Personkult i teori och praktik

2025-12-09 Tuomas Tepora: Mannerheim. Hjälte och antihjälte (2023; svensk övers. Elisabeth Stubb, Svenska litteratursällskapet i Finland och Lind & Co, Stockholm, 2025, 319 s.). Undertiteln kunde ha varit tydligare Det här är inte en bok om människan och militären Gustaf Mannerheims fel och förtjänster utan om bilden av generalen och marskalken, om hur bilderna blev till myt och om hur personkulten kring Mannerheim uppstod och vidmakthölls.

Boken är både teoretisk och sakligt redovisande. Historiedocenten (och alldeles nyutnämnde professorn) Tepora diskuterar hur personkulter uppkommer och uppehåller sig särskilt vid skillnaderna mellan auktoritära och demokratiska samhällen. I auktoritära stater, som Sovjetunionen, är personkulten statisk och allomfattande. I demokratier kan kulter förändras över tid och användas av olika grupper för åtminstone delvis olika syften, vilket Mannerheim är ett gott exempel på. För de vita segrarna efter inbördeskriget (”frihetskriget” enligt dem) var Mannerheim i första hand den vite generalen, befriaren från det ryska oket och den inhemska bosjevismen. För den samlade borgerligheten och efter hand alltfler socialdemokrater var ”marskalken av Finland” (hederstiteln från 1942) hela landets krigstida ledare och en samlande symbol, vilket aldrig har erkänts av yttervänstern. Personkulten i en demokrati uppkommer liksom dialektiskt, när olika ideologier bryts mot varandra och den ena får överhanden.

Så mycket för teorin. Den beläggs med åtskilliga utförliga skildringar av kultens praktiska återverkningar, där de många turerna och de heta debatterna kring Mannerheimstatyer och andra krigsmonument runtom i Finland dominerar. De livar upp den annars något torra teoretiska diskussionen, även om turerna stundom beskrivs väl detaljerat.

Teporas forskningsresultat äger allmängiltighet men är nog av störst intresse för alla oss som har ett särskilt intresse för Finland och finsk historia.

Jag kunde ha slutat här men måste göra ett tillägg om översättningen. Att översätta från finska till svenska i Finland har sina fallgropar, och Elisabeth Stubb har snubblat här och där men i stort sett klarat sig från fadäser. Dock finns ett grovt fel, för vilket Litteratursällskapets förlag bär ett stort ansvar. Mannerheims militära grad från mitten av 1930-talet heter på finska sotamarsalkka. Den återkommer i boken flera tiotals gånger med den ordagranna men helt felaktiga svenska benämningen ”krigsmarskalk”. Jag tycker det här till allmänbildningen att veta att den svenska titeln är fältmarskalk. En gåta att ingen på det högkvalitativa SLS:s förlag observerat detta.

En institution fyller 140

2025-08-22 Victor Wilson: För kunskap och kultur. Svenska litteratursällskapet i Finland 1885–2025 (Svenska litteratursällskapet i Finland 2025; 310 s.).

(Transparens: jag har själv arbetat för SLS, både ideellt, i den allmänna prisnämnden, och arvoderat, som extern redaktionsmedlem i Biografiskt lexikon för Finland.)

Svenska litteratursällskapet (SLS) är en institution i Finland, i detta ords alla bemärkelser. För den finlandssvenska kulturen och de humanistisk-samhällsvetenskapliga disciplinerna spelar de ungefär samma roll som en kombination av Svenska Akademien, Vitterhetsakademien och Vitterhetssamfundet i Sverige. SLS är därtill mycket förmöget och förvaltar utöver egna medel den också mycket rika Svenska kulturfonden. Hur sällskapet på 140 år har hamnat där man är i dag är temat för den föreliggande boken.

