Finlands nationalfilosof i magistral levnadsteckning

2019-05-07 Raimo Savolainen: Med bildningens kraft. J.V. Snellmans liv (2006: svensk övers. 2019 Leif Pietilä & Pertti Hakala, Svenska litteratursällskapet i Finland). Denna magistrala biografi utkom till 200-årsminnet av J.V. Snellmans födelse 1806 och ska nog ses som ett monument, jämbördigt med statyn framför Riksbanken i Helsingfors, över den finsknationella rörelsens främsta märkesman. Det är ett stort verk, i förkortad översättning nästan 650 texttäta sidor. Författaren var huvudredaktör för utgivningen av Snellmans samlade verk runt sekelskiftet och ansvarig för 200-årsjubileet. Han har därigenom kommit mycket nära sin huvudperson. Den svenska utgåvan följer det finska originalet fram till början av 1860-talet, när Snellman står på höjden av sitt inflytande, medan hans sista 20 år behandlas i en kortfattad epilog, som känns lite snopen efter den enormt utförliga framställningen i de tidigare kapitlen.

Inte bara beskrivs Snellmans levnadsbana in i minsta detalj, till exempel resrutt och restider dag för dag under Europaresan 1840. Också hans bildningsgång och framväxten av hans övertygelser beskrivs och analyseras mycket noga, en medveten betoning av Savolainen. För den som har bara ytliga kunskaper om tidens stora namn Fichte, Schelling, Schleiermacher och, framför allt, Hegel blir läsningen tidvis rätt tung, särskilt som framställningen är på en ganska torr prosa.

Johan Vilhelm Snellman var son till en humanistiskt bildad sjökapten och föddes och levde sina första sju år i Stockholm. Han bibehöll en varm känsla för sin födelsestad, som han besökte flera gånger. Under en längre vistelse 1840, innan han anträdde sin stora Europaresa, hann han etablera sig i huvudstadens kulturella kretsar och var därefter ett känt namn i Sverige. Han skrevs in vi universitetet (då ännu i Åbo) samtidigt med Runeberg och Elias Lönnrot, som blev hans vänner. Tillsammans utgjorde de kärnan i Lördagssällskapet, en informell krets med syftet att främja den finska kulturen. Samma krets låg också bakom grundandet av Finska litteratursällskapet 1831. Snellman studerade först för att bli präst men slog snart om till filosofi och blev Hegels främste vapendragare i Finland. Ur Hegels historiesyn hämtade han grunderna till sin egen syn på den finska nationen.

”Svenskar är vi inte längre, ryssar vill vi inte bli, låt oss alltså vara finnar”. Det mottot, vars upphovsman är omstridd (det kan ha varit Snellman själv), beskriver utgångspunkten för Finlands nationella strävanden. ”Låt oss vara finnar”, ja, men hur blir vi det? Därom gick meningarna isär. Att det finska språkets status måste höjas, och därigenom folkbildningen förbättras, var alla ense om, men Snellman var den som kompromisslöst stred för en enspråkslösning. För att finskan skulle uppnå sin rättmätiga status måste svenskan, som den gamla styrande klassens och bildningens språk, försvinna från Finland. (Den svenska bonde- och skärgårdsbefolkningen verkar inte ha funnits i hans föreställningsvärld.) Det var Snellmans bergfasta övertygelse, som han gav uttryck för i en flod av skrifter och presspolemik (på svenska; han kunde visserligen finska, men inte tillräckligt bra). Han var en skarp och hänsynslös polemiker, som satte personliga vänskaper på hårda prov när åsikter bröts mot varandra.

Det har ofta hävdats att den ryska tiden i Finland under 1800-talet var en idyllisk tid med välvilliga kejsare i S:t Petersburg och kompetenta inhemska myndighetspersoner inom landet. Det är en falsk, eller åtminstone mycket glättad, bild. I varje fall fram till Alexander II:s trontillträde 1855 lade det ryska styret en tung hand över varje försök till samhällsutveckling. Oliktänkande undertrycktes, censuren var sträng. Varje beslut rörande Finland fattades av kejsaren personligen. Särskilt destruktiv var kombinationen Nikolaj I, generalguvernören Menschikoff (hans namn stavas så traditionellt i Finland) och viceordföranden i senatens ekonomiedepartement Lars Gabriel von Haartman. Dessa herrar hade fått för sig att Snellman var en farlig uppviglare och revolutionär. De drog in hans tidning Saima, underkände honom som professor och lyckades till och med hindra honom från en tjänst som direktör i ett privat sjöförsäkringsbolag. Under 1850-talet försörjde Snellman sig och sin växande familj som högra hand åt en av Finlands rikaste affärsmän, trävaruhandlaren Erik Johan Längman.

Först med Alexander II och den nye generalguvernören Berg vände det. Snellman fick sin professur, blev riksdagsman och senator och betrodd personlig rådgivare till kejsaren, inte minst vid sammankallandet 1863 av den första lantdagen i Finland sedan 1809. Språkreskriptet 1863, där finskan skulle vara jämställd med svenskan som myndighetsspråk efter 20 år, bar Snellmans signatur, och han hade stort inflytande på myntreformen 1865, då Finland fick sitt eget myntsystem, och folkskoleförordningen 1866 (som dock främst var ett verk av Uno Cygnaeus). Snellmans sista stora strid stod mot de svensksinnade, när dessa började inse faran för den svenska kulturen i Finland. Som vanligt gav han inte vika en tum.

