Pennskaften i verkligheten

2026-01-18 Fatima Bremmer: Ligan. Klarakvarterens blodsystrar eller ”En märklig explosion av kvinnlig intelligens” (Forum 2025; 395 s.). Det är verkligen ”en märklig explosion” inte bara av kvinnlig intelligens utan också av ambition och arbetskapacitet de här åren runt 1910, när kvinnliga journalister började bli i allt högre grad synliga i spalterna (fast de ofta dolde sig bakom manliga signaturer). De hade det inte lätt, sågs över axeln, sattes på de lägst ansedda arbetsuppgifterna, som att översätta nyhetsnotiser från utländsk press. Men deras egen viljestyrka, kombinerad med framsynthet och affärsnäsa hos somliga redaktionschefer, som Gustaf Tengwall och Ewald Stomberg i Svenska Dagbladet och Anton Karlgren i Dagens Nyheter, gjorde ändå genombrottsperioden förvånansvärt kort: kring 1920 tycks kvinnliga reportrar vara ett helt accepterat inslag i dagspressen.

Detta är nu inte en bok om alla kvinnliga journalistpionjärer, ”pennskaften”. En storhet som den samtidigt verksamma Else Kleen är inte nämnd ens i förbigående. Framställningen kretsar helt kring den tätt sammanhållna kamratkrets som kallade sig ”Ligan”. De kunde arbeta för konkurrerande tidningar, men ligan uppstod och levde kvar i en anda av solidaritet och systerskap, faktiskt under medlemmarnas hela yrkesliv, som i flera fall blev långt, i något tragiskt kort.

Jag har imiterat författaren genom att i det längsta hålla inne med viktiga nya fakta, ett irriterande stildrag för en otålig läsare. Men nu är det dags: vilka var Ligans medlemmar? De var påfallande jämnåriga, födda i början av 1880-talet eller i ett par fall några år tidigare. Undantag är den sist tillkomna, Ester Blenda Nordström, som var född 1891.

Sedda med eftervärldens ögon finns en som är verkligt stor och berömd men kanske inte främst som journalist: Elin Wägner. Ester Blenda Nordström har ju Fatima Bremmer själv gett ny ryktbarhet genom sin prisade biografi Ett jävla solsken. För oss äldre torde Ellen Rydelius vara väl ihågkommen som författare till den epokgörande guidebokenRom på 8 dagar och kanske också som översättare av klassisk rysk litteratur. Célie Brunius är måhända bättre känd som chefredaktör i den periodiska pressen under många år: Bonniers Veckotidning och Bonniers Månadstidning. Elin Brandells namn är väl bekant främst för dem som intresserar sig för presshistoria; hon hade en lång karriär i olika positioner på Dagens Nyheter. Gerda Marcus borde vara mycket mer känd än hon är. Hon skapade det moderna socialreportaget (där Wendela Hebbe hade varit pionjär i Aftonbladet redan kring 1850) och uträttade senare ett outtröttligt och framgångsrikt arbete för krigsdrabbade och flyktingar efter första världskriget och före och under det andra. Själv judinna ska hon minnas för de omkring 500 ensamkommande judiska barn hon lyckades få till Sverige före krigsutbrottet. Agnes Byström gifte sig med den framstående juristen Arthur Lindhagen. Hon gjorde en ovärderlig insats som Ligans självutnämnda arkivarie, och hennes samlingar har varit en viktig källa för Bremmer. Vera von Kraemer, Hjalmar Brantings styvdotter, spelar en rätt undanskymd roll i boken.Ellen Landquist dog ung, och om Elisabeth Krey är dokumenten lika tystlåtna som hon själv lär ha varit i livet.

Det var inget lätt liv de hade. I boken finns mycket sjukdom, olycklig kärlek, depressioner, penningbrist, men hur eländigt det än kunde vara tänkte man alltid på varandra, stöttade, tröstade, uppmuntrade, kom ihåg bemärkelsedagar och gav presenter. Brev skickades mellan vännerna runtom i världen. Sammanhållningen, ibland utsatt för påfrestningar, är upplyftande att bevittna.

