Historien om Priset – de första 30 åren

2021-10-26 Gustav Källstrand: Andens olympiska spel. Nobelprisets historia (Fri Tanke 2021; 560 s.). Gustav Källstrand har många av oss sett som trevlig och lättsam historieberättare i SvT:s Nobelsändningar. Här visar den disputerade idéhistorikern att han vet vad han talar om: historia om och kring Nobelpriset i bredast tänkbara perspektiv. Undertiteln är dock missvisande; boken omspänner bara tiden fram till början av 1930-talet.

Källstrand väver sin framställning kring två grundbegrepp. Det ena är Nobelsystemet, som innefattar Nobelstiftelsen, de prisutdelande institutionerna och de publika organisationerna. Med de senare avser Källstrand dem vilka ”har som uppgift att informera om Nobelpriset och Nobelpristagarna på ett sådant sätt som bidrar till Nobelprisets status”. Det andra grundbegreppet är användbarhet. Med det som utgångspunkt beskriver Källstrand hur olika intressenter har sett på priset som något mer än ett pris och hur de har använt eller försökt använda det för andra, egna syften. För de prisutdelande institutionerna har det t.ex. handlat om att frigöra medel för den egna verksamheten. En tidig fråga var inrättande av s.k. nobelinstitut, forskningsinstitut knutna till den egna institutionen. Patriotiska kretsar har med priset velat höja Sveriges anseende i utlandet. Pressen ökar sin upplaga genom att skriva populärt om pristagare och prisutdelningar, eller kritisera pris och prisceremonier.

På denna lite färglösa väv hänger Källstrand brokigare prydnader: detaljerade skildringar från olika fält av prisets historia. Förhistorien förstås: från Alfred Nobels död 1896, genom Nobelstiftelsens och prisens födslovåndor till de första prisen 1901. Källstrand kunde ha gjort mera av den spännande historien om hur Nobels betrodde assistent och testamentsexekutor Ragnar Sohlman tvingades smuggla Nobels förmögenhet ut ur Frankrike för att den skulle undgå fransk arvsbeskattning. I gengäld bjuds vi en mycket fyllig och intressant framställning av turerna mellan exekutorerna, familjen Nobel, det officiella Sverige och de tilltänkta prisutdelarna, där Nobelstiftelsen och formerna för pristilldelandet värker fram i en utdragen förlossning.

Byggnadsfrågan: de ansvariga för ett så stort och snabbt statusfyllt pris måste förstås husera i en ståndsmässig byggnad. Av Ferdinand Bobergs palats i den park vid Djurgårdsbron som ännu heter Nobelparken blev intet. Först på 1920-talet löstes frågan med det mer anspråkslösa hus på Sturegatan 14 där stiftelsen ännu håller till. Frågan har ju aktualiserats på nytt, men att den är lika svårlöst nu vittnar konflikterna kring Nobelcentret på Blasieholmen tydligt om.

Prisutdelningen: ceremonielet vid utdelningen och formerna för den efterföljande banketten har varit ständigt omdebatterade och förändrats åtskilligt under tidens lopp. En gång, 1920, testade man till och med att ha Nobelfesten i juni. Först sedan man flyttat till de nybyggda Konserthuset och Stadshuset fick festen ungefär de former som den sedan behållit, även om middagen blivit alltmer påkostad och ökat i medial betydelse.

Utseendet av pristagare: Som viktigast framstår ändå skildringarna av hur de prisutdelande institutionerna arbetat, deras avvägningar i fråga om ämnesinriktning, kandidaternas nationalitet, prisets neutralitet under och närmast efter första världskriget, kommittéledamöters käpphästar med mera. Kompromisser och kohandel har föregått många pris, och länge var en vanlig lösning att skjuta konflikter på framtiden genom att reservera pris från ett år till nästa. Detta gäller särskilt de naturvetenskapliga priserna. Litteraturprisets historia är mer välkänd. För fredspriset visar Källstrand dels hur politiskt aktivt Stortinget agerade, dels att den vidare tolkning av prisstatuterna som ofta ifrågasatts de senaste decennierna fanns på plats redan tidigt.

Innehållsligt är det alltså god och ofta fängslande läsning även om Källstrand emellanåt förlorar sig i något abstrakta resonemang. Mer problematisk är den språkliga formen. Källstrands lediga språk som fungerar bra i tv blir i skrift stillöst och slarvigt. I tal är det acceptabelt att säga ”både … men också” men inte i sakprosa. Det i boken onekligen centrala ordet pris får i bestämd form pluralis heta ömsom prisen, ömsom priserna. Stavningen av namn har inte kontrollerats tillräckligt. Akademiledamoten Hans Forssell, känd politiker, ämbetsman och historiker som talade mot att Svenska Akademien skulle acceptera rollen som prisutdelare, är nämnd 14 gånger, samtliga med stavningen Forsell. Jag noterade också ett antal sakfel. T.ex. Locarno, platsen för det fördrag som normaliserade Tysklands internationella status efter världskriget, ligger i Schweiz, inte Italien. Och Källstrand har förväxlat den frisinnade Aftontidningen från 1910-talet med dess socialdemokratiska namne från 1940–50-talet. Mindre känsliga läsare kan kanske sätta sig över sådana drag i texten, men för mig drar de, tyvärr, ner helhetsintrycket.

