blir en bilddokumentation av mördade människor som hon smygtittat i. För boken har hon forskat, dokumenterat och intervjuat, och resultatet har hon klätt i romanform.

Känsliga läsare varnas. Det är gott om utförliga beskrivningar av döda kroppar, vanställda av kulor och bajonetter. Men tonvikten ligger på människorna. Vi möter de viktigaste redan i bokens början, där de under ett uppehåll i striderna försöker ta hand om liken på ett anständigt sätt. Sedan återser vi dem i hopp både bakåt (hur hamnade de här?) och framåt (vad gjorde upplevelserna med dem?) i tiden. Den dödade 15-åringen Hong-Dos ande svävar – delvis rent bokstavligt – över skildringen. Alla överlevande är traumatiserade och tacklar det på olika sätt, ofta med alkohol. Det är vittneslitteratur så att säga i andra hand men som sådan väldigt trovärdig, och läsningen är fängslande. Boken är översatt via engelska, vilket har berövat språket en del nyanser i jämförelse med den direktöversatta Jag tar inte farväl. Men det stör knappast läsupplevelsen.

Blandad julläsning

2024-12-23 Johan Theorin: Vintergastar (Bonniers julbok 2024, ej i bokhandeln; 91 s., litet format;och Horace Engdahl: Ugglor i mossen. Tankar om idiom (Svenska Akademiens julbok 2024, ej i bokhandeln; 88 s., litet format); samt fyra julnoveller. Julen är, bland mycket annat, en tid för små presentböcker och även för en speciell litterär genre: julnovellen. Här några nedslag i årets flod.

Att skriva Bonniers julbok är ett hedersuppdrag för långvariga Bonnierförfattare. I år var turen kommen till spänningsförfattaren Johan Theorin, som har Öland som sitt litterära landskap. Han har skrivit en dokumentär berättelse om berättelser om spökerier på olika håll på södra Öland, sådana som spreds bland allmogen och stundom hittade vägen till dagspressen. Theorin hörde några av dem själv från sin morfars mun. Spökena, gastarna, är aldrig farliga, bara skrämmande och bullersamma. Han återger berättelserna men placerar dem i en historisk kontext och låter både spöktroende och skeptiker komma till tals. Det är välskrivet och underhållande, och värdet förhöjs av illustrationer av Sture Lundgren.

Horace Engdahl har skrivit en essä om idiom. Efter en proportionsvis lång inledning om idiomens natur och deras plats i språksystemet följer kapitel med idiomen grupperade efter betydelsesfär och analyserade ett och ett. Det är den spirituelle konversatören Engdahl som hållit i pennan, kunskaps-, infalls- och synpunktsrik och mycket underhållande. Lärorika är de språkhistoriska utredningarna. Mina bildade följare vet säkert att ”kula” i uttrycket börja på ny kula betyder ’spelomgång’, men det torde inte vara allom bekant.

Julnovellen är som sagt en speciell genre, som varje dagstidning med självaktning verkar hålla sig med. En riktig julnovell ska antingen utspela sig under julen eller ha ett julanknutet tema, som frid, omtänksamhet eller kärlek, men en av dem jag har läst avviker från mönstret.

Tony Samuelssons ”En julberättelse” handlar om hur berättarjaget regelbundet idkar högläsning för en grupp på ett demensboende och hur han till synes förgäves försöker få någon reaktion från en i gruppen, den tigande Anna. Liksom i hans Augustpris belönade Kungen av Nostratien är ett underliggande tema språkets och litteraturens förmåga att påverka människor på djupet.

I ”Farsans sista jul” i Svenska Dagbladet berättar Ia Genberg (eller novellens ”jag”) om hur hennes svårt sjuka och deprimerade far ändå till varje pris ska uppträda som tomte i vanlig ordning och vad som sedan händer. Det är rörande men lockar också till småleende.

Den prisade ungdomsfantasyförfattaren, finlandssvenska Maria Turtschaninoff skrev häromåret den underbara vuxenromanen Arvejord som följer människorna och naturen kring en gård i Österbotten från 1600-talet till våra dagar. Från denna romanvärld har hon för Hufvudstadsbladet skapat en fristående berättelse, ”Julafton på Nevabacka 1894”, om hur skogsrået (eller vem det nu är?) hjälper husfadern Bror att återfå sin gård i skick sedan han tvingats bort under de svåra hungeråren på 1860-talet. Det är en underbart kärleksfull liten berättelse, och litterärt sett den mest högtstående av dem jag läst.

