24 författare söker en biograf

2024-09-13 Karl Eidem: Tips till bokklubben (Lava Förlag 2022; 303 s.). Bortse från den missledande titeln! Det här är en samling korta biografier över kända författare, 24 närmare bestämt. Med undantag av Shakespeare är alla från 1800- eller 1900-talet; 16 är engelskspråkiga, två är svenska (Astrid Lindgren och Sjöwall/Wahlöö (som jag räknar som en)), två tyska (Nietzsche och Nelly Sachs), två franska (Jules Verne och Simone Weil) och två ryska (Vasilij Grossman och Michail Sjolochov). Bland de engelskspråkiga kan nämnas amerikaner som Edgar Allan Poe, Louisa M. Alcott och J.D. Salinger och britter som Joseph Conrad, Conan Doyle, Agatha Christie, Lawrence Durrell, Graham Greene och spänningsförfattarna Ian Fleming och John le Carré. Den kvantitativa tyngdpunkten är tydlig, men det är biografierna över de mer udda författarna som kvalitativt väger tyngst.

Karl Eidem kunde kallas dilettant i ordets ursprungliga och mer positiva betydelse (med SAOB:s definition: ’person som sysslar med en konst l. en vetenskap o. d. blott för sitt nöje, utan att hafva det till sitt yrke l. lifsuppehälle l. utan att på allvar ägna sig däråt’). Han är fondförvaltare till yrket men med en stor och kanske inte helt besvarad kärlek till skriftställeri, eget och andras. Texterna bygger inte på egen forskning eller närläsning utan är referat av biografier med andra upphovspersoner (ordentligt redovisat), blandat med Eidems egna reflexioner.

Jag är kluven till den här boken. Jag uppskattar ambitionen, och det finns absolut åtskilligt både läs- och tänkvärt i texterna, men det är för mycket som inte håller måttet. Läsefrukterna är ofta halvsmälta, bristen på intentionsdjup stör; stilistiken är svajig; och, värst, boken är så full av både sak- och skrivfel och andra otympligheter att den knappat är användbar för en mindre kunnig läsare. T.ex. får två av de biograferade sina namn genomgående felstavade: Maj Sjöwall och John le Carré (”Sjöwahl” resp. ”LeCarré”); Salingers huvudperson Holden Caulfield kallas ”Caufield”; titeln på Grossmans stora roman Liv och öde återges bara i sin engelska form ”Life and Fate” (detsamma för flera andra icke-engelska boktitlar); den alexandrinsk-grekiske författaren Kavafis kallas genomgående ”Kafavy”; Atrid Lindgrens barndomshem hette Näs, inte ”Näset”. Listan kunde göras mycket längre.

Men för att sluta i en mer positiv ton: artiklarna om de i sammanhanget mer udda författarna är riktigt bra. Särskilt den om Simone Weil, som Eidem uppenbarligen känner sig andligt befryndad med, inte minst som konvertit till katolicismen. Han kan skriva och engagera, när konstellationerna är de rätta.

Eyvind Johnson, en europé i tiden

2024-07-23 Örjan Lindberger: Norrbottningen som blev europé. Eyvind Johnsons liv och författarskap till och med Romanen om Olof och Människan i tiden. Eyvind Johnsons liv och författarskap 1938–1976 (Bonniers 1986, 1990; 384 resp. 498 s.). Efter avslutad läsning av Krilon-trilogin kände jag ett starkt behov att närmare lära känna författaren Eyvind Johnson, och då var litteraturprofessorn Lindbergers standardverk det självklara valet. Den är till upplägget en klassisk life and letters-biografi, men med tydlig tonvikt på letters. Levnadsteckningen, där förstås allt väsentligt finns med, står tillbaka för beskrivningen av Johnsons intellektuella utveckling, hans tankevärld och analyser av de enskilda böckerna. Som framgår av undertitlarna gäller detta särskilt den andra delen: tiden och människans plats i den är i brant sammanfattning det grundläggande problemet i Johnsons senare författarskap.

