Austers sista, sorgligt nog

2024-06-13 Paul Auster: Baumgartner (2023; svensk övers. Anna-Stina Johnson, Albert Bonniers Förlag 2024; 200 s.). Jag har gått miste om mycket när jag inte tidigare läst något av den nyligen bortgångne Paul Auster. Det står klart när jag nu läst Baumgartner, hans sista roman. För det är en suveränt berättad historia, återhållen i tonen men full av starka känslor som går rätt in i läsaren. På så vis, och i huvudpersonen, en åldrande akademiker, påminner Baumgartner om John Williams Stoner, som väckte sådan förtjusning när den nyutgavs för några år sedan. Baumgartner är dock en öppnare, socialt mer välfungerande person än särlingen Stoner. Romanen är skriven i tredje person, men alla ”Baumgartner” och ”han” kunde lika gärna bytas mot ”jag”, så stark känns författarens identifikation med sin romanfigur (men det är absolut inte fråga om autofiktion).

I berättelsens nutid, 2018, har det gått tio år sedan hans älskade hustru Anna omkom, sönderslagen av en monstervåg under en simtur som Baumgartner förgäves avrått henne från. Den sjuttioårige filosofiprofessorn sitter i sitt hus i Princeton och skriver på sitt senaste verk. I pauser från arbetet tänker han tillbaka på sitt och Annas liv, som i boken blir till återblickar på både dem själva och deras familjers historia ända tillbaka till det Östeuropa som de judiska förfäderna lämnat i 1900-talets början. Några gånger plockar han fram texter av både honom själv och Anna, som återges i boken, en sorts metalitteratur som jag är mycket förtjust i. Klarast lyser dock Seymour (Sy) Baumgartners och Anna Blumes kärlekssaga (det finns inget bättre ord), där hinder och svårigheter övervinns med bådas målmedvetenhet och viljestyrka. I nutidsplanet händer annars inte mycket; det mest spännande är att Baumgartner försiktigt närmar sig en annan kvinna. Mot slutet inträffar något som ser ut att kunna knuffa hans liv i en ny riktning, men hur det går får vi inte veta.

Jag känner inte till översättaren Anna-Stina Johnson, men jag tycker hon har gjort ett bra jobb: svenskan flyter på utan störande inslag av ”översättningska”. Vi läsare är henne och förlaget tack skyldiga för att vi så snabbt kunnat ta del av denna lysande roman.

Ska du flytta – läs det här först

2024-06-09 Dag Sebastian Ahlander: Den sista flytten (Historiska Media 2024; 160 s.). Dag S. Ahlander – min vän sedan skoltiden – har en beundransvärd dubbel karriär som diplomat och författare. Hans Mannerheimbiografi blev en stor framgång, men hans bästa verk i mitt tycke är Sverige vid avgrunden 1808–1814 (2019) om den anmärkningsvärt snabba återhämtning Sverige gjorde efter kriget 1809, som Ahlander helt tillskriver marskalk Bernadotte, senare kung Karl XIV Johan. Den nya boken tillhör en annan genre som Dag publicerat sig i: små böcker som vänder sig till jämnåriga pensionärer, där han delar med sig av personliga erfarenheter och ger råd om sådant som vi gamlingar kan dra nytta av. Den mest kända är väl Handbok för glada gubbar (2012).

Den här gången handlar det om att flytta: från en tvåvåningsvilla till en hälften så stor lägenhet. Dag och hans fru är förtjusta över lägenheten och köpet går smärtfritt, men sedan börjar ”golgatavandringen”, som Dag uttrycker det. Att reducera bohag och bibliotek till hälften, att göra sig av med det mesta som samlats på vind och i källare under 40 år – det tar nästan knäcken på Dag, medan hans jämnåriga hustru är av segare virke. Fysiskt slit, beslutsångest, osämja mellan makarna: det är ett helvete. Stämningen växlar mellan hopp (sällan) och förtvivlan (ofta), men flytten blir trots allt av på utsatt dag. Och nu, två år senare, är de väl etablerade i sin nya lägenhet och sin omgivning (bara någon kilometer från den gamla villan).