Karsten Wedels ”’Fröken Mary’ – en julsaga” i Göteborgs-Posten är av ett helt annat slag, en skröna så verklighetstrogen att jag måste googla för att försäkra mig om att det var fiktion. Den handlar om en förmögen men socialt isolerad privatsamlare och hans största fynd, ett helt unikt dinosauriefossil och vad som hände med det. Den är oerhört välskriven och ogement rolig men har inget med julen att göra. Och lika bra är väl det.

Historia – men så aktuell

2024-12-17 Ingrid Carlberg: Marionetterna. En berättelse om världen som politisk teater (Norstedts 2023; 421 s.). Ingrid Carlberg har skrivit ett historieverk, men ämnet kunde inte vara mer aktuellt: propaganda med dold avsändare, hemliga påverkansoperationer, plantering av falska nyheter. Huvuddelen av texten ägnas sovjetryska operationer genom Komintern och dess byråer och hantlangare i västvärlden, men genom kortare inskott från nyare tid och att framställningen vidgas till CIA:s operationer under kalla kriget vidgas blicken i både tid och rum och ger också plats åt en, låt vara rudimentär, moralisk diskussion: hur falskt får man arbeta i sanningens och det godas tjänst? Här och där berättar Carlberg om sitt arbete med boken: arkivstudier, intervjuer med mera, och om lyckostunder och frustrationer, vilket ger en god krydda åt anrättningen.

Bokens huvudperson, man kan nog säga föremål för en regelrätt biografi, heter Willi Münzenberg (1888–1940), tysk kommunist och pr-geni, som under mellankrigstiden byggde upp en veritabel koncern av informationsorgan, tidskrifter och bokförlag först i Berlin och efter 1933 i Paris. Han finns med på ett hörn redan där boken börjar, som ung medarbetare till Lenin, när denne beger sig på sin legendariska tågresa från Zürich till Sankt Petersburg (med väldokumenterat uppehåll i Stockholm). Han kommer att stå Lenin nära som en högt betrodd medarbetare, men relationen till Stalin är mycket svalare. Ändå dröjer det till mitten av 30-talet inte den ömsesidiga misstron kommer i öppen dager, och Münzenberg får allt svårare att finansiera sin verksamhet. Hans död på flykt från ett franskt interneringsläger kan se ut som självmord men var mer troligt iscensatt av NKVD (senare KGB). Då hade han kommit ut som öppen antistalinist, ett försonande drag hos bolsjevikernas tidigare lojale vapendragare. (Han var också en omvittnat charmig och social person, vars karisma inte lämnat ens Ingrid Carlberg helt opåverkad.)

Hur fungerade då det ”system M” som Münzenberg byggde upp. Viktigast var att personer som drogs in skulle fås att tro att de gjorde det på eget initiativ och inte var de marionetter i Kominterns händer som boktiteln anspelar på. Omtyckt var att ordna stora internationella konferenser om fred, nödhjälp till offer för krig och svält och dylikt, med slutdokument som formulerats i Moskva. Som inbjudare rekryterades välmenande (och naiva) idealister som författarna Romain Rolland och Henri Barbusse, fysikern Albert Einstein med flera. Två svenskar som stod Münzenberg nära var ”den röde bankiren” Olof Aschberg, finansiär av många verksamheter och generös värd på sina slott i Frankrike, och advokaten och statsministersonen Georg Branting, socialdemokrat på yttersta vänsterkanten, vars juridiska sakkunskap anlitades i många frågor. Viktigast kanske i den berömda kampanjen för de dödsdömda anarkisterna Sacco och Vanzetti i USA 1927, till synes en spontan internationell massrörelse men helt orkestrerad av Münzenberg och hans medhjälpare.

System M blev mycket framgångsrikt, som sagt; alltför få ställde frågan ”Vem betalar?”. Komintern upplöstes visserligen mot slutet av kriget av Stalin som en goodwillgest mot hans västallierade, men återuppstod 1947 som Kominform. I det eskalerande kalla kriget ansågs i USA att kommunisterna bäst bekämpades med sina egna medel, och så etablerades ett flertal institutioner med hemlig finansiering av CIA. En sådan (som Carlberg bara snuddar vid) var den västliga International Student Conference (ISC). Jag minns väl uppståndelsen när dess finansiering avslöjades 1967.