Att människan Eyvind Johnson (född som Edvin Jonsson) blev den han blev ger Lindberger gott besked om, men frågan om hur han blev det lämnar biografen delvis obesvarad. Att den ur proletärmiljö sprungne Edvin/Eyvind/Olof blev ungsocialist, anarkist och syndikalist är ju helt naturligt; mindre självklart att han så tidigt tog avstånd från bolsjevismen och på äldre dar kallade sig liberal. Lindberger lägger stor vikt vid en personkonflikt i den ungsocialistiska förening där Johnson vid mitten av 20-talet var sekreterare och som ledde till att han lämnade föreningen. Själv tror jag att han påverkades av de nära och vänskapliga kontakterna under kriget i redaktionen för Nordens Frihet (vilken Lindberger i och för sig nämner åtskilliga gånger). Men jag kanske överbetonar denna liberalt präglade antitotalitära tidskrift eftersom min morfar Kaj Bonnier, nära vän till Eyvind, var starkt engagerad i den.

Var Johnson fick sin läshunger ifrån blir väl heller inte helt klart, bara det faktum att den fanns där från tidig ålder och var kanske den enskilt viktigaste drivkraften för att ge sig ut i världen. Slitsamma jobb i hemtrakterna i tonåren, politiskt engagemang i Stockholm i 20-årsåldern, långa vistelser i Tyskland och Frankrike under 20-talet, där han inte sällan levde på svältgränsen med magra inkomster från tidningsartiklar och noveller: så såg hans väg in i författarskapet ut. I Paris träffade Johnson sin första fru, norskan Aase Christoffersen, och där föddes sonen Tore 1928, som blev en känd fotograf. Han hade debuterat redan på 1920-talet med välvilliga omdömen, och efter familjens återflytt till Sverige 1930 blev han med sina romaner snart erkänd som en av sin generations främsta och mest originella prosaförfattare. Det stora genombrottet kom med den självbiografiska tetralogin Romanen om Olof (1934–37). Lindberger är som bäst när han i första delens långa slutkapitel får bena upp verkets intrikata komposition och tränga in i dess tankevärld.

Andra delen börjar dramatiskt med hustrun Aases död och världskrigets utbrott. Eyvind Johnson återfinner stabiliteten när han gifter om sig 1940 med finlandssvenskan Cilla Frankenhaeuser, han engagerar sig i Nordens Frihet och börjar på sitt magnum opus: de tre romanerna om Krilon, dennes samtalsgrupp och strid mot de krafter som vill monopolisera den svenska fastighetsmarknaden (läs: Tyskland och Sovjetunionen som vill härska över Europa). Man kunde tänka sig författaren tämligen utmattad efter detta kraftprov. I stället kommer med jämna mellanrum en ström av stora romaner, av vilka flera måste räknas som mästerverk: Strändernas svall (1946), Molnen över Metapontion (1957), Hans nådes tid (1960), Livsdagen lång (1964). Alla bestås förnämliga och högst läsvärda analyser, men hur var den fysiskt märkte och ofta sjuke författaren mäktig sådana kraftprov? Det lämnar Lindberger därhän. Johnson som offentlig person får inte heller mycket utrymme. Besviken är jag att inte den hätska debatten om ”tredje ståndpunkten”, utlöst av Johnsons vårtal i Uppsala 1951, ägnas mer än en förströdd sida.

Av det ovan skrivna torde det stå klart vilka (betydande) förtjänster och (mindre) brister Örjan Lindbergers biografi besitter. Tilläggas bör att han berikar sin framställning med många och ibland långa citat ur Eyvind Johnsons böcker och brev och att han ofta med gillande refererar till och citerar kolleger som skrivit om Johnson. Invändningar görs försynt och i förbigående. Det är en gentleman som hållit i pennan; det känns välgörande.

Förebilder – inte bara för unga judinnor

2024-06-16 Johanna Rubin Dranger (illustrationer), Karin Brygger och Anneli Rådestad (text): Judiska hjältinnor (Natur & Kultur 2024; 196 s.). Enligt förlaget är detta en bok för 9–13-åringar, och texten tycks mig särskilt vända sig till judiska flickor inför bat mitzva. Det hindrar inte att den är nyttig läsning även för en åttioårig goj och säkert många andra. Så många kända och okända levnadsöden, många tragiska, andra hoppingivande. Så många role models för flickor och unga kvinnor, judiska eller ej. Hjältinnor i ordets egentliga mening är inte så många, men ”märkeskvinnor” hade nog varit för tråkigt i titeln.