En 140-årshistorik på 310 sidor får sägas vara kortfattad, en sammanfattning av utvecklingen internt och mot omvärlden. Från en blygsam början som en ideell förening bland andra till en forsknings- utgivnings- och prisutdelningsorganisation med eget hus och över 100 anställda. Årshögtiden med prisutdelning på Runebergsdagen den 5 februari gjorde SLS snabbt känt i Svenskfinland, men verksamheten hade en relativt blygsam omfattning till en bra bit efter krigsåren. På 1960-talet började en snabb expansion, möjliggjord av en kombination av framsynt finansförvaltning och ren tur (en tidig donation av en stor aktiepost i Nokia). Forskningsstöden fick fastare former och både den vetenskapliga verksamheten och finansskötseln professionaliserades. Prissummorna växte. Och där är vi i dag.

Det andra huvudtemat är hur SLS:s syfte och uppgift har uttryckts och tolkats genom tidens växlingar. Så här lyder portalparagrafen i stadgarna: ”Svenska litteratursällskapet i Finland r.f., […] har till uppgift att samla, bearbeta och offentliggöra vittnesbörden om den svenska kulturens uppkomst och utveckling i Finland, att främja inhemsk forskning rörande svenska språket och litteraturen, samt att främja inhemsk litterär verksamhet på svenska medelst pris och understöd.” Från början handlade det främst om att försvara svenskheten i Finland mot fennomani, misstänksamma ryssar och senare äktfinskhet. Att söka bevara så mycket det gick av den genuina svenska kulturen och spara minnena av det som gått förlorat. Att upprätthålla svenskan som ett nationellt språk i Finland. Stöd till forskning och till (skön)litteratur var inte det centrala från början (ordet ”litteratur” i namnet hade en mycket vidare betydelse vid sällskapets grundande än vad det har i dag). Med större resurser har man kunnat bredda stödet till att gälla svenskspråkig forskning inom humaniora och samhällsvetenskap över lag, dels med bidrag till externa projekt, dels genom egna stora forsknings- och utgivningsprojekt. Här nämner Wilson bland annat Finlands svenska historia, som blev ett bokverk på fyra band, och den stora satsningen på Zacharias Topelius samlade skrifter i textkritiska utgåvor. Själv skulle jag tillägga Biografiskt lexikon för Finland i fyra tjocka band och den för förståelsen av den finlandssvenska modernismen väsentliga utgåvan av Henry Parlands samlade verk.

Med sitt begränsade omfång och överblickande hållning har detta blivit ett verk som bör vara tillgängligt och tilltalande för en stor läsekrets i Finland och Sverige. Det är också något som SLS blivit allt bättre på med åren: att göra sin egen verksamhet känd och uppskattad.

Ernst von Born, syskonen Vala och andra antifascister

2025-06-16 Finlandssvensk antifascism. Politik, debatt, litteratur 1920–1950 (red. Anders Ahlbäck, Mattias Kaihovirta & Ylva Perera; Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell Förlag, Stockholm 2025; 475 s.).

År 2018 utkom Svart gryning. Fascismen i Finland, 1918-44 av Aapo Roselius, Oula Silvennoinen och Marko Tikka. Denna mycket intressanta och tankeväckande bok har nu fått en pendang i föreliggande verk, även om framställningen nu begränsats till finlandssvenska aktörer. Det är motiverat av att skiljelinjen fascism–antifascism ibland korsas av, ibland går parallellt med skiljelinjen äktfinskt– finlandssvenskt. Detta förhållande hör till det som blir bäst och mest allsidigt belyst i detta verk.

Definitionen av fascism är den bredast tänkbara. Rent logiskt är definitionen av antifascism också det. Lägg därtill att antifascismen enligt författarna har yttrat sig på många olika sätt och att boken är ett tvärvetenskapligt arbete med bidrag av både historiker och litteraturvetare blir synfältet brett och framställningen mångfokuserad. Någon artikel (Ylva Pereras om Mirjam Tuominen) är lite för teoristyrd för min smak, men över lag är texterna välskrivna och intresseväckande.