Uppsjön av organisationer, operationer, manifestationer kunde ha blivit tröttande, men människorna bakom görs hela tiden synliga, såsom Münzenbergs hustru Babette Gross och Arthur Koestler, som var en nära medarbetare på 30-talet. Dramatiken får sitt, främst i kapitlet om spanska inbördeskriget. Ingrid Carlberg har arbetat som en forskare men skriver som den skickliga journalist hon är. Boken är ett läsäventyr.

En värdig Augustvinnare

2024-12-04 Tony Samuelsson: Kungen av Nostratien (Wahlström & Widstrand 2024; 348 s.). Om vi börjar med titeln. ”Nostratiska” är benämningen på en synnerligen hypotetisk ”överfamilj”, bestående av de indoeuropeiska, uraliska, semitiska och afro-asiatiska språkfamiljerna plus eller minus några till beroende på forskare. De allra flesta språkforskare ställer sig avvisande, inte för att teorin nödvändigtvis är fel utan för att den är helt obevisbar. Den spelar en viss roll i boken, som led i en ingående diskussion om språkets uppkomst och väsen, i och utanför människan. Den diskussionen är ett av romanens huvudteman, vilket dock de flesta recensenter underlåtit att ta upp.

För det här är en roman som flätar ihop teman, tidsplan och metanivåer på ett mycket konstfärdigt sätt, och författaren har satt in dem i en lättläst och underhållande ram, vilket sammantaget gör Kungen av Nostratien till en värdig vinnare av Augustpriset och ger Tony Samuelsson den uppmärksamhet han länge varit värd men som fram till nu förvägrats honom.

Vi tar metanivåerna först. Den hyllade författaren Göran Frid har just lämnat in manus till sin senaste bok, ”Älskade vännen” till ”det stora förlaget” på Sveavägen när han drabbas av en stroke som gör honom nästan helt okontaktbar. Det är en roman om manlig vänskap som refereras utförligt av berättarjaget, den halvt misslyckade författaren John Forsman. Denne har nämligen fått i uppdrag av förläggaren Mattias att fylla ut de uppenbara luckor som man hittat i manuset. Läsaren får åka hiss till ytterligare en metanivå när John refererar Frids föregående roman ”Du är bara ett namn”, som handlar om en åldrande författare som konfronteras med sin egen medelmåttighet (är det kanske Göran Frids självuppgörelse?).

Huvudberättelsen skildrar Johns brottning med det ofärdiga manuset och hans tankar om vad lakunerna beror på. Har Göran Frid gjort luckorna medvetet i ett försök att beskriva ett sjukdomstillstånd; är det en ”patografi”? En inspelning av ett krampanfall kort före stroken där Frid ”talar i tungor” blir en prövosten. Den här tråden är väldigt spännande att följa och gör romanen till en riktig bladvändare, så mer ska inte refereras här.

John är väl ca 40 och har två utgivna och en refuserad roman bakom sig. Han har gett upp sin dröm om att bli den nya generationens proletärförfattare, vilket hans sambo Tilda inte riktigt accepterar. Spökskrivandet åt Göran Frid är bara ett tillfälligt inhopp. John är uppvuxen i Hökarängen med sin mamma, hårfrisörskan Anita. Hon blir god vän med (men inte älskarinna åt) den gamla generationens proletärförfattare Ivar Lo-Johansson, och John kommer under sin barn- och ungdom att umgås mycket med och lära av honom. Om dessa möten med Lo, som John kallar honom, berättar han i återkommande avsnitt genom hela boken. Tony Samuelsson är som jag förstår väl förtrogen med Ivar Los liv och författarskap, så avsnitten kan läsa som fragment av en biografi om den åldrande mästaren. Johns refuserade roman handlar om hans liv med Lo; är det utdrag ur den romanen vi serveras? Metanivå igen.

Redan Lo inpräntar hos John vikten av det rätta språket när man skriver om människor. Men tyngdpunkten i språktemat ligger i Göran Frids spekulationer i urspråket (och var det kommer ifrån), människans medfödda språkförmåga och han själv som förmedlare av detta urspråk. Frids idéer är knappast avsedda att tas på allvar, men det finns absolut seriösa tankar bakom.

