2019-06-16 Stefan Nygård & Henrika Tandefelt: Skrivandets villkor och gemenskap. Finlands svenska författareförening 1919–2019 (Svenska litteratursällskapet i Finland 2019). En uppenbar risk med historiker över organisationer är att skribenten, i synnerhet om hen själv tillhör organisationen, håller sig snävt till händelser och utvecklingslinjer inom organisationen. Den risken har Finlands svenska författareförening velat undvika genom att vända sig till två fackhistoriker, båda verksamma vid Helsingfors universitet. Titeln anger det dubbla perspektivet: Skrivandets villkor sätts av och i omvärlden; skrivandets, eller snarare skrivarnas, gemenskap skapar medlemmarna inom organisationens ram.

Ramverket är samhället och tiden som författareföreningen verkar i, vilket tydligt anges av rubrikerna till bokens huvuddelar: ”Storfurstedömets tid – tidiga debatter”; ”I den nordiska kretsen – organisering och sällskapsliv”; ”I välfärdssamhället – Författaryrkets professionalisering”; ”I den kreativa ekonomin – kulturell avreglering”. Den teoretiska utgångspunkten är hämtad hos Pierre Bourdieu och hans begrepp sociala fält och kulturellt och symboliskt kapital. Teorin introduceras i förordet, men därefter märker läsaren – till sin lättnad – knappast av den. Det som driver berättelsen framåt är konflikter – interna och externa, horisontella och vertikala – och deras lösning.

Och konfliktytorna har sannerligen varit många i föreningens historia och även tidigare. Den finska författarföreningen, Suomen kirjailijaliitto, grundades redan 1892, men de svenskspråkiga författarna kunde inte enas om en förening förrän 1919. Kriteriet för inval var en stötesten: hur mycket yrkesförfattare måste man vara för att bli medlem, och kunde andra än rent skönlitterära komma i fråga? Klass en annan: föreningen hade från början en påtaglig medel- och överklassprägel, och de få arbetarförfattare som valdes in hade svårt att känna sig hemma till en början. Centrum–periferi har varit ett nästan ständigt tvistefrö: Helsingfors och södra Finlands dominans över framför allt Österbotten. Särskilt på 1930-talet fanns djupa politiska klyftor, men man ansträngde sig att hålla en enad front utåt och en artig ton internt. Som framhållits av flera anmälare kunde till och med vänstermannen Elmer Diktonius och extremhögerns Örnulf Tigerstedt umgås kamratligt. Kön var kanske inte direkt en tvistefråga, men den kvinnliga underordningen var länge mycket påtaglig. Den första kvinnliga ordföranden, Agneta Ara, valdes så sent som 1996 (i Sverige blev Marika Stiernstedt författarföreningens ordförande redan 1931). Fester och samkväm samt utåtriktade aktiviteter som basarer, uppläsningsturnéer och skrivarkurser har bidragit till sammanhållningen.

Utåt mot samhället har förstås de fackliga frågorna dominerat: upphovsrätt, förlagskontrakt, arvoden, stipendier. Motparter framför allt bokförlagen och staten. Språk frågan störde länge förhållandet till den finska författarföreningen, men numera är relationerna de bästa. En stor styrka har alltid varit samarbetet med systerorganisationerna i Norden, särskilt Sveriges författarförbund. En viktig landvinning var det ramavtal för förlagskontrakt som förhandlades fram 1947, gemensamt för hela Norden. Med EU-inträdet 1995 och den allmänna globaliseringen har internationell författarsolidaritet blivit en allt viktigare fråga.

Om allt detta berättar Nygård och Tandefelt chosefritt men snyggt och många gånger riktigt underhållande. Det hjälper förstås att vara genuint intresserad av Finlands svenska litteraturhistoria för att få fullt utbyte av denna bok, men den har mycket att ge alla med en smula engagemang för bokhistoria och litteratursociologi.