Här samsas artiklar om dagspress, partitidningar och fackföreningspress med kapitel om Svenska folkpartiets utveckling och studier om Finlands svenska författareförening och om enskilda författarskap. Utan att gå in på enskilda bidrag kan man dra upp några huvudlinjer. En är hur ett inledande, nyfiket positivt intresse för fascismen under 1920-talet, särskilt i dess italienska tappning, förbyts i allt större skepsis och direkt motstånd efter Lapporörelsens excesser och slutliga kollaps efter Mäntsäläupproret 1932. Ett annat är insikten att finsk fascism gick hand i hand med äktfinskhet, vilket hindrade många finlandssvenskar från att ansluta sig till organiserade fascistiska eller fascistoida rörelser, som Lappo-efterträdaren IKL (Fosterländska folkrörelsen). Fascistmärkta finlandssvenskar fanns det förvisso ändå, som författarna Bertel Gripenberg och Örnulf Tigerstedt och den intellektuella krets som kallade sig Svarta gardet.

Två artiklar sticker ut i mina ögon. Den ena är Kasper Braskéns om Ernst von Born och Svenska folkpartiets väg. Sfp var på 1920-talet ett starkt konservativt parti, men med Ernst von Born i ledningen tar det en annan väg. von Born var ingen radikal men laglighetsman av ungfinskt snitt, som insåg faran, inte minst för det finlandssvenska, om fascistiskt tänkande slog igenom. Det fanns motstånd inom partiet, men von Born drev igenom sin linje, som sedan dess har varit Sfp:s.

Den andra artikel som jag vill lyfta fram är av Ainur Elmgren och handlar om syskonen Erkki och Katri Vala, den ene främst journalist, den andra mest känd som en framstående poet, båda förgrundsfigurer i den litterära kretsen Tulenkantajat (Eldbärarna). De kan tyckas falla ur ramen då deras offentliga verksamhet gick helt på finska, men de var genuint tvåspråkiga (och hette egentligen Erik och Karin Wadenström). De var politiskt radikala, Erkki länge organiserad kommunist, men deras antifascism färgades också starkt av en hembygdskänsla från gränstrakter som finska Tornedalen, Karelen och den svensk-finska språkgränsens Borgå. Mycket spännande läsning, som sagt lite udda i sammanhanget, men jag hade inte velat vara utan den.

Att immuniseras mot den röda smittan

2025-05-09 Anneli Kanto: De röda barnen (2024; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2024; 278 s.). Den här romanen har sitt ursprung i en pjäs, som spelades kort tid på Helsingfors stadsteater 2020 innan föreställningen fick läggas ner på grund av pandemin. Omarbetningen till roman är gjord på initiativ av det svenska förlaget Lind & Co, som också gett ut den på finska (Punaorvot). Författaren, förlaget och översättaren har all heder av detta.

För det är en åtminstone i Sverige rätt okänd historia som berättas. Efter inbördeskriget i Finland 1918 fanns det tusentals faderlösa barn i familjer på den röda sidan. Många familjer hade det eländigt med bostäder och mat, så med en blandning av uppriktig och hycklad medkänsla som skäl omhändertogs ett stort antal sådana barn i södra Finland, varav ett betydande antal placerades hos fosterfamiljer i Savolax och Österbotten. Dessa var pålitligt vita områden, och det egentliga skälet till omhändertagandet var att immunisera barnen mot ”den röda smittan” och göra dem till goda medborgare i den nya, borgerliga, republiken Många barn hamnade förvisso i goda, välmenande familjer, men inte så få kom att utnyttjas som gratis arbetskraft på bondgårdar.

Boken bygger på författarens egen forskning, men hon redovisar den i romanform. Hon har skapat arbetarfamiljen Johansson i Berghäll, arbetarstadsdelen framför andra i Helsingfors: den skötsamma verkstadsarbetaren Arvo, hans hustru Helmi och tre barn ned hoppfulla förnamn. Sonen Aarre (’skatten’) är 14 år, döttrarna Lahja (’gåvan’) och Ilona (av ilo ’glädje’) 12 respektive 6. Både fadern och sonen deltar i det röda upproret och fängslas. Arvo svälter ihjäl i fånglägret i Ekenäs, Aarre överlever, men skadad till både kropp och själ. Modern Helmi går in i en svår depression. I en dramatisk scen tvångsomhändertas flickorna och skickas till Österbotten. Lahja hamnar hos en snål och brutal bonde, medan Ilona kommer till två ogifta systrar, som vill flickans bästa men också föreställer sig att de ska kunna adoptera henne och låta henne ärva deras mark. Vi följer flickorna under två år, tilltagande skräckfyllda för Lahja, alltmer trygga för Ilona. Upplösningen är dramatisk på flera plan.