Fatima Bremmer varvar yrkeskarriär och privatliv, inte minst ofta komplicerat kärleksliv, med en avväpnande berättarglädje. Hon fyller nog i själv här och där, men framställningen bygger på mycket grundlig källforskning, som redovisas både i texten och i den omfattande källförteckningen. Boken är rätt slarvigt korrekturläst, och det finns smärre sakfel , men det är bisaker. Den här boken pryder sin plats i hyllan för svensk kvinnohistoria.

Ett liv med böcker

2025-05-05 Therese Eriksson: En värld av böcker. Eva Bonniers förläggarliv (Albert Bonniers Förlag 2025; 222 s.). Först transparens, som det heter: Eva Bonnier är min syssling, som jag har känt hela livet, och en god vän. Vi har dessutom samarbetat litterärt, under elva år, i prisnämnden för stipendiefonden Albert Bonniers 100-årsminne. Det har förstås färgat min läsning.

Boken är ingen biografi eller spökskriven memoar, heller ingen renodlad intervjubok. Jag ser den snarast som ett journalistiskt reportage i bokformat, till arten ganska likt det tidningsreportage som Björn af Kleen gjorde om och med Eva i Dagens Nyheters lördagsmagasin den 3 maj. Texten bygger på samtal med Eva men också med många andra namngivna personer i Evas närhet: den ständiga vapendragerskan och vännen Sara Nyström, förläggarkollegan Jonas Modig, författarna Kerstin Ekman och Ellen Matsson, Förläggareföreningens vd under Evas tid som ordförande (och även före och efter) Kristina Ahlinder och några till, ett överskådligt antal. De citeras rikligt i direkt anföring. Trots den stora åldersskillnaden mellan objekt och intervjuare, 36 år, tycks samarbetet ha varit förtroendefullt, och resultatet har blivit ett i grunden välvilligt men nyanserat porträtt, och en personhistoria med lång räckvidd. Därtill välskrivet och lättläst.

Den röda tråden är Evas kamp för erkännande som bokförläggare. Först att över huvud taget få komma in i branschen, trots motstånd från den patriarkala Bonnierfamiljen inklusive fadern Gerard, och, när hon väl var inne få pröva på misstro och kritik. Men trägen vinner, och så småningom var Eva inte bara accepterad utan uppskattad och efterfrågad även utanför förlagsvärlden, bland annat som styrelseordförande för Konstfack under en turbulent tid.

Eva är en läsande förläggare, och kontakterna med ”sina” författare är det hon värnar mest om. Åren som vd för Albert Bonniers Förlag betraktar hon som ett misstag. Vid 80 är hon fortfarande aktiv förläggare men aviserar nedtrappning.

Eva Bonnier har generellt varit ovillig att dela med sig av personliga angelägenheter, men här öppnar hon sig ändå en del. Både om uppväxten och om sitt eget familjeliv, som erbjudit åtskilliga svårigheter men också trygghet med make nummer två Erik Sidenbladh.

Eva är traditionalist och tror på den tryckta boken, men är orolig för det sviktande intresset bland yngre medlemmar av familjen Bonnier för förläggaryrket. Inget av Evas fem barn har gått i mammans fotspår, och på förlaget finns nu förutom Eva och hennes syssling Abbe endast brorsdottern Emma, som är förlagsredaktör. Är det hon som ska axla familjeansvaret för förlaget? Att det måste finnas någon Bonnier i ledande ställning på förlaget tror Eva är livsviktigt. För att travestera ett latinskt uttryck: Albert Bonniers Förlag utan en Bonnier är som en kropp utan själ.

Hon gör upp med mamma – och sig själv

2025-01-25 Sirpa Kähkönen: 36 urnor (2023; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2025; 265 s.). Sirpa Kähkönen är en favoritförfattare. Jag har entusiastiskt lyft fram hennes böcker, inte minst den magnifika Kuopiosviten, ända sedan 2017, i takt med Lind & Co:s tålmodiga utgivning av dem till en likgiltig litterär omvärld (i Sverige alltså; i Finland är hon jättestor). För detta verk, som markerar något nytt i hennes författarskap, fick hon Finlandiapriset (Finlands motsvarighet till Augustpriset).

Kuopiosviten har biografisk bakgrund i Kähkönens morföräldrars hårda tillvaro på 1930-talet och under krigsåren men är fiktionslitteratur. Här återkommer de oförklädda, liksom deras dotter Riitta, ett litet barn i Kuopiosviten, och dennas dotter Sirpa. 36 urnor är alltså inte en roman utan författarens uppgörelse med de äldre generationerna och vad de gett i arv samt, inte minst. en utlämnande självuppgörelse.