Den gamla floden flyter vidare

2021-07-13 Claudio Magris: Donau (1986; svensk övers. Barbro Andersson, Forum 1990; 400 s.). Den här boken blev en världssuccé när den kom ut, höjdes till skyarna av kritiken och blev även en publikframgång. Den omnämns fortfarande med respekt och som ett känt verk men diskuteras knappast längre på allvar. Så mycket är annorlunda sedan boken skrevs några år före kommunistregimernas fall i Östeuropa, och över huvud taget har världen förändrats mycket på de 35 år som gått sedan Magris gjorde den resa vars berättelse är bokens stomme. Jag har nu läst den för första gången och måste erkänna att jag haft en del problem med den.

Den första svårigheten var typografin. Satsytan är stor, och det är väldigt mycket text på varje sida, vilket gjorde boken rent fysiskt svårläst. Den är dessutom, märkligt för en reseskildring, helt oillustrerad. Den andra svårigheten får jag väl tillskriva mina egna intellektuella tillkortakommanden. Författarens tankeflykt är så omfattande att jag inte riktigt hänger med, och han förutsätter hos läsaren kunskaper om Centraleuropas litteratur och kultur som jag inte besitter. Mängder med författare och andra kulturpersonligheter nämn med bara namnet utan någon annan presentation, och de flesta har jag inte hört talas om.

Men visst finns det mycket att njuta av i detta ymnighetshorn, och Magris är verkligen rätte mannen att skriva denna bok: hemmahörande i Trieste, som under lång tid tillhörde Habsburgväldet och professor i germanistik. Han följer floden från de omstridda små källflödena i Tyskland till de lika omdiskuterade deltaarmarna vid Svarta havet. Boken är indelad i avdelningar som var och en behandlar ett större geografiskt område, och varje avdelning är uppdelad på vanligen ett tjugotal kortare kapitel, oftast en till två sidor, som tar upp en speciell ort eller person eller något annat som Magris associerar till för ögonblicket. Orts- och landskapsbeskrivningarna är konkreta och sinnliga och personporträtten ofta pregnanta. Tyngdpunkten ligger på Österrike och Ungern, huvudländerna i Habsburgimperiet, och det är tiden fram till dess upplösning som intresserar honom mest. Allra bäst är Magris när han får diskutera de mångspråkiga och multikulturella förhållandena, med Banatet och Transsylvanien som viktigaste åskådningsexempel. Väldigt många namn passerar som sagt revy, men Magris uppehåller sig också länge hos en del favoriter, som österrikarna Musil, Broch och Canetti, ungraren György Lucács, den bulgariske epikern Ivan Vazov och den rumänsk-franske Panaït Istrati. Det finns också färgstarka porträtt av personer han möter eller färdas runt med, även om jag misstänker att någon är hans egen uppfinning. Om levnadsförhållandena under kommunistregimerna i Slovakien, Ungern, Jugoslavien, Bulgarien och Rumänien har han förvånansvärt lite att säga; möjligen har han känt på sig att de sjöng på sista versen. De rätt rikligt förekommande mer existentiella funderingarna hade jag svårare att ta till mig.

Magris språk är lika rikt och flödande som innehållet och många gånger en njutning att läsa i Barbro Anderssons mycket skickliga svenska återgivning.

Utanförskap, erfarenhetsunderskott och förståelsegap

2021-05-28 Bengt Lindroth: Vi som inte var med i kriget. Om Sverige, Norden, Europa & coronan (Carlssons 2021; 278 s.). Bengt Lindroth har under ett helt yrkesliv och i många år efter pensioneringen ägnat sig åt Norden: bott, rest, läst, skrivit. Det han inte vet om våra grannar, deras historia, politik, samhällsliv och kultur – vet ingen annan heller. Den här boken har kommit till för att svara mot hans eget behov av överblick och syntes: ”Nu […] har jag utifrån mina samlade erfarenheter skrivit elva kapitel för att reda ut vad jag egentligen varit med om, se mönstren därbakom.” När boken var nästan klar kom pandemin, och hanteringen av den bekräftade för Lindroth de mönster han tyckt sig se och som har sin utgångspunkt i andra världskriget. Han sammanfattar den svenska positionen i förhållande till grannländerna i begreppen erfarenhetsunderskott, förståelsegap och utanförskap och ägnar bokens elva kapitel åt att konkretisera och exemplifiera.