Som jag läser Raimo Savolainen godtar han Snellmans verksamhet och program utan reservationer. Han är en engagerad och djupt insatt berättare, och man kommer personen Johan Vilhelm Snellman verkligen inpå livet med alla hans personliga förtjänster och fel, vilka sistnämnda Savolainen ingalunda döljer. Men jag skulle ha önskat mig en neutralare syn på hans verksamhet och roll i eftervärlden. Som ett korrektiv kan jag rekommendera Max Engmans ”Språkfrågan” (Finlands svenska historia III).

Vem är mannen i skogen?

2019-02-14 Jens Liljestrand: Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg (Albert Bonniers Förlag 2018). Det har kommit ut många förnämliga författarbiografier på svenska på senare år. De klarast lysande namnen i genren är väl Johan Svedjedal (Almqvist, Spektrumgruppen, Karin Boye) och Carina Burman (Fredrika Bremer, Klara Johanson). Andra som förtjänar nämnas är Jesper Högström (Hjalmar Söderberg), Agneta Rahikainen (Edith Södergran) och Fredrik Hertzberg (Gunnar Björling). Jämsides med dem placerar sig nu Jens Liljestrand med sin levnadsteckning över författaren som var ett monument över sig själv, Vilhelm Moberg.

Jens Liljestrand (f. 1974) är litteraturvetare, journalist och biträdande kulturchef på Expressen. Han har tidigare gett ut mindre Mobergstudier och redigerat utgåvor av hans brev. Mobergs författarskap har varit föremål för mycken forskning genom åren, men Liljestrands bok är faktiskt den första heltäckande biografin. Och den är lysande.

Liljestrands mål har varit att dekonstruera den gängse bilden av kraftkarlen, polemikern, bestsellerförfattaren och bygga upp en sannare bild av människan och den skrivande konstnären. Hans metod har varit att följa Moberg tätt i spåren genom olika källor, Mobergs egna brev och andras minnesbilder främst bland dem men också förstås presslägg och arkivmaterial av olika slag. Helt centralt blir Mobergs förhållande till alla människor han mötte på livets väg: föräldrar och syskon – inte minst den tidigt döde brodern Hjalmar, förebild för Sigfrid i ”Din stund på jorden” – skolkamrater och lärare, mentorer inom journalistiken, författarkolleger, förläggare, hustru, barn och älskarinnor, vapendragare och vederdelomän. I alla dessa kretsar sattes förhållandena ofta på svåra prov, men trots Vilhelms rykte som konfliktbenägen bestod ändå relationerna i det flesta fall.

Det författarporträtt som Jens Liljestrand skriver fram är av en människa som sällan var lycklig, ofta direkt plågad: depressiv även i framgång, misantropisk trots alla vänskaper, återkommande hälsoproblem trots den synbarligen robusta fysiken. Moberg gör en snabb litterär karriär, har både kritikens gunst och publikens bevågenhet, tjänar stora pengar och har, i motsats till många jämnåriga kolleger förstånd att förvalta dem och blir en förmögen man, som lever ett tryggt borgerligt liv med hustru och till slut fem barn med bostad på Östermalm och sommarställe på Väddö. Han är under 1930- och 40-talen närmast maniskt produktiv, men depressioner och överansträngningar tvingar honom ofta till perioder på vilohem. När krafterna börjar svikta på allvar, sedan utvandrareposet är fullbordat blir både skrivandet och livet alltmer plågsamt. Mobergs sista verk, ”Min svenska historia” förs i två delar fram till Nils Dacke, men någon fortsättning mäktar han inte med. Då vill han inte leva längre.

Vilhelm Moberg var som sagt mycket produktiv, fast mycket av det han skrev knappast läses i dag. Det gäller särskilt hans stora produktion av dramatik. Jens Liljestrand redogör samvetsgrant för praktiskt taget varje verk, analyserar det som litteraturvetare och berättar om receptionen. Att han sömlöst fogar in dessa analyser i sin huvudberättelse utan att berättarglädjen avtar är kanske det som ger ”Mannen i skogen” en rangplats bland nutida författarbiografier. Liljestrand har föresatt sig att skriva en berättelse i Vilhelms (han kallar honom genomgående så) egen anda, och han har lyckats. Jag läste boken som en spännande historia och hade svårt att lägga den ifrån mig.

Vilhelm Mobergs samhällsfilosofi, hans politiska ideologi och roll som polemisk debattör i tidens frågor – och hans reaktionära kvinnosyn – vore värd en egen text, men jag avstår från att referera Liljestrands briljanta analyser, där han korsklipper Mobergs aktuella debattinlägg med hans litterära alster. Bara avslutningsvis: vem är mannen i skogen? Jo, det är en Mobergsk arketyp, den som så älskar friheten, sin egen frihet, att han ställer sig utanför samhället, som per definition är förtryckande. Det mest kända exemplet är väl Ragnar Svedje i ”Rid i natt!”, men som Liljestrand visar finns typen i många av Mobergs romaner; bl.a. Karl-Oskar i utvandrarserien har sådana drag.

En judisk by på Söder

2019-01-06 Kenneth Hermele: En shtetl i Stockholm (Weyler 2017). Kenneth Hermele (född 1948) är en välkänd nationalekonom på vänsterkanten men har tidigare inte ägnat sig åt litterärt författarskap. Sin debut på området gör han med den äran. Det är inte en roman utan en berättelse om Kenneths familj och om honom själv. Sitt litterära värde får boken av de inkännande, psykologiskt trovärdiga och fint gestaltade porträtten av föräldrarna, speciellt kärleksfullt av modern Perla. Fadern Arthur behandlas också med värme och respekt, men med större distans.