Riitta är bokens centrala gestalt. Hon har nyligen dött efter lång tids ohälsa, och dottern vill nu en gång för alla försöka förstå vad som gjorde modern till en så svår människa och deras relation så konfliktfylld. Framställningen är i du-form: Sirpa talar till Riitta, ställer frågor, kommer med anklagelser, varvade med kärleksbetygelser. Centrala är de dagböcker från yngre år som Sirpa refererar och citerar ur (även Riitta är en uppenbar litterär begåvning). Sirpa gräver också efter sina egna minnen från barn- och ungdomen, den – relativa – tryggheten hos morföräldrarna, uppväxten med en lynnig, oberäknelig och så småningom missbrukande mamma. Fram träder bilden av ett socialt arv, vidarebefordrat av människor som skadats för livet. Morfar Lauri (Lassi), kommunisten som misshandlades fysiskt och psykiskt i tvångsarbetslägret i Ekenäs under sju år, mormor Anna Heleena, ”änka till en levande”, vars förstfödde dog två dagar gammal och som knappt hade ork för de två barnen födda under krigsåren, med maken ånyo borta, nu ute i kriget. Att dottern Riitta tog skada av en sådan uppväxt förvånar väl ingen. Därtill kom en olycka när hon var 15 som hon repade sig från fysiskt men som drabbade henne desto hårdare mentalt.

Det ter sig naturligt att berättelsen kränger mellan tidsplan och perspektiv, även om Riittas liv från födelse till död är dess ryggrad. Sirpa Kähkönens romanspråk har alltid haft en poetisk lyster. Här används det mer för att blotta instängda känslor, ge uttryck för Sirpas sorgblandade vrede, vilket säkert har varit svårt att adekvat återge på svenska i en annars utmärkt översättning. I lugnare partier visar Kähkönens sitt mästerskap som tids- och miljöskildrare. Den som ännu inte stiftat bekantskap med Kähkönens verk ska kanske inte börja med den här (utan med Kuopiosviten, vars första del heter Brudar i svart); för oss andra är den omistlig.

En elit på flykt

2024-11-02 Uwe Wittstock: Marseille 1940. Den tyska litteraturens flykt (2024; svensk övers. Jens Christian Brandt, Nirstedt/litteratur 2024; 432 s.). Uwe Wittstocks förra bok, Februari 33. Litteraturens vinter väckte stor uppmärksamhet för några år sedan, och jag skrev mycket positivt om den här (https://minlasning.blog/2023/01/28/fran-demokrati-till-diktatur-pa-fyra-veckor/). Den nya boken är en uppföljare i samma stil och anda men ändå rätt olik föregångaren. Nu har det gått sju år, kriget har brutit ut, och Frankrike är på väg att falla. Många av de författare, konstnärer och intellektuella som figurerade i den förra boken lever i exil där, och nu tvingas de på flykt än en gång. På olika vägar hamnar de i Marseille för att hitta en väg ut ur landet, helst till Portugal för att skeppas till Amerika. Vi följer enskilda flyktingars öden och strapatser, en och en i ständig växling, vecka för vecka. Det är samma närbildsteknik som i Februari 33. Till de mest kända namnen i boken hör Heinrich Mann och hans brorson Golo, Hanna Arendt, Lion Feuchtwanger, Franz Werfel och hans hustru Alma Mahler-Werfel, filosofen Walter Benjamin, som tar sitt liv på gränsen till Spanien, konstnärerna Max Ernst och Marc Chagall.

Flyktingarna är den ena sidan. Den andra är en amerikansk frivillig hjälporganisation som sätts upp med presidentparet Roosevelts goda minne, Centre de secours américain. Den leds osannolikt nog av en intellektuell publicist, den drygt 30-årige Varian Fry. Under täckmantel av nödhjälp ägnar man sig åt flyktingsmuggling i stor skala. Verksamheten växer efter hand, och Fry samlar kring sig en salig blandning av idealister, gangsters och andra. En färgstark gestalt är den rika arvtagerskan Mary Jane Gold, som blir verksamhetens viktigaste finansiär. (Om detta verkar bekant för några, så har de sett tv-serien Transatlantic, som berättar samma historia i fiktionaliserad form.)