För att nämna ett sista tema innehåller boken också fint ironiska scener från den litterära världen och förlagsvärlden. Trots alla teman och nivåer känns romanen aldrig splittrad utan hänger sömlöst samman. Det är en stor prestation av en författare som har något (eller mycket) att säga och som vet hur man gör det för att locka en stor läsekrets.

Essäistik på hög litterär nivå

2024-11-23 Sverker Sörlin: Snö – En historia (Volante 2024; 382 s.). Djupa kunskaper om och en stor kärlek till ämnet är grunden till god essäistik. En tillsats av associationsrikedom och tankeflykt och en nypa självbiografi jämte stilistisk förmåga förhöjer kvaliteten. Alla dessa krav uppfylls med råge av Sverker Sörlin i denna bok, som jag anbefaller å det varmaste.

Idéhistorikern samsas med vinter-, snö- och skidentusiasten från Åsele. Ansatsen är den bredast tänkbara, i alla dimensioner. Snön som sådan beskrivs från snöstjärnor till glaciärer och istider; forskningshistoria medföljer. Snöns idéhistoria får vi följa från antiken till våra dagar. Den har prisats av nationalistiskt sinnade som Olof Rudbeck och Linné i Sverige, och Hitlers favoritfilmare Leni Riefensthal använde gärna alper och snö som heroiska symboler. Snön i konsten, från Bruegel till norrmannen Harald Sohlbergs ”Vinternatt i Rondane” och Gustaf Fjæstad får sitt. Snön i litteraturen exemplifieras främst med ett kapitel ägnat Thomas Manns Bergtagen (som utspelar sig före första världskriget, inte, som Sörlin refererar boken, under det). Snöns ekonomiska betydelse i ett vägfattigt land som Sverige understryks: transporter ägde rum främst vintertid. Det ökande militära intresset för vinterkrigföring och Arktis framhålls. Och skidsporten förstås; Sörlin var själv en framstående skidåkare en gång. Roligt är att läsa om konkurrensen mellan de norska och de alpina ”skolorna” om teknik och tävling i utförsåkning. De alpina får sägas ha segrat, men det norska lever kvar i det internationella ordet ”slalom”. Ovanstående exemplifiering är ingalunda uttömmande.

Som i ett musikaliskt rondo återkomma några teman med jämna mellanrum. Ett är det självbiografiska: minnesbilder från framför allt barndomen, som visar hur kärleken till snön, vintern och vinterlandskapet tog form. Det didaktiska och det personliga stoffet är så väl balanserade att de snarast förhöjer varandra. Ett annat återkommande tema, eller kanske snarare en underliggande bordunton, är klimatförändringarna och sorgen över de smältande glaciärerna och de allt snöfriare vintrarna. Här anknyter Sörlin fint till sin tidigare bok Antropocen.

Ännu fler sidor av Alf H

2024-11-25 Alf Henrikson: Versificator in Englidsh & auf Deutsch (tolkningar till engelska av Martin Allwood, till tyska av Alexander Schlayer; urval och kommentarer Catharina Grünbaum med översättning till engelska av Linda Schenk, till tyska av Aimée Delblanc, Alf Henrikson-sällskapet 2024; 104 s.). Jag undrar om något litterärt sällskap är skickligare på att påminna om och återpublicera sin författare än Alf Henrikson-sällskapet. Förtjänsten ska i hög grad tillskrivas redaktören Catharina Grünbaum, som efter den stora biografin Vägen genom H (2021) och urvalet Alf Henrikson på prosa (2023) lyckliggör oss med denna lilla volym. Här finns verser som Henrikson skrev direkt på engelska under en vistelse i England 1949 men också översättningar till engelska av hans vän, den brittisk-svenske mångsysslaren Martin Allwood och till tyska av en till Sverige efter kriget inflyttad tysk, Alexander Schlayer. Urvalet domineras av de typiska underfundiga reflexionerna över tillståndet i tiden och tidens gång, årstidernas växlingar, förundran över naturen. Men här finns också en scen ur en – aldrig uppförd – vikingaopera, en ekvilibristisk språkövning utformad som en saga om Toffelmakaren och Våffelbakaren – på engelska the Tiemaker and the Piebaker; på tyska der Kartoffelmischer und der Pantoffelwischer – kanske boken höjdpunkt. Som coda en kantat på latin, ”Collaudamus”, skriven till Nobelprisets 90-årsjubileum och tonsatt av Daniel Börtz.