Boken är välskriven: personligt känslosam, konkret, detaljrik och drastiskt humoristisk. Den är ett nöje att läsa, och jag har gjort det med speciellt intresse, därför att min hustru och jag står i begrepp att göra nära nog detsamma som familjen Ahlander. Sista flytten innehåller få direkta råd, men genom att ha läst den kommer jag att vara bättre förberedd när det ska till.

Från göticism till poststrukturalism

2024-06-06 Tore Frängsmyr: Svensk idéhistoria. Bildning och vetenskap under tusen år, del II 1809–2000 (Natur och Kultur 2000; 422 s.). Del I av detta verk har jag skrivit om tidigare: https://minlasning.blog/2023/09/02/larorikt-om-lardomshistoria/ . Mina övergripande omdömen står sig, så detta får bli en kortare ajourföring. Liksom i förra delen indelar Frängsmyr den behandlade tiden i ett antal epoker, här fyra. Men eftersom de spänner över en mycket kortare tidrymd, 200 år mot 800 i förra delen, är perioderna här mycket kortare, i genomsnitt ca 40 år. Bokens omfång är ungefär detsamma som förra delens, vilket har inneburit en framställning mer på detaljnivå, även om översikter över tidsanda och idéströmningar också får ta plats. Avdelningarna om 1800-talet: ”Romantik och liberalism” och ”Utvecklingstrons epok” följer ungefär samma mönster som i del I. Inte heller i denna del döljer Frängsmyr sina sym- och antipatier. Han gillar empiri, för att inte säga positivism, 80-talsradikalism och kvinnorörelse. Den som blir mest positivt bedömd i hela den här delen är nog kemisten Berzelius. Frängsmyr ogillar framför allt det som han med en gemensam term betecknar som idealism, vare sig det är inom filosofi (Boström), konstarterna (romantiken, göticismen) eller naturvetenskapen (Israel Hwasser). Han har inte ett gott ord till övers för rasbiologi och rashygien. När han kommer in på 1900-talet får han successivt allt svårare att se med historikerns blick; det blir många namn men mindre av syntes. Sista avdelningen, om efterkrigstiden, kallar Frängsmyr själv för en essä, och texten spretar åt lite olika håll utan att läsaren får något riktigt grepp om helheten. Det ämne som han ägnar sig mest åt är utbildningsexplosionen, dess utgångspunkter i politiska diskussioner och beslut och dess implementering på skolor och universitet. Intressant läsning i och för sig, men kanske lite utanför bokens ämne.

Hela verket kan sammanfattas som en värdefull grundkurs i idé- och lärdomshistoria, lika lämpad för självstudier som för den akademiska grundutbildningen i ämnet.

Elände i höglitterär dräkt

2024-05-22 Birgitta Trotzig: Sveket (1966; e-bok Modernista 2016; 134 s. i tryckt utgåva). Jag kände mig utmanad av min vän Eva Ström i hennes senaste litteraturkrönika i Kristianstadsbladet att läsa något av Birgitta Trotzig, vilket jag inte gjort tidigare. Jag hade helst valt Dykungens dotter, men den fanns inte som e-bok, så det fick bli denna lite äldre kortroman. Ska jag vara glad att jag läst den? Jag vet inte, för den är nog bland det absolut tyngsta jag läst, ett koncentrat av fysisk och psykisk misär. Någon gång tänds en ljusglimt – som snabbt slocknar igen. Kanske skymtar en försoning på de sista sidorna.

Att redogöra för handlingen känns inte meningsfullt. Platsen är landsbygden utanför Kristianstad, tiden är 1910–1940-tal. Genomgående huvudperson är Tobit: kärlekslöst uppfostrad är han själv oförmögen att ge kärlek. I stället sviker han dem som står honom närmast, med tragiska följder. Kontaktlösheten är total; ingen kan sätta ord på det som den kanske vill uttrycka. Texten innehåller heller ingen dialog, utom en enda replik. Den inre misären återspeglas i den yttre: osnygghet, smuts. Ett återkommande ord, både konkret och bildligt, är ”dy”.

Framställningen har något av saga över sig, med inspiration även från Bibeln. Språket är inte direkt poetiskt men använder poetiska grepp, som viss uppluckring av syntaxen. Ett par gånger kom jag att tänka på Gunnar Björling. Tid och rum tycks först obestämda, men så sätter Trotzig in ett årtal eller ett ortnamn och återför läsaren till verkligheten. Det är litteratur på hög nivå, inte tu tal om det, men det kompakta eländet gör den tungläst och har hos åtminstone mig skapat en obehagskänsla som jag inte blir riktigt kvitt.