Att få transitvisum till Spanien och Portugal och affidavit (garanti om uppehälle) i USA är inte det värsta, även om det kan ta tid. Det stora problemet är att Vichy-Frankrike, den tyska lydstaten under marskalk Pétain, inte utfärdar utresevisum. Därför måste flyktingarna smugglas ut med fartyg (vilket sällan fungerar) eller till fots över Pyrenéerna, vilket är strapatsrikt men fungerar bättre. Det är spännande läsning i sig, och man blir starkt berörd av hur många flyktingar drivs mellan hopp och förtvivlan flera gånger om. Vardagslivet för medarbetarna på centret och för dem som, kvar i Marseille, väntar på sin tur skildras levande och inte utan humor. Komisk på ett otäckt sätt är den franska byråkratin och polisen, vars oförutsägbarhet och nyckfullhet kan innebära skillnaden mellan liv och död.

Trots beskyddandet från högsta ort motarbetas Fry av State Department, och efter ett år är det slut. I ett efterord får vi veta hur det gick för alla de inblandade.

Uwe Wittstock skriver som en romanförfattare men insisterar på att allt är sant, hämtat ur ett enormt källmaterial. Vare därmed hur som helst. Han har ännu en gång skrivit en läsvärd bok om en mycket svår tid och lyft fram flyktinglivets utsatthet (för oss alla att tänka på i dessa tider) och bortglömda hjältar. Det större materialet och den längre tidrymden gör dock läsningen av denna till en i vissa stycken alltför utdragen historia, men det är ingen vägande invändning.

Romantik i flera bemärkelser

2024-10-20 Andrea Wulf: Fantastiska rebeller. De första romantikerna (2022; svensk övers, Inger Johansson, Albert Bonniers Förlag 2024; 570 s.). Den tyska romantikens plötsliga blomstring åren runt sekelskiftet 1800 har varit föremål för både forskning och skönlitterära återgivningar. Till de senare hör Christa Wolfs Landet som icke är från 1979, som jag skrev om här förra året. Den utspelade sig i den s.k. Heidelbergkretsen, med namn som Achim von Arnim, Clemens och Bettina Brentano, Heinrich von Kleist och Karoline von Günderrode. Något tidigare verkade Jenakretsen, som är föremålet för denna bok. Jag trodde när jag först läste om den att det var en roman, men så är inte fallet. Det är en dokumentär skildring, byggd på ett stort källmaterial, men skriven på en ledig, berättande prosa som närmar sig det skönlitterära. Stundom låter väl författaren sina personer tänka och tycka sådant som det inte finns säkra belägg för, men det stör åtminstone inte denne läsare.

Jenakretsen verkade i och kring det lilla universitetet i den lilla staden Jena i hertigdömet Sachsen-Weimar, bara ett par mil från staden Weimar. I Jena fanns dramatikern Schiller och i Weimar hans bäste vän, den store Goethe, som gärna lämnade sina plikter vid hertighovet för umgänge med Schiller i Jena. Till denna miljö lockades nu filosofen Fichte och några år senare hans lärjunge det unga stjärnskottet Schelling, som båda fyllde lärosätets salar med sina föreläsningar. Flyttat in hade också August Wilhelm Schlegel med sin nyblivna hustru, den begåvade, vackra, äventyrliga Caroline, som får ses som bokens huvudperson. Deras gemensamma översättningar av Shakespeares pjäser har haft samma betydelse på det tyska språkområdet som Hagbergs på det svenska. Schelling och Caroline blev passionerat förälskade, vilkat Schlegel accepterade. Så småningom skilde sig dock paret och Caroline blev fru Schelling. En orosande var August Wilhelms otyglade bror Friedrich. Till kretsen hörde också Friedrich von Hardenberg, känd som Novalis och den tidiga romantikens främsta poet (”den blå blomman”). I det civila var Novalis något så prosaiskt som gruvingenjör.

I denna krets av begåvade och i många fall temperamentsfulla människor grodde fröet till dess egen undergång. Svartsjuka, yrkesmässig avund och allmän halsstarrighet ledde till att den ene efter den andre bröt upp. Schiller bosatte sig närmare sin vän Goethe i Weimar, Fichte kom i konflikt med de styrande i hertigdömet och drog till Berlin. Och så vidare. Flera dog unga, först Novalis redan 1801.