Boken består av drygt 100 minibiografier, i de flest fall ett uppslag med texten på ena sidan och ett tecknat porträtt på den andra. Joanna Rubin Dranger har överträffat sig själv i den stora variationsrikedomen i de mycket dekorativa porträtten. Uppslagen följer ingen bestämd ordning. En astronaut följs av en rabbin, som följs av en biblisk gestalt, som följs av en nobelpristagare i litteratur. Är tanken kanske att läsaren ska bli överraskad varje gång hen vänder blad? Urvalet är som antytts mycket brett. Utöver nämnda kategorier hittar vi artister, forskare, politiker – och ett stort antal unga motståndskvinnor i naziockuperade länder, varav nästan alla infångades och mördades. Alla tider är representerade, med en viss övervikt för 1900- och 2000-talet. Jag kommer inte på några genanta utelämnanden. Kanske hade bilden kunnat kompletteras med någon företrädare för den judiska upplysningen, haskala, årtiondena runt 1800, som Eva Ekselius har skrivit så lysande om i Vakna, mitt folk! (anmäld här i januari i år). Ska jag nämna någon som gjorde mig särskilt glad får det bli Zenia Larsson och hennes ögonöppnande trilogi från gettot i Łódz, som inleds med Skuggorna vid träbron (1960). Det finns en användbar ordlista i slutet av boken, men jag saknar ett alfabetiskt register över hjältinnorna.

Foto- och litteraturhistoria i ett

2024-04-28 Kerstin Dahlbäck: Bakom och framför kameran. Hjalmar och Stina Bergmans fotografier (Carlssons 2024; 163 s.). Det äkta paret Bergman hade knappast någon varaktig bostad förutom sommarvistet på Segelholmen utanför Dalarö i Stockholms skärgård. I stället reste de runt i Europa, särskilt Italien, och gjorde även en – misslyckad – sejour i Hollywood. År 1910 fick Stina en kamera av Hjalmar i födelsedagspresent, och därmed påbörjades en rik men ojämn bilddokumentation av parets tillvaro. Ett stort antal fotografier förvaras i Hjalmar Bergman-arkivet vid Stockholms universitetsbibliotek. Nu har Sveriges främsta Bergmanforskare, professor emerita Kerstin Dahlbäck (tidigare bl.a. utgivare av det väldiga verket Hjalmar Bergman. Brev) gjort ett urval av fotografierna, kommenterat dem och skrivit inledning och sammanbindande texter, samlade i en av Simon Molin (omslag) och Charlotta Kåks Röshammar (inlaga) snyggt formgiven liten volym i liggande format. För helhetens skull är paret Bergmans egna bilder kompletterade med andra fotografier, främst förstår från tiden före kamerainköpet 1910.

Konstnärligt och tekniskt är fotona knappast några mästerverk, men de blir intressanta genom att Kerstin Dahlbäck konsekvent förbinder dem med parets liv genom hänvisningar främst till Hjalmars brev och annotationer i hans almanackor. Mer sällan, men då desto mer pregnant hänvisar hon till textställen i Bergmans romaner. På så sätt bildar fotona och texten en fragmentarisk biografi av intresse även utanför kretsen av redan Bergmanfrälsta.

Dahlbäck dröjer lite längre vid några viktigare anhalter i Hjalmars liv. Det är de första åren med kameran i Rom, det är förbindelsen (hur den nu var beskaffad) med den tyske ynglingen Werner Fütterer, det är den misslyckade Amerikasejouren och det är somrarna på Segelholmen. I ett avslutande kapitel presenteras Hjalmars familjebakgrund och uppväxt i Örebro med i i huvudsak ateljébilder och myllrande gruppfoton från familjetillställningar. Kerstin Dahlbäck binder ihop det snyggt på slutet: ”Efter många turer gick [ett planerat husköp i Lindesberg] i slutändan inte igenom. Istället hyrde Bergmans huset på ett år. Och därefter – flyttade de till Rom! Där köpte de en kamera.”

