Makt, rätt och fred i 200 år

2025-12-28 Martin Kragh: Historiens återkomst. Europa och världsordningens sammanbrott (Fri Tanke 2025; 277 s.). Martin Kragh är välkänd som forskare om Ryssland och landets relationer till omvärlden i nutid och dåtid. I den här boken tar han ett bredare grepp om säkerhetspolitik och internationella relationer i främst Europa sedan Wienkongressen 1815. Det var där Europa skulle ordnas upp efter Napoleonkrigen. Kronologiskt och metodiskt går han igenom skiftande maktförhållanden, allianser och statsteorier, lite som i en lärobok. För att understryka att egentligen inget är nytt går han återkommande tillbaka till Thukydides historik över peloponnesiska kriget på 400-talet f.Kr. Det är ett bra grepp.

Det är ett otal konflikter som behandlas, så det är inte möjligt att gå in på detaljer här. Jag fäste mig bl.a. vid hur bestämmande Bismarcks råa maktpolitik blev för utvecklingen. Ingen tvekan där att det var den starkares rätt son rådde. Hade en litet land som Danmark ens något existensberättigande? Efter en lång period av åtminstone teoretiskt likaberättigande för alla suveräna stater bevittnar vi just nu en återgång till geopolitiska intressesfärer och ”realism” i de mellanstatliga relationerna. Putin var öppen om det redan i München 2007, men det dröjde femton år innan omvärlden insåg att han menade allvar. Trump är på samma väg även om han (ännu) inte startat fullskaligt krig mot något grannland. Det är kusligt, och Kraghs bok är en nyttig repetitionskurs i den långa och slingriga vägen till där vi är i dag.

En invändning har jag, och den gäller Martin Kraghs stil. Han försöker skriva på en stilistisk nivå som han inte riktigt behärskar. Det blir ibland långa meningar med onödigt krånglig syntax och udda, stundom direkt felaktiga ordval: ”Som kompensation för förlusten av sin östra rikshalva tillfogades Sverige Norge från Danmark, liksom Danmark fått behålla jätteområdet Grönland.” Ett exempel av många som faktiskt försvårade läsningen av denna annars så intressanta och tankeväckande bok.

Artonde århundradets kärlekssaga

2025-08-07 Kristina Ekero Eriksson: Förbindelsen. Marie Antoinette och Axel von Fersen (Norstedts 2025; 344 s.).

Författaren är vetenskapsjournalist och populärhistoriker. Det här är hennes berättelse om historiska händelser men inte historieskrivning i akademisk bemärkelse.

Händelserna, romantiska och dramatiska på högsta samhällsnivå och med en svensk i en av huvudrollerna, är grundligt utforskad och har skildrats många gånger. Källäget är gott sedan huvudkällan, Axel von Fersens brevsamling och dagböcker, tolkats och offentliggjorts, men Ekero Eriksson ställer inga kritiska frågor till materialet. Hon har bestämt sig för att Fersen och drottningen var älskande i sexuell mening och att Axel (som han familjärt kallas i boken) rentav kan ha varit far till både ett och två av Marie-Antoinettes barn,

Framställningen är en dubbelbiografi över de båda jämnåriga, den österrikiska prinsessan som giftes bort vid 14 års ålder med den ett år äldre franske tronföljaren Ludvig (XVI) och den svenske bördsmedvetne och karriäristiske aristokraten och kvinnokarlen. Författaren lever sig in i sina huvudpersoner och tillskriver dem tankar och känslor som omöjligen kan beläggas, och beundrar bägge tämligen okritiskt. Det spiller även över på Ludvig XVI, som beskrivs som en välmenande monark som ville sitt folk väl och till varje pris ville undvika blodspillan, även när det gick ut över honom själv. Språket är enkelt och rättframt och låter händelserna tala för sig själva, vilket fungerar särskilt bra för de mer dramatiska episoderna. En höjdpunkt är den detaljerade redogörelsen för kungafamiljens av Fersen planerade flykt från Paris, den som hejdades så snöpligt i Varennes. Inget förtigs heller i skildringen av de respektive protagonisternas våldsamma död; lynchningen av Axel von Fersen i Stockholm 1810 är en av de vedervärdigaste händelserna i Sveriges historia.

Kristina Ekero Eriksson är som sagt inte historiker, men nog hade hon kunnat undvika ett antal sakfel. Den nationalförsamling som efterträdde treståndsriksdagen i Frankrike 1789 var den konstituerande, inte den lagstiftande. William Pitt var under revolutionsåren Storbritanniens premiärminister, inte utrikesminister (sägs två gånger). Den Horn som var inblandad i mordet på Gustav III hette i förnamn Clas Fredrik, inte Karl. Och i ett dagbokscitat omnämns drottning Hedvig Eleonora som ”Carl XI:s hustru”, vilket är fel (hon var hans mor). Även om felet är Fersens borde Ekero Eriksson ha påtalat det.

Sammanfattningsvis är det en habilt, stundom riktigt bra berättad historia, men perspektivet är alltför ensidigt och okritiskt.

Med girigheten som drivkraft

2025-01-17 Dick Harrison: Hansan. Ett handelsimperiums uppgång och fall(Historiska Media 2024; 543 s.). Hansan minns jag ju väl från skolans historielektioner. En medeltida handelsorganisation med även politiska och stundom till och med militära muskler. Lübeck och Visby. Ofta i konflikt med Danmark. Men vad var Hansan egentligen? Hur var den organiserad? Vilka var med? Vad var orsakerna till uppgången och till fallet? Vilka avtryck har Hansan satt i eftervärlden? Allt detta utreds förträffligt av Dick Harrison, som har koll på detaljerade fakta och ett stort källmaterial samtidigt som han har förmåga att elegant begripliggöra det för läsaren. Då det ändå kan vara svårt att tillgodogöra sig faktamängden är man tacksam för det avslutande sammanfattande kapitlet.