Med en travesti på Tolstoj skriver Hermele ungefär: ”Varje familj är särskild på sitt eget sätt”. Genom föräldrarnas äktenskap, i Sverige, tvinnas två judiska flyktingfamiljer samman, Perlas från Suwalki i Polen och Arthurs från Berlin, fast även den familjen var av polskt ursprung. Släktingar finns, i Sverige, i Palestina och i USA, men i Sverige tillhör man den lägre medelklass vars centrum var den ortodoxa synagogan, ”shul”, på Sankt Paulsgatan. Man umgicks nästan uteslutande med sina egna, man handlade hos trosfränder; det är denna gemenskap som utgör ”shtetln”, den judiska byn, i Stockholm.

Perla Hermele är en djupt troende kvinna som håller hårt på de judiska traditionerna och de religiösa buden. Arthur är snarast irreligiös, går sällan till shul, håller inte kosher när han inte är hemma. Och hemma är han inte mycket. Han är besatt av att inte bara försörja familjen utan att skapa verklig ekonomisk trygghet. Och som leksaksimportör lyckas han bra med det. Det leder till slitningar i äktenskapet, men banden mellan föräldrarna visar sig hållfasta. Ingen av föräldrarna blir riktigt gammal. Arthur dör i bukspottscancer och Perla mördas i ett terroristattentat i Netanya 2002. Berättelsen om mordet och om hur Kenneth och hans bror Bernt tar hand om den döda är bokens känslomässiga kulmen.

Mordet på modern får också Kenneth att söka sig tillbaka till sina judiska rötter. Som barn hade han varit både faderns och moderns stora hopp, och han tycktes komma att motsvara förhoppningarna. Men han revolterar, går visserligen genom Handels men blir en del av 70-talets vänsterrörelse och gör sin mamma den största sorg när han gifter sig med en ”shikse”, en icke-judisk flicka.

Detta hade kunnat bli en alltför privat berättelse, men i Kenneth Hermeles framställning och i hans reflexioner får den allmängiltighet. Rent litterärt håller boken inte samma klass som t.ex. Leif Zerns ”Kaddish på motorcykel”, som utspelar sig i samma miljö, men Kenneth Hermeles berättelsespektrum är bredare.

Politiska fångar i mellankrigstidens Finland

2019-01-02 Sirpa Kähkönen: Livsöden i Finlands bortglömda fångläger (2010; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2018). Sirpa Kähkönen är en av Finlands främsta författare, i Sverige känd genom den mästerliga romanen ”Granitmannen”, belönad med Finlandiapriset. Det finns tydliga beröringspunkter mellan den och den här dokumentära berättelsen, i Finland tidigare utgiven men i Sverige först i år. Båda handlar om besegrade unga röda, som ser det kommunistiska Ryssland/Sovjetunionen som ett framtidsland men i de flesta fall blir som bäst grymt besvikna men ofta hamnar i Stalins läger eller blir avrättade. Men medan romanen är skriven på ett svindlande vackert litterärt språk är dokumentären, som sig bör, hållen i den ton som anges av den svenska titeln: saklig, utredande, prosaisk. (Den finska titeln ”Hatets och kärlekens lågor” svarar väl mot innehållet men inte mot formen.)

Boken utgår från författarens egen morfar, Lauri Tuomiainen. Som ung kommunist flydde han efter inbördeskriget till Ryssland, antogs till officersutbildning, men med sitt hetsiga temperament passade han inte där, började vantrivas och rymde efter bara något år tillbaka till Finland. För hans del var det, åtminstone just då, i mitten av 1920-talet, ur askan i elden. Medlemskap i eller verksamhet för Finlands kommunistiska parti (grundat i Ryssland, underjordiskt i Finland) sågs närmast a priori som landsförräderi, och det krävdes inte mycket för att dömas. Lauri hamnar tillsammans med flera hundra likasinnade i ett specialfängelse för politiska fångar, Tvångsarbetsinrättningen i Ekenäs. Till att börja med åtnjuter fångarna en del förvånande privilegier, som t.ex. tillåter dem att studera marxistisk litteratur. Men runt 1930, när Lapporörelsen gör sig bred och tonen mot kommunisterna skärps, dras dessa undan för undan in. Följden blir en upptrappad konflikt där fångarna protesterar, drabbas av mycket hårda disciplinstraff och till sist går ut i en stor hungerstrejk, som gör deras situation allmänt känd. Strejken förbättrar dock inte deras villkor, och nästa alla fångar kommer ut med förstörd hälsa. Sirpa Kähkönen behöver inte skriva med indignerade tonfall; fakta talar bra för sig själva.

Tillvaron i tvångsarbetsinrättningen är bokens röda tråd, men det finns gott om utvikningar: korta biografier över en del av fångarna och av andra viktiga personer i morfar Lauris liv, den allmänpolitiska utvecklingen, interiörer (studerade i arkiv) av bl.a. Detektiva centralpolisen, Finlands dåvarande Säpo, Sirpas personliga minnen av sin morfar med mera. Intressant att säkerhetspolisen inte var infiltrerad av Lapporörelsen utan höll även den under uppsikt.

Sirpa Kähkönen förhåller sig sval till kommunismen som ideologi och försvarar eller förskönar inte kommunisternas övergrepp och misstag. Tonvikten ligger ändå på den upprörande behandlingen av de politiska fångarna och den högerextrema anda i samhällets ledande skikt som gjorde den möjlig.