Boken är ett måste för Bergmanbeundrare och bör vara av intresse för fotohistoriskt intresserade. De senare måste dock med rätta fråga: vad var det för kamera Stina fick? Och var det samma kamera de fotograferade med under alla år? Om detta finns icke ett ord i boken.

”Ett stöd för Karlar trenne”

2024-02-09 Eva Helen Ulvros: Hedvig Eleonora och hennes tid (Historiska Media 2023; 335 s.). Förlaget Historiska Media (där min vän och tidigare NE-arbetskamrat Lena Amurén numera är förlagschef) har satsat stort på en bred utgivning av till omfånget relativt begränsade biografier över historiska personer. Till kategorin hör utan tvivel Sveriges drottningar med sina ofta allt annat en enkla liv men med blandad historisk betydelse. Hedvig Eleonora, ”ett stöd för Karlar trenne” (Snoilsky), hör väl redan till de mer omskrivna, men nog finns det plats för en bok till. Eva Helen Ulvros, med en inriktning på svenskt 1600- till 1800-tal och fokus på kultur- och genushistoria, är väl lämpad som drottningbiograf.

Hedvig Eleonora (1636–1715) hörde till härskarfamiljen i hertigdömet Holstein-Gottorp, tyskspråkigt, formellt under den danska kronan men ofta i konflikt med den. Politiskt var hon ett passande parti för Karl X Gustav, som låg i ständig fejd med Danmark. Dessutom var hon ung, vacker och behaglig, och makarna gick tydligen bra ihop. Dock dog kungen bara fyra år efter bröllopet, så Hedvig Eleonora blev en 24-årig änkedrottning. Hon spelade en inte oviktig politisk roll som ordförande för sonen Karl XI:s förmyndarregering, men störst avtryck gjorde hon genom sina konst- och kulturintressen, där Drottningholms och Strömsholms slott är de viktigaste bestående minnesmärkena. Hon var också den som byggde upp den kungliga husgerådskammaren. Hon ogillade sonens val av en dansk prinsessa, Ulrika Eleonora den äldre, som sin gemål, men denna tycks ha varit så blid, älskvärd och god att ingen blev hennes ovän. Både svärdottern och sonen dog unga, och Hedvig Eleonora fick nu se sin sonson Karl XII på tronen. Med lika liten framgång som alla andra kunde hon förmå den halsstarrige, enväldige krigarkungen att sluta fred i tid, och när hon avled 1715, 79 år gammal, var riket i ett ytterst prekärt läge. Karl XII:s död slapp hon alltså uppleva, men en stor sorg var att den rikt begåvade sondottern Hedvig Sofia rycktes bort i smittkoppor bara 27 år gammal. Förutom den personliga sorgen var den politiska följden att det holsteinska partiets anspråk på den svenska tronföljden försvagades. Hedvig Sofia var nämligen ingift i den Holstein-Gottorpska familjen och förmyndarregent för sin son Karl Fredrik.

Så kan man sammanfatta de yttre dragen av Hedvig Elonoras historia. Allt är väl tillvarataget i boken. Men det stoffet har inte räckt för att fylla 355 sidor. Förutom en utmärkt minibiografi över Ulrika Eleonora d.ä. lyfter Ulvros fram livet vid hovet, i vardag och fest, och inget fel i det, men det blir för mycket: enahanda och repetitivt. Sakkunnigt, ja, trovärdigt, absolut, men läsningen blir långa stunder alltför monoton. Lägg därtill att Ulvros prosa visserligen flyter på bra men saknar den lyster som lite mer stilvilja hade kunnat ge. Sammanfattningsvis en bok med goda förtjänster men också en del brister.

Om en man och hans tänkande

2023-12-14 Claes Berg: Gunnar Myrdal. Ett liv med många dilemman (Dialogos 2023; 351 s.).