Berättelsen drivs framåt dels genom konventionell narration i tredje person av en allvetande berättare, dels genom monologer av huvudpersonerna. Till dem sällar sig också en historisk gestalt, Ester Hällström, under romanens gång gift med Finlands första president, K.J Ståhlberg, som Ester kallar John. Ester Stålberg blev senare en känd författare, men här framträder hon som en av initiativtagarna till omhändertagandena. Bilderna av en högborgerlig tillvaro ger en god kontrast till arbetarfamiljens torftiga livsvillkor.

Boken är inget litterärt mästerverk. Narrationen är lite fyrkantig, men i monologerna har Anneli Kanto fått till det bättre, även om det hon lägger i de unga flickornas mun inte alltid känns helt trovärdigt. Men det är ett välgjort verk om en episod i Finlands historia som har behövt berättas, så sammantaget är läsvärdet för De röda barnen högt.

Från förlovat till förlorat

2025-02-16 Göran Rosenberg: Det förlorade landet. Israel – en personlig historia (1996; reviderad nyutgåva Albert Bonniers Förlag 2024; 547 s.). Göran Rosenberg och Israel har haft en mycket lång relation. Det är en affär fylld med starka känslor, men Rosenberg är också en intellektuell, faktastyrd historiker och politisk analytiker, och det är från spänningen mellan känsla och intellekt som hans bok får sina stora litterära kvaliteter. Rosenberg är helt enkelt en väldigt bra författare, rättmätigt belönad med det skönlitterära Augustpriset för Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (2012).

Den litterära gestaltningen gör det lättare att ta till sig det tunga sakliga innehållet, och den personliga ansatsen gör läsningen engagerande.

Det finns en tidslinje, som beskriver Rosenbergs väg från 14-årig sionistpionjär, över uppvaknandet 1967 till insikt om Palestinakonfliktens olösliga natur och Israels stora andel av skulden till det, till den sorgset vredgade kritiker av Israels politik som 1996 för första gången gav ut denna bok. Enstaka tidiga övergrepp kan förklaras, om än inte ursäktas, med att det pågick ett krig där Israel blivit angripet, men palestinierna har behandlats illa genom sionismens hela historia, menar Rosenberg. Orsaken stavas JORD. För att tillägna sig landets jord har alla medel varit, ja, kanske inte tillåtna men dock använda.

För att förklara varför det blivit så gör Rosenberg en gedigen genomgång av sionismens och det moderna Palestinas historia. Viktigt för förståelsen är t.ex. de många olika sorters sionism som har legat bakom den judiska invandringen. Ben Gurions och Golda Meirs arbetarsionism präglade statens första decennier, men den numera dominerande högernationalistiska sionismen har också gamla anor. De få som har talat eller talar för förnuft, moderation och försoning har tystats, mördade som Yitzhak Rabin eller marginaliserade. Den Göran Rosenberg som lagt handen vid den nya upplagan ser i ljuset av Hamas pogrom den 7 oktober 2023 och Israels mått- och vettlösa vedergällning inget hopp.

Det här är bara några få reflexioner efter läsning av denna rika och viktiga bok. Skulle jag ha önskat mig något mer hade det varit att Rosenberg ägnat störres utrymme åt arabsidans skuld, som också är stor: anfallskriget 1948; hållandet av palestinier i permanent flyktingskap i flera generationer; Egyptens resp. Jordaniens annektering av Gaza resp. Västbanken; fördrivningen av hundratusentals judar från arabländerna. Detta får heller inte glömmas.

Historia – men så aktuell

2024-12-17 Ingrid Carlberg: Marionetterna. En berättelse om världen som politisk teater (Norstedts 2023; 421 s.). Ingrid Carlberg har skrivit ett historieverk, men ämnet kunde inte vara mer aktuellt: propaganda med dold avsändare, hemliga påverkansoperationer, plantering av falska nyheter. Huvuddelen av texten ägnas sovjetryska operationer genom Komintern och dess byråer och hantlangare i västvärlden, men genom kortare inskott från nyare tid och att framställningen vidgas till CIA:s operationer under kalla kriget vidgas blicken i både tid och rum och ger också plats åt en, låt vara rudimentär, moralisk diskussion: hur falskt får man arbeta i sanningens och det godas tjänst? Här och där berättar Carlberg om sitt arbete med boken: arkivstudier, intervjuer med mera, och om lyckostunder och frustrationer, vilket ger en god krydda åt anrättningen.

Bokens huvudperson, man kan nog säga föremål för en regelrätt biografi, heter Willi Münzenberg (1888–1940), tysk kommunist och pr-geni, som under mellankrigstiden byggde upp en veritabel koncern av informationsorgan, tidskrifter och bokförlag först i Berlin och efter 1933 i Paris. Han finns med på ett hörn redan där boken börjar, som ung medarbetare till Lenin, när denne beger sig på sin legendariska tågresa från Zürich till Sankt Petersburg (med väldokumenterat uppehåll i Stockholm). Han kommer att stå Lenin nära som en högt betrodd medarbetare, men relationen till Stalin är mycket svalare. Ändå dröjer det till mitten av 30-talet inte den ömsesidiga misstron kommer i öppen dager, och Münzenberg får allt svårare att finansiera sin verksamhet. Hans död på flykt från ett franskt interneringsläger kan se ut som självmord men var mer troligt iscensatt av NKVD (senare KGB). Då hade han kommit ut som öppen antistalinist, ett försonande drag hos bolsjevikernas tidigare lojale vapendragare. (Han var också en omvittnat charmig och social person, vars karisma inte lämnat ens Ingrid Carlberg helt opåverkad.)

Hur fungerade då det ”system M” som Münzenberg byggde upp. Viktigast var att personer som drogs in skulle fås att tro att de gjorde det på eget initiativ och inte var de marionetter i Kominterns händer som boktiteln anspelar på. Omtyckt var att ordna stora internationella konferenser om fred, nödhjälp till offer för krig och svält och dylikt, med slutdokument som formulerats i Moskva. Som inbjudare rekryterades välmenande (och naiva) idealister som författarna Romain Rolland och Henri Barbusse, fysikern Albert Einstein med flera. Två svenskar som stod Münzenberg nära var ”den röde bankiren” Olof Aschberg, finansiär av många verksamheter och generös värd på sina slott i Frankrike, och advokaten och statsministersonen Georg Branting, socialdemokrat på yttersta vänsterkanten, vars juridiska sakkunskap anlitades i många frågor. Viktigast kanske i den berömda kampanjen för de dödsdömda anarkisterna Sacco och Vanzetti i USA 1927, till synes en spontan internationell massrörelse men helt orkestrerad av Münzenberg och hans medhjälpare.

System M blev mycket framgångsrikt, som sagt; alltför få ställde frågan ”Vem betalar?”. Komintern upplöstes visserligen mot slutet av kriget av Stalin som en goodwillgest mot hans västallierade, men återuppstod 1947 som Kominform. I det eskalerande kalla kriget ansågs i USA att kommunisterna bäst bekämpades med sina egna medel, och så etablerades ett flertal institutioner med hemlig finansiering av CIA. En sådan (som Carlberg bara snuddar vid) var den västliga International Student Conference (ISC). Jag minns väl uppståndelsen när dess finansiering avslöjades 1967.

Uppsjön av organisationer, operationer, manifestationer kunde ha blivit tröttande, men människorna bakom görs hela tiden synliga, såsom Münzenbergs hustru Babette Gross och Arthur Koestler, som var en nära medarbetare på 30-talet. Dramatiken får sitt, främst i kapitlet om spanska inbördeskriget. Ingrid Carlberg har arbetat som en forskare men skriver som den skickliga journalist hon är. Boken är ett läsäventyr.

En elit på flykt

2024-11-02 Uwe Wittstock: Marseille 1940. Den tyska litteraturens flykt (2024; svensk övers. Jens Christian Brandt, Nirstedt/litteratur 2024; 432 s.). Uwe Wittstocks förra bok, Februari 33. Litteraturens vinter väckte stor uppmärksamhet för några år sedan, och jag skrev mycket positivt om den här (https://minlasning.blog/2023/01/28/fran-demokrati-till-diktatur-pa-fyra-veckor/). Den nya boken är en uppföljare i samma stil och anda men ändå rätt olik föregångaren. Nu har det gått sju år, kriget har brutit ut, och Frankrike är på väg att falla. Många av de författare, konstnärer och intellektuella som figurerade i den förra boken lever i exil där, och nu tvingas de på flykt än en gång. På olika vägar hamnar de i Marseille för att hitta en väg ut ur landet, helst till Portugal för att skeppas till Amerika. Vi följer enskilda flyktingars öden och strapatser, en och en i ständig växling, vecka för vecka. Det är samma närbildsteknik som i Februari 33. Till de mest kända namnen i boken hör Heinrich Mann och hans brorson Golo, Hanna Arendt, Lion Feuchtwanger, Franz Werfel och hans hustru Alma Mahler-Werfel, filosofen Walter Benjamin, som tar sitt liv på gränsen till Spanien, konstnärerna Max Ernst och Marc Chagall.

Flyktingarna är den ena sidan. Den andra är en amerikansk frivillig hjälporganisation som sätts upp med presidentparet Roosevelts goda minne, Centre de secours américain. Den leds osannolikt nog av en intellektuell publicist, den drygt 30-årige Varian Fry. Under täckmantel av nödhjälp ägnar man sig åt flyktingsmuggling i stor skala. Verksamheten växer efter hand, och Fry samlar kring sig en salig blandning av idealister, gangsters och andra. En färgstark gestalt är den rika arvtagerskan Mary Jane Gold, som blir verksamhetens viktigaste finansiär. (Om detta verkar bekant för några, så har de sett tv-serien Transatlantic, som berättar samma historia i fiktionaliserad form.)

Att få transitvisum till Spanien och Portugal och affidavit (garanti om uppehälle) i USA är inte det värsta, även om det kan ta tid. Det stora problemet är att Vichy-Frankrike, den tyska lydstaten under marskalk Pétain, inte utfärdar utresevisum. Därför måste flyktingarna smugglas ut med fartyg (vilket sällan fungerar) eller till fots över Pyrenéerna, vilket är strapatsrikt men fungerar bättre. Det är spännande läsning i sig, och man blir starkt berörd av hur många flyktingar drivs mellan hopp och förtvivlan flera gånger om. Vardagslivet för medarbetarna på centret och för dem som, kvar i Marseille, väntar på sin tur skildras levande och inte utan humor. Komisk på ett otäckt sätt är den franska byråkratin och polisen, vars oförutsägbarhet och nyckfullhet kan innebära skillnaden mellan liv och död.

Trots beskyddandet från högsta ort motarbetas Fry av State Department, och efter ett år är det slut. I ett efterord får vi veta hur det gick för alla de inblandade.

Uwe Wittstock skriver som en romanförfattare men insisterar på att allt är sant, hämtat ur ett enormt källmaterial. Vare därmed hur som helst. Han har ännu en gång skrivit en läsvärd bok om en mycket svår tid och lyft fram flyktinglivets utsatthet (för oss alla att tänka på i dessa tider) och bortglömda hjältar. Det större materialet och den längre tidrymden gör dock läsningen av denna till en i vissa stycken alltför utdragen historia, men det är ingen vägande invändning.

När Norges sak var svensk – eller?