Splittrat om demokratins genombrott

2018-12-17 Demokratins genombrott. Människor som formade 1900-talet (red. Håkan A. Bengtsson och Lars Ilshammar, Historiska Media 2018). Man låter tolv kvalificerade redaktörer och artikelförfattare skriva om tolv historiska personligheter verksamma vid tiden för demokratins genombrott i Sverige. Artiklarna ungefär lika långa, omkring 20 sidor, verket lättillgängligt för en bred läsekrets. Det låter som en bra bokidé, detta den allmänna rösträttens 100-årsjubileum. Resultatet är dock inte särskilt lyckat. Jovisst, några artiklar är riktigt bra, särskilt Ulrika Knutsons om Elin Wägner och Anders Mellbourns om Nils Edén. Båda lyckas på det ganska knappa utrymmet dels teckna ett levande personporträtt, dels skildra deras historiska insats, i Mellbourns fall också förklara varför statsministern som genomdrev den allmänna rösträtten är så okänd i jämförelse med Hjalmar Branting och Karl Staaff. Glad blev jag också av Barbro Hedvalls spänstiga artikel om den kvinnliga rösträttsrörelsens ”ordningsperson” Signe Bergman, som hamnat i skuggan av de mer utåtriktade rösterna, som Ellen Hagen och Ann-Margret Holmgren. Intressant också att läsa om prins Eugen, som enligt vad hans egna brev berättar hyste en verkligt progressiv politisk åskådning, inte bara i jämförelse med sin förstockade familj (författare Anna Meister).

Men helheten brister. De porträtterade personerna är för disparata. Självklara namn som Edén, Branting (rätt konventionellt porträtt av Lars Ilshammar), Wägner samsas med i sammanhanget rätt aparta, som Lapplandskungen Hjalmar Lundbohm (av Curt Persson), Aseachefen Sigfrid Edström (av Therese Nordlund Edvinsson) och rasbiologen Herman Lundborg (av Maja Hagerman). Hur den kontroversielle K.G. Westman platsar bland undertitelns människor som formade 1900-talet förblir oklart i Henrik Berggrens skissartade artikel. Den snarast utopiska socialisten Anna Lindhagen hade varit värd ett bättre öde än som bifigur i sin egen artikel; Sverker Sörlin skriver en briljant essä om socialdemokratins idéutveckling, men Anna Lindhagen kommer bort. Håkan A. Bengtsson visar i sin artikel om Z. Höglund att denne rätt snart marginaliserades politiskt och alltså knappast heller var en av dem som formade 1900-talet. Ola Larsmo skriver om syndikalisten F.J. Gustafsson, som förhindrade att Västerviksoroligheterna 1917 övergick i öppet våld; här är han dock inte den engagerade skribent som jag normalt beundrar mycket.

Kanske bottnar min besvikelse i att innehållet i boken inte håller vad titeln lovar. Å andra sidan har jag svårt att komma på en adekvat titel. Det säger kanske något om denna boks problem.

 

Olof Ruin och de sex kollegerna

2018-12-12 Olof Ruin: Analys och engagemang. Sex statsvetare under 1900-talet (i serien Lärda i Sverige, Bokförlaget Langenskiöld och Kungl. Vitterhetsakademien 2018). Olof Ruin är en väldigt bra berättare. Det har han visat många gånger, inte minst i sin svit självbiografiska böcker. Denna förmåga kommer väl till pass när den drygt 90-årige statsvetarprofessorn har skrivit om sex äldre kolleger, som första volymen i en ny serie forskarbiografier.

Ruin har valt ut sex statsvetare verksamma på 1900-talet: Pontus Fahlbeck, Fredrik Lagerroth och Nils Stjernquist från Lund; Herbert Tingsten, Elis Håstad och Gunnar Heckscher från Uppsala/Stockholm. Urvalet kan naturligtvis diskuteras. Själv saknar jag framför allt Axel Brusewitz, långvarig professor Skytteanus i Uppsala, lärare till både Tingsten, Håstad och Heckscher och ofta nämnd i boken. Kanske hade han varit svårare att foga in i Ruins upplägg med parvisa framställningar: Fahlbeck och Tingsten, Lagerroth och Stjernquist, Håstad och Heckscher.

Upplägget känns intuitivt något artificiellt, men det fungerar och ger spänst och dynamik åt framställningen. Ruin beskriver levnadsbanan för alla sex, och i de delarna firar hans berättarkonst sina största triumfer. Intressant t.ex. när han jämför bondsonen Håstads långa väg till disputation med den förmögne (och förvisso högt begåvade) professorssonen Heckschers akademiska blixtkarriär. Vad de sex uträttat som statsvetare blir förstås också väl belyst, naturligt nog i litet torrare stil men ändå klart läsvärt, och helt lättillgängligt för en lekman. Det är slående hur länge statsvetenskapen var helt historiskt inriktad med tyngdpunkt på konstitutionella frågor. Hur många doktorsavhandlingar har inte skrivits om 1809 års regeringsform? Först Tingsten började beträda andra vägar, men egentligen var det inte förrän efter andra världskriget som ämnet breddades till samtida politik, förvaltning och organisationer.

Finns det en gen som predisponerar för statsvetarprofessur, frågar sig Olof Ruin, och svarar naturligtvis nej. Men likheter finner han ändå mellan dess sex sinsemellan mycket skilda personligheter. Den viktigaste är hur alla sex var öppna mot samhället och deltog på olika sätt i det offentliga livet: som utredare, ämbetsmän, publicister och politiker. Högern hade faktiskt hela sex statsvetarprofessorer i riksdagen under 1900-talet. Förutom de tre porträtterade Pontus Fahlbeck, Elis Håstad och Gunnar Heckscher (den senare även under några år en – tämligen misslyckad – partiledare) var det Rudolf Kjellén, Nils Herlitz och Georg Andrén.