Sverige var inte med i kriget. Det har lett till ett utanförskap (begreppet används även av Henrik Berggren i hans trilogi Landet utanför) i den nordiska gemenskapen och även i förhållande till de flesta länder i Europa. Avsaknaden av erfarenheten att leva i ett land i krig eller under ockupation är ett erfarenhetsunderskott gentemot dessa länder, vilket leder till att vi missförstår och ibland rentav misstror varandra, ett förståelsegap. I motsats till de andra två kriterierna är förståelsegapet ömsesidigt. Särskilt Sveriges förmenta passivitet under kriget har legat landet i fatet i grannländerna. Utanförskapet gentemot Europa var en bidragande orsak till att Sverige ratade EEC och sökte sig en global roll som företrädare för små nationers rättigheter mellan öst och väst. Att samnordiska satsningar som försvarsförbundet i slutet av 1940-talet, Nordek runt 1970, Volvos affär med norska staten och samgåendet mellan Telia och Telenor alla misslyckades är ett resultat av det svenska erfarenhetsunderskottet; planerna var dömda att misslyckas. Det som verkligen lyckades, passunionen och den gemensamma nordiska arbetsmarknaden, tillskriver Lindroth en nordistisk högkonjunktur på 1950-talet som sedan knappast har kommit åter. Då startades också många samarbeten på olika fackområden och inom vetenskapliga discipliner, med regelbundet återkommande samnordiska konferenser, varav många äger bestånd än i dag.

Detta är alltså boken huvudtema, men som väl är tar Bengt Lindroth ett mycket bredare grepp på sitt ämne och går djupt in på varje lands historia, samhällsordning och kultur utan att nödvändigtvis relatera till de andra. Jag är särskilt imponerad av hans beläsenhet i alla ländernas litteratur (Lindroth behärskar även finska). Hans texter kunde användas i litteraturhistorieundervisningen på högskolenivå. Att han kan ländernas inrikespolitik på sina fem fingrar visste vi sedan tidigare, vi som läst hans Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden från 2016.

Flyktingkrisen 2015 och nu coronan har ytterligare försvagat det sedan länge gnisslande nordiska samarbetet. Men Bengt Lindroth låter inte pessimismen få sista ordet. Som den optimist han i grunden är hittar han ljuspunkter, tecken på självrannsakan i coronans spår och samlat nordiskt uppträdande i frågan om EU:s långtidsbudget och återställningspaket. Bejakande av och samfällt uppträdande i Europa ser Bengt Lindroth, i bokens sista mening, som den enda vägen framåt.

Folkhemmet står pall i Landet utanför

2021-04-23 Henrik Berggren: Landet utanför. Sverige och kriget 1940–1942 (Norstedts 2021; 486 s.). Det här är andra delen i Berggrens planerade trilogi om Sverige och livet i Sverige under andra världskriget. Mitt omdöme från första delen (2018) står sig, så jag tar mig friheten att citera ur min anmälan från januari 2019. ”[Boken] bygger på läsning av en stor mängd källor, både primärmaterial och andras forskning, men är avsedd i första hand för den historieintresserade allmänheten. Det finns sålunda ingen fullständig notapparat men väl en utförlig redogörelse för källorna till varje kapitel, som torde vara tillfyllest för de flesta läsare.

[…] I relativt korta avsnitt varvas den internationella utvecklingen med den svenska regeringens hanterande av den, interfolierat med nedslag i vardagen hos både kända och okända människor, det dagliga livet i staden och på landsbygden, kultur, nöjen och idrott. […]

Berggrens teknik är att låta källorna tala för sig själva, med sammanbindande redogörelser och kommentarer, inte minst många bitskt träffande personkaraktäristiker. Han vill vara krönikören där och då, inte skriva läsarna på näsan vad vi vet nu 80 år efteråt. Osäkerheten, bristen på fakta och säkra underrättelser ska kännas hos läsaren lika mycket som hos Per Albin Hansson, Gustav Möller och Ernst Wigforss, Gösta Bagge och Gustaf Andersson i Rasjön och K.G. Westman när de i regeringen hade att ta ställning till tyska krav vars tillmötesgående kunde ses som brott mot neutraliteten. Undfallenhet eller principfasthet: lätt för en självgod eftervärld att ta ställning till, men hur kändes det då? Vi ska se på krigshändelserna med samma lekmannaögon som Ivar Lo-Johansson, Astrid Lindgren, Karin Bergman (Ingmars mor) […], vars dagböcker eller minnen Berggren öst ur. Några andra personer följer vi tätt i stegen: den omåttligt självöverskattande wannabefredsmäklaren Axel Wenner-Gren, den i grunden pacifistiska men av kriget ohjälpligt fascinerade Barbro Alving, Tredje rikets diva Zarah Leander och några till.

För den historieroade är detta rena nöjesläsningen, och man konsumerar de många sidorna i rask takt. Historier av facket må diskutera hur Henrik Berggren valt sina källor och i alla avseenden förstått dem rätt. Politikers dagböcker är viktiga primärkällor som dock kan vara vanskliga att dra säkra slutsatser från. Men med sitt omfattande källmaterial och breda utblick – och berättarskicklighet – har Henrik Berggren utan tvivel åstadkommit en pålitlig tidskrönika av stort värde.”