Familjen Myrdal, dess medlemmar och deras inbördes relationer blir omskriven på nytt och på nytt. Så bra då med en biografi som inte döljer konflikterna men behandlar dem lite i förbigående för att helt koncentrera sig på det tänkande och de teorier, den politik och praktik som utgick från nationalekonomen, ämbetsmannen och politikern Gunnar Myrdal (1898–1987). Dennes bakgrund och levnadslopp tecknas förvisso också men mest som hållpunkter i den kronologiskt upplagda biografin. Hans karaktär och personlighet skildras kanske mer utförligt, men det beror att de är sammanflätade med tänkandet. Detta är en intellektuell biografi, och det ska vi läsare vara tacksamma för.

Den som söker efter ordet värdepremiss i svenska ordböcker (inkl. SAOB, där bandet med ord på V utkom så sent som 2019) söker förgäves. I denna bok är det ett centralt begrepp, nämnt säkert ett hundratal gånger men aldrig tydligt definierat. Det handlar om de värderingar som ligger till grund för en viss åsikt eller ett visst handlande i en given social situation. För Gunnar Myrdal var det grundläggande att blottlägga implicita värdepremisser i olika miljöer och att tydligt redovisa sitt eget förhållande till dem, framgångsrikt tillämpat inte minst i hans väl mest kända verk, An American Dilemma. Förhållandet mellan vita och svarta är inte ett ”negerproblem” utan de vitas problem, baserat bl.a. på korrumperade värdepremisser.

Över huvud taget är Myrdals forskning logisk, förnuftsmässig och verklighetsbaserad: teori prövas ständigt mot praktik, så även i Myrdals eget liv där han växlade mellan uppgifter som vetenskapsman, internationell ämbetsman och socialdemokratisk politiker. För teoribyggande i lufttomma rum hade han inget till övers. Till hans egna värdepremisser hörde rättvisa förhållanden åt alla: välfärdsstat före klasskamp. Det gällde på ett högre plan även återuppbyggnaden av Europa efter andra världskriget, där Myrdal som chef för FN-organet ECE (Economic Commission for Europe) sökte inkludera de sovjetdominerade öststaterna och hamnade i skarp motsättning till Dag Hammarskjöld, som verkade inom OEEC, det organ som administrerade Marshallhjälpen till länderna i Västeuropa. (De två briljanta ekonomerna var rivaler på flera plan, och det grämde Myrdal svårt när posten som FN:s generalsekreterare gick till Hammarskjöld och inte till honom.)

Som nationalekonomisk ignorant ska jag inte försöka ge en sammanhängande beskrivning av Myrdal som vetenskapsman, men jag har noterat ett antal centrala begrepp och frågeställningar utöver de nämnda som sysselsatte den samhällsvetenskaplige tänkaren. Uppkomsten och utvecklingen av goda resp. onda cirklar och hur man kan promovera de förra och motverka de senare. Kumulativa processer: att resultatet av nya åtgärder är beroende av det gamla tillståndet. Institutionernas betydelse för samhällsutvecklingen (institution i betydelsen (NE): ”de normer och regler som strukturerar mänskligt handlande till bestående eller återkommande beteendemönster”). Claes Berg populariserar inte, men han skriver begripligt, och jag tyckte jag för det mesta kunde följa med i de ofta mycket intressanta resonemangen.

Som levnadsteckning ger boken det man behöver av Myrdals karriär, vänskaper och konflikter. Hans komplicerade personlighet belyses förtjänstfullt. Privatlivet kommer i bakgrunden utom det personliga och professionella partnerskapet med Alva och hennes betydelse för honom på alla plan, som är ett ständigt återkommande tema. Boken avslutas med ett par kapitel om (det intellektuella) arvet efter Myrdal, som på ett utmärkt sätt rundar av denna viktiga bok.

Seglar i hamn med flaggan i topp

2023-11-30 Agneta Pleijel: Sniglar och snö (Norstedts 2023; 356 s.). Det här är den tredje och avslutande delen i Agneta Pleijels hyllade självbiografiska svit, efter Spådomen (2015) och Doften av en man (2017). Den utkommer sex år efter den förra delen, vilket antyder att den har varit svårare att skriva; Pleijel har dock också varit svårt sjuk i TBE. Vare därmed hur som helst, hon seglar i hamn med flaggan i topp.