Jag avslutar med en anekdot – en av många – som säger något om tonen i boken. Det är Nils Stjernquist som berättar hur han och hans studentkull med sin lärare Fredrik Lagerroth var på studiebesök i Finansdepartementet i Stockholm, där de också skulle träffa finansministern Ernst Wigforss, studentkamrat till Lagerroth. Den rätt formelle Lagerroth förbereder ett något högtravande hälsningsanförande – det är ju Sveriges finansminister de skall besöka – när Wigforss från en bakdörr kommer in i rummet, klappar Lagerroth på axeln och ropar ”Tjänare Figge!” Varpå mötet fortgår i en avspänd och lättsam atmosfär.

Älvans och jordandens dotter tar ordet

2018-12-02 Tuva Korsström: Älvan och jordanden. En biografi om Mirjam Tuominen och Torsten Korsström (Schildts & Söderströms 2018, 528 sidor). Den blivande seminarielektorn i teckning Torsten (Totti) Korsström (1909–64) möter i början av 30-talet den blivande författaren Mirjam Tuominen (1913–67). Relationen är komplicerad från början, men paret gifte sig strax före vinterkriget och bosätter sig i Nykarleby, där Totti fått sin lektorstjänst. Han är dock inkallad under större delen av krigsåren, och Mirjam bor ensam med dottern Kyra (f. 1941) och vantrivs i småstaden. Efter kriget föds den andra dottern Tuva 1946, men äktenskapet är bortom räddning. Mirjam flyttar till faderns och döttrarnas sorg till Helsingfors. Den äldre dottern bor en längre tid hos fadern; annars är sommarloven på dennes familjeställe Åkerlid i Korpo den tid de får umgås med honom och ett andningshål. För modern Mirjam är inte lätt att leva med, överkänslig, neurotisk, med förföljelseidéer och kraftiga humörsvängningar. Döttrarnas överlevnadsstrategi är att försöka leva så ”normalt” som möjligt utanför hemmet och i hemmet göra allt för att inte väcka moderns vrede. Mirjams och Tottis kontakt sinsemellan är inte direkt dålig från början, men Mirjam blir småningom alltmer misstänksam mot sin exmake och förbjuder till sist, mot skilsmässoavtalet, döttrarna att träffa honom. Den tonåriga Tuva träffar inte sin far på fyra år. Efter Tuvas studentexamen gör hon och modern en stor Europaresa, och under denna dör den älskade pappan, vilket Tuva får veta först när hon kommit hem. Modern, som hon både är bunden till och beundrar och samtidigt tar avstånd från, dör tre år senare. Då har Tuva redan lämnat hemmet och gift sig.

Så kan man sammanfatta denna dubbelbiografi, som på sitt sätt är en trippelbiografi. Dottern Tuva Korsström har skrivit biografin om föräldrarna, men samtidigt har litteraturvetaren med samma namn skrivit en litterär biografi om författaren Mirjam Tuominen. Därtill är boken en självbiografisk uppväxtskildring. Att av denna självpåtagna dubbla eller tredubbla uppgift sammangjuta en litterär helhet är ett konststycke som bara en riktig författare kan lyckas med, och Tuva Korsström visar att hon är en sådan. Visserligen skiftar perspektivet oundvikligen från den ena till den andra, och det blir lite hopp i tiden, men överblicken går aldrig förlorad. Tottis och Mirjams familjebakgrunder, så viktiga för deras utveckling, tecknas; Mirjams mor och syskon och Tottis föräldrar spelar en viktig roll i hela deras liv. För föräldrarnas relation har Tuva haft en mycket rik brevväxling att ösa ur. Båda döttrarna tycks ha bra kontakt med sin barndom och tydliga minnen, vilket gör berättelsen mycket stark och rik på känslor.

Litteraturvetaren Tuva lyfter fram moderns unika författarskap, mycket uppmärksammat under hennes livstid, sedan sjunket i glömska men nu återuppväckt, inte minst genom Tuvas insatser. Mirjam Tuominens samlade verk är under utgivning i Sverige av förlagen Eskaton och Modernista. Det består av tidigast novellsamlingar, därefter essäer och reflexioner som närmar sig prosalyrik och slutligen flera diktsamlingar. (Jag har läst ett par volymer tidigare och lägger ut min text om dem för att ge ett hum om henne som författare.) Mirjams plats i den litterära samtiden blir väl belyst, inte minst hennes kontakter med andra författare och kritiker, vilka nästan alltid slutade med en brytning. Mest inbördes förståelse tycks ha funnits med den fine svenske lyrikern Carl-Erik af Geijerstam och dennes hustru Regina.

Som alltid med böcker från Finland har denna haft svårt att få uppmärksamhet i Sverige. Dock har några samverkande dagstidningar upptäckt den och satt den högt på sin litterära topplista. Det har de gjort rätt i, för detta är utan tvekan en av årets bästa böcker i sin genre.

Välkommen till min blogg!

Här skriver jag om vad jag läst. I mitt första inlägg samlar jag läsning från oktober och november. I fortsättningen lägger jag en anmälan i taget.

2018-10-01 Aapo Roselius, Oula Silvennoinen & Marko Tikka: Svart gryning. Fascismen i Finland, 1918–44 (2016; sv. övers. 2018 Mattias Huss). Jag kan inte se att det skrivits mycket på svenska om den här viktiga boken; det mest utförliga jag stött på är Bjarne Nitovuoris recension i Hbl 20 februari 2016. Nu är den översatt till svenska, men än så länge har jag inte sett att den uppmärksammats.