I bakgrunden hotar ständigt kriget. Länge tycks Napoleons segerrika trupper hålla sig borta från Preussen och Sachsen, men 1806 står det för tyskarna katastrofala slaget vid Jena, som dramatiskt markerar det definitiva slutet för Jenakretsen. Kvar är då bara Schellings lärjunge Hegel, som mirakulöst lyckas rädda sitt stora bokmanus om Andens fenomenologi. Jenakretsen hade varit radikal och revolutionsvänner och från början var de positiva till Napoleon, men nu blev de skakade, och Fichte höll, i Berlin, sina berömda manande Tal till den tyska nationen.

Det här är en bok som mest håller sig på ytan och ibland väl närgånget tränger sig in i personernas privatliv. Men Andrea Wulf refererar också filosofernas läror, de vittras tänkande kring litteratur och konst, så det är verkligen inte bara en skvallerkrönika. Jag gillade att lära mig något om människorna bakom det som tidigare mest bara varit namn. Det är mycket underhållande och ganska bildande. Gott nog så!

24 författare söker en biograf

2024-09-13 Karl Eidem: Tips till bokklubben (Lava Förlag 2022; 303 s.). Bortse från den missledande titeln! Det här är en samling korta biografier över kända författare, 24 närmare bestämt. Med undantag av Shakespeare är alla från 1800- eller 1900-talet; 16 är engelskspråkiga, två är svenska (Astrid Lindgren och Sjöwall/Wahlöö (som jag räknar som en)), två tyska (Nietzsche och Nelly Sachs), två franska (Jules Verne och Simone Weil) och två ryska (Vasilij Grossman och Michail Sjolochov). Bland de engelskspråkiga kan nämnas amerikaner som Edgar Allan Poe, Louisa M. Alcott och J.D. Salinger och britter som Joseph Conrad, Conan Doyle, Agatha Christie, Lawrence Durrell, Graham Greene och spänningsförfattarna Ian Fleming och John le Carré. Den kvantitativa tyngdpunkten är tydlig, men det är biografierna över de mer udda författarna som kvalitativt väger tyngst.

Karl Eidem kunde kallas dilettant i ordets ursprungliga och mer positiva betydelse (med SAOB:s definition: ’person som sysslar med en konst l. en vetenskap o. d. blott för sitt nöje, utan att hafva det till sitt yrke l. lifsuppehälle l. utan att på allvar ägna sig däråt’). Han är fondförvaltare till yrket men med en stor och kanske inte helt besvarad kärlek till skriftställeri, eget och andras. Texterna bygger inte på egen forskning eller närläsning utan är referat av biografier med andra upphovspersoner (ordentligt redovisat), blandat med Eidems egna reflexioner.

Jag är kluven till den här boken. Jag uppskattar ambitionen, och det finns absolut åtskilligt både läs- och tänkvärt i texterna, men det är för mycket som inte håller måttet. Läsefrukterna är ofta halvsmälta, bristen på intentionsdjup stör; stilistiken är svajig; och, värst, boken är så full av både sak- och skrivfel och andra otympligheter att den knappat är användbar för en mindre kunnig läsare. T.ex. får två av de biograferade sina namn genomgående felstavade: Maj Sjöwall och John le Carré (”Sjöwahl” resp. ”LeCarré”); Salingers huvudperson Holden Caulfield kallas ”Caufield”; titeln på Grossmans stora roman Liv och öde återges bara i sin engelska form ”Life and Fate” (detsamma för flera andra icke-engelska boktitlar); den alexandrinsk-grekiske författaren Kavafis kallas genomgående ”Kafavy”; Atrid Lindgrens barndomshem hette Näs, inte ”Näset”. Listan kunde göras mycket längre.

Men för att sluta i en mer positiv ton: artiklarna om de i sammanhanget mer udda författarna är riktigt bra. Särskilt den om Simone Weil, som Eidem uppenbarligen känner sig andligt befryndad med, inte minst som konvertit till katolicismen. Han kan skriva och engagera, när konstellationerna är de rätta.