2024-06-24 Anders Johansson: Över gränsen. Norsk-svensk krigsdramatik 1940–1945 (Lind & Co 2024; 256 s.). Anders Johansson är en gammal journalist med bred erfarenhet från olika delar av världen, bland annat som Dagens Nyheters första fasta Afrikakorrespondent. Efter sin pensionering har han ägnat sig åt historia runt andra världskriget, främst norsk och svensk och norsk-svensk. Denna bok är hans femte och enligt egen utsago sista, men den första som jag läst. Man ska läsa den som ett slags summering. Johansson tar upp många av de händelser och personer han skrivit om tidigare och disponerat framställningen så att ett antal särskilt intressanta personer och deras öden skildrats i var sitt kapitel. Framställningen är alltså inte kronologisk, och många händelser återkommer gång efter annan, liksom viktiga kollektiva aktörer som sabotageorganisationerna Kompani Linge och SOE (Special Operations Executive). Bland återkommande personer märks de brittiska underrättelse- och kontaktpersonerna Malcolm Munthe (som Johansson ägnat en bok) och Peter Tennant och den legendariske svenske kriminologen Harry Söderman.

Har man upplägget klart för sig kan man läsa bokens kapitel som ett antal fristående men på många vis hoplänkade berättelser om hängivna och modiga motstånds- och frihetskämpar på båda sidor Kölen, deras aktioner men också, och inte minst, hur de bemöttes som flyktingar i Sverige. Det är påfallande hur den officiella svenska attityden var först villrådig och sedan nyckfull. Inte ens efter deportationen av norska judar hösten 1942, som upprörde hela svenska folket, ändrades inställningen helhjärtat. Å andra sidan gjorde många enskilda myndighetspersoner, och privatpersoner, viktiga och inte sällan farliga insatser för broderfolket. Jag avstår från att referera enskilda öden; vill intyga att de är värda att läsa om.

Den norska legationen på Strandvägen i Stockholm spelade en viktig roll men fick ofta arbeta i motvind och i det fördolda, t.ex. med fastighetsköp genom bulvaner. Personligt intressant för mig som Södertäljebo är ett antal platser i och runt staden som kom att bli viktiga tillhåll för motståndsrörelsen. 500 m från min bostad ligger Viksbergs säteri. Där lärde Peter Tennant känna Harry Söderman och blev en viktig förbindelselänk för denne när han – i hemlighet – på Mälsåkers slott på Selaön i Mälaren satte upp de norska ”polis”trupper, som i krigets slutskede kunde sättas in i Nordnorge. Och i två torp på gården Almnäs mellan Södertälje och Nykvarn kunde motståndsmän som tvingats fly få vila ut under en tid.

Anders Johansson har gjort ett gott jobb när han grävt i sina källor men tvingas ändå stundom konstatera att han inte kommer längre. I boken finns flera uttryckliga uppmaningar till fackhistoriker att ta sig an ännu outforskade delar av denna norsk-svenska historia, som han själv så skickligt berättat viktiga delar av.

Ett orättfärdigt system: dess uppgång och fall

2024-05-17 Andreas Karlsson: Apartheid (i serien Världens dramatiska historia, Historiska Media 2023; 181 s.). Andreas Karlsson är journalist, delvis bosatt i Kapstaden och med Sydafrikas historia som sitt specialområde. En utmärkt bok med just denna titel har han gett ut tidigare; jag har skrivit om den (https://minlasning.blog/2021/03/09/nyttig-historielektion/). I den här boken, i Historiska Medias serie med kortare, mer koncentrerade berättelser, fokuserar han på en företeelse, men den mest grundläggande, i Sydafrikas historia: apartheid.

Framställningen är kronologisk. Karlsson börjar med de vågor av kolonisation och immigration och de våldsamma konflikter som ledde fram till etableringen av de olika folkgrupperna och deras relationer sinsemellan. Den svarta befolkningen hade alltid behandlats illa, och ett tidigt dråpslag blev upprättandet över deras huvuden av Sydafrikanska unionen 1910, sedan motståndarna i boerkriget, afrikander (boer) och britter, överraskande snabbt försonats. Rasåtskillnaden fastställdes redan 1913 med Natives Land Act och skärptes 1923 med Natives Urban Areas Act, som hårt och diskriminerande avgjorde var svarta fick bosätta sig. Termen apartheid ’åtskillnad’ myntades av afrikandernationalisten J.B.M. Herzog, men det något mer moderata South African Party under den legendariske generalen Jan Smuts dominerade länge politiken, och först med Nationalistpartiets makttillträde 1948 kunde man börja genomföra fullständig rasåtskillnad. Karlsson understryker att inte bara skärptes apartheid undan för undan, utan hela det demokratiska systemet monterades gradvis ner, så att Sydafrika på 1980-talet var en renodlad polisstat. Men priset för att upprätthålla systemet började bli för högt. Och dess absurda sidor blev alltmer uppenbara, framför allt knappologin kring de olika grupptillhörigheterna, där särskilt kategorin ”färgade” och dess undergrupper visade sig vara en svårrubbad stötesten.

Mer eller mindre organiserat svart motstånd hade funnits genom Sydafrikas hela historia, men ANC (African National Congress) blev snabbt den ledande, om än ej obestridda, organisationen. När hela ledarskiktet infångades åren runt 1960 var det ett hårt slag för antiapartheidrörelsen. Inom den vita befolkningen fanns med få undantag inget stort motstånd mot apartheid. Det som fanns kom främst från det med ANC lierade Kommunistpartiet och från enstaka liberaler som Helen Suzman, länge ensam apartheidmotståndare i parlamentet. Tyvärr väljer Karlsson, liksom i sin förra bok, att inte ta upp det motstånd som fanns inom den vita kulturen. Ledande författare som Nadine Gordimer och André Brink är inte ens nämnda.

Vid mitten av 1980-talet insåg det internationellt alltmer isolerade landets president Botha att systemet nått vägs ände. Men det var ett brev från fången sedan 28 år Nelson Mandela som satte stenen i rullning. I brevet fanns inget spår av bitterhet eller hämndbegär; var det möjligt att en fredlig övergång till ett demokratiskt styrelseskick (och inte svart diktatur) var möjlig? Svaret vet vi.

Bokens värde förhöjs av de gedigna personteckningarna. Särskilt uppskattade jag minibiografierna över britternas favoritboer Jan Smuts och över Nelson Mandela. Men det är bara ett extra plus vid läsningen av denna gedigna och välskrivna bok.

Han vill leva i Europa

2024-04-17 Timothy Garton Ash: Europa. En personlig historia (2023; svensk övers. Hans Dalén, Historiska Media 2023; 428 s.). Författaren är en välkänd brittisk historiker, publicist och debattör med Centraleuropa som huvudsakligt intresse. Han blev snabbt ett namn när han rapporterade direkt från sammetsrevolutionen i Prag 1989, och hans texter har kunnat läsas i tidningar på många språk, inkl. svenska. Nu när han närmar sig de 70 (han är född 1955) har han skrivit denna tillbakablickande bok om Europa sedan 1945 och om sitt eget liv i detta Europa. Akademikern Garton Ash lyser i stort sett med sin frånvaro, för det här är, som undertiteln säger, en mycket personlig bok, där författaren pendlar mellan England och kontinenten i åskådliga bilder av möten med människor, både gräsrötter och makthavare, i reflexioner om det europeiska jämfört med det brittiska och i berättelsen om Centraleuropa med talande kapitelrubriker som ”Delningen” (1961–1979), ”Resningen” (1980–1989), ”Segern” (1990–2007) och ”Vacklandet” (2007–2022).

Garton Ash är helt öppen med sina sym- och antipatier. Han är en liberal vän av fördjupat europeiskt samarbete och är skarpt kritisk till olika brittiska regeringars vacklande hållning i Europafrågan, vilket slutligen ledde till brexit. Hans idol är den tysk-brittiske liberale statsvetaren Ralf Dahrendorf, hans äldre kollega vid St. Antony’s College i Oxford, och en favoritantipati är den ungerska premiärministern Viktor Orbán. Sin biografi är han återhållsam med. Mest personlig är han när han skriver om fadern, artilleriofficer i andra världskriget, en konservativ nationalist som, enligt Garton Ash, säkert hade röstat för brexit om han varit i livet.

Garton Ash skriver trevligt på brittiskt vis, ofta med en humoristisk twist. Jag tyckte om att läsa boken för dess personliga anslag och som en repetitionskurs i Europas efterkrigshistoria, men jag är samtidigt besviken över att den håller sig så på ytan. Av en Oxfordprofessor i European Studies har man rätt att vänta sig mer av analys och fördjupning.