Författarna ger begreppet fascism en ganska vid definition, vilken tydligen känts ovan i Finland. De inkluderar ett stort antal national-radikala rörelser och strömningar, vilka inte heller var främmande för våld. AKS, Lapporörelsen och IKL är ju välkända, men det fanns många flera, så många att de är svåra att hålla reda på. Boken vimlar också av personer (att personregister saknas åtminstone i översättningen  är en stor nackdel), många på framträdande poster i samhället, många verksamma inom flera rörelser samtidigt eller efter varandra. Det finlandssvenska Svarta gardet nämns förstås, men finlandssvenskarna drogs mer till den tyska nazismen än den finsknationella fascismen som ofta var utpräglat antisvensk.

De tre författarna, som svarar gemensamt för hela texten, berättar bra, och riktigt rappt när de kommer till mer dramatiska episoder, som Mäntsäläupproret. Översättningen är flytande men behäftad med åtskilliga fennicismer och finlandismer samt några missuppfattningar. Mest fatalt är att översättaren kallar Uusikaupunki för Nyslott, varigenom den omtalade Nystadskårens expedition till Åland 1918 blir till ”Nyslottsexpeditionen”.

Det är självklart bra och nyttigt att denna genomgång har gjorts. Men jag är lite kluven efter avslutad läsning. Alla dessa rörelser, alla dessa män i staten som sympatiserade och konspirerade, ändå var de aldrig riktigt nära sitt mål att rubba den parlamentariska demokratin. Förbudet för kommunistpartiet var deras viktigaste resultat, men annars var laglighetstraditionen för stark, och de fascistiska rörelserna för splittrade och i avsaknad av en tydlig ledargestalt. Vihtori Kosola kanske ville, men kunde inte; Mannerheim hade kanske kunnat men ville inte.

2018-10-07 Sara Stridsberg: Kärlekens Antarktis. Sara Stridsbergs två senaste romaner, ”Darling River” och ”Beckomberga” har har i mitt tycke fört fram henne till positionen som Sveriges ledande författare i sin generation (hon är född 1972). Mina förväntningar på den nya romanen var alltså mycket höga, men, tyvärr måste jag säga, infrias de inte fullt ut. Den tar vid där ”Darling River” slutar (medan ”Beckomberga” drar åt ett annat håll). Berättelsen är lagd i munnen på en sexualmördad och därefter styckad kvinna, drogmissbrukare och prostituerad, som i korta avsnitt, interfolierat med andra inslag, beskriver mötet med mannen/mördaren, bilresan till mordplatsen och till slut mordet som hon själv upplever det i varje skrämmande detalj. I återblickar berättar hon om sin uppväxt, sin relation till en annan missbrukare, deras barn som tas ifrån dem. En tidig traumatisk upplevelse är en lillebrors död i en drunkningsolycka. Allt detta är bra och trovärdigt och väl sammanhållet.

Men den mördade kvinnan befinner sig också i ett tillstånd där hon kan se sin familj: sin pappa och mamma och sina barn, och följa vad som händer dem längre fram i livet. Och här tar trovärdigheten slut för min del. Kvinnan är inte längre ett abstrakt berättarjag utan har något slags konkret existens som iakttagare som jag har svårt att acceptera.

Stilistiskt känner man igen Sara Stridsberg. Hon skriver i korta avsnitt, sällan mer än fyra–fem sidor, ofta kortare. Språket är poetiskt, scenerna får ofta något drömlikt, overkligt över sig, vilket förstås inte är fel när det är en död människa som berättar. Mina invändningar till trots är det en roman som är bättre än de flesta, men den når inte upp till Sara Stridsbergs egen högsta nivå.

2018-10-12 Svenskt biografiskt lexikon 100 år (red. Åsa Karlsson). I stället för anmälan kopierar jag här ett mejl till en av bokens författare, vilket jag tror talar för sig själv.

”Hej,
jag köpte 100-årsboken på Landsarkivet i Visby vid visningen där i söndags [för deltagare i De svenska historiedagarna], där ju du också var med. Jag har själv arbetat med alfabetiska referensverk hela mitt yrkesliv, viktigast som huvudredaktör i Nationalencyklopedin 1992–2000 och redaktör/författare i Bonniers svenska ordbok 1979–2010, och jag vill bara säga hur mycket jag tyckte om den här boken. Jag känner igen mig i allt: glädjen i att ha ett så meningsfullt jobb, vartenda litet eller stort lexikografiskt problem, förhållandet mellan enhetlighet och personlig författarröst, frustrationen över fel trots alla kontroller … Du och ni andra på redaktionen har gjort en jättefin bok, faktatät, pedagogisk, ändå underhållande, och snyggt förpackad. Jag är glad att ha denna bok i mitt bibliotek. Hälsa dina arbetskamrater med varmt tack från mig!”

2018-10-19 Maciej Zaremba: Huset med de två tornen. Maciej Zaremba är journalist på DN Kultur och känd för sina långa, genomarbetade och mycket välskrivna reportage om olika samhällsföreteelser, där han ofta ifrågasätter etablerade sanningar. Nu har han tillämpat samma metod – och med samma språkliga briljans – på sig själv och sin familjs historia med samma avslöjande resultat.

”Zaremba” är strängt taget en pseudonym. Hans egentliga efternamn är Bieławski. Hans far, berömd psykiatriker med eget sjukhus, tillhörde en gammal polsk adelsfamilj, och Zaremba var namnet på släktens vapensköld, ursprungligen en stor adelsklan. Strax efter kriget, då redan över 60 år gammal, gifte sig Oskar Bieławski med en ung kvinna, Elzbieta, med en väl bevarad hemlighet i sitt förflutna. År 1968, under Gomułkas antisemitiska kampanj, avslöjas den abrupt. En dag kommer modern hem och meddelar sina tre söner (Maciej är äldst, 17 år) att hon är judinna, egentligen heter Lida och att familjen måste fly landet. Men fadern vägrar följa med, trots att han är en regimmotståndare som har motarbetats av kommunisterna i många år. Boken slutar med att modern och sönerna landstiger i Ystad.