Böckerna i sviten kallas romaner, men det torde främst vara för deras skönlitterära kvaliteter. För de handlar uttryckligen om den ”hon” Agneta en gång var; ”jag” är den Agneta som skriver böckerna. I denna del är hon om möjligt ännu mer introspektivt självutlämnande än i de förra, och hon lämnar också ut mycket av privat karaktär om sina – lätt identifierade – män och sin dotter. Att detta inte rubbar den konstnärliga balansen visar på Agneta Pleijels storhet som författare.

Den framgångsrika karriären som kritiker, kulturchef och författare finns mest med som markörer av tidens gång, för det är en själs historia hon vill berätta. Och den gestaltas som relationer: till L, som blir far till hennes dotter, till dottern ”Linn” och, framför allt, till hennes stora kärlek M. När relationerna krisar – det gör de många gånger – krisar också ”hon”, och Pleijel kan gestalta detta inre kaos utan att stöta bort utan snarare fängsla läsaren. Ett viktigt stöd för henne blir hennes kamrat i Samfundet De Nio författaren Birgitta Trotzig, som bestås ett ömsint porträtt.

När M återvänder efter en långvarig förbindelse med en annan kvinna är boken i princip slut. Men i ett ”Appendix” och en ”Coda” tar hon upp ett sidospår i boken: sina indonesiska rötter, som hon även behandlat skönlitterärt i Vindspejare. Hon reser med M till Indonesien och lyckas spåra upp sin javanska mormors mormor, som blir en viktig pusselbit i hennes sökande efter sitt jag. På köpet får vi en reseskildring full av färg och dofter, som ytterligare ökar värdet på denna redan så rika roman.

Ny blick på Stagnelius

2023-09-17 Simon Sorgenfrei: Näktergalen. Erik Johan Stagnelius (Ellerströms 2023; 127 s.). Simon Sorgenfrei är religionshistoriker, bland annat specialist på muslimernas historia i Sverige. Stagnelius har han närmat sig som essäist, inte forskare, men hans kunskaper om gnosticismen har förstås gjort avtryck i texten. Det har blivit en elegant bok i litet format, sparsamt men genomtänkt illustrerad. Textmängden är inte stor men måste läsas med eftertanke.

Boken innehåller allt av vikt i Stagnelius biografi, men det är dikterna som är huvudsaken. Sorgenfrei citerar och analyserar och drar sig inte för att också psykologisera. Hans huvudtes är att man inte ska lägga för stor tonvikt vid det gnostiska. Stagnelius var väl inläst i ämnet men trodde knappast på de gnostiska lärorna själv. Han använde helt enkelt den gnostiska rekvisitan för poetiska effekter. Sorgenfrei läser dikterna som personliga vittnesbörd: om den frånstötande skaldens kärlekstörst, om sjuklingens hinsideslängtan, medan han i poesin ser mindre spår av Stagnelius missbruk av alkohol och droger. Med referens till Karin Johannisson läser han däremot in ett starkt drag av nostalgi i många dikter: att Stagnelius längtade till barndomens trygga miljöer i Gärdslösa och Dörby utanför Kalmar.

Detta är boken för alla oss som i gymnasiet förtjustes, förskräcktes och förbryllades av Stagnelius poesi men kanske senare inte ägnat hans skaldskap eller hans person någon större uppmärksamhet i mogen ålder. Köp några ex. och tag med som gåbortpresent! Men läs själv först, förstås!

Livet för tsaren 8: En familjs historia

Rubriken till detta inlägg är inspirerad av titeln på Arvid Järnefelts tredelade verk Mina föräldrars roman (1928–30). Där skildrar han föräldrarna Alexander och Elisabeths äktenskap och uppväxten i en politiskt och kulturellt medveten men splittrad familj, där fyra söner, kritikern Kasper, författaren Arvid, konstnären Eero och tonsättaren och dirigenten Armas, alla blev betydande på sina områden och dottern Aino hustru och musa till Jean Sibelius. Romanen dramatiserades av den finlandssvenska Klockriketeatern under titeln Det kommer aldrig att ske. Ett gästspel på Södra teatern i Stockholm 2002 blev en stor framgång.