Eyvind Johnson, en europé i tiden

2024-07-23 Örjan Lindberger: Norrbottningen som blev europé. Eyvind Johnsons liv och författarskap till och med Romanen om Olof och Människan i tiden. Eyvind Johnsons liv och författarskap 1938–1976 (Bonniers 1986, 1990; 384 resp. 498 s.). Efter avslutad läsning av Krilon-trilogin kände jag ett starkt behov att närmare lära känna författaren Eyvind Johnson, och då var litteraturprofessorn Lindbergers standardverk det självklara valet. Den är till upplägget en klassisk life and letters-biografi, men med tydlig tonvikt på letters. Levnadsteckningen, där förstås allt väsentligt finns med, står tillbaka för beskrivningen av Johnsons intellektuella utveckling, hans tankevärld och analyser av de enskilda böckerna. Som framgår av undertitlarna gäller detta särskilt den andra delen: tiden och människans plats i den är i brant sammanfattning det grundläggande problemet i Johnsons senare författarskap.

Att människan Eyvind Johnson (född som Edvin Jonsson) blev den han blev ger Lindberger gott besked om, men frågan om hur han blev det lämnar biografen delvis obesvarad. Att den ur proletärmiljö sprungne Edvin/Eyvind/Olof blev ungsocialist, anarkist och syndikalist är ju helt naturligt; mindre självklart att han så tidigt tog avstånd från bolsjevismen och på äldre dar kallade sig liberal. Lindberger lägger stor vikt vid en personkonflikt i den ungsocialistiska förening där Johnson vid mitten av 20-talet var sekreterare och som ledde till att han lämnade föreningen. Själv tror jag att han påverkades av de nära och vänskapliga kontakterna under kriget i redaktionen för Nordens Frihet (vilken Lindberger i och för sig nämner åtskilliga gånger). Men jag kanske överbetonar denna liberalt präglade antitotalitära tidskrift eftersom min morfar Kaj Bonnier, nära vän till Eyvind, var starkt engagerad i den.

Var Johnson fick sin läshunger ifrån blir väl heller inte helt klart, bara det faktum att den fanns där från tidig ålder och var kanske den enskilt viktigaste drivkraften för att ge sig ut i världen. Slitsamma jobb i hemtrakterna i tonåren, politiskt engagemang i Stockholm i 20-årsåldern, långa vistelser i Tyskland och Frankrike under 20-talet, där han inte sällan levde på svältgränsen med magra inkomster från tidningsartiklar och noveller: så såg hans väg in i författarskapet ut. I Paris träffade Johnson sin första fru, norskan Aase Christoffersen, och där föddes sonen Tore 1928, som blev en känd fotograf. Han hade debuterat redan på 1920-talet med välvilliga omdömen, och efter familjens återflytt till Sverige 1930 blev han med sina romaner snart erkänd som en av sin generations främsta och mest originella prosaförfattare. Det stora genombrottet kom med den självbiografiska tetralogin Romanen om Olof (1934–37). Lindberger är som bäst när han i första delens långa slutkapitel får bena upp verkets intrikata komposition och tränga in i dess tankevärld.

Andra delen börjar dramatiskt med hustrun Aases död och världskrigets utbrott. Eyvind Johnson återfinner stabiliteten när han gifter om sig 1940 med finlandssvenskan Cilla Frankenhaeuser, han engagerar sig i Nordens Frihet och börjar på sitt magnum opus: de tre romanerna om Krilon, dennes samtalsgrupp och strid mot de krafter som vill monopolisera den svenska fastighetsmarknaden (läs: Tyskland och Sovjetunionen som vill härska över Europa). Man kunde tänka sig författaren tämligen utmattad efter detta kraftprov. I stället kommer med jämna mellanrum en ström av stora romaner, av vilka flera måste räknas som mästerverk: Strändernas svall (1946), Molnen över Metapontion (1957), Hans nådes tid (1960), Livsdagen lång (1964). Alla bestås förnämliga och högst läsvärda analyser, men hur var den fysiskt märkte och ofta sjuke författaren mäktig sådana kraftprov? Det lämnar Lindberger därhän. Johnson som offentlig person får inte heller mycket utrymme. Besviken är jag att inte den hätska debatten om ”tredje ståndpunkten”, utlöst av Johnsons vårtal i Uppsala 1951, ägnas mer än en förströdd sida.

