Insikts- och åsiktsfullt om arbetarlitteratur

2025-07-27 Tony Samuelsson: Arbetarklassens bästa partytrick. Liv, läsning, litteratur (Wahlström & Widstrand 2006; 378 s.).

Tony Samuelsson är inte bara en skicklig, om än länge något förbisedd, romanförfattare. Han är också, utan att vara litteraturvetare, en framstående kännare av den svenska arbetarlitteraturen, på bredden och på djupet. Den här essäsamlingen utkom för nästan tjugo år sedan, och kanske skulle Samuelsson ha reviderat den något om han skrivit den i dag, men den har fortfarande mycket att ge – inte minst en sådan som mig, som är mycket obeläst i denna litteratur. (Jo, Johnson, Martinson och Moberg, men knappast eller inte alls Dagerman, Fridegård, Lo-Johansson, Kurt Salomonsson …) Någon sakkunnig recension är detta alltså icke.

Samuelssons definition av arbetarförfattare och arbetarlitteratur är den vidast tänkbara, så att även oväntade namn som Maj-Gull Axelsson, Kerstin Thorvall, Lena Andersson och Liza Marklund ryms med. Och Per Olof Sundman, som ägnas ett inträngande kapitel, men han faller väl ändå utanför definitionen.

Boken innehåller många essäer av olika längd, som behandlar ett stort antal författarskap och olika teman. Genomgående ämnen är klassgränser och t.ex. vad som händer en arbetarförfattare som ”lyckas” och gör en klassresa in i borgerligheten, samt litteraturens kraft att påverka människor och samhällen. I ett par av de omfångsrikaste och mest djuplodande essäerna, om Stig Dagerman och Per Olof Sundman behandlar Samuelsson några av deras romanfigurers dragning till fascismen (i Bränt barn resp. Två dagar, två nätter). På det temat tar han också upp P.C. Jersilds Grisjakten. Ett annat centralt tema, som behandlas särskilt grundligt i den långa essän om Kurt Salomonsson, är arbetarförfattares kritik av arbetarrörelsen, särskilt den fackliga grenen, där förtroendevalda och ombudsmän ses som klassförrädare. Kvinnliga erfarenheter lyfts fram i texter om Moa Martinson (förstås) men också Elsie Johansson och, som sagt mer oväntat, Liza Marklund. En av de finaste essäerna, lite mer fristående från huvudtemana, är den om Jan Fridegård, där dennes starka dragning till spiritismen behandlas utförligt. Sitt djupaste, om än långt ifrån okritiska, förhållande har Samuelsson dock till Ivar Lo-Johansson, som ägnas den inledande essän och som sedan åberopas gång på gång i de olika texterna.

Essäerna är personliga på så vis att Samuelsson ger av sig själv och sitt eget författarskap. Intressant var att läsa om hur han brottats med en kontrafaktisk roman om ett naziockuperat Sverige men inte lyckats. Dock kom bara några år senare just en sådan roman, Jag var en arier, följd fem år senare av Kafkapaviljongen.

Det kunde finnas många andra namn att stanna upp vid, varav åtskilliga helt nya för mig, som Rolf Almström, Mats Berggren, Eva-Lena Neiman och Kjell Sundberg, för att nämna några. Men jag hoppas ovanstående nedslag ska räcka för att övertyga mina läsare om vilken rik och verkligt intressant samling essäer detta är och vilken extra fjäder i Tony Samuelssons hatt den utgör.

Får en humanist se ut hur som helst?

2025-05-21 Sarah Bakewell: Humanisterna. Sjuhundra år av humanistiskt fritänkande, nyfikenhet och hopp (2023; svensk övers. Jesper Högström, Albert Bonniers Förlag 2025; 443 s. inkl. ca 100 s. appendix, noter och register). Humanist är en som ägnar sig åt eller förespråkar humanism. Men vad är humanism? Den brittiska idéhistoriska författaren Sarah Bakewell anslår tonen i sin bok med att referera ett fiktivt möte i en gymnasieförening där många förslag läggs fram och mötet slutar i kaos. Men de grundläggande definitionerna återfinns där. Bakewells egen är en syntes: de italienska och västeuropeiska renässanshumanisterna sammanförs med essäisten Montaigne, upplysningens centrala gestalter, tyska bildningshumanister, naturvetenskapens pionjärer, politiska liberaler, positivistiska vetenskapare, religiösa fritänkare. Gemensamt har de att de tror på det mänskliga förnuftet och den fria tanken och att de är optimister. De utgår mer eller mindre explicit från Protagoras (människan är alltings mått”), Terentius (”jag är människa, intet mänskligt anser jag vara mig främmande”) och från Demokritos och hans romerska uttolkare Lucretius materialism. I Bakewells ögon representeras denna humanism bäst av den rörelse som i Sverige heter kort och gott Humanisterna, tidigare Human-etiska förbundet. Det internationella förbundet Humanists International har antagit en ”Declaration of Modern Humansim”, som återges i ett appendix.

Jag har försökt bestämma Bakewells position för att göra klart att detta inte är ett vanligt populärvetenskapligt verk utan en personlig essä, där författaren, spirituellt och läsartillvänt, skriver om dem som hon dragits till. Det är en lång kavalkad genom åttahundra år av kända och okända namn. Hon börjar med Petrarca och Boccaccio och många för oss mer okända namn, som den första moderna filologen Lorenzo Valla. Erasmus behandlas utförligt, liksom Montaigne, som Bakewell skrivit en hel bok om. Bland många andra som skildras med sympati kan nämnas David Hume, universitetsreformatorn Wilhelm von Humboldt, Charles Darwin och hans vapendragare Thomas Huxley, paret John Stuart Mill och Harriet Taylor, författaren George Eliot, esperantouppfinnaren Ludwik Zamenhof, Bertrand Russell … Det finns en slagsida åt det anglosaxiska, men den är knappast störande. Bakewell gör sitt bästa för att lyfta fram kvinnor: Christine de Pisan, Mary Wollstonecraft, Harriet Taylor, men de hamnar ändå i skymundan. Jesper Högströms översättning är smidig men här och där väl personlig (jag undrar mycket över vilket engelskt ord som Högström återgivit med det icke-existerande ”dädanvart”). Någon seriös historik över humanismen och humanisterna är denna bok alltså inte, men den är avgjort både roande, läsvärd och lärorik.

Poetikens radarpar

2025-04-17 Jonas Ellerström & Isabella Nilsson: Verskonsten. En dialog i sju avsnitt, illustrationer av Lars (Lon) Olsson, Ellerströms Text & Musik 2025; 48 s., litet format). Om inte litteraturbloggaren Bernur (Björn Kohlström) redan träffande benämnt dem ”radarpar” skulle jag ha gjort det. Förläggaren, poeten, musikern med mera Jonas Ellerström och översättaren, poeten och poetikern Isabella Nilsson skickar perfekta passningar till varandra när de samtalar eller samskriver om vers, framför allt i bunden form (versen alltså). Den här texten skrevs ursprungligen på beställning av och för införande i Litteraturbanken och är fritt tillgänglig där. Nu har den tryckts i en behändig liten volym i gebortboksformat och tillförts tecknade vinjetter av den oefterhärmlige Lon.

Av de sammanlagt åtta avsnitten (inledningen inräknad) är hälften skrivna i dialogform och två vardera av JE resp. IN. Båda skriver mycket bra. JE är en mer traditionell stilist, medan IN är den mer personliga skribenten, vars texter, som ett bättre vin, har hög halt av fruktighet och syra. I dialogerna är som sig bör språket mer talspråksnära. Hela texten formar sig till ett försvar för rätten att skriva bunden, rimmad vers även efter hundra års hegemoni för den modernistiska fria versen. För läsarnas skull, som har lättare att ta till sig de bundna formerna; för poesins egen skull, genom att de gamla mönstren hålls vid liv; men också för författarens skull, eftersom meter- och rimtvånget paradoxalt nog kan frigöra den poetiska ingivelsen. Som vittnen har försvararna inkallat de två ledande skaparna av bunden vers i Sverige i dag, Lotta Olsson och Malte Persson, som får svara på några frågor om sina resp. författarskap. Framställningen är lättsam och humoristisk men förtjänar att tas på allvar. En läcker pralin i den stora boklådan.