Ett orättfärdigt system: dess uppgång och fall

2024-05-17 Andreas Karlsson: Apartheid (i serien Världens dramatiska historia, Historiska Media 2023; 181 s.). Andreas Karlsson är journalist, delvis bosatt i Kapstaden och med Sydafrikas historia som sitt specialområde. En utmärkt bok med just denna titel har han gett ut tidigare; jag har skrivit om den (https://minlasning.blog/2021/03/09/nyttig-historielektion/). I den här boken, i Historiska Medias serie med kortare, mer koncentrerade berättelser, fokuserar han på en företeelse, men den mest grundläggande, i Sydafrikas historia: apartheid.

Framställningen är kronologisk. Karlsson börjar med de vågor av kolonisation och immigration och de våldsamma konflikter som ledde fram till etableringen av de olika folkgrupperna och deras relationer sinsemellan. Den svarta befolkningen hade alltid behandlats illa, och ett tidigt dråpslag blev upprättandet över deras huvuden av Sydafrikanska unionen 1910, sedan motståndarna i boerkriget, afrikander (boer) och britter, överraskande snabbt försonats. Rasåtskillnaden fastställdes redan 1913 med Natives Land Act och skärptes 1923 med Natives Urban Areas Act, som hårt och diskriminerande avgjorde var svarta fick bosätta sig. Termen apartheid ’åtskillnad’ myntades av afrikandernationalisten J.B.M. Herzog, men det något mer moderata South African Party under den legendariske generalen Jan Smuts dominerade länge politiken, och först med Nationalistpartiets makttillträde 1948 kunde man börja genomföra fullständig rasåtskillnad. Karlsson understryker att inte bara skärptes apartheid undan för undan, utan hela det demokratiska systemet monterades gradvis ner, så att Sydafrika på 1980-talet var en renodlad polisstat. Men priset för att upprätthålla systemet började bli för högt. Och dess absurda sidor blev alltmer uppenbara, framför allt knappologin kring de olika grupptillhörigheterna, där särskilt kategorin ”färgade” och dess undergrupper visade sig vara en svårrubbad stötesten.

Mer eller mindre organiserat svart motstånd hade funnits genom Sydafrikas hela historia, men ANC (African National Congress) blev snabbt den ledande, om än ej obestridda, organisationen. När hela ledarskiktet infångades åren runt 1960 var det ett hårt slag för antiapartheidrörelsen. Inom den vita befolkningen fanns med få undantag inget stort motstånd mot apartheid. Det som fanns kom främst från det med ANC lierade Kommunistpartiet och från enstaka liberaler som Helen Suzman, länge ensam apartheidmotståndare i parlamentet. Tyvärr väljer Karlsson, liksom i sin förra bok, att inte ta upp det motstånd som fanns inom den vita kulturen. Ledande författare som Nadine Gordimer och André Brink är inte ens nämnda.

Vid mitten av 1980-talet insåg det internationellt alltmer isolerade landets president Botha att systemet nått vägs ände. Men det var ett brev från fången sedan 28 år Nelson Mandela som satte stenen i rullning. I brevet fanns inget spår av bitterhet eller hämndbegär; var det möjligt att en fredlig övergång till ett demokratiskt styrelseskick (och inte svart diktatur) var möjlig? Svaret vet vi.

Bokens värde förhöjs av de gedigna personteckningarna. Särskilt uppskattade jag minibiografierna över britternas favoritboer Jan Smuts och över Nelson Mandela. Men det är bara ett extra plus vid läsningen av denna gedigna och välskrivna bok.

Döden kommer till Falkenberg

2024-05-15 Carl Johan Vallgren: Din tid kommer (Albert Bonniers Förlag 2024; 345 s.). Carl Johan Vallgren är en mångsidig och rätt oförutsägbar författare. Nu har han skrivit sin första (såvitt jag vet) kriminalroman, och resultatet har blivit riktigt bra. Det vågar jag tycka trots att jag läser väldigt lite kriminalromaner.

Handlingen utspelar sig år 1993 i Falkenberg och i skogarna och på landsbygden mot och ibland över gränsen till Småland. En ung kvinna hittas mördad, naken, utmärglad och med rakat huvud. Kommissarie Roger Björling, i övre medelåldern och nybliven, djupt sörjande änkling leder utredningen. Till sin hjälp får han en utredare från Riksmordkommissionen, Johanna, med ett förflutet i staden, men utredningen kommer ingen vart. Björlings dotter, den sjuttonåriga Malin, ger sig olovandes ut på en kanot- och tältweekend med sin pojkvän Mattias, vilket är upptakten till bokens dramatiska huvudhandling. Den sörjande Björling drabbas nu också av ångest över Malins ovissa öde, vilket bryter ner honom helt, och han blir sjukskriven under några höstmånader. Det blir en mycket fin skildring av Björlings självterapi i en sportstuga i skogen tillsammans med den lånade hunden Elsie. Vallgren är en god psykolog och uppenbarligen hundkännare. Psykologiskt trovärdigt är också porträttet av Johanna, märkt av en svår uppväxt med en alkoholiserad och asocial mor och ruelse över sin underlåtenhet att ta hand om sin lillasyster när hon själv lyckats frigöra sig från modern.

Men i centrum av kriminalhistorien och romanens dramatik står Malin och det hon råkar ut för. Ska den döda flickans öde också bli hennes? Jag ska inte avslöja mer, bara att läsningen är gastkramande ända fram till upplösningen.

Boken innehåller en del detaljerade våldsskildringar om än inte av det värsta slaget. Som den är upplagd tror jag det hade varit svårt att undvara dem. Mördarens motiv förbliv dunkelt, och jag hade önskat mig mer av samspel mellan Björling och Johanna. Men sammanfattningsvis en riktigt bra roman både för deckarälskare och oss andra.

Historia runt ett hav

2024-05-11 Neal Ascherson: Svarta havet (1995; svensk övers. Lars G. Larsson, Ordfront 1997; 300 s.). Liksom Claudio Magris Donau var detta en bok som införskaffades när den kom ut men som förblivit oläst för min del. Donau läste jag äntligen för tre år sedan (https://minlasning.blog/2021/07/16/den-gamla-floden-flyter-vidare/), och när man följt Donau fram till utflödet i Svarta havet är det ju rimligt att läsa ett liknande verk om just detta.

Böckerna påminner onekligen den del om varandra i sin ämnesbredd och intellektuella spänst (och att de saknar illustrationer), men olikheterna är större. Det bottnar nog främst i författarnas olika bakgrund: Magris kontinentaleuropeisk akademiker, Ascherson brittisk journalist. Ascherson är mer lättläst men samtidigt rörigare; Magris följer en tydligare plan. En viktig skillnad är att Ascherson uppehåller sig mer vid det historiska, framför allt de antika samhällena runt Svarta havet, medan Magris betonar kulturen.

Jag tog fram boken delvis för att se om den hade någon relevans för de senaste årens historia och konflikter i området: Ukraina, Kaukasien, Turkiet, men fann att utvecklingen gått så fort och åt så oväntade håll att det jämförelsevis lilla som Ascherson skriver om de från Sovjetoket nyligen befriade länderna blivit i stort sett obsolet. Den stora behållningen är skildringen av historien, från äldsta tider, över de antika rikenas storhetstider, deras nergång och Tsarrysslands expansion söderut till Svarta havets stränder. Man bibringas bland annat mycken kunskap om de i dag så aktuella områdena Krim och Georgien. Men det är de antika rikena som ligger författarens hjärta närmast och som han med flitigt citerande och gillande av ”historieskrivningen fader” Herodotos uppehåller sig längst och oftast återkommer till. Och av dessa är det två folk som sticker ut: skyter och sarmater. Berättelsen om hur deras områden på Svarta havets nordkust befolkades från skilda håll under långa tider, hur de styrdes, oftast fredligt, av olika grupper, hur de blomstrade och vissnade, är fascinerande. Särskilt sarmaterna, om vilka jag visste praktiskt taget ingenting (och som behandlas mycket förstrött i Nationalencyklopedin), vilka genom smidighet och anpassning under olika politiska konjunkturer kunde bibehålla sin kulturella egenart. De var ett indoiranskt folk, språkligt närmast släkt med osseterna, men de kom i slaviska länder att uppfattas som ett slags urslaver, särskilt av den polska adeln, som uppfattade sig som sarmaternas ättlingar. Den sortens kuriosa tilltalar kanske särskilt brittiska historieskrivare, men även jag är förtjust.

