Han vill leva i Europa

2024-04-17 Timothy Garton Ash: Europa. En personlig historia (2023; svensk övers. Hans Dalén, Historiska Media 2023; 428 s.). Författaren är en välkänd brittisk historiker, publicist och debattör med Centraleuropa som huvudsakligt intresse. Han blev snabbt ett namn när han rapporterade direkt från sammetsrevolutionen i Prag 1989, och hans texter har kunnat läsas i tidningar på många språk, inkl. svenska. Nu när han närmar sig de 70 (han är född 1955) har han skrivit denna tillbakablickande bok om Europa sedan 1945 och om sitt eget liv i detta Europa. Akademikern Garton Ash lyser i stort sett med sin frånvaro, för det här är, som undertiteln säger, en mycket personlig bok, där författaren pendlar mellan England och kontinenten i åskådliga bilder av möten med människor, både gräsrötter och makthavare, i reflexioner om det europeiska jämfört med det brittiska och i berättelsen om Centraleuropa med talande kapitelrubriker som ”Delningen” (1961–1979), ”Resningen” (1980–1989), ”Segern” (1990–2007) och ”Vacklandet” (2007–2022).

Garton Ash är helt öppen med sina sym- och antipatier. Han är en liberal vän av fördjupat europeiskt samarbete och är skarpt kritisk till olika brittiska regeringars vacklande hållning i Europafrågan, vilket slutligen ledde till brexit. Hans idol är den tysk-brittiske liberale statsvetaren Ralf Dahrendorf, hans äldre kollega vid St. Antony’s College i Oxford, och en favoritantipati är den ungerska premiärministern Viktor Orbán. Sin biografi är han återhållsam med. Mest personlig är han när han skriver om fadern, artilleriofficer i andra världskriget, en konservativ nationalist som, enligt Garton Ash, säkert hade röstat för brexit om han varit i livet.

Garton Ash skriver trevligt på brittiskt vis, ofta med en humoristisk twist. Jag tyckte om att läsa boken för dess personliga anslag och som en repetitionskurs i Europas efterkrigshistoria, men jag är samtidigt besviken över att den håller sig så på ytan. Av en Oxfordprofessor i European Studies har man rätt att vänta sig mer av analys och fördjupning.

En kunskapsförmedlare med värderingar

2024-02-22 Yvonne Hirdman: Mellankrigstider (Ordfront 2023; 382 s. Omarbetad, uppdaterad och utvidgad nyutgåva av den del av Sveriges historia 1920–1965 (Norstedts 2012) som omfattar perioden 1919–1939). Pluralformen Mellankrigstider sticker i ögonen. För den här boken handlar helt om tiden mellan de båda världskrigen och inget annat. Kanske är det en fingervisning om bokens bredd, där från den politiska historiens huvudfåra många exkurser görs till ekonomisk historia, demografi, socialhistoria, genushistoria, kulturhistoria och annat. ”Exkurser” är förresten fel ord, eftersom det bestående intrycket är hur väl Yvonne Hirdman håller ihop och integrerar de olika beståndsdelarna så att mellankrigstiden ända framstår som en och odelbar.

Framställningen kan beskrivas som cyklisk. En inledning om de sista krigsåren ger förutsättningarna och sätter Sverige i ett internationellt perspektiv; en epilog sammanfattar de två decennierna. Däremellan återfinns bokens två huvuddelar, en för vardera årtiondet. I varje huvuddel finns längre kapitel om levnadsförhållanden, kultur, ekonomi, politik och ideologi, i sin tur indelade i kortare avsnitt om enskilda frågor. Varje kapitel avslutas med en minibiografi över en i tiden viktig person samt ett fylligt citat av något denne skrivit eller sagt. Urvalet säger väl något om Hirdmans egna värderingar (som nog får sägas framkommer mellan raderna även på andra ställen i boken): Elin Wägner, Hjalmar Branting, Ivar Kreuger, Ernst Rolf, Nelly Thüring (en av de första socialdemokratiska riksdagskvinnorna), Ernst Wigforss, Axel och Signe Höjer, Karin Boye, Barbro Alving.

Hirdmans sympatier ligger tydligt hos Socialdemokraterna, särskilt generationen Per Albin, Möller, Wigforss. Antipatiska är på ena kanten de socialistiska splittrarna: vänstersocialister och kommunister, på andra kanten den reaktionära förstakamarhögern, som visserligen tvangs accepterar rösträttsreformen 1919 men fortsatte att sätta käppar i hjulet för sociala och demokratiska reformer.

Den politiska röda tråden är hur minoritetsregerandet på 20-talet ersätts av majoritetsstyre efter valet 1932. Ständiga regeringsskiften och hoppande majoriteter, där viktiga beslut antingen inte kunde fattas alls eller kom till genom förhandlingar och uppgörelser i riksdagens utskott, förhindrade långsiktig planering och bromsade samhällsutvecklingen. Genom samarbetet med Bondeförbundet, först kohandeln 1933, sedan koalitionsregeringen från 1936, kunde välfärdssamhället börja byggas på allvar. Tänkandet och personerna bakom detta ägnas ett helt kapitel, ”Den utopiska socialismen”, med beskrivningar av hur ideologi omsätts i praktisk politik för vanliga människor: bostäder, sociala förhållanden, kris i befolkningsfrågan och sexualpolitik.

En annan huvudlinje i framställningen är hur arbetsmarknadens parter går från total antagonism på 1920-talet, när Sverige hade världsrekord i strejkdagar, till begynnande samförstånd på 30-talet, beseglat i Saltsjöbadsavtalet 1938 och senare känt i världen som ”den svenska modellen”. Trots kvinnor i riksdagen från 1921 hände sedan nästan ingenting med kvinnors deltagande i det offentliga livet under hela mellankrigstiden. Detta är ett viktigt tema för Hirdman, som belyser frågan från flera håll och söker förklaringar. Viktigast kanske det manliga motståndet mot att kvinnor skulle överge sitt ”yrke” som husmor och barnvårdare. Den kvinnliga frigörelsen under ”det glada” 20-talet skrapade bara på ytan.

I epilogen ställer Yvonne Hirdman frågan om det egentligen hade hänt så mycket mellan 1919 och 1939. Mycket var sig onekligen likt i vanliga människors levnadsvillkor. Men i motsats till de flesta länder i Europa hade demokratin överlevt och till och med stärkts. Sverige hade fått en regering som hade vilja och makt att genomföra reformer, och arbetsmarknaden hade fått fred. Välfärden låg om hörnet, men utvecklingen bröts av andra världskriget.

Hirdman har som sagt sina egna betoningar, men de framkommer främst i ett medvetet och inte överdrivet bruk av känslomässiga ord och vändningar, vilket är till stor fördel för läsningen. Men innehållsligt är Mellankrigstider saklig och kunskapsförmedlande och har mycket att ge även den som tror sig kunna sin svenska 1900-talshistoria.

”Ett stöd för Karlar trenne”

2024-02-09 Eva Helen Ulvros: Hedvig Eleonora och hennes tid (Historiska Media 2023; 335 s.). Förlaget Historiska Media (där min vän och tidigare NE-arbetskamrat Lena Amurén numera är förlagschef) har satsat stort på en bred utgivning av till omfånget relativt begränsade biografier över historiska personer. Till kategorin hör utan tvivel Sveriges drottningar med sina ofta allt annat en enkla liv men med blandad historisk betydelse. Hedvig Eleonora, ”ett stöd för Karlar trenne” (Snoilsky), hör väl redan till de mer omskrivna, men nog finns det plats för en bok till. Eva Helen Ulvros, med en inriktning på svenskt 1600- till 1800-tal och fokus på kultur- och genushistoria, är väl lämpad som drottningbiograf.

Hedvig Eleonora (1636–1715) hörde till härskarfamiljen i hertigdömet Holstein-Gottorp, tyskspråkigt, formellt under den danska kronan men ofta i konflikt med den. Politiskt var hon ett passande parti för Karl X Gustav, som låg i ständig fejd med Danmark. Dessutom var hon ung, vacker och behaglig, och makarna gick tydligen bra ihop. Dock dog kungen bara fyra år efter bröllopet, så Hedvig Eleonora blev en 24-årig änkedrottning. Hon spelade en inte oviktig politisk roll som ordförande för sonen Karl XI:s förmyndarregering, men störst avtryck gjorde hon genom sina konst- och kulturintressen, där Drottningholms och Strömsholms slott är de viktigaste bestående minnesmärkena. Hon var också den som byggde upp den kungliga husgerådskammaren. Hon ogillade sonens val av en dansk prinsessa, Ulrika Eleonora den äldre, som sin gemål, men denna tycks ha varit så blid, älskvärd och god att ingen blev hennes ovän. Både svärdottern och sonen dog unga, och Hedvig Eleonora fick nu se sin sonson Karl XII på tronen. Med lika liten framgång som alla andra kunde hon förmå den halsstarrige, enväldige krigarkungen att sluta fred i tid, och när hon avled 1715, 79 år gammal, var riket i ett ytterst prekärt läge. Karl XII:s död slapp hon alltså uppleva, men en stor sorg var att den rikt begåvade sondottern Hedvig Sofia rycktes bort i smittkoppor bara 27 år gammal. Förutom den personliga sorgen var den politiska följden att det holsteinska partiets anspråk på den svenska tronföljden försvagades. Hedvig Sofia var nämligen ingift i den Holstein-Gottorpska familjen och förmyndarregent för sin son Karl Fredrik.

Så kan man sammanfatta de yttre dragen av Hedvig Elonoras historia. Allt är väl tillvarataget i boken. Men det stoffet har inte räckt för att fylla 355 sidor. Förutom en utmärkt minibiografi över Ulrika Eleonora d.ä. lyfter Ulvros fram livet vid hovet, i vardag och fest, och inget fel i det, men det blir för mycket: enahanda och repetitivt. Sakkunnigt, ja, trovärdigt, absolut, men läsningen blir långa stunder alltför monoton. Lägg därtill att Ulvros prosa visserligen flyter på bra men saknar den lyster som lite mer stilvilja hade kunnat ge. Sammanfattningsvis en bok med goda förtjänster men också en del brister.

Underhållande om geopolitik

2024-02-02 Tim Marshall: Geografins makt. Tio kartor som förklarar världen (2015; svensk övers., något uppdaterad, Pär Svensson, Volante 2018; 343 s.). Geopolitik är ett begrepp som fick dålig klang under nazismen, men är i grunden ett icke-värderande forskningsområde. Nationalencyklopedin beskriver modern geopolitik som en ”studie av rumsliga fenomen med syfte att förstå de geografiska orsakerna till staters makt. Staternas uppträdande studeras med utgångspunkt från förhållanden som territorium, läge, resurser, befolkningsfördelning, ekonomi och politisk struktur i ett internationellt sammanhang.” Och en sådan studie är precis vad denna bok är. Med den skillnaden att Tim Marshall inte är forskare utan en driven brittisk journalist och utrikeskommentator. Det gör framställningen lätt att följa, och läsningen är lustfylld.

Utgångspunkten för bokens tio kapitel, vart och ett avhandlande en del av världen, är alltså de faktorer, hinder och möjligheter som avgör ett lands handlingsutrymme: floder som underlättar handel och kommunikation, berg och skogar som försvårar; stora slätter som å ena sidan är svåra att försvara mot en angripare men å andra sidan ger denne långa, svårbemästrade försörjningslinjer; hav som skyddar men också isolerar; gränsberg som avhåller även antagonister från väpnade konflikter. För att ta ett exempel från kapitlet om Ryssland, bokens första: Ryssland har alltid haft dålig tillgång till välbelägna åretruntöppna hamnar. Annekteringen av Krim, vid Svarta havet, måste ses i ljuset av detta. I beskrivningen av Rysslands geopolitik tycker jag att Marshalls attityd är väl krass, på gräsen till cynisk, men inser småningom att han bara vill undvika värderingar. Sådana, liberala och demokratiska, kommer ändå fram under läsningens gång. Inte minst kritiserar han kolonialmakternas godtyckliga gränsdragningar i Mellanöstern och Afrika, som fortsätter ställa till elände.

Eftersom geografin är (i det närmaste) oföränderlig leder det geopolitiska tänkandet till viss determinism. USA kommer aldrig att förlora sin dominans eftersom det är så gynnat av geografin, medan Afrika aldrig kommer att nå sin potential av omvänd orsak. Men Marshall är ingen dogmatiker utan lyfter också fram icke-geografiska och dynamiska politiska, ekonomiska och sociala faktorer som kan förklara nuvarande förhållanden och påverka de framtida.

Geografer, statsvetare och historiker kan säkert ha invändningar mot både beskrivningar, resonemang och slutsatser. Tim Marshall är som sagt inte forskare, knappast ens populärvetenskapare. Det hindrar inte att hans bok är intressant, tankeväckande och underhållande.

Inget Augustpris men värd Bragdguld

2024-01-25 Eva Ekselius: Vakna mitt folk! Det judiska Europa mellan den franska revolutionen och den ryska (Volante i samarbete med Judisk kultur i Sverige 2023; 550 s.). Undertiteln behöver preciseras. Det judiska Europa är – i Eva Ekselius framställning och var det till stor del också i verkligheten – delat i en västlig och en östlig hälft, som beståtts var sin del av boken. Delarna är också av lite olika karaktär. Den första, västliga, har ett snävare geografiskt perspektiv och är uppbyggd kring centrala gestalter, medan den östliga snarare utgår från rörelser och riktningar inom de judiska grupperna och har ett helhetsperspektiv på Central- och Östeuropa. Men låt det bli sagt med en gång: denna bok är en bragd! Och då avser jag både bredden och djupet i det insamlade materialet och det färdigskrivna resultatet. Den vann inte Augustpriset, men det säger mer om elektorerna än om boken.

Den första delens långa linje är den judiska emancipationen i Västeuropa från upplysningen, franska revolutionen, Napoleoneran, bakslag under romantiken och nationalismen och slutliga genombrott när liberala tänkesätt slår igenom under andra hälften av 1800-talet. Antisemitismen som en motkraft är ständigt närvarande men virulensen varierar. Upplysningsrörelsen, haskala, hade också ett motstånd från konservativa och ortodