Essäistik på hög litterär nivå

2024-11-23 Sverker Sörlin: Snö – En historia (Volante 2024; 382 s.). Djupa kunskaper om och en stor kärlek till ämnet är grunden till god essäistik. En tillsats av associationsrikedom och tankeflykt och en nypa självbiografi jämte stilistisk förmåga förhöjer kvaliteten. Alla dessa krav uppfylls med råge av Sverker Sörlin i denna bok, som jag anbefaller å det varmaste.

Idéhistorikern samsas med vinter-, snö- och skidentusiasten från Åsele. Ansatsen är den bredast tänkbara, i alla dimensioner. Snön som sådan beskrivs från snöstjärnor till glaciärer och istider; forskningshistoria medföljer. Snöns idéhistoria får vi följa från antiken till våra dagar. Den har prisats av nationalistiskt sinnade som Olof Rudbeck och Linné i Sverige, och Hitlers favoritfilmare Leni Riefensthal använde gärna alper och snö som heroiska symboler. Snön i konsten, från Bruegel till norrmannen Harald Sohlbergs ”Vinternatt i Rondane” och Gustaf Fjæstad får sitt. Snön i litteraturen exemplifieras främst med ett kapitel ägnat Thomas Manns Bergtagen (som utspelar sig före första världskriget, inte, som Sörlin refererar boken, under det). Snöns ekonomiska betydelse i ett vägfattigt land som Sverige understryks: transporter ägde rum främst vintertid. Det ökande militära intresset för vinterkrigföring och Arktis framhålls. Och skidsporten förstås; Sörlin var själv en framstående skidåkare en gång. Roligt är att läsa om konkurrensen mellan de norska och de alpina ”skolorna” om teknik och tävling i utförsåkning. De alpina får sägas ha segrat, men det norska lever kvar i det internationella ordet ”slalom”. Ovanstående exemplifiering är ingalunda uttömmande.

Som i ett musikaliskt rondo återkomma några teman med jämna mellanrum. Ett är det självbiografiska: minnesbilder från framför allt barndomen, som visar hur kärleken till snön, vintern och vinterlandskapet tog form. Det didaktiska och det personliga stoffet är så väl balanserade att de snarast förhöjer varandra. Ett annat återkommande tema, eller kanske snarare en underliggande bordunton, är klimatförändringarna och sorgen över de smältande glaciärerna och de allt snöfriare vintrarna. Här anknyter Sörlin fint till sin tidigare bok Antropocen.

24 författare söker en biograf

2024-09-13 Karl Eidem: Tips till bokklubben (Lava Förlag 2022; 303 s.). Bortse från den missledande titeln! Det här är en samling korta biografier över kända författare, 24 närmare bestämt. Med undantag av Shakespeare är alla från 1800- eller 1900-talet; 16 är engelskspråkiga, två är svenska (Astrid Lindgren och Sjöwall/Wahlöö (som jag räknar som en)), två tyska (Nietzsche och Nelly Sachs), två franska (Jules Verne och Simone Weil) och två ryska (Vasilij Grossman och Michail Sjolochov). Bland de engelskspråkiga kan nämnas amerikaner som Edgar Allan Poe, Louisa M. Alcott och J.D. Salinger och britter som Joseph Conrad, Conan Doyle, Agatha Christie, Lawrence Durrell, Graham Greene och spänningsförfattarna Ian Fleming och John le Carré. Den kvantitativa tyngdpunkten är tydlig, men det är biografierna över de mer udda författarna som kvalitativt väger tyngst.

Karl Eidem kunde kallas dilettant i ordets ursprungliga och mer positiva betydelse (med SAOB:s definition: ’person som sysslar med en konst l. en vetenskap o. d. blott för sitt nöje, utan att hafva det till sitt yrke l. lifsuppehälle l. utan att på allvar ägna sig däråt’). Han är fondförvaltare till yrket men med en stor och kanske inte helt besvarad kärlek till skriftställeri, eget och andras. Texterna bygger inte på egen forskning eller närläsning utan är referat av biografier med andra upphovspersoner (ordentligt redovisat), blandat med Eidems egna reflexioner.

Jag är kluven till den här boken. Jag uppskattar ambitionen, och det finns absolut åtskilligt både läs- och tänkvärt i texterna, men det är för mycket som inte håller måttet. Läsefrukterna är ofta halvsmälta, bristen på intentionsdjup stör; stilistiken är svajig; och, värst, boken är så full av både sak- och skrivfel och andra otympligheter att den knappat är användbar för en mindre kunnig läsare. T.ex. får två av de biograferade sina namn genomgående felstavade: Maj Sjöwall och John le Carré (”Sjöwahl” resp. ”LeCarré”); Salingers huvudperson Holden Caulfield kallas ”Caufield”; titeln på Grossmans stora roman Liv och öde återges bara i sin engelska form ”Life and Fate” (detsamma för flera andra icke-engelska boktitlar); den alexandrinsk-grekiske författaren Kavafis kallas genomgående ”Kafavy”; Atrid Lindgrens barndomshem hette Näs, inte ”Näset”. Listan kunde göras mycket längre.

Men för att sluta i en mer positiv ton: artiklarna om de i sammanhanget mer udda författarna är riktigt bra. Särskilt den om Simone Weil, som Eidem uppenbarligen känner sig andligt befryndad med, inte minst som konvertit till katolicismen. Han kan skriva och engagera, när konstellationerna är de rätta.

Kafka och jag

2024-08-28 Cecilia Hansson: Kafkalungan (Wahlström & Widstrand 2024; 256 s.). Essäer och essäböcker är en genre där författaren nästan alltid ger ut något om sig själv samtidigt som hen behandlar något annat ämne. Men på senare år har författarjaget fått ta allt större plats. Var det Merete Mazzarella som startade den trenden med böcker som Otrohetens lockelse (1997)? Och nu föreligger Cecilia Hanssons mycket personliga, på gränsen till privata, bok om Franz Kafka och henne själv.

Det är den tbc-sjuke och småningom döende Kafka som är föremål för Hanssons intresse. Här kan jämföra med sin norrbottniska mormor, som också hade lungsot och tidvis var intagen på sanatorium. När hon själv drabbas av en värre förkylning eller influensa kan hon pröva sitt hälsotillstånd mot Kafkas. I scener ur sitt liv, från uppväxten i Norrbotten, studier i Uppsala, som au pair i Wien, med maken och dottern i lägenheten i Stockholm visar hon fram sin överkänslighet och sin känsla av otillräcklighet gentemot sina närmaste – hela tiden i jämförelse med Kafka. I relationen av en resa tillbaka till familjerötterna får vi facit till Hanssons roman från 2021 Snö och potatis. Förutom tbc:n intresserar hon sig för Kafkas kärleksliv, hans flickvänner och hans oförmåga att upprätthålla långvariga relationer. Hans författarskap ser hon i ljuset av hans liv men utan mer ingående analyser. För att få ut det mesta av boken bör läsaren ha en viss förtrogenhet med Kafkas skrifter. Det är gott om citat ur både skönlitteratur och brev, alltid, tacknämligt, i Hans Blomqvists och Erik Ågrens nya översättningar.

Jag måste erkänna att jag i början hade lite svårt med Cecilia Hanssons självcentrerade framställning, men efter hand fungerade läsningen bättre, och jag är imponerad över denna litterära prestation. Dessutom har jag lärt mig mycket jag inte tidigare visste om Kafka, och det är ju bara att tacka för och ta emot.

Livsstil på 1700-talet

2024-08-18 Johanna Ilmakunnas: Flitiga och sysslolösa. Essäer om 1700-talets Europa (2016; svensk övers. Sofia Gustafsson, Appell Förlag/Svenska litteratursällskapet i Finland 2024; 312 s.). En så intetsägande undertitel missar helt vad boken handlar om, nämligen livsstil i de högre stånden i 1700-talets Sverige (med Finland). Detta förlagsmisslyckande finns redan i det finska originalet, men det var slappt av Appell/SLS att inte ändra den. Det är att göra en otjänst åt en utmärkt bok som förtjänar uppmärksamhet.

Jag har tidigare talat om en ”Helsingforsskola” i den nutida historieforskningen, som intresserar sig för det som ligger bakom eller vid sidan av de stora skeendena och med särskild förkärlek för det svenska riket på 1700-talet. Jag har tidigare skrivit om t.ex. Henrika Tandefelts Borgå 1809 (2017) och Sophie Holms Diplomatins ideal och praktik. Utländska sändebud i Stockholm 1746–1748 (2020). Och om Johanna Ilmakunnas Ett ståndsmässigt liv. Familjen von Fersens livsstil på 1700-talet (2012), som lämnat stoff även till denna bok. Den är nämligen sammanställd av tidigare publicerade texter, som bearbetats och disponerats till ett helgjutet verk. Därtill kommer en riklig och pedagogiskt ovanligt genomtänkt illustrering i elegant typografi och band, så vi kan tala om ett riktigt praktverk i hanterbart format.

Texterna är grupperade i tre sektioner, vardera med två essäer. Sektion I, ”På landsbygden och i staden”, består av ”Arbete och sysslor på herrgårdar och ”Stadspalatsen som urbana rum”. Den förra baserar sig på dagböcker av den unge Johan Gabriel Oxenstierna på Skenäs gård i Södermanland och den ännu yngre Jacobina Charlotta Munsterhjelm på Tavastby gård i Östra Nyland. De, och familjen von Fersen, är återkommande gestalter i boken och bidrar till dess sammanhållna karaktär. Ilmakunnas visar att sysslolöshet ingalunda var något ideal vare sig för aristokraterna Oxenstierna eller de lågadliga Munsterhjelm. Stadspalatsen exemplifieras med Fersenska palatset på Blasieholmen i Stockholm, som får en ingående beskrivning av både form och funktion.

I sektion II, ”Tingens värld” har sammanförts två rätt olika essäer: ”Shopping i Paris” och ”Handarbete”. I den förra understryks lyxkonsumtionens betydelse för upprätthållande av de högre ståndens status och Paris helt dominerande roll som modets och köpenskapens huvudstad. Att handarbete och handaslöjd var ett ideal för båda könen visas i den andra essän. Även i sektion III, ”I sällskapslivet” är essäerna av lite olika slag. ”Mat, dukning och gemensamma måltider” handlar om skick och bruk vid måltider både till vardags och fest, medan ”Familjerelationer” behandlar släktbandens centrala roll och de stora ansträngningar, ”släktarbetet” som lades ner på att upprätthålla och förstärka dem.

Utan att fördjupa mig mer i innehållet är jag själv förvånad över att jag tyckte nästan alltihop var riktigt intressant. Det hjälper också till att texten i Sofia Gustafssons översättning flyter bra trots en eller annan påfallande finlandism, som ”behjälplig” för ”hjälplig” (han talade franska behjälpligt), och ”vakans” i den allmänna betydelsen av ’plats’, ’befattning’ och inte bara en ledig sådan. Den finlandssvenska språkvården av råder uttryckligen från båda. Sådana små skönhetsfläckar påverkar dock inte det goda helhetsintrycket av boken.

Tunn men vägande

Min läsning 2024

2024-01-03 Gunnar Petri: Upplysningen. En essä om dess beskaffenhet, nytta och nödvändighet för samhället (Liberal Debatt & Fri Tanke 2024; 184 s.). Den långa undertiteln är författarens hyllning till den svenska upplysningens märkesman Nils von Rosenstein: en lätt modifiering av det tal denne höll i Vetenskapsakademien 26 augusti 1789. Undertiteln anslår också tonen för den här skriften: den är ingen objektiv genomlysning utan ett i formen återhållsamt men i sak passionerat försvar för upplysningens idéer och dess vägröjare samt polemik mot dess vederdelomän.

Gunnar Petri, en vitter ämbetsman av ett slag som är betydligt vanligare i Frankrike eller England än hos oss (och en av mina närmaste vänner sedan mer än sextio år) döljer inte sina sym- och antipatier men han bäddar in dem i ett antal mycket eleganta historielektioner där upplysningsidéernas uppkomst, blomstring, förvanskning, förvittring, död och återuppståndelse fogas in i den ”stora” allmänna historien från de amerikanska och franska revolutionerna över nationalitetsrörelser, världskrig, totalitära regimer, kalla krigets slut till de auktoritära regimernas återkomst. Idéer beskrivs omväxlande och samspelande med deras omsättande i praktisk politik på ett njutbart språk och utan onödig abstraktion.

Jag är alltså mycket förtjust i denna bok, men recensionen skulle väl inte vara komplett utan en sammanfattning av innehållet. Upplysningen (en svensk översättning av en tysk term från tiden; den franska termen les lumières och den engelska the Enlightenment är av betydligt senare datum) har sina rötter hos engelska filosofer som Locke och Hobbes men får sin klassiska form i Frankrike vid mitten av 1700-talet genom les philosophes, till vars främsta namn hör Voltaire, Montesquieu, encyklopedisterna Diderot och d’Alembert, antiimperialisten Raynal, samt naturvetarna Helvétius, d’Holbach och Condorcet. Rousseau tillhör kretsen i början men mäler sig ur framför allt genom sitt förord för den abstrakta folkviljan (la volonté générale) framför de övriga som höll på individens rättigheter, som innefattade (jag citerar från s.24) ”yttrandefrihet, demokrati, rösträtt, maktdelning, likhet inför lagen, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, avskaffande av privilegier, frihandel, antikolonialism, abolitionism, antiimperialism, pacifism”. Minst lika viktigt som detta program är upplysningens förhållningssätt, som Gunnar Petri sammanfattar som ”frihetligt, universalistiskt, framåtblickande, humanistiskt och optimistiskt. Upplysningsidéerna blir praktisk politik under franska revolutionens första fas men förvanskas genom skräckväldet. En ”motupplysning tar form genom en brygd av romantik (Herder), idealistisk filosofi (Fichte, Hegel) och nationalism. En hel del av upplysningens program förverkligades i de framväxande liberala demokratierna, men i stort var idéerna länge misskrediterade. En filosofisk riktning med sympati för upplysningen var nykantianismen (Kant hade varit en viktig sammanfattare av upplysningens idéer), och dess främste företrädare, Ernst Cassirer, ägnas ett av bokens intressantaste kapitel. (Cassirer var jude och under några år flykting i Sverige och professor i Göteborg innan han flyttade vidare till USA.) Intressant, nästan pikant, och i sig ett argument för upplysningens nödvändighet är Gunnar Petris kritik av liberalen men upplysningskritikern Isaiah Berlin. I en tidigare bok i samma serie, Liberal idédebatt, Gina Gustavssons Det öppna sinnelaget – och dess fiender (se https://minlasning.blog/2023/03/08/bland-boulevardliberaler-ravar-och-igelkottar/ ), är denne nämligen en hjältefigur. Det skulle finnas mycket mer att säga om denna tunna men vägande bok, men den här texten är redan i längsta laget. Läsåret 2024 har börjat bra!

Tre julgåvor

2023-12-22 Herman Lindqvist: Cecilia Vasa. Prinsessan som trots alla skandaler, krig och katastrofer aldrig gav upp (Bonniers julbok 2023; ej i bokhandeln; 88 s.). 2023-12-27 Per Wästberg: Tidvatten (Svenska Akademiens julbok 2023; ej i bokhandeln; 244 s.). 2023-12-30 Frank Hellers Schweiz (redaktör Wilhelm Engström, Frank Heller-sällskapets årsbok, Pelotard Press 2023; 156 s.). Julen är de små presentböckernas tid. I år tre stycken av olika karaktär.

Att författa Bonniers julbok är ett hedersuppdrag som går till förlagets framgångsrika författare av både skönlitteratur och sakprosa. I år har det anförtrotts Herman Lindqvist, som skilt sig från uppgiften med den äran. Den skandalomsusade Cecilia var utan tvivel den intressantaste av Gustav Vasas fem döttrar: intelligent, viljestark, självständig och vacker. Dessutom blev hon hela 87 år gammal med ett mycket växlingsrikt liv. Det beryktade ”Vadstenabullret”, där en tysk greve ertappades i Cecilias kammare (där han befann sig uppenbarligen med prinsessans samtycke) ” havande näppeligen hosorna på sig” var bara början. Bördsstolt och lyxälskande ådrog hon sig enorma skulder var hon vistades, t.ex. med sin make markgreve Kristoffer av Baden-Rodemachern en längre tid hos drottning Elisabet vid det engelska hovet tills drottningens tålamod tog slut. Från sin förläning Arboga med omgivningar dirigerade hon regelrätt sjöröveri. Politiska och ekonomiska problem ansatte Cecilia hela hennes liv, och trygghet fann hon först de sista åren, sedan hennes sonson blivit regent över hela Baden. Om allt detta berättar Herman Lindqvist på sitt sedvanliga rappa sätt och utan besvärande sakfel.

Svenska Akademien ger sedan ett antal år som gåva till sina vänner, som man säger, en julbok skriven av en ledamot. Årets bok, av Per Wästberg, är lite omfångsrikare än vanligt. Den består av ett stort antal korta texter arrangerade i olika avdelningar. Den första utgörs av 22 ”minnesporträtt”, några sidor långa, av personliga bekanta eller litterära valfrändskaper, en genre som hör till författaren Wästbergs starkaste sidor. Den avslutas med en mycket vacker text om den nyligen avlidna dottern Johanna Ekström. Därefter följer texter som utgår från Wästbergs höga ålder (han fyllde 90 i höstas), där reflexioner om det oundvikliga slutet varvas med minnesbilder, också en genre han hanterar mästerligt. Några kapitel med aforismer är jag mindre svag för; de förbryllar ofta mer än de ger aha-upplevelser. Det avslutande kapitlet ”Om den sena kärleken” till den mycket yngre Sofia är också vackert men har en viss anstrykning av försvarstal.

Den tredje boken är inte en julbok i egentlig mening men jag fick den som sådan av redaktören Wilhelm Engström, som är en god vän. Den är ett utmärkt exempel på den betydande kompetensen hos många av våra litterära sällskap, med bidrag på hög nivå (pun unintended) både sakligt och stilistiskt. Bokens tema är Frank Hellers (Gunnar Serners) sista bok, Resa i Schweiz, utgiven postumt efter författarens död 1947. Här finns bidrag om Hellers publiceringar i Schweiz, om hans förhållande till landet genom åren, om Schweiz styrelseskick och förstås utdrag (för få och för korta) ur boken. De litterära sällskapen gör en viktig insats för att hålla liv i eller återuppväcka döda författares verk. Frank Heller var ett stort namn ännu i min ungdom, men nu tycks han bortglömd. Hans spirituella och stilistiskt briljanta underhållningsromaner håller hög litterär klass och skulle vara förtjänta av en renässans. Frank Heller-sällskapet gör vad det kan, ovisst hur långt det räcker.

”Generöst” var ordet

2023-10-10 Kerstin Ekman: Min bokvärld (Albert Bonniers Förlag 2023; 432 s.). Ska man karaktärisera denna bok med ett ord måste det bli ”generös”. Ett generöst urval av skönlitterära verk, generöst meddelade insikter och åsikter om dessa verk och deras författare, generösa referenser till vad andra skrivit om verken hon behandlar. Dessutom ger oss Kerstin Ekman, som annars varit mycket återhållsam med autobiografica, förhållandevis många glimtar ur sitt liv, framför allt ungdomen, i den mån glimtarna är relaterade till hennes läsning.

Det börjar med Homeros och slutar med Cora Sandel. Däremellan återfinner vi mängder av litterära storheter i världen, med stark tonvikt på 1800- och 1900-talen. Men urvalet är mycket personligt och man slås lika mycket av vad som saknas eller behandlas i förbigående. Tolstoj, Turgenjev och Tjechov, men inte Dostojevskij; Emily Brontë och George Eliot men föga Jane Austen; mycket Hjalmar Söderberg, Hjalmar Bergman och Eyvind Johnson men ganska lite Strindberg. Av Selma Lagerlöf tar hon särskilt upp den (även i mina ögon orättvist) misskända Bannlyst. Herman Melvilles Moby Dick och Philip Roths Skamfläcken får inträngande analyser. Jag nickar instämmande när hon skriver om verk jag läst och jag blir nyfiken på många andra. De här exemplen är långt ifrån uttömmande och kanske inte ens representativa, men det får räcka.

Det boken främst förmedlar, och det har väl varit Kerstin Ekmans avsikt, är läsglädje. Tänk att det finns så mycken läsning av de mest olika slag som bara ligger och väntar på dig! Men man urskiljer också några teman. Ett är förhållandet mellan liv och dikt, med texten om Cora Sandel som ett illustrativt exempel. Ett annat är individen och samhället, som lyfts fram i bland annat kapitlen om Melville och Philip Roth.

Boken verkar inte vara skriven efter någon bestämd plan, vilket också gör det svårt anmäla den på ett stringent sätt. Jag hoppas att jag ändå lyckas förmedla de lustkänslor som läsningen av detta verk ingett. Det är stor berättarkonst, men av ett annat slag än vad vi annars blivit bortskämda med från Kerstin Ekmans skrivarverkstad.

Ny blick på Stagnelius

2023-09-17 Simon Sorgenfrei: Näktergalen. Erik Johan Stagnelius (Ellerströms 2023; 127 s.). Simon Sorgenfrei är religionshistoriker, bland annat specialist på muslimernas historia i Sverige. Stagnelius har han närmat sig som essäist, inte forskare, men hans kunskaper om gnosticismen har förstås gjort avtryck i texten. Det har blivit en elegant bok i litet format, sparsamt men genomtänkt illustrerad. Textmängden är inte stor men måste läsas med eftertanke.

Boken innehåller allt av vikt i Stagnelius biografi, men det är dikterna som är huvudsaken. Sorgenfrei citerar och analyserar och drar sig inte för att också psykologisera. Hans huvudtes är att man inte ska lägga för stor tonvikt vid det gnostiska. Stagnelius var väl inläst i ämnet men trodde knappast på de gnostiska lärorna själv. Han använde helt enkelt den gnostiska rekvisitan för poetiska effekter. Sorgenfrei läser dikterna som personliga vittnesbörd: om den frånstötande skaldens kärlekstörst, om sjuklingens hinsideslängtan, medan han i poesin ser mindre spår av Stagnelius missbruk av alkohol och droger. Med referens till Karin Johannisson läser han däremot in ett starkt drag av nostalgi i många dikter: att Stagnelius längtade till barndomens trygga miljöer i Gärdslösa och Dörby utanför Kalmar.

Detta är boken för alla oss som i gymnasiet förtjustes, förskräcktes och förbryllades av Stagnelius poesi men kanske senare inte ägnat hans skaldskap eller hans person någon större uppmärksamhet i mogen ålder. Köp några ex. och tag med som gåbortpresent! Men läs själv först, förstås!

Liv och dikt – ett helgjutet minnesmärke

2023-08-04 Kjell Espmark: ”… att förinta detta som är jag”. Ett porträtt av Hjalmar Gullberg (minnesteckning i Svenska Akademien, Norstedts 2023; 156 s.). Jag har sällan blivit så gripen av en bok. Yttre faktorer är att jag följt och beundrat både Gullbergs och Espmarks författarskap och att detta blev det sista Espmark skrev före sin bortgång för ett år sedan. Men viktigare är Espmarks oerhörda inlevelse i sitt föremål och hans förmåga att gestalta denna.

Espmark ville skriva den här texten bland annat för att han, som han skriver: ”har följt Hjalmar Gullberg som hans skugga utan att veta om det”. De har bott i samma bostäder, längst i Bergsgården nedanför Skansen på Djurgården i Stockholm, båda varit framträdande ledamöter av Svenska Akademien, både samtidigt stora poeter och ämbetsmän, Gullberg vid Radiotjänst, Espmark som professor vid Stockholms universitet. För båda står mottot Serviam (’må jag tjäna’), ett upphävande av Ekelöfs berömda negation.

Nu är det ingen vanlig levnadsteckning Espmark har skrivit, vilket han nogsamt understryker i inledningen. I stället har han använt både fiktiva och poetiska grepp för sitt Gullbergporträtt. Han tecknar visserligen de yttre konturerna av Gullbergs liv och karriär men uppehåller sig vid några få teman. Det viktigaste, som finns i citatet som är bokens titel, är Gullbergs kamp med det egna jaget, som han desperat försöker frigöra sig från. Espmark belägger detta med många citat, men det har också föranlett ett ovanligt berättargrepp: föremålet för minnesteckningen avpersonifieras. Utom i inledningen och efterordet nämns skalden inte vid namn, inte ens som ”han”, utan Espmark tar till opersonliga konstruktioner och passiver. Till exempel: ”Minnena från Berlin den 30 januari 1933 är levande. Det är dagen då nyordningen i Tyskland genomfördes. Kvällen innan hade, i sällskap med Ivar Harrie, ägnats åt en kommunistisk Lenin-Liebknecht-gudstjänst …” Det är som om Gullberg glider ur både Espmarks och läsarens grepp. Jag tolkar det som en akt av solidaritet med föremålet.

Lika viktigt är ämnet Gullbergs utomäktenskapliga börd och känslan av att ha blivit övergiven. Det skapade ett livslångt trauma hos honom och var tabu i hans offentliga liv. I hans poesi finns anspelningar tidigt, men då är de fördolda. Först i den kända ”Till en näktergal i Malmö” (1942) öppnar han dörren på glänt:

Så sjöng du, när jag föddes i din månad,
för en förtvivlad kvinna som blev mor.
En majnatt hände det som ingen visste;
vår stora hemlighet kom ingen åt.
Den som försökte spåra oss tog miste:
i toner dränkte du min första gråt.

Det tredje, lika viktiga temat är Gullbergs sista år med den svåra sjukdom som höll på att långsamt kväva honom och hans beslut att efter en bättre period inte ännu en gång låta lägga sig i respirator med en kanyl i luftstrupen men som också avsatte ttvå enastående diktsamlingar: Terziner i okonstens tid (1958) och Ögon, läppar (1959). Perioden och skapandet utgör kulmen på Espmarks framställning, och jag läste den med djup gripenhet.

Det är en tunn bok, med många korta kapitel, men litteraturvetaren Espmark får ändå plats med insiktsfulla analyser av många av de centrala dikterna. Så förenas liv och dikt till ett helgjutet minnesmärke, över inte bara Hjalmar Gullberg utan också Kjell Espmark.

Ett konstnärskap som knappt hann påbörjas

2023-07-29 Küllike Montgomery & Nina Weibull: Liv Derkert (Alfabeta Bokförlag 1994; 126 s.). Vem minns inte Carlo Derkert, den karismatiske och engagerande museipedagogen som oförtröttlig guidade barn och vuxna genom den moderna konstens alla ismer? Att hans mamma var Siri Derkert visste jag förstås, men att han hade en halvsyster, Liv, som också var konstnär var okänt för mig, som uppenbarligen helt missade utställningen på Nationalmuseum 1994, till vilken denna bok är ett komplement. Att hon var okänd fram till dess är inte underligt, eftersom hon dog i tbc redan 1938, bara 20 år gammal. Carlo vårdade sig om systerns efterlämnade verk, och utställningen kom till på hans initiativ. Carlo gick själv bort 1994, och utställningen ombesörjdes av de två dåvarande intendenter på Nationalmuseum som också skrivit boken.

Liv föddes 1918 utanför äktenskapet – fadern var konstnären och illustratören Bertil Lybeck – och levde de första fem åren i en fosterfamilj i Danmark innan Siri Derkert kunde ta henne till sig. Det verkar ha skapat en känsla av otrygghet som tog sig uttryck i en stark bindning till modern. Fadern, som hon träffade först när hon var 16, hade hon ett mycket svalt förhållande till. Typiskt är att hon i sina dagböcker omnämner honom som ”Bertil Lybeck”, inte ”pappa”, även sedan hon lärt känna honom. Men hans talang för illustration hade hon ärvt. Liv tecknade från tidig ålder, och som skoltrött tonåring slog hon in på konstnärsbanan. Någon djupare skolning hann hon inte få; viktigast blev tre månader i Paris vintern 1937 tillsammans med Siri, där hon gick på ett par målarskolor. Men sjukdomen omöjliggjorde vidare studier, och hon avled i november 1938.

Boken har tre delar. Den första, av Küllike Montgomery, kallas ”Liv Derkerts biografi”. Texten är dock till övervägande del av Livs egen hand – dagböcker och brev samt mängder med teckningar – varligt sammanbundna av Montgomerys korta texter. Intressanta är inte minst inblickarna i familjen Derkerts umgänge med andra kvinnliga konstnärer som Ninnan Santesson, Vera Nilsson och deras barn. Montgomery har också skrivit andra delen, ”Liv och konsten”, en kort sammanfattning av konstnärskapet. Den tredje delen, av Nina Weibull, är en fördjupande essä, betitlad ”Ett symboliskt självporträtt. En tolkning av Liv Derkerts illustrationskonst. ”. Den uppehåller sig främst vid Livs många illustrationer till sagor av H.C Andersen. Liv hade satsat som illustratör och fått visa upp prov på sin talang för Bonniers förlag (och sålt en teckning till Kaj Bonnier, min morfar). Det ledde till uppdraget att illustrera en barnbok, men hennes arbete godkändes inte, vilket rimligen tog henne hårt. Andersenteckningarna gjorde hon alltså för sig själv, och som Nina Weibull insiktsfullt påpekar är de knappast illustrationer i egentlig mening utan uttryck för Livs reaktioner på berättelserna. I de många illustrationerna, varav åtskilliga i färg, framträder en mycket egensinnig, ännu ofullgången konstnärsbegåvning, som skyr det insmickrande och det ”vackra” för en inte sällan grotesk och självutlämnande symbolik.

Jag läser inte ofta konstböcker (och hade inte heller läst denna om jag inte fått den i gåva av Küllike Montgomery, som jag är bekant med), men det har varit intressant läsning, av två skribenter som är både sakkunniga och välskrivande. Om ett så tidigt avbrutet konstnärskap har varit värt denna stora uppmärksamhet är kanske tveksamt, men man ska vara tacksam över Carlo Derkerts kärleksgärning och för Küllike Montgomerys och Nina Weibulls hängivenhet.