Sammanfattningsvis en bok som nog passerat sitt bäst-före-datum men till stora bevarat arom och smak.

En chilensk tragedi

2024-05-03 Alía Trabucco Zerán: Rent hus (2022; svensk övers. Hanna Nordenhök, Wahlström & Widstrand 2023; 228 s.). En liten flicka har dött. En kvinna sitter häktad som på något sätt ansvarig för flickans död. Texten vi läser är kvinnans – muntliga – berättelse om vad som ledde fram till dödsfallet. Hennes åhörare, verkliga eller kanske inbillade, är osynliga för henne, bakom en spegelvägg, och stumma boken igenom.

Kvinnan är den 40-åriga Estela, uppvuxen under mycket små omständigheter i en by i sydligaste Chile. För att bidra till uppehället för sin gamla mor tar hon arbete som hembiträde i en välbärgad familj – mannen läkare, frun advokat – i Santiago samtidigt som parets dotter föds. Estela blir därigenom även flickans nana. Familjen är tämligen dysfunktionell och flickan (som heter Julia men sällan kallas annat än ”flickan”) ett problembarn som gråter och skriker och matvägrar, samtidigt som hon är intelligent och iakttagande. Med tiden uppstår ett intrikat spel om positioner mellan dessa fyra. Från Estelas utgångspunkt är det ett klaustrofobiskt kammarspel där hon inte sällan upplever sig utanför verkligheten. Hon behandlas inte illa men snarare som ett inventarium än som en människa. Hon tillgriper några olika skyddsstrategier. Den viktigaste är den mentala kontakten med modern, vars råd och livsvisdomar hon ofta citerar. Hon ägnar sig åt smärre sabotage, som herrskapet genomskådar men i stort sett låter vara. Och hon tar sig i hemlighet an en gatuhund, en hemlighet som hon dock tvingas inviga flickan i.

Estela grubblar i sin berättelse mycket över orsaker och verkningar, men händelseförloppet tycks lika ödesbestämt som i en grekisk tragedi. Att flickan dör vet vi från första sidan; spänningen ligger i det händelseförlopp som leder till katastrofen.

Det här är den 40-åriga författarens andra roman och den första som översatts till svenska. Förutom att vara en enormt skicklig och gripande gestaltning av en person, Estela, är bokens kanske största styrka skildringen av ett obönhörligt klassamhälle, där de större strukturerna i det chilenska samhället reflekteras i miniatyr i det instängda hemmet. Det här är en oerhört bra roman med intrig, person- och miljöskildring av högsta klass. Därtill med en smått kuslig grundstämning som förtätas i intensiv spänning mot slutet. Så bra att översättningen anförtrotts åt Hanna Nordenhök, väl vår främsta översättare från spanska för närvarande.

Foto- och litteraturhistoria i ett

2024-04-28 Kerstin Dahlbäck: Bakom och framför kameran. Hjalmar och Stina Bergmans fotografier (Carlssons 2024; 163 s.). Det äkta paret Bergman hade knappast någon varaktig bostad förutom sommarvistet på Segelholmen utanför Dalarö i Stockholms skärgård. I stället reste de runt i Europa, särskilt Italien, och gjorde även en – misslyckad – sejour i Hollywood. År 1910 fick Stina en kamera av Hjalmar i födelsedagspresent, och därmed påbörjades en rik men ojämn bilddokumentation av parets tillvaro. Ett stort antal fotografier förvaras i Hjalmar Bergman-arkivet vid Stockholms universitetsbibliotek. Nu har Sveriges främsta Bergmanforskare, professor emerita Kerstin Dahlbäck (tidigare bl.a. utgivare av det väldiga verket Hjalmar Bergman. Brev) gjort ett urval av fotografierna, kommenterat dem och skrivit inledning och sammanbindande texter, samlade i en av Simon Molin (omslag) och Charlotta Kåks Röshammar (inlaga) snyggt formgiven liten volym i liggande format. För helhetens skull är paret Bergmans egna bilder kompletterade med andra fotografier, främst förstår från tiden före kamerainköpet 1910.