Av det ovan skrivna torde det stå klart vilka (betydande) förtjänster och (mindre) brister Örjan Lindbergers biografi besitter. Tilläggas bör att han berikar sin framställning med många och ibland långa citat ur Eyvind Johnsons böcker och brev och att han ofta med gillande refererar till och citerar kolleger som skrivit om Johnson. Invändningar görs försynt och i förbigående. Det är en gentleman som hållit i pennan; det känns välgörande.

Förebilder – inte bara för unga judinnor

2024-06-16 Johanna Rubin Dranger (illustrationer), Karin Brygger och Anneli Rådestad (text): Judiska hjältinnor (Natur & Kultur 2024; 196 s.). Enligt förlaget är detta en bok för 9–13-åringar, och texten tycks mig särskilt vända sig till judiska flickor inför bat mitzva. Det hindrar inte att den är nyttig läsning även för en åttioårig goj och säkert många andra. Så många kända och okända levnadsöden, många tragiska, andra hoppingivande. Så många role models för flickor och unga kvinnor, judiska eller ej. Hjältinnor i ordets egentliga mening är inte så många, men ”märkeskvinnor” hade nog varit för tråkigt i titeln.

Boken består av drygt 100 minibiografier, i de flest fall ett uppslag med texten på ena sidan och ett tecknat porträtt på den andra. Joanna Rubin Dranger har överträffat sig själv i den stora variationsrikedomen i de mycket dekorativa porträtten. Uppslagen följer ingen bestämd ordning. En astronaut följs av en rabbin, som följs av en biblisk gestalt, som följs av en nobelpristagare i litteratur. Är tanken kanske att läsaren ska bli överraskad varje gång hen vänder blad? Urvalet är som antytts mycket brett. Utöver nämnda kategorier hittar vi artister, forskare, politiker – och ett stort antal unga motståndskvinnor i naziockuperade länder, varav nästan alla infångades och mördades. Alla tider är representerade, med en viss övervikt för 1900- och 2000-talet. Jag kommer inte på några genanta utelämnanden. Kanske hade bilden kunnat kompletteras med någon företrädare för den judiska upplysningen, haskala, årtiondena runt 1800, som Eva Ekselius har skrivit så lysande om i Vakna, mitt folk! (anmäld här i januari i år). Ska jag nämna någon som gjorde mig särskilt glad får det bli Zenia Larsson och hennes ögonöppnande trilogi från gettot i Łódz, som inleds med Skuggorna vid träbron (1960). Det finns en användbar ordlista i slutet av boken, men jag saknar ett alfabetiskt register över hjältinnorna.

Foto- och litteraturhistoria i ett

2024-04-28 Kerstin Dahlbäck: Bakom och framför kameran. Hjalmar och Stina Bergmans fotografier (Carlssons 2024; 163 s.). Det äkta paret Bergman hade knappast någon varaktig bostad förutom sommarvistet på Segelholmen utanför Dalarö i Stockholms skärgård. I stället reste de runt i Europa, särskilt Italien, och gjorde även en – misslyckad – sejour i Hollywood. År 1910 fick Stina en kamera av Hjalmar i födelsedagspresent, och därmed påbörjades en rik men ojämn bilddokumentation av parets tillvaro. Ett stort antal fotografier förvaras i Hjalmar Bergman-arkivet vid Stockholms universitetsbibliotek. Nu har Sveriges främsta Bergmanforskare, professor emerita Kerstin Dahlbäck (tidigare bl.a. utgivare av det väldiga verket Hjalmar Bergman. Brev) gjort ett urval av fotografierna, kommenterat dem och skrivit inledning och sammanbindande texter, samlade i en av Simon Molin (omslag) och Charlotta Kåks Röshammar (inlaga) snyggt formgiven liten volym i liggande format. För helhetens skull är paret Bergmans egna bilder kompletterade med andra fotografier, främst förstår från tiden före kamerainköpet 1910.

Konstnärligt och tekniskt är fotona knappast några mästerverk, men de blir intressanta genom att Kerstin Dahlbäck konsekvent förbinder dem med parets liv genom hänvisningar främst till Hjalmars brev och annotationer i hans almanackor. Mer sällan, men då desto mer pregnant hänvisar hon till textställen i Bergmans romaner. På så sätt bildar fotona och texten en fragmentarisk biografi av intresse även utanför kretsen av redan Bergmanfrälsta.