Det som präglar den nu utkomna andra delen är att den behandlar de tyngsta krigsåren 1940–42. Det gör den mer dramatisk och direkt spännande att läsa. Själva krigshändelserna beskrivs kortfattat och placeras som en fond mot vilken den svenska regeringen och myndigheterna agerar och Astrid Lindgren, Karin Bergman och den nya bekantskapen hemmafrun Rut Berggren (ej släkt med författaren) i Sandviken kommenterar. Det här är åren då den fria opinionsbildningen är under hård press. På tidningar som uttryckt sig alltför kritiskt eller nedsättande om Tyskland och dess regim tillämpar justitieminister K.G. Westman obskyra paragrafer i tryckfrihetsförordningen som transportförbud och regelrätta beslag. Men Berggren lyfter förtjänstfullt fram orädda antinazistiska röster och rörelser: Torgny Segerstedt och Handelstidningen, Tisdagsklubben ledd av Amelie Posse, Ture Nerman Med Trots Allt! och föreningen och tidskriften Nordens Frihet, där bl.a. Eyvind Johnson (som 1941 publicerar sin första beredskapsroman Grupp Krilon) och bokförläggaren Kaj Bonnier, min morfar, var verksamma. Den gradvisa omsvängningen under 1942 mot en tro på allierad seger i kriget kommer fram fint i Berggrens framställning. Vad de tyska judeförföljelserna, även i ockuperade länder i Västeuropa, egentligen innebär börjar gå upp för allt fler under 1942; i Sverige är deportationerna av judarna i Norge en ögonöppnare och den direkta orsaken till att Sverige helt lägger om sin dittills ytterst restriktiva flyktingpolitik. Mot slutet av året har tyskarna drivits bort från Nordafrika och en allierad invasionsarmé landstigit i Marocko och Algeriet, en tysk armé är inringad i Stalingrad och USA har hejdat Japans expansion i Stilla havet i slaget vid Midway. Med den cliffhangern slutar denna del av Henrik Berggrens mäktiga verk.

Åland i världspolitiken – för 100 år sedan

2021-03-25 Jerker Örjans: Ålandsfrågan mina herrar! (PQR-kultur 2020; 199 s.). En god vän uppmärksammade mig på professor Henrik Meinanders påfallande välvilliga recension i Hufvudstadsbladet av denna bok, skriven av en amatörhistoriker. Och den är verkligen läsvärd, även om man kan ifrågasätta dess komposition i fyra fristående delar; jag återkommer till det.

”Ålandsfrågan” har betytt lite olika saker under tidernas lopp; här handlar det om öarnas och dess invånares ”four years of fame” i världshistorien från den första viljeyttringen att ansluta sig till Sverige 1917 till Nationernas Förbunds (NF:s) beslut 1921 att landskapet skulle stanna i Finland men med vidsträckt självstyre och långtgående garantier för invånarnas svenskhet. Till grund för NF:s ställningstagande stod en rapport av tre välrenommerade politiker och ämbetsmän, en belgare, en schweizare och en amerikan. Det är de som är bokens huvudpersoner och deras rapport som är dess utgångspunkt.

Kompositionen är som sagt lite speciell. Del I är en teaterpjäs, som har fått ge namn åt hela boken. Här möter vi de tre rapportörerna på hemväg från Mariehamn efter väl förrättat värv, ombord på en ångbåt mot Stockholm. Denna sin sista kväll ihop ska de göra den slutliga finputsningen av rapporten, med välformulerade förslag som alla kan vara överens om. Stuerten ombord, den Ålandsfödda fru Sjöblom (en fiktiv gestalt), blir deras sista samtalspartner. De har att väga sympati för ålänningarna och deras sak mot genuin förståelse av Finlands ståndpunkter (medan man fäster mindre vikt vid Sveriges argument). När morgonen gryr är samförståndet totalt, och de kan skriva under rapporten med för ändamålet införskaffade nya, moderna amerikanska reservoarpennor. Stycket är föga dramatiskt och gör sig kanske inte så bra på en scen, men det är välskrivet, och jag tyckte om att läsa det.

Del II är en historik över Ålandsfrågan och rapportörernas arbete och en diskussion om motiven och krafterna bakom förslaget. Argumenten som olika intressegrupper genom påtryckningsarbete och lobbying förde fram redovisas, och det är intressant läsning. Den privata s.k. Finlandskommittén, bestående av framstående finlandssvenskar som var mot åländsk utbrytning, framhålls särskilt. Det är en vanlig uppfattning att frågan var avgjord på förhand: särskilt Storbritannien skulle se ett farligt prejudikat som kunde gynna irländsk separatism om man lät ålänningarna bestämma sin statstillhörighet. Örjans argumenterar i mitt tycke övertygande att detta inte var avgörande och att rapportörerna agerade helt självständigt utan ovidkommande hänsyn. Han lyfter fram själva rapporten, som han menar varit förbisedd i den historiska diskussionen, där ren maktpolitik tillåtits spela alltför stor roll.

Del III är själva rapporten. Den återges i den officiella svenska översättningen från år 1921 av det franska originalet. Den långa och utförligt argumenterande texten visar hur seriöst de tre rapportörerna tog på sin uppgift. I den första, deskriptiva delen är det slående med vilken värme och sympati som både det åländska landskapet och dess bebyggare beskrivs. Den andra delen är en genomgång av den politiska historien. Här konstateras, med en knäpp på näsan åt den svenska ståndpunkten, att Åland administrativt hört till den finska riksdelen åtminstone sedan 1634, men båda sidors historiska argument anses som ovidkommande. Det avgörande är de politiska och juridiska, folkrättsliga förhållandena. Här landar man i att en folkgrupp som inte är förtrycket eller på annat sätt illa behandlad inte kan kräva att bryta sig loss bara för att man är främmande för majoritetsfolket och dess kultur. Finland har också vid den här tiden erbjudit landskapet vidsträckt självstyrelse. Det är bra, säger rapportörerna, men – och detta framställs som ett ultimatum – Finland måste också ställa långtgående garantier för det svenska språket, den svenska kulturens fortlevnad och jordens behållande i åländska händer. Och så blev det, och efter den första besvikelsen insåg de flesta snart att ålänningarna dragit en riktig vinstlott.