Det känns inte meningsfullt att i vanlig mening recensera de här texterna, så bara några reflexioner. Hur skickligt Alf Henrikson än hanterar det engelska språket får hans verser på det inte samma lyster som på hans modersmål, och poängerna blir lite tamare. Översättarna har lyckats bra. För att behålla rim och meter måste de ta sig vissa friheter, men den Henriksonska andan kvarstår intakt. Sen kan man undra hur engelska och tyska läsare utan tidigare kännedom om Alf Henrikson uppfattar hans konst. Britter kan kanske se ett släktskap med nonsensdiktare. Den tyske översättaren ska ha varit förtrogen med Heine och Morgenstern, och åtminstone den senare är väl Henrikson befryndad med.

Om du har kommit så här långt är väl du, kära läsare, nyfiken på ett smakprov. Först Alf H:s egenhändiga engelska:

On solemnly celebrating a new year

Under the starry heaven, cold and clear,
quivering bells saluted the new-born year.
Solemn we stood with promise and silent prediction,
quite unmindful that years are human fiction.

I tolkning av Martin Allwood:

The fate of a singer
What a fiasco and failure one’s life can be!
Mistaken and silly and scrappy.
I wanted to write a tragedy,
but I always felt much too happy.

(Sångarlott
Vad besviket och misslyckat livet kan bli
och vad plåga det kommer åstad!
Jag hade tänkt dikta en stor tragedi
men jag kände mig alltid för glad.)

Och av Alexander Schlayer:

Wir Folkungen
König Waldemar war ein Frauenheld.
Unzählige Kinder setzte er in die Welt.
Du kannst seine Unmoral tadeln wenn’s dir beliebt!
Aber vielleicht ist er Schuld daran, daß es dich gibt.

(Vi folkungar
Konung Valdemar var en fruntimmerskarl,
till ett obekant antal små barn blev han far.
Klandra gärna hans dåliga liv om du vill!
Han kanske rår för att du själv finns till.)

Roman som sänks av sitt språk

2024-11-10 Karolina Ramqvist: Den första boken (Albert Bonniers Förlag 2024; 280 s.). Att en roman ständigt växlar mellan olika tidsplan har jag inget problem med, låt vara att det stundom är svårt att veta vilket plan man är på, då spelplatsen, en by på Jamaica, och de medverkande, en ung kvinna och hennes jamaikanske älskare, är desamma boken igenom. Sara Stridsberg har skapat mästerverk med den tekniken. Att romanen handlar om en medelålders kvinna som ser tillbaka på sina ungdomsår då hon slets mellan två världar och männen i dem går också att göra stor konst av; tänk t.ex. på Agneta Pleijel. Klarsynta skildringar av hur rasism och koloniala attityder kan infektera förhållanden finns också i framstående litteratur (Duras Älskaren). Varför är jag då så besviken på och missnöjd med detta Augustprisnominerade verk?

Svar: det är det för mig närmast outhärdliga språket. Sidlånga stycken och halvsideslånga meningar med huvudsats på huvudsats, återkommande ord och fraser, en överdriven användning av pluskvamperfekt i återgivning av sådant som hänt tidigare. nästan ingen dialog, monotont berättande utan gestaltning. Ett exempel:

”Där satt redan en gammal man med hår i långa, grå lockar, det var han som kört taxin hon kommit med två dagar tidigare, han hade höjt sin hand och nickat åt henne och hon hade satt sig en bit från honom och rökt cigaretten och känt basgången darra under sig och tänkt att det var skönt att sitta så på tryggt avstånd från alla andra och titta i smyg på dem som dansade, men efter bara en kort stund hade ett gäng killar kommit och satt sig runt henne och hon hade fått säga åt sig själv att det inte var något fel med det, att detta var deras ställe och om hon gått dit så fick hon väl finna sig i att sitta så mitt bland dem.”

På plussidan ska jag lägga människo- och miljöskildringarna från Jamaica i början av 2000-talet, som har både doft och färg.

Jag är amatör som recensent men tycker väl att jag hållit på med detta så pass länge att jag förvärvat god erfarenhet av många olika sorters litteratur, skön sådan och sakprosa. Jag är själv förvånad att jag ser så annorlunda på denna roman än praktiskt taget alla professionella kritiker. Det finns kanske en förklaring, men jag vet inte vilken.