2025-01-17 Dick Harrison: Hansan. Ett handelsimperiums uppgång och fall(Historiska Media 2024; 543 s.). Hansan minns jag ju väl från skolans historielektioner. En medeltida handelsorganisation med även politiska och stundom till och med militära muskler. Lübeck och Visby.  Ofta i konflikt med Danmark. Men vad var Hansan egentligen? Hur var den organiserad? Vilka var med? Vad var orsakerna till uppgången och till fallet? Vilka avtryck har Hansan satt i eftervärlden? Allt detta utreds förträffligt av Dick Harrison, som har koll på detaljerade fakta och ett stort källmaterial samtidigt som han har förmåga att elegant begripliggöra det för läsaren. Då det ändå kan vara svårt att tillgodogöra sig faktamängden är man tacksam för det avslutande sammanfattande kapitlet.

Den skrivglada professorn tar god tid på sig innan han kommer in på själva ämnet. Först ska den allmänhistoriska och geografiska bakgrunden kartläggas nog så detaljerat. Och inledningsvis analyserar Harrison det han menar var Hansans främsta drivkraft, dödssynden avaritia (girighet). Den återkommer han till ett flertal gånger under bokens gång utan att direkt fördöma den men med en åtminstone för mig tydlig moraliserande underton.

Sedan följer en i huvudsak kronologisk framställning av Hansans utveckling. Det finns inget startdatum, ingen stiftelseurkund. Hansan var från början och förblev ett lösligt nätverk av köpmän och städer med ursprung och tyngdpunkt i nordtyska städer vid Östersjön, med Lübeck, Lüneburg och Wismar som de viktigaste. Eftersom de rika köpmännen styrde städerna, så är det de senare som har kommit att definiera Hansans medlemmar. Även om de formellt lydde direkt under kejsaren eller under någon regional hertig, furstbiskop eller markgreve var städerna i allt väsentligt självständiga politiska aktörer. Med tiden utvidgades förbundet i alla väderstreck. I söder blev Rhenlandet viktigt, med Köln och Dortmund som ledande städer. I andra väderstreck spreds Hansan utanför kejsarens domäner till Preussen (Danzig), Baltikum (Riga, Reval), Sverige (Visby, Kalmar och tidvis Stockholm och Nyköping) samt östra Nederländerna (Deventer, Groningen, Hardewijk). I några mycket viktiga städer som inte var medlemmar hade Hansan kontor på fastigheter där man agerade självständigt: Brygge i Flandern, London (Stalhof/Steelyard), Bergen (Bryggen) och Novgorod.

Att verka på en fri och konkurrensutsatt marknad var inget som föll hanseaterna in. Affärsidén var att erhålla ”privilegier” (monopol) i de städer och länder där man verkade. Konkurrenter – sådana fanns i de flesta väderstreck – motarbetades med näbbar och klor. När Hansans ställning allvarligt hotades kunde man ta till stridsmetoder som blockad, men krig bara som absolut sista utväg och i rätt få fall. Harrison understryker att Hansan var en fredsorganisation, som inte orimligt kan jämföras med EU.

Hansans enda gemensamma institution var de oregelbundet återkommande hansedagarna, där beslut fattades för hela organisationen men som ofta nog inte följdes av städer som ogillade beslutet. Interna konflikter var vanliga, men så länge som sammanhållning befordrade egennyttan höll Hansan ihop. Den tidigmoderna tidens utmaningar: globaliserad handel, konsoliderade nationalstater, blev till slut Hansan övermäktiga. Om dess betydelse och storhetstid vittnar bland annat ståtliga kyrkor i tegelgotik runt Östersjön och det faktum att hansestäderna Hamburg och Bremen än i dag utgör egna förbundsländer i Tyskland.