Den skrivglada professorn tar god tid på sig innan han kommer in på själva ämnet. Först ska den allmänhistoriska och geografiska bakgrunden kartläggas nog så detaljerat. Och inledningsvis analyserar Harrison det han menar var Hansans främsta drivkraft, dödssynden avaritia (girighet). Den återkommer han till ett flertal gånger under bokens gång utan att direkt fördöma den men med en åtminstone för mig tydlig moraliserande underton.

Sedan följer en i huvudsak kronologisk framställning av Hansans utveckling. Det finns inget startdatum, ingen stiftelseurkund. Hansan var från början och förblev ett lösligt nätverk av köpmän och städer med ursprung och tyngdpunkt i nordtyska städer vid Östersjön, med Lübeck, Lüneburg och Wismar som de viktigaste. Eftersom de rika köpmännen styrde städerna, så är det de senare som har kommit att definiera Hansans medlemmar. Även om de formellt lydde direkt under kejsaren eller under någon regional hertig, furstbiskop eller markgreve var städerna i allt väsentligt självständiga politiska aktörer. Med tiden utvidgades förbundet i alla väderstreck. I söder blev Rhenlandet viktigt, med Köln och Dortmund som ledande städer. I andra väderstreck spreds Hansan utanför kejsarens domäner till Preussen (Danzig), Baltikum (Riga, Reval), Sverige (Visby, Kalmar och tidvis Stockholm och Nyköping) samt östra Nederländerna (Deventer, Groningen, Hardewijk). I några mycket viktiga städer som inte var medlemmar hade Hansan kontor på fastigheter där man agerade självständigt: Brygge i Flandern, London (Stalhof/Steelyard), Bergen (Bryggen) och Novgorod.

Att verka på en fri och konkurrensutsatt marknad var inget som föll hanseaterna in. Affärsidén var att erhålla ”privilegier” (monopol) i de städer och länder där man verkade. Konkurrenter – sådana fanns i de flesta väderstreck – motarbetades med näbbar och klor. När Hansans ställning allvarligt hotades kunde man ta till stridsmetoder som blockad, men krig bara som absolut sista utväg och i rätt få fall. Harrison understryker att Hansan var en fredsorganisation, som inte orimligt kan jämföras med EU.

Hansans enda gemensamma institution var de oregelbundet återkommande hansedagarna, där beslut fattades för hela organisationen men som ofta nog inte följdes av städer som ogillade beslutet. Interna konflikter var vanliga, men så länge som sammanhållning befordrade egennyttan höll Hansan ihop. Den tidigmoderna tidens utmaningar: globaliserad handel, konsoliderade nationalstater, blev till slut Hansan övermäktiga. Om dess betydelse och storhetstid vittnar bland annat ståtliga kyrkor i tegelgotik runt Östersjön och det faktum att hansestäderna Hamburg och Bremen än i dag utgör egna förbundsländer i Tyskland.

Han vill leva i Europa

2024-04-17 Timothy Garton Ash: Europa. En personlig historia (2023; svensk övers. Hans Dalén, Historiska Media 2023; 428 s.). Författaren är en välkänd brittisk historiker, publicist och debattör med Centraleuropa som huvudsakligt intresse. Han blev snabbt ett namn när han rapporterade direkt från sammetsrevolutionen i Prag 1989, och hans texter har kunnat läsas i tidningar på många språk, inkl. svenska. Nu när han närmar sig de 70 (han är född 1955) har han skrivit denna tillbakablickande bok om Europa sedan 1945 och om sitt eget liv i detta Europa. Akademikern Garton Ash lyser i stort sett med sin frånvaro, för det här är, som undertiteln säger, en mycket personlig bok, där författaren pendlar mellan England och kontinenten i åskådliga bilder av möten med människor, både gräsrötter och makthavare, i reflexioner om det europeiska jämfört med det brittiska och i berättelsen om Centraleuropa med talande kapitelrubriker som ”Delningen” (1961–1979), ”Resningen” (1980–1989), ”Segern” (1990–2007) och ”Vacklandet” (2007–2022).

Garton Ash är helt öppen med sina sym- och antipatier. Han är en liberal vän av fördjupat europeiskt samarbete och är skarpt kritisk till olika brittiska regeringars vacklande hållning i Europafrågan, vilket slutligen ledde till brexit. Hans idol är den tysk-brittiske liberale statsvetaren Ralf Dahrendorf, hans äldre kollega vid St. Antony’s College i Oxford, och en favoritantipati är den ungerska premiärministern Viktor Orbán. Sin biografi är han återhållsam med. Mest personlig är han när han skriver om fadern, artilleriofficer i andra världskriget, en konservativ nationalist som, enligt Garton Ash, säkert hade röstat för brexit om han varit i livet.

Garton Ash skriver trevligt på brittiskt vis, ofta med en humoristisk twist. Jag tyckte om att läsa boken för dess personliga anslag och som en repetitionskurs i Europas efterkrigshistoria, men jag är samtidigt besviken över att den håller sig så på ytan. Av en Oxfordprofessor i European Studies har man rätt att vänta sig mer av analys och fördjupning.