Men innan dess har vi i intensivt laddade kapitel fått del av dels Maciejs egen uppväxthistoria, dels föräldrarnas bakgrund och mycket olika tillvaro under kriget: faderns som privilegierad officerskrigsfånge i Tyskland, moderns och mormoderns ständiga flykt undan tyskarna och deras polska hjälpredor. Ty sådana fanns. Zaremba citerar med gillande ett uttalande om att antisemitismen var det enda som höll ihop den unga staten, sammanfogad 1919 av delar från tre sönderfallande imperier. Den unge Maciej växte upp som polsk patriot som obetingat trodde på samhällslögnen om det hjältemodiga polska motståndet mot nazismen, och skildringen av hur han kommer till insikt är plågsam läsning.

Jag har här bara berört bokens huvudtema, men det finns många sidoteman, utvikningar och fördjupningar som är precis lika läsvärda. Det här är helt enkelt ett lysande, och viktigt, verk.

PS: vilket är huset i titeln? Jo, det är det psykiatriska sjukhus som fadern drev och även modern arbetade i och där familjen hade sin bostad, innan Oskar Bieławski trotsade kommunistregimens påbud om psykiatrins inriktning och tvingades bort, undan för undan till mer perifera orter och sämre bostäder. Också detta utgör en viktig tidslinje i boken.

2018-10-28 Merete Mazzarella: Alma. En roman. Nog har Merete Mazzarella känt igen mycket hos sig själv i sin romanfigur Alma. Eller har hon tillskrivit denna egenskaper som hon, Merete, själv har? De yttre dragen av den verkliga Alma Söderhjelms livshistoria är troget återgivna, men hur lik romanfiguren ”Alma” är verklighetens professor Söderhjelm kan man diskutera. Nu spelar det inte så stor roll då romanporträttet är både trovärdigt och vackert utfört.

Ramhandlingen är att Alma ligger, med kort tid kvar att leva, på ett sjukhem i Saltsjöbaden utanför Stockholm och ser tillbaka på sitt liv. Det gör hon i huvudsak i form av en inre monolog, där hon helt naturligt hoppar fram och tillbaka i tid och rum, tematiskt snarare än kronologiskt. Här och där infogas dialoger med sjuksystrarna och med några väninnor på besök. Huvudtemat är att Alma upplever sitt liv som förfelat, trots alla yttre framgångar. Inget i vare sig karriär, författarskap eller kärlek har blivit som hon tänkt sig. Sin bitska ironi har hon kvar, men grundtonen är besvikelse.

Människorna och miljöerna i Almas liv tecknas livfullt, pregnant och verklighetstroget. Djupast når M.M. i Almas reflexioner kring systersonen Erik Grotenfelt och hans förfärliga sista år i livet, vilka också blir till en självrannsakan om hennes inställning till de röda efter inbördeskriget. Nackdelen med inre monolog-formen är att texten flyter på lite monotont, den dynamik man gärna vill se i en bra berättad roman infinner sig inte. Och kanske talar romanen främst till läsare med något intresse och förhandskunkap om den spännande personen Alma Söderhjelm.

2018-11-06 Gunnar Petri: Hans Järta. En biografi. (Författaren är en av mina närmaste vänner, och jag fick förtroendet att läsa texten redan i manus. På mitt förslag gjorde han en hel del strykningar och ett antal andra ändringar. Jag har först nu, ca två år senare, läst den tryckta boken, men jag kan alltså inte uppträda som en helt objektiv anmälare.)

Gunnar Petri är jurist, ekonom och djupt humanistiskt bildad. Han har tjänstgjort på höga poster i statsförvaltningen och var de sista femton åren av sitt yrkesliv vd för de svenska tonsättarnas upphovsrättsorganisation STIM. Han har skrivit flera böcker om upphovsrätt med historiskt perspektiv, bl.a. en doktorsavhandling.

Hans Järta (1774–1847) är kanske inte så känd bland mina vänner i Finland och är väl numera även i Sverige ett namn främst för specialister. Vi som tog till oss av historieämnet i det gamla gymnasiet minns Järta för två saker. Vid riksdagen i Norrköping 1800 (den enda under Gustav IV Adolf) avsade sig dåvarande friherre Hans Hierta och fyra andra unga ädlingar sitt adelskap i protest dels mot kungens politik, dels, och inte minst, mot hur lantmarskalken (miss)skötte sitt uppdrag. Och efter statsvälvningen 1809 var Järta som sekreterare i konstitutionsutskottet huvudförfattare till 1809 års regeringsform, den grundlag som gällde i Sverige till 1974. I denna heltäckande biografi får vi förstås veta mycket mer om hans liv och karriär. Skildringen är alltid fast förankrad i tidens händelser och politiska debatt. Huvudpersonen kan vara försvunnen i flera sidor för att vi ska få den rätta bakgrunden till hans handlande vid varje tillfälle. Yttre händelser som franska revolutionen, konspirationen och mordet på Gustav III, statsvälvningen 1809 utlöser Petris berättarglädje och är medryckande läsning, men den största vikten lägger han vid de statsfilosofiska och konstitutionella frågor som i så hög grad präglar tiden. Namn som Montesquieu, Locke, Hume, Burke, Tocqueville återkommer gång på gång. Petri är mycket väl inläst i detta ämne, och hans analyser och slutsatser är klara.