Dahlbäck dröjer lite längre vid några viktigare anhalter i Hjalmars liv. Det är de första åren med kameran i Rom, det är förbindelsen (hur den nu var beskaffad) med den tyske ynglingen Werner Fütterer, det är den misslyckade Amerikasejouren och det är somrarna på Segelholmen. I ett avslutande kapitel presenteras Hjalmars familjebakgrund och uppväxt i Örebro med i i huvudsak ateljébilder och myllrande gruppfoton från familjetillställningar. Kerstin Dahlbäck binder ihop det snyggt på slutet: ”Efter många turer gick [ett planerat husköp i Lindesberg] i slutändan inte igenom. Istället hyrde Bergmans huset på ett år. Och därefter – flyttade de till Rom! Där köpte de en kamera.”

Boken är ett måste för Bergmanbeundrare och bör vara av intresse för fotohistoriskt intresserade. De senare måste dock med rätta fråga: vad var det för kamera Stina fick? Och var det samma kamera de fotograferade med under alla år? Om detta finns icke ett ord i boken.

”Ett stöd för Karlar trenne”

2024-02-09 Eva Helen Ulvros: Hedvig Eleonora och hennes tid (Historiska Media 2023; 335 s.). Förlaget Historiska Media (där min vän och tidigare NE-arbetskamrat Lena Amurén numera är förlagschef) har satsat stort på en bred utgivning av till omfånget relativt begränsade biografier över historiska personer. Till kategorin hör utan tvivel Sveriges drottningar med sina ofta allt annat en enkla liv men med blandad historisk betydelse. Hedvig Eleonora, ”ett stöd för Karlar trenne” (Snoilsky), hör väl redan till de mer omskrivna, men nog finns det plats för en bok till. Eva Helen Ulvros, med en inriktning på svenskt 1600- till 1800-tal och fokus på kultur- och genushistoria, är väl lämpad som drottningbiograf.

Hedvig Eleonora (1636–1715) hörde till härskarfamiljen i hertigdömet Holstein-Gottorp, tyskspråkigt, formellt under den danska kronan men ofta i konflikt med den. Politiskt var hon ett passande parti för Karl X Gustav, som låg i ständig fejd med Danmark. Dessutom var hon ung, vacker och behaglig, och makarna gick tydligen bra ihop. Dock dog kungen bara fyra år efter bröllopet, så Hedvig Eleonora blev en 24-årig änkedrottning. Hon spelade en inte oviktig politisk roll som ordförande för sonen Karl XI:s förmyndarregering, men störst avtryck gjorde hon genom sina konst- och kulturintressen, där Drottningholms och Strömsholms slott är de viktigaste bestående minnesmärkena. Hon var också den som byggde upp den kungliga husgerådskammaren. Hon ogillade sonens val av en dansk prinsessa, Ulrika Eleonora den äldre, som sin gemål, men denna tycks ha varit så blid, älskvärd och god att ingen blev hennes ovän. Både svärdottern och sonen dog unga, och Hedvig Eleonora fick nu se sin sonson Karl XII på tronen. Med lika liten framgång som alla andra kunde hon förmå den halsstarrige, enväldige krigarkungen att sluta fred i tid, och när hon avled 1715, 79 år gammal, var riket i ett ytterst prekärt läge. Karl XII:s död slapp hon alltså uppleva, men en stor sorg var att den rikt begåvade sondottern Hedvig Sofia rycktes bort i smittkoppor bara 27 år gammal. Förutom den personliga sorgen var den politiska följden att det holsteinska partiets anspråk på den svenska tronföljden försvagades. Hedvig Sofia var nämligen ingift i den Holstein-Gottorpska familjen och förmyndarregent för sin son Karl Fredrik.

Så kan man sammanfatta de yttre dragen av Hedvig Elonoras historia. Allt är väl tillvarataget i boken. Men det stoffet har inte räckt för att fylla 355 sidor. Förutom en utmärkt minibiografi över Ulrika Eleonora d.ä. lyfter Ulvros fram livet vid hovet, i vardag och fest, och inget fel i det, men det blir för mycket: enahanda och repetitivt. Sakkunnigt, ja, trovärdigt, absolut, men läsningen blir långa stunder alltför monoton. Lägg därtill att Ulvros prosa visserligen flyter på bra men saknar den lyster som lite mer stilvilja hade kunnat ge. Sammanfattningsvis en bok med goda förtjänster men också en del brister.