Boken avslutas med en epilog, där några verkliga ålänningar (till skillnad från den fiktiva fru Sjöblom) får sin historia berättad. Den tillför knappast något av värde och kunde ha utgått. Det hindrar inte att denna kombination av lokalhistoria och storpolitik är ett värdefullt tillskott i historien om Ålandsfrågan och ett nöje att läsa.

(Boken kan beställas från Mariehamns bokhandel, men köpare i Sverige ska vara medvetna om att svensk tull och moms tillkommer med drygt 100 kr., eftersom Åland inte ingår i EU:s frihandelsområde. – Så kan det gå!)

Affärsman och mystiker

2021-01-07 Olav S Melin (med bidrag av Synnöve Malmström och Bengt Kristensson Uggla): Den ensamme mecenaten. Tron och mystiken – Amos Andersons drivkrafter (Föreningen Konstsamfundet/Vidi Press Oy 2020; 224 s.). Föreningen Konstsamfundet är en av dessa rika finlandssvenska stiftelser som stöder kultur och samhällsliv på svenska i Finland. Till sitt 80-årsjubileum har föreningen, som är universalarvinge till sin grundare Amos Anderson, låtit utge denna bok om testatorn.

Amos Anderson (1878–1961) är förstås rätt okänd i Sverige, men det framgår av läsningen att han numera är rätt bortglömd i Finland också, trots att han gett namn åt det uppmärksammade nya konstmuseet i Helsingfors Amos Rex. Ändå var han under första hälften av 1900-talet en av Finlands rikaste män och den kanske största privata mecenaten och donatorn, med en fantasieggande biografi.

Olav S Melin relaterar visserligen levnadshistorien från den fattiga uppväxten på Kimitoön i Åbolands skärgård, de första affärerna, de stora investeringarna efter första världskriget när inflationen betalade av lånen, den långa tiden som ägare av och inflytelserik chef på Hufvudstadsbladet. Men det är mest ett sätt att hålla samman texten. Den kyrkligt verksamme journalisten Melin koncentrerar sig, som framgår av undertiteln, på Andersons starka religiositet och vad den betydde för hans gärning, främst hans mecenatskap. Amos Andersons tro var grundad i mystik, vilket närmade honom till katolicismen. Detta sågs inte med blida ögon av den ännu vid denna tid starkt antikatolska lutherska kyrkan i Finland. Amos (så benämns han ofta i boken) kunde till och med uppfattas som en agent för Vatikanen, trots sina stora praktiska och ekonomiska insatser för restaureringen av Åbo domkyrka. Den gamla svenskspråkiga eliten i Helsingfors såg ned på honom som en uppkomling, ”småkusinen från landet”, och släppte inte in honom i sina kretsar. I stället sökte han sig till politiska makthavare, inkluderande presidenter och statsministrar, och till ledande personer i teaterkretsar, inte minst uppburna och vackra aktriser, för vilka han anordnade frikostiga gästabud i sin representationsvåning på Georgsgatan 27. Det tycks som om han hade två motiv för sina donationer. Det religiösa motivet låg bakom bl.a. kyrkorestaurationer och utgivningen av praktverket Finlands medeltida kyrkokonst. Det sociala revanschmotivet figurerar i t.ex. medlen till Åbo Akademis återupprättande och Svenska Teaterns ombyggnad. De två motiven kombineras i Amos Andersons kanske största insats, som möjliggjorde den finska statens förvärv av Villa Lante i Rom, Finlands kulturinstitut i Italien. Sina religiösa intressen manifesterade han också i sin konstsamling, som intendenten vid Amos Rex Synnöve Malmström redogör för i sitt avsnitt av boken.

Amos Anderson var aldrig gift, och om hans sexuella läggning finns det gott om hypoteser men få eller inga belägg. Över huvud taget har det varit svårt för både samtid och eftervärld att få grepp om hans personlighet. Lika hård och hänsynslös som han kunde vara i affärer, lika gränslöst generöst uppträdde han som sina vänners vän och som mecenat. En som menar att dessa två sidor, ”förmiddagens Amos” resp. ”eftermiddagens Amos” utgör aspekter av en helhet är Bengt Kristensson Uggla, innehavare av Amos Andersons professur i filosofi, kultur och företagsledning vid Åbo Akademi. Han menar att kärleken till konsten och kulturen vägledde Amos i hans affärer, och hans avsnitt formar sig till en engagerad plädering för vikten av humanistisk bildning för ekonomistuderande.

Denna intressanta bok är vackert formgiven och rikt illustrerad. Desto tråkigare att den är så slarvigt korrekturgranskad. Sättningsfelen är legio och språkliga fel och otympligheter, finlandismer undantagna, saknas inte heller.