Hans Järta påstås ofta ha varit radikal, närmast jakobin, i sin ungdom men blivit allt konservativare med åren. Gunnar Petri, med stöd hos Järtas tidiga biografer (bl.a. Louis De Geer, Sveriges första statsminister), hävdar att Järtas ideologi var i stort sett densamma hela hans vuxna liv; det var tiden själv som förändrades. Någon jakobin var han förvisso inte, utan vad Petri kallar en ”upplysningsliberal” som kämpade för tros- tanke- och yttrandefrihet, näringsfrihet och konstitutionellt styre. Hans maktdelningsideal var inte parlamentariskt, och han varnade för att ge riksdagen för stor makt att detaljstyra. Härigenom kom han i motsatsförhållande till den framväxande ”moderna” liberalismen med dess inriktning på marknadsekonomins fria spel.

Järta var en lysande – och mycket flitig – skribent, skarp polemiker och kvick satiriker. Utöver sin historiska mission 1809 gjorde han betydande insatser bl.a. som landshövding i Falun och på gamla dar som riksarkivarie. I ett mycket intressant avslutande kapitel visar Gunnar Petri hur Järta har värderats och omvärderats av skilda historiska skolor under 1800- och 1900-talen. Grundtonen i denna utomordentliga biografi är uppskattande, men inom objektivitetens råmärken.

2018-11-14 Björn Larsson: Brevet från Gertrud. Kort efter begravningen av sin mor får Martin Brenner ett postumt brev av vilket det framgår att modern inte var ”vanlig” tyska som hon alltid utgett sig som, utan judinna, överlevare från Förintelsen. Nytt för Martin är att också hans biologiska far var jude. Modern har dolt sin bakgrund för att skydda sin son från nya utslag av antisemitism. Nu är han i den unika positionen att han kan välja om han vill vara jude eller inte. Men kan han det?

Det är utgångsläget för denna både berättartekniskt och motiviskt invecklade roman. Händelseförloppet är spännande och mycket väl berättat, men i grunden är det en idéroman eller tidvis en till roman förklädd essä. Om arv och miljö (Martin är genetiker), om antisemitism, om självvald eller pådyvlad identitet. Författaren är mycket väl påläst, och boken avslutas med en lång litteraturlista, ovanligt i en roman.

Björn Larsson är en driven romanförfattare men har konstigt nog haft svårt att bli riktigt stor i Sverige. I t.ex. Frankrike räknas han till de litterära tungviktarna. Hans eget engagemang i de frågor han tar upp är tydligt. Men tydligen har han ändå känt behov av romanformen som en buffert mellan sig själv och sitt ämne. En viktig och engagerande bok, men ämnet samsas inte riktigt bra med romanformen.

2018-11-22 Per I. Gedin: När Sverige blev modernt. Gregor Paulsson, Vackrare vardagsvara, funktionalismen och Stockholmsutställningen 1930. Den långa undertiteln är en bra innehållsdeklaration. Ramen är en biografi över konsthistorikern m.m. Gregor Paulsson (1889–1957). Men eftersom han under ett långt liv var verksam på så många olika spelplaner i det svenska kulturlivet och samhället formar sig boken till en bred skildring av modernismens intåg och seger inom arkitektur (där kallad funktionalism, vardagligt funkis), heminredning och konsthantverk men också till en kritisk uppgörelse med denna rörelse. Gedin beskriver rörelsen som elitistisk, snudd på totalitär (ge åt folket det folket behöver, inte det folket vill ha), med rötter i det fördemokratiska Tyskland och åtminstone tidvis gillad av såväl fascister som kommunister. Stockholmsutställningen 1930, som Gregor Paulsson var generalkommissarie för och egenmäktigt styrde i den riktning han ville, betecknade rörelsens seger i Sverige och kom att totalt dominera bostadsbyggandet i över 40 år. Det senare så förkättrade miljonprogrammets byggenskap var en direkt utlöpare av funktionalismens idéer, om än i korrumperad form. Här tycker jag Gedin skjuter över målet och förminskar de många mycket fina funkisbostadsområden med mänskliga proportioner som byggde på 1930–50-talen, som Gärdet, Fredhäll och Årsta i Stockholm. Gedin försummar också bakgrunden till det revolutionära tänkandet: den urusla bostadsstandarden i de större städerna, både byggnads- och boendemässigt.

Till det viktigaste i boken hör att Gedin kan fastslå att funktionalismen i första hand var en ideologi, inte en stil. Och redan i början av 1940-talet
börjar de ledande ideologerna: Paulsson, arkitekterna Sven Markelius och Uno Åhrén, svikta. Som övertygade antinazister inser de att deras revolutionära rörelse haft betänkliga drag. Gregor Paulsson, som redan 1934 blivit professor i konsthistoria i Uppsala, skiftar från tyskvän till anglofil med tillhörande modifiering av sina estetiska preferenser. Men sitt sociala engagemang överger varken han eller hans förbundna.

Per I. Gedin (f. 1928) är konstvetare till utbildningen och var elev till Gregor Paulsson i Uppsala. Han tecknar dennes liv, tänkande och gärning med värme men ingalunda kritiklöst. Gedin var förläggare och förlagschef på Bonniers, Wahlström & Widstrand och på det egna förlaget Gedins i många år. 75 år gammal slog han sig på att skriva biografier. Den första, om Karl Otto Bonnier, har följts av volymer om Heidenstam, Carl Larsson och Isaac Grünewald. Av ålder och trötthet finns inte ett spår i detta vitala verk av en 90-åring.