Konstnärligt och tekniskt är fotona knappast några mästerverk, men de blir intressanta genom att Kerstin Dahlbäck konsekvent förbinder dem med parets liv genom hänvisningar främst till Hjalmars brev och annotationer i hans almanackor. Mer sällan, men då desto mer pregnant hänvisar hon till textställen i Bergmans romaner. På så sätt bildar fotona och texten en fragmentarisk biografi av intresse även utanför kretsen av redan Bergmanfrälsta.

Dahlbäck dröjer lite längre vid några viktigare anhalter i Hjalmars liv. Det är de första åren med kameran i Rom, det är förbindelsen (hur den nu var beskaffad) med den tyske ynglingen Werner Fütterer, det är den misslyckade Amerikasejouren och det är somrarna på Segelholmen. I ett avslutande kapitel presenteras Hjalmars familjebakgrund och uppväxt i Örebro med i i huvudsak ateljébilder och myllrande gruppfoton från familjetillställningar. Kerstin Dahlbäck binder ihop det snyggt på slutet: ”Efter många turer gick [ett planerat husköp i Lindesberg] i slutändan inte igenom. Istället hyrde Bergmans huset på ett år. Och därefter – flyttade de till Rom! Där köpte de en kamera.”

Boken är ett måste för Bergmanbeundrare och bör vara av intresse för fotohistoriskt intresserade. De senare måste dock med rätta fråga: vad var det för kamera Stina fick? Och var det samma kamera de fotograferade med under alla år? Om detta finns icke ett ord i boken.

Roligt – men för mycket

2024-04-25 Agri Ismaïl: Hyper (Albert Bonniers Förlag 2024; 429 s.). Agri Ismaïl, född 1981, är en kurdisk-svensk jurist och numera också författare. Denna debutroman har han skrivit på både svenska och engelska, och den ges ut samtidigt i Sverige och Storbritannien. Hans kurdiska bakgrund och hans erfarenhet av att arbeta som finansanalytiker i London och affärsjurist i Dubai har varit viktiga för hans berättelse, men han har i intervjuer betonat att det inte är någon nyckelroman.

Romanen är komponerad med många tidshopp och återblickar, men en tidslinje ser ut ungefär så här: Rafiq och hans hustru Xezal är kurder. Rafiq är läkare och från en förmögen familj, men hans kommunistiska aktivism deklasserar honom och familjen, som fått fly till Teheran, till Bagdad och till sist till en förort till London. De har tre barn. Sonen Mohammed, ”M”, får arbete på en investmentbank i London, dottern Siver gifter sig med en rik irakier och flyttar med honom till Bagdad. Yngste sonen Laika (uppkallad efter rymdhunden) är en enstöring som blir skicklig på datorer, gör några ekonomiska klipp och flyttar till New York, där han försöker skapa algoritmer som ska tjäna pengar åt honom på börsen. Bokens tre huvuddelar ägnas de tre barnens respektive historia, medan familjehistorien kommer fram i återblickar.

Texten väller fram som en vårflod som drar med sig allt i sin väg, utan några kill-your-darlings-barriärer. Men liksom vårfloden är den yster och ofta riktigt rolig, särskilt i Mohammed-delen, där skildringen av arbete och liv i Londons City ligger på hög satirisk nivå. Ysterheten avtar efter hand. Sivers liv som, så småningom, ensamstående mamma i den artificiella lyxstaden Dubai är inte mycket att skratta åt. Och Laikas tillvaro i New York är mest bara elände, fast han inte verkar begripa det själv. Modern Xezal, tidigt änka, är en sorglig figur, som tillbaka i Slemani i Kurdistan klagar på allt och alla och bombarderar sina barn med skuldbeläggande mejl och sms. Romanens slutår är 2011. Hur det går för de fyra i familjen får vi inte veta.

Jag brukar uppskatta intrikata romankompositioner, och för att vara en romandebut får väl den här sägas vara mer än man kan förvänta sig. Det ohämmade ordflödet för dock med sig dels att boken är onödigt lång (vissa avsnitt är rätt sega), dels, och värre, att berättandet sker på bekostnad av gestaltandet. Alla personerna beskrivs utifrån, de förblir romanfigurer, inte människor av kött och blod. Det är synd.