Judiska ungdomar i Dalarna – två perspektiv

2020-12-31 Carola Hansson: Minnestrådar (Albert Bonniers Förlag 2020; 258 s.) och Kaj Schueler: En kibbutz i Falun. Historien om hur min familj gick sönder (Norstedts 2020; 315 s.). Jag behandlar de här två böckerna tillsammans eftersom de förenas av sin kronotop (Bachtins term som jag måhända missförstått; rätta mig gärna i så fall): Hälsinggården i Falun under andra världskriget, som beboddes och drevs av landsflyktiga judiska ungdomar i ett kollektiv som förberedelse för kibbutzliv i Eretz Israel efter kriget. Annars är det två mycket olika böcker. Den välrenommerade skönlitterära författaren Carola Hansson har skrivit en roman med fiktiva gestalter, medan kulturjournalisten Kaj Schueler har gjort en dokumentär biografi över sin mor, en av ungdomarna på ”kibbutzen” i Falun.

Hanssons berättelse utspelar sig på två tidsplan. I romanens nutid besöker ett berättarjag en gammal kvinna, madame Vidal, i ett hus utanför Manchester. Hon söker upplysningar om en ingift faster som ska ha tillhört Hälsinggårdskollektivet. Om denna minns madame Vidal inget, men i stället berättar hon hela sitt livs historia för sin besökare. Den återges huvudsakligen i direkt anföring. Berättarjaget bidrar med korta miljöbeskrivningar och här och där sammanfattningar av madame Vidals berättelse i indirekt anföring. Hansson har fått kritik för sin berättarteknik som icke-realistisk, eftersom madame Vidal berättar så utförligt och detaljerat och på ett (för Carola Hansson typiskt) utsökt format litterärt språk. Men jag tycker kritiken träffar fel. Hon har velat låta sin huvudperson berätta i jagform, men att skriva romanen så hade snarast blivit än mer orealistiskt. Alternativet, att skriva i tredje person, som en allvetande berättare, hade blivit för distanserat. Visst, det smakar lite nödlösning, men det fungerar, och det litterära språket låter de mycket starka känslorna komma fram på ett sätt som känns äkta. Ett grepp som jag har svårare att förstå är att ”madame Vidal” egentligen är namnlös boken igenom. Efternamnet har hon gift sig till efter romanens huvudhandling, och något förnamn får vi aldrig.

I bokens början, 1935, är huvudpersonen en trettonårig skolflicka i Königsberg. När hennes föräldrar plötsligt dör tas hon om hand av en bekant familj, Hertzmann, och får två fosterbröder, den jämnårige Otto och den några år yngre Benjamin. Med de tilltagande utestängningarna för och trakasserierna av judarna i Tyskland startar några eldsjälar en judisk skola, där alla tre påverkas starkt av Martin Bubers filosofi, och i ungdomsföreningen Habonim av socialismen, i båda fallen med sionistisk inriktning. År 1939 får ett trettiotal Habonimmedlemmar chansen att utvandra till Palestina via ett transitvisum till Sverige. I avvaktan på att få fortsätta resan erbjuds de ett hem i en gammal herrgård nära Falun, där de inrättar sig som ett socialistiskt kollektiv, som inte upplöses förrän 1946. Lite senare tillkommer ytterligare ett trettiotal från den scoutrörelseliknande och politiskt konservativa Makkabi Hazair. Det blir förstås konflikter, men Makkabigruppen får rätt snart möjlighet att fortsätta till Palestina, och den unge Benjamin ansluter sig till dem.

Kaj Schueler ägnar större utrymme åt sin mor Ruth Herz bakgrund och uppväxt utanför Bingen i västra Tyskland, men det yttre förloppet är detsamma som i romanen. Ruth och hennes lillebror Kurt kommer med Habonim till Sverige, där hennes äldre bror Günther redan befinner sig. De äldre syskonen hamnar på Hälsinggården, medan Kurt får bo på ett judiskt barnhem i Uppsala. Med En kibbutz i Falun som facit kan man konstatera att Minnestrådar följer det verkliga händelseförloppet noggrant. Schueler skriver också om sin egen uppväxt, och om föräldrarnas liv efter kollektivets upplösning.

Styrkan i båda böckerna är att de förmår förmedla den anspänning dessa ungdomar levde i och de starka känslor den utlöste. I Hanssons bok är det Otto som är de främsta språkröret, med madame Vidals förmedling, för dessa känslor. I Schuelers fungerar de ymniga brevcitaten på samma sätt. Särskilt påverkas de landsflyktiga ungdomarna av oron för de kvarstannande släktingarnas öde. Man gör allt man kan för att få ut dem ur Tyskland, breven därifrån blir alltmer desperata – för att under 1942 sluta att komma. Att kollektivet kunde fortsätta och till och med utvecklas under denna press är nästan obegripligt. I Schuelers bok tillkommer Ruths inre konflikt mellan det palestinska idealet och längtan efter ett mer normalt liv, särskilt sedan hon träffat blivande maken Stefan Schueler. Kärleksbreven mellan dem hör till bokens höjdpunkter (och här är det på plats att prisa översättaren av alla bokens på tyska skrivna brev, Aimée Delblanc).

Mot slutet tar den fiktiva och den dokumentära skildringen olika vägar, som jag inte ska avslöja här. Det är två utomordentliga böcker och uppfordrande läsning, och jag tycker man ska läsa båda. Jag läste romanen först, och det känns som den rätta ordningen.

Med detta inlägg får jag tacka mina följare på bloggen och på Ring 1 – Boktyckarna för det gångna året. Hoppas ni vill göra sällskap med mig även 2021!

Peter Englund i ny genre

2020-09-23 Peter Englund: Söndagsvägen. Berättelsen om ett mord (Natur och Kultur 2020; 334 s.). Historikern och akademiledamoten Peter Englund är en god berättare och en genreöverskridare. Med den här boken har han tagit ett nytt steg, till genren true crime. Däri skildras ett brott som om det vore en kriminalroman, och det gör Englund, förstås, mycket bra. Det handlar om ett mycket omskrivet sexualmord sommaren 1965, då en gärningsman förgrep sig på en 18-årig flicka i hennes hem efter att först ha sövt henne med kloroform, men med så stor dos att hon avled. Hela händelseförloppet, från upptäckten av den mördade unga kvinnan, de inledande misstagen, den långa och tålmodiga förundersökningen, gripandet, rättegången, domen, efterspelet, berättas så att det håller läsaren i spänning. Englund har fått förlita sig på dagspress från tiden och polisens arkiv och kunnat göra bara ett par intervjuer med inblandade personer; trots det åstadkommer han inkännande och intressanta personporträtt. Det av spaningsledaren kommissarie G.W. Larsson står ut särskilt (han sägs ha varit en förebild för Sjöwall & Wahlöös Martin Beck). Mordoffret och hennes anhöriga behandlas med stark medkänsla.

Men historikern Englund underlåter inte att skildra det svenska samhället och tidsandan. Lite tillspetsat gör han just år 1965 till en vändpunkt. Då når den folkhemska välfärdsutvecklingen sin höjdpunkt efter ett par årtionden av oerhört stark tillväxt nästan utan avbrott. Den snabbt stigande levnadsstandarden, förorternas framväxt, arkitekturen, fritiden, bilägandet. Englund hittar hela tiden något i huvudhandlingen som han kan hänga upp en historisk utvikning på. Förutom att det är intressant i sig har greppet också funktionen att hålla kvar spänningen lite längre.

Det hör kanske till genren, men kanske uppehåller sig Englund lite väl mycket vid mördarens person. Bland annat interfolieras framställningen med dennes autentiska anteckningar, som visar honom som en djupt störd kvinnohatare av den typ som i dag kallas incel. Det berättargreppet får honom att framstå som mer intressant än han faktiskt var. Men det är ingen allvarlig anmärkning mot denna alltigenom utmärkta och läsvärda bok.

Åsbrink söker sig själv genom sin familj

2020-09-04 Elisabeth Åsbrink: Övergivenheten (Polaris 2020; 317 s.). Detta verk kallas roman, men det är det inte. Familjehistoria med fiktiva inslag och litterärt anslag vore en mer precis benämning. För det handlar, helt explicit, om författaren själv, hennes mor och hennes morföräldrar och om morfaderns sefardiska familjehistoria. (Den ungersk-judiske fadern är denna gång en bifigur; om honom får man veta mera i Åsbrinks tidigare bok 1947.)

Trots morfaderns stora betydelse är boken uppbyggd i tre delar med var sin kvinna i centrum. Varje del har sin speciella karaktär. I första delen är mormodern Rita centralgestalten. Den utspelar sig hösten 1949, dagen efter att Rita gift mig med sin sär- och sambo och fadern till hennes två döttrar, som hon levt från och till med i över 30 år; det livet är hennes övergivenhet. (Varför de inte gift sig blir klart så småningom.) Åsbrink redogör sakligt för fakta om Ritas bakgrund som dotter till fattiga tyska (icke-judiska) invandrare men låter återkommande Rita se tillbaka på sin tillvaro och mötet med den spansk-judiske invandraren från Saloniki, Vidal Cuenco. Det sker i huvudsak i s.k. täckt eller svävande anföring, där Ritas tankar återges till synes osovrat och med upprepningar, vilket gör läsningen rätt långtråkig. Men man bör ta sig igenom denna bokens svagaste del, för det blir betydligt bättre sedan.

I andra delen är vi förflyttade till år 1975. Ritas och Vidals dotter Sally (född 1929) har tidigt flyttat till Sverige som språklärare och fått två döttrar i ett första äktenskap. I ett andra äktenskap, med den ungersk-judiske György, har hon fått en dotter till. Nu är hon, som hon själv beskriver det, övergiven av honom och bor ensam på Kungsholmen med sin elvaåriga dotter. I boken kallas dottern K, efter Elisabeth Åsbrinks andranamn Katherine, och omtalas i tredje person. Modern Sally ses med K:s ögon. Hon är en djupt olycklig kvinna, av K kallad modersmolnet, och riktar sin övergivenhets förtvivlan helt mot K:s far. Hans namn får inte nämnas, det judiska är tabu, och K hindras från att träffa sin far. Här fungerar det litterära anslaget mycket bättre; modersporträttet är bland de starkare jag läst. K:s utsatthet är också fint gestaltad.

I tredje delen är scenen Thessaloniki i Grekland, morfaderns ursprungsort. Åsbrink, fortfarande i tredje person, nu som Katherine, reser dit och går i släktens fotspår och rekapitulerar de spanska judarnas historia. I staden finner hon det mesta utplånat. Saloniki/Thessaloniki var under flera hundra år, i Osmanska riket, ett spansk-judiskt, ladinotalande centrum. Nergången började redan när staden blev grekisk 1913, men det var under den nazistiska ockupationen som judenheten utplånades. Hela bokens dramatiska kulmen är skildringen av hur den flerhundraåriga judiska kyrkogården förstördes, av greker med tyskt tyst samtycke, och av hur Katherine under stigande raseri och förtvivlan hittar gravstenar använda som byggnadsmaterial, gatsten och liknande på många platser i staden. Det är en skrämmande konkret bild av en kulturs, och människors, förintelse

Elisabeth Åsbrink har skrivit den här boken för att förstå sin egen känsla av övergivenhet, ett självterapeutiskt arbete som hon överlämnat åt offentligheten. Det är synd att hon kallat den roman, för dess styrka ligger inte i det litterära annat än bitvis. Men den är ett viktigt bidrag till den europeiska judenhetens historia på svenska och till förståelsen av judisk tillvaro under 1900-talet.

Meinander x 2

2020-08-07 Henrik Meinander: Samtidigt. Finland och omvärld 1968 (Schildts & Söderströms 2019; 408 s.) och 2020-08-11 Kalejdoskopet. Studier i Finlands historia (Schildts & Söderströms 2020; övers. av original på finska och engelska Tobias Pettersson; 345 s.). När det kommer till produktivitet och vilja att föra ut forskning i omvärlden är Henrik Meinander, professor i historia vid Helsingfors universitet, ett föredöme. Hans forskningsobjekt är nästan alltid Finland, men, i motsats till mycken äldre forskning i hans hemland är den programmatiskt icke-nationalistisk och sätter alltid in den finländska historien i en internationell kontext. Känd är t.ex. hans ovilja att benämn händelserna 1918 för något annat än en del av första världskriget. Detta dubbla perspektiv är allestädes närvarande i båda de verk som behandlas här.

Meinander har redan tidigare skrivit en monografi över ett bestämt år: 1944. Krig, samhälle, känslolandskap (2009). Den var som de flesta liknande årtalsböcker kronologiskt upplagd, månad för månad. Den nya boken Samtidigt är däremot tematiskt disponerad, där året 1968 förvisso är i fokus, men blickar bakåt och framåt är legio. Dispositionen är samtidigt rätt schematisk: tio kapitel med vartdera tre avsnitt, alla av ungefär samma längd, tio till tretton sidor. Boken är tämligen fylligt illustrerad, så texterna är ännu något kortare än vad sidantalet ger vid handen, vilket tillsammans med Meinanders läsartilltal gör boken lättläst. Författaren börjar med att sätta in Finland på dess plats i omvärlden, fortsätter med presidenten och finsk inrikespolitik, gör sedan utblickar i omvärlden (Biafra, Vietnam, Moskva) för att, nedtonat, skildra 68-rörelserna och den speciella riktning dessa tog i Finland. Därefter övergår han till vardagslivet, medierna och kulturen och avslutar med att reflektera över årets betydelse i eftervärlden. Boken är en gedigen lektion i Finlands hela efterkrigshistoria, inte bara året 1968.

Henrik Meinander är en historiker som aldrig bara berättar, utan han kontextualiserar och problematiserar ständigt. Det blir särskilt tydligt i Kalejdoskopet, en samling artiklar och essäer från olika håll och tider. Tio av de femton bidragen är översatta från finska (sju) eller engelska (tre). Flera artiklar behandlar klassiska tvistefrön i finländsk historia, som jägarrörelsens betydelse, fortsättningskriget som ett finskt separatkrig, Kekkonen och Sovjetunionen och den finsknationella historieuppfattningen. Några bidrag behandlar enskilda personer men aldrig som isolerade utan insatta i sin samtid. Det gör texterna om Risto Ryti och Johannes Virolainen mycket läsvärda. Bokens centrala kapitel, och dess i särklass längsta (50 sidor mot genomsnittligt 15–20) heter ”Det långa 1900-talet” och är en jämförande studie av Finlands och Sveriges demokratiska utveckling från 1890 till i dag. Meinander visar på likheterna men framhäver, trogen sitt program, de skillnader som betingas av ländernas olika historia och geopolitiska situation. Det är f.ö. påfallande hur ofta just Sverige får utgöra jämförelseobjekt i Meinanders studier, kanske naturligt för innehavaren av den svenskspråkiga historieprofessuren i Helsingfors. Som naturligt med den här sortens hopplock kan helheten te sig lite splittrad, men vart för sig är bidragen intressanta. Den som inte läst Meinander tidigare skulle jag i första hand rekommendera Samtidigt.