Blandad julläsning

2024-12-23 Johan Theorin: Vintergastar (Bonniers julbok 2024, ej i bokhandeln; 91 s., litet format;och Horace Engdahl: Ugglor i mossen. Tankar om idiom (Svenska Akademiens julbok 2024, ej i bokhandeln; 88 s., litet format); samt fyra julnoveller. Julen är, bland mycket annat, en tid för små presentböcker och även för en speciell litterär genre: julnovellen. Här några nedslag i årets flod.

Att skriva Bonniers julbok är ett hedersuppdrag för långvariga Bonnierförfattare. I år var turen kommen till spänningsförfattaren Johan Theorin, som har Öland som sitt litterära landskap. Han har skrivit en dokumentär berättelse om berättelser om spökerier på olika håll på södra Öland, sådana som spreds bland allmogen och stundom hittade vägen till dagspressen. Theorin hörde några av dem själv från sin morfars mun. Spökena, gastarna, är aldrig farliga, bara skrämmande och bullersamma. Han återger berättelserna men placerar dem i en historisk kontext och låter både spöktroende och skeptiker komma till tals. Det är välskrivet och underhållande, och värdet förhöjs av illustrationer av Sture Lundgren.

Horace Engdahl har skrivit en essä om idiom. Efter en proportionsvis lång inledning om idiomens natur och deras plats i språksystemet följer kapitel med idiomen grupperade efter betydelsesfär och analyserade ett och ett. Det är den spirituelle konversatören Engdahl som hållit i pennan, kunskaps-, infalls- och synpunktsrik och mycket underhållande. Lärorika är de språkhistoriska utredningarna. Mina bildade följare vet säkert att ”kula” i uttrycket börja på ny kula betyder ’spelomgång’, men det torde inte vara allom bekant.

Julnovellen är som sagt en speciell genre, som varje dagstidning med självaktning verkar hålla sig med. En riktig julnovell ska antingen utspela sig under julen eller ha ett julanknutet tema, som frid, omtänksamhet eller kärlek, men en av dem jag har läst avviker från mönstret.

Tony Samuelssons ”En julberättelse” handlar om hur berättarjaget regelbundet idkar högläsning för en grupp på ett demensboende och hur han till synes förgäves försöker få någon reaktion från en i gruppen, den tigande Anna. Liksom i hans Augustpris belönade Kungen av Nostratien är ett underliggande tema språkets och litteraturens förmåga att påverka människor på djupet.

I ”Farsans sista jul” i Svenska Dagbladet berättar Ia Genberg (eller novellens ”jag”) om hur hennes svårt sjuka och deprimerade far ändå till varje pris ska uppträda som tomte i vanlig ordning och vad som sedan händer. Det är rörande men lockar också till småleende.

Den prisade ungdomsfantasyförfattaren, finlandssvenska Maria Turtschaninoff skrev häromåret den underbara vuxenromanen Arvejord som följer människorna och naturen kring en gård i Österbotten från 1600-talet till våra dagar. Från denna romanvärld har hon för Hufvudstadsbladet skapat en fristående berättelse, ”Julafton på Nevabacka 1894”, om hur skogsrået (eller vem det nu är?) hjälper husfadern Bror att återfå sin gård i skick sedan han tvingats bort under de svåra hungeråren på 1860-talet. Det är en underbart kärleksfull liten berättelse, och litterärt sett den mest högtstående av dem jag läst.

Karsten Wedels ”’Fröken Mary’ – en julsaga” i Göteborgs-Posten är av ett helt annat slag, en skröna så verklighetstrogen att jag måste googla för att försäkra mig om att det var fiktion. Den handlar om en förmögen men socialt isolerad privatsamlare och hans största fynd, ett helt unikt dinosauriefossil och vad som hände med det. Den är oerhört välskriven och ogement rolig men har inget med julen att göra. Och lika bra är väl det.

Essäistik på hög litterär nivå

2024-11-23 Sverker Sörlin: Snö – En historia (Volante 2024; 382 s.). Djupa kunskaper om och en stor kärlek till ämnet är grunden till god essäistik. En tillsats av associationsrikedom och tankeflykt och en nypa självbiografi jämte stilistisk förmåga förhöjer kvaliteten. Alla dessa krav uppfylls med råge av Sverker Sörlin i denna bok, som jag anbefaller å det varmaste.

Idéhistorikern samsas med vinter-, snö- och skidentusiasten från Åsele. Ansatsen är den bredast tänkbara, i alla dimensioner. Snön som sådan beskrivs från snöstjärnor till glaciärer och istider; forskningshistoria medföljer. Snöns idéhistoria får vi följa från antiken till våra dagar. Den har prisats av nationalistiskt sinnade som Olof Rudbeck och Linné i Sverige, och Hitlers favoritfilmare Leni Riefensthal använde gärna alper och snö som heroiska symboler. Snön i konsten, från Bruegel till norrmannen Harald Sohlbergs ”Vinternatt i Rondane” och Gustaf Fjæstad får sitt. Snön i litteraturen exemplifieras främst med ett kapitel ägnat Thomas Manns Bergtagen (som utspelar sig före första världskriget, inte, som Sörlin refererar boken, under det). Snöns ekonomiska betydelse i ett vägfattigt land som Sverige understryks: transporter ägde rum främst vintertid. Det ökande militära intresset för vinterkrigföring och Arktis framhålls. Och skidsporten förstås; Sörlin var själv en framstående skidåkare en gång. Roligt är att läsa om konkurrensen mellan de norska och de alpina ”skolorna” om teknik och tävling i utförsåkning. De alpina får sägas ha segrat, men det norska lever kvar i det internationella ordet ”slalom”. Ovanstående exemplifiering är ingalunda uttömmande.

Som i ett musikaliskt rondo återkomma några teman med jämna mellanrum. Ett är det självbiografiska: minnesbilder från framför allt barndomen, som visar hur kärleken till snön, vintern och vinterlandskapet tog form. Det didaktiska och det personliga stoffet är så väl balanserade att de snarast förhöjer varandra. Ett annat återkommande tema, eller kanske snarare en underliggande bordunton, är klimatförändringarna och sorgen över de smältande glaciärerna och de allt snöfriare vintrarna. Här anknyter Sörlin fint till sin tidigare bok Antropocen.

24 författare söker en biograf

2024-09-13 Karl Eidem: Tips till bokklubben (Lava Förlag 2022; 303 s.). Bortse från den missledande titeln! Det här är en samling korta biografier över kända författare, 24 närmare bestämt. Med undantag av Shakespeare är alla från 1800- eller 1900-talet; 16 är engelskspråkiga, två är svenska (Astrid Lindgren och Sjöwall/Wahlöö (som jag räknar som en)), två tyska (Nietzsche och Nelly Sachs), två franska (Jules Verne och Simone Weil) och två ryska (Vasilij Grossman och Michail Sjolochov). Bland de engelskspråkiga kan nämnas amerikaner som Edgar Allan Poe, Louisa M. Alcott och J.D. Salinger och britter som Joseph Conrad, Conan Doyle, Agatha Christie, Lawrence Durrell, Graham Greene och spänningsförfattarna Ian Fleming och John le Carré. Den kvantitativa tyngdpunkten är tydlig, men det är biografierna över de mer udda författarna som kvalitativt väger tyngst.

Karl Eidem kunde kallas dilettant i ordets ursprungliga och mer positiva betydelse (med SAOB:s definition: ’person som sysslar med en konst l. en vetenskap o. d. blott för sitt nöje, utan att hafva det till sitt yrke l. lifsuppehälle l. utan att på allvar ägna sig däråt’). Han är fondförvaltare till yrket men med en stor och kanske inte helt besvarad kärlek till skriftställeri, eget och andras. Texterna bygger inte på egen forskning eller närläsning utan är referat av biografier med andra upphovspersoner (ordentligt redovisat), blandat med Eidems egna reflexioner.

Jag är kluven till den här boken. Jag uppskattar ambitionen, och det finns absolut åtskilligt både läs- och tänkvärt i texterna, men det är för mycket som inte håller måttet. Läsefrukterna är ofta halvsmälta, bristen på intentionsdjup stör; stilistiken är svajig; och, värst, boken är så full av både sak- och skrivfel och andra otympligheter att den knappat är användbar för en mindre kunnig läsare. T.ex. får två av de biograferade sina namn genomgående felstavade: Maj Sjöwall och John le Carré (”Sjöwahl” resp. ”LeCarré”); Salingers huvudperson Holden Caulfield kallas ”Caufield”; titeln på Grossmans stora roman Liv och öde återges bara i sin engelska form ”Life and Fate” (detsamma för flera andra icke-engelska boktitlar); den alexandrinsk-grekiske författaren Kavafis kallas genomgående ”Kafavy”; Atrid Lindgrens barndomshem hette Näs, inte ”Näset”. Listan kunde göras mycket längre.

Men för att sluta i en mer positiv ton: artiklarna om de i sammanhanget mer udda författarna är riktigt bra. Särskilt den om Simone Weil, som Eidem uppenbarligen känner sig andligt befryndad med, inte minst som konvertit till katolicismen. Han kan skriva och engagera, när konstellationerna är de rätta.

Kafka och jag

2024-08-28 Cecilia Hansson: Kafkalungan (Wahlström & Widstrand 2024; 256 s.). Essäer och essäböcker är en genre där författaren nästan alltid ger ut något om sig själv samtidigt som hen behandlar något annat ämne. Men på senare år har författarjaget fått ta allt större plats. Var det Merete Mazzarella som startade den trenden med böcker som Otrohetens lockelse (1997)? Och nu föreligger Cecilia Hanssons mycket personliga, på gränsen till privata, bok om Franz Kafka och henne själv.

Det är den tbc-sjuke och småningom döende Kafka som är föremål för Hanssons intresse. Här kan jämföra med sin norrbottniska mormor, som också hade lungsot och tidvis var intagen på sanatorium. När hon själv drabbas av en värre förkylning eller influensa kan hon pröva sitt hälsotillstånd mot Kafkas. I scener ur sitt liv, från uppväxten i Norrbotten, studier i Uppsala, som au pair i Wien, med maken och dottern i lägenheten i Stockholm visar hon fram sin överkänslighet och sin känsla av otillräcklighet gentemot sina närmaste – hela tiden i jämförelse med Kafka. I relationen av en resa tillbaka till familjerötterna får vi facit till Hanssons roman från 2021 Snö och potatis. Förutom tbc:n intresserar hon sig för Kafkas kärleksliv, hans flickvänner och hans oförmåga att upprätthålla långvariga relationer. Hans författarskap ser hon i ljuset av hans liv men utan mer ingående analyser. För att få ut det mesta av boken bör läsaren ha en viss förtrogenhet med Kafkas skrifter. Det är gott om citat ur både skönlitteratur och brev, alltid, tacknämligt, i Hans Blomqvists och Erik Ågrens nya översättningar.

Jag måste erkänna att jag i början hade lite svårt med Cecilia Hanssons självcentrerade framställning, men efter hand fungerade läsningen bättre, och jag är imponerad över denna litterära prestation. Dessutom har jag lärt mig mycket jag inte tidigare visste om Kafka, och det är ju bara att tacka för och ta emot.