Alexander Järnefelt (1833–1896) gjorde en för tiden inte ovanlig, framgångsrik militär karriär i det ryska riket och avancerade till generallöjtnant. Hans specialitet var geodesi och kartografi, och hans stora bedrift blev att kartlägga stora områden i Bulgarien under det rysk-turkiska kriget 1877–78. Hemma i Finland var han ledande i arbetet på det stora kartverket över Finland. Som betrodd på högsta ort blev han i hemlandet landshövding, eller guvernör, som det hette på den tiden, över tre län efter varandra under elva år och slutade sin civila bana som senator och chef för ekonomiedepartementets militieexpedition (det vill säga försvarsminister, om man kan tala om senaten som en regering) de två sista åren av sitt liv.

Som ung officer i S:t Petersburg hade Alexander Järnefelt blivit introducerad i en kamrats hem. I den ursprungligen balttyska men russifierade familjen Clodt von Jürgensburg stod konst, kultur och politiskt frisinne högt i kurs. Den 21-årige Alexander förälskade sig i vännens syster, den 15-åriga Elisabeth, och efter tre år, 1857, gifte de sig.

För den unga Elisabeth Järnefelt innebar bytet av familj en stor och delvis svår omställning. Bland annat blev hon tvungen att lära sig finska. Maken hade visserligen svenska som modersmål, men han var en av de tidigaste fennomanerna och hade för egen del dragit slutsatsen att finskheten skulle inympas i den kommande generationen från början. Familjen blev alltså finskspråkig. Under sexton år födde Elisabeth nio barn, men äktenskapet var inte lyckligt och efter den yngsta dotterns födelse var det i praktiken slut.

Medan maken förflyttades till sina olika poster blev Elisabeth och barnen kvar i Helsingfors. Trogen sina gamla ideal öppnade hon sitt hem för tidens radikala intelligentia, till stor del barnens umgängesvänner. En särskild plats i hennes hjärta – och kanske också i hennes säng – fick den 22 år yngre Johannes Brofeldt, som under namnet Juhani Aho skulle bli en av det unga Finlands allra främsta författare, mest känd för romanen Juha, som tonsatts som opera av både Leevi Madetoja och Aarre Merikanto.

Men ”Elisabeths krets” skingrades, och hennes liv tog åter en ny vändning. Hon intogs nämligen av Leo Tolstojs läror, liksom sonen Arvid, och de båda blev Finlands första renläriga tolstojaner. De bosatte sig på små gårdar intill varandra och levde av det som jorden gav, medan Arvid spred Tolstojs radikala läror om kärlek, jämlikhet och broderskap i böcker och föredrag.

Som så många andra utopiska projekt misslyckades även detta. Slitningar uppstod och Elisabeth övergav det tolstojanska livet för att ta hand om hushållet hos sin äldste son Kasper, som blivit änkling. Även Arvid återgick så småningom till en mer borgerlig livsföring. Tillvaron fördystrades av ökande avstånd mellan mor och barn och av en ekonomi som blev allt sämre efter hand. På sin 90-årsdag den 11 januari 1929 finns Elisabeth Järnefelt dock avbildad i kretsen av sina barn; hon avled tre veckor senare.

Den här framställningen vore inte fullständig utan en kortfattad redogörelse av hur det gick för barnen. Kasper (1859–1941) blev främst känd som litteraturkritiker men var också översättare, lärare i ryska och målare. Arvid (1861–1932) var ursprungligen jurist men blev efter sin tolstojanska väckelse en mycket produktiv författare av främst romaner men även noveller och skådespel. Konstnären Eero (1863–1937) är inte lika känd som sina generationskamrater Akseli Gallen-Kallela och Albert Edelfelt men betraktas som i stort sett jämbördig med dem. Hans mest kända verk är Sved (även kallat Trälar under penningen och Kampen för tillvaron), en naturalistisk målning av några svedjebönders slit. Armas (1869–1958) var tonsättare (hans mest kända stycke är ”Berceuse”) men framför allt dirigent. I 25 år var han kapellmästare vid Operan i Stockholm. Aino (1871–1969) gifte sig 1892 med Jean Sibelius och stod troget i nöd och lust vid geniets sida under alla år. Hon gav sitt namn till parets hem Ainola i Träskända norr om Helsingfors. Där slet hon med huset och den kroniskt dåliga ekonomin och uppfostrade parets fem döttrar.