Livsstil på 1700-talet

2024-08-18 Johanna Ilmakunnas: Flitiga och sysslolösa. Essäer om 1700-talets Europa (2016; svensk övers. Sofia Gustafsson, Appell Förlag/Svenska litteratursällskapet i Finland 2024; 312 s.). En så intetsägande undertitel missar helt vad boken handlar om, nämligen livsstil i de högre stånden i 1700-talets Sverige (med Finland). Detta förlagsmisslyckande finns redan i det finska originalet, men det var slappt av Appell/SLS att inte ändra den. Det är att göra en otjänst åt en utmärkt bok som förtjänar uppmärksamhet.

Jag har tidigare talat om en ”Helsingforsskola” i den nutida historieforskningen, som intresserar sig för det som ligger bakom eller vid sidan av de stora skeendena och med särskild förkärlek för det svenska riket på 1700-talet. Jag har tidigare skrivit om t.ex. Henrika Tandefelts Borgå 1809 (2017) och Sophie Holms Diplomatins ideal och praktik. Utländska sändebud i Stockholm 1746–1748 (2020). Och om Johanna Ilmakunnas Ett ståndsmässigt liv. Familjen von Fersens livsstil på 1700-talet (2012), som lämnat stoff även till denna bok. Den är nämligen sammanställd av tidigare publicerade texter, som bearbetats och disponerats till ett helgjutet verk. Därtill kommer en riklig och pedagogiskt ovanligt genomtänkt illustrering i elegant typografi och band, så vi kan tala om ett riktigt praktverk i hanterbart format.

Texterna är grupperade i tre sektioner, vardera med två essäer. Sektion I, ”På landsbygden och i staden”, består av ”Arbete och sysslor på herrgårdar och ”Stadspalatsen som urbana rum”. Den förra baserar sig på dagböcker av den unge Johan Gabriel Oxenstierna på Skenäs gård i Södermanland och den ännu yngre Jacobina Charlotta Munsterhjelm på Tavastby gård i Östra Nyland. De, och familjen von Fersen, är återkommande gestalter i boken och bidrar till dess sammanhållna karaktär. Ilmakunnas visar att sysslolöshet ingalunda var något ideal vare sig för aristokraterna Oxenstierna eller de lågadliga Munsterhjelm. Stadspalatsen exemplifieras med Fersenska palatset på Blasieholmen i Stockholm, som får en ingående beskrivning av både form och funktion.

I sektion II, ”Tingens värld” har sammanförts två rätt olika essäer: ”Shopping i Paris” och ”Handarbete”. I den förra understryks lyxkonsumtionens betydelse för upprätthållande av de högre ståndens status och Paris helt dominerande roll som modets och köpenskapens huvudstad. Att handarbete och handaslöjd var ett ideal för båda könen visas i den andra essän. Även i sektion III, ”I sällskapslivet” är essäerna av lite olika slag. ”Mat, dukning och gemensamma måltider” handlar om skick och bruk vid måltider både till vardags och fest, medan ”Familjerelationer” behandlar släktbandens centrala roll och de stora ansträngningar, ”släktarbetet” som lades ner på att upprätthålla och förstärka dem.

Utan att fördjupa mig mer i innehållet är jag själv förvånad över att jag tyckte nästan alltihop var riktigt intressant. Det hjälper också till att texten i Sofia Gustafssons översättning flyter bra trots en eller annan påfallande finlandism, som ”behjälplig” för ”hjälplig” (han talade franska behjälpligt), och ”vakans” i den allmänna betydelsen av ’plats’, ’befattning’ och inte bara en ledig sådan. Den finlandssvenska språkvården av råder uttryckligen från båda. Sådana små skönhetsfläckar påverkar dock inte det goda helhetsintrycket av boken.

Tunn men vägande

Min läsning 2024

2024-01-03 Gunnar Petri: Upplysningen. En essä om dess beskaffenhet, nytta och nödvändighet för samhället (Liberal Debatt & Fri Tanke 2024; 184 s.). Den långa undertiteln är författarens hyllning till den svenska upplysningens märkesman Nils von Rosenstein: en lätt modifiering av det tal denne höll i Vetenskapsakademien 26 augusti 1789. Undertiteln anslår också tonen för den här skriften: den är ingen objektiv genomlysning utan ett i formen återhållsamt men i sak passionerat försvar för upplysningens idéer och dess vägröjare samt polemik mot dess vederdelomän.

Gunnar Petri, en vitter ämbetsman av ett slag som är betydligt vanligare i Frankrike eller England än hos oss (och en av mina närmaste vänner sedan mer än sextio år) döljer inte sina sym- och antipatier men han bäddar in dem i ett antal mycket eleganta historielektioner där upplysningsidéernas uppkomst, blomstring, förvanskning, förvittring, död och återuppståndelse fogas in i den ”stora” allmänna historien från de amerikanska och franska revolutionerna över nationalitetsrörelser, världskrig, totalitära regimer, kalla krigets slut till de auktoritära regimernas återkomst. Idéer beskrivs omväxlande och samspelande med deras omsättande i praktisk politik på ett njutbart språk och utan onödig abstraktion.

Jag är alltså mycket förtjust i denna bok, men recensionen skulle väl inte vara komplett utan en sammanfattning av innehållet. Upplysningen (en svensk översättning av en tysk term från tiden; den franska termen les lumières och den engelska the Enlightenment är av betydligt senare datum) har sina rötter hos engelska filosofer som Locke och Hobbes men får sin klassiska form i Frankrike vid mitten av 1700-talet genom les philosophes, till vars främsta namn hör Voltaire, Montesquieu, encyklopedisterna Diderot och d’Alembert, antiimperialisten Raynal, samt naturvetarna Helvétius, d’Holbach och Condorcet. Rousseau tillhör kretsen i början men mäler sig ur framför allt genom sitt förord för den abstrakta folkviljan (la volonté générale) framför de övriga som höll på individens rättigheter, som innefattade (jag citerar från s.24) ”yttrandefrihet, demokrati, rösträtt, maktdelning, likhet inför lagen, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, avskaffande av privilegier, frihandel, antikolonialism, abolitionism, antiimperialism, pacifism”. Minst lika viktigt som detta program är upplysningens förhållningssätt, som Gunnar Petri sammanfattar som ”frihetligt, universalistiskt, framåtblickande, humanistiskt och optimistiskt. Upplysningsidéerna blir praktisk politik under franska revolutionens första fas men förvanskas genom skräckväldet. En ”motupplysning tar form genom en brygd av romantik (Herder), idealistisk filosofi (Fichte, Hegel) och nationalism. En hel del av upplysningens program förverkligades i de framväxande liberala demokratierna, men i stort var idéerna länge misskrediterade. En filosofisk riktning med sympati för upplysningen var nykantianismen (Kant hade varit en viktig sammanfattare av upplysningens idéer), och dess främste företrädare, Ernst Cassirer, ägnas ett av bokens intressantaste kapitel. (Cassirer var jude och under några år flykting i Sverige och professor i Göteborg innan han flyttade vidare till USA.) Intressant, nästan pikant, och i sig ett argument för upplysningens nödvändighet är Gunnar Petris kritik av liberalen men upplysningskritikern Isaiah Berlin. I en tidigare bok i samma serie, Liberal idédebatt, Gina Gustavssons Det öppna sinnelaget – och dess fiender (se https://minlasning.blog/2023/03/08/bland-boulevardliberaler-ravar-och-igelkottar/ ), är denne nämligen en hjältefigur. Det skulle finnas mycket mer att säga om denna tunna men vägande bok, men den här texten är redan i längsta laget. Läsåret 2024 har börjat bra!

Tre julgåvor

2023-12-22 Herman Lindqvist: Cecilia Vasa. Prinsessan som trots alla skandaler, krig och katastrofer aldrig gav upp (Bonniers julbok 2023; ej i bokhandeln; 88 s.). 2023-12-27 Per Wästberg: Tidvatten (Svenska Akademiens julbok 2023; ej i bokhandeln; 244 s.). 2023-12-30 Frank Hellers Schweiz (redaktör Wilhelm Engström, Frank Heller-sällskapets årsbok, Pelotard Press 2023; 156 s.). Julen är de små presentböckernas tid. I år tre stycken av olika karaktär.

Att författa Bonniers julbok är ett hedersuppdrag som går till förlagets framgångsrika författare av både skönlitteratur och sakprosa. I år har det anförtrotts Herman Lindqvist, som skilt sig från uppgiften med den äran. Den skandalomsusade Cecilia var utan tvivel den intressantaste av Gustav Vasas fem döttrar: intelligent, viljestark, självständig och vacker. Dessutom blev hon hela 87 år gammal med ett mycket växlingsrikt liv. Det beryktade ”Vadstenabullret”, där en tysk greve ertappades i Cecilias kammare (där han befann sig uppenbarligen med prinsessans samtycke) ” havande näppeligen hosorna på sig” var bara början. Bördsstolt och lyxälskande ådrog hon sig enorma skulder var hon vistades, t.ex. med sin make markgreve Kristoffer av Baden-Rodemachern en längre tid hos drottning Elisabet vid det engelska hovet tills drottningens tålamod tog slut. Från sin förläning Arboga med omgivningar dirigerade hon regelrätt sjöröveri. Politiska och ekonomiska problem ansatte Cecilia hela hennes liv, och trygghet fann hon först de sista åren, sedan hennes sonson blivit regent över hela Baden. Om allt detta berättar Herman Lindqvist på sitt sedvanliga rappa sätt och utan besvärande sakfel.

Svenska Akademien ger sedan ett antal år som gåva till sina vänner, som man säger, en julbok skriven av en ledamot. Årets bok, av Per Wästberg, är lite omfångsrikare än vanligt. Den består av ett stort antal korta texter arrangerade i olika avdelningar. Den första utgörs av 22 ”minnesporträtt”, några sidor långa, av personliga bekanta eller litterära valfrändskaper, en genre som hör till författaren Wästbergs starkaste sidor. Den avslutas med en mycket vacker text om den nyligen avlidna dottern Johanna Ekström. Därefter följer texter som utgår från Wästbergs höga ålder (han fyllde 90 i höstas), där reflexioner om det oundvikliga slutet varvas med minnesbilder, också en genre han hanterar mästerligt. Några kapitel med aforismer är jag mindre svag för; de förbryllar ofta mer än de ger aha-upplevelser. Det avslutande kapitlet ”Om den sena kärleken” till den mycket yngre Sofia är också vackert men har en viss anstrykning av försvarstal.

Den tredje boken är inte en julbok i egentlig mening men jag fick den som sådan av redaktören Wilhelm Engström, som är en god vän. Den är ett utmärkt exempel på den betydande kompetensen hos många av våra litterära sällskap, med bidrag på hög nivå (pun unintended) både sakligt och stilistiskt. Bokens tema är Frank Hellers (Gunnar Serners) sista bok, Resa i Schweiz, utgiven postumt efter författarens död 1947. Här finns bidrag om Hellers publiceringar i Schweiz, om hans förhållande till landet genom åren, om Schweiz styrelseskick och förstås utdrag (för få och för korta) ur boken. De litterära sällskapen gör en viktig insats för att hålla liv i eller återuppväcka döda författares verk. Frank Heller var ett stort namn ännu i min ungdom, men nu tycks han bortglömd. Hans spirituella och stilistiskt briljanta underhållningsromaner håller hög litterär klass och skulle vara förtjänta av en renässans. Frank Heller-sällskapet gör vad det kan, ovisst hur långt det räcker.