Liv och dikt – ett helgjutet minnesmärke

2023-08-04 Kjell Espmark: ”… att förinta detta som är jag”. Ett porträtt av Hjalmar Gullberg (minnesteckning i Svenska Akademien, Norstedts 2023; 156 s.). Jag har sällan blivit så gripen av en bok. Yttre faktorer är att jag följt och beundrat både Gullbergs och Espmarks författarskap och att detta blev det sista Espmark skrev före sin bortgång för ett år sedan. Men viktigare är Espmarks oerhörda inlevelse i sitt föremål och hans förmåga att gestalta denna.

Espmark ville skriva den här texten bland annat för att han, som han skriver: ”har följt Hjalmar Gullberg som hans skugga utan att veta om det”. De har bott i samma bostäder, längst i Bergsgården nedanför Skansen på Djurgården i Stockholm, båda varit framträdande ledamöter av Svenska Akademien, både samtidigt stora poeter och ämbetsmän, Gullberg vid Radiotjänst, Espmark som professor vid Stockholms universitet. För båda står mottot Serviam (’må jag tjäna’), ett upphävande av Ekelöfs berömda negation.

Nu är det ingen vanlig levnadsteckning Espmark har skrivit, vilket han nogsamt understryker i inledningen. I stället har han använt både fiktiva och poetiska grepp för sitt Gullbergporträtt. Han tecknar visserligen de yttre konturerna av Gullbergs liv och karriär men uppehåller sig vid några få teman. Det viktigaste, som finns i citatet som är bokens titel, är Gullbergs kamp med det egna jaget, som han desperat försöker frigöra sig från. Espmark belägger detta med många citat, men det har också föranlett ett ovanligt berättargrepp: föremålet för minnesteckningen avpersonifieras. Utom i inledningen och efterordet nämns skalden inte vid namn, inte ens som ”han”, utan Espmark tar till opersonliga konstruktioner och passiver. Till exempel: ”Minnena från Berlin den 30 januari 1933 är levande. Det är dagen då nyordningen i Tyskland genomfördes. Kvällen innan hade, i sällskap med Ivar Harrie, ägnats åt en kommunistisk Lenin-Liebknecht-gudstjänst …” Det är som om Gullberg glider ur både Espmarks och läsarens grepp. Jag tolkar det som en akt av solidaritet med föremålet.

Lika viktigt är ämnet Gullbergs utomäktenskapliga börd och känslan av att ha blivit övergiven. Det skapade ett livslångt trauma hos honom och var tabu i hans offentliga liv. I hans poesi finns anspelningar tidigt, men då är de fördolda. Först i den kända ”Till en näktergal i Malmö” (1942) öppnar han dörren på glänt:

Så sjöng du, när jag föddes i din månad,
för en förtvivlad kvinna som blev mor.
En majnatt hände det som ingen visste;
vår stora hemlighet kom ingen åt.
Den som försökte spåra oss tog miste:
i toner dränkte du min första gråt.

Det tredje, lika viktiga temat är Gullbergs sista år med den svåra sjukdom som höll på att långsamt kväva honom och hans beslut att efter en bättre period inte ännu en gång låta lägga sig i respirator med en kanyl i luftstrupen men som också avsatte ttvå enastående diktsamlingar: Terziner i okonstens tid (1958) och Ögon, läppar (1959). Perioden och skapandet utgör kulmen på Espmarks framställning, och jag läste den med djup gripenhet.

Det är en tunn bok, med många korta kapitel, men litteraturvetaren Espmark får ändå plats med insiktsfulla analyser av många av de centrala dikterna. Så förenas liv och dikt till ett helgjutet minnesmärke, över inte bara Hjalmar Gullberg utan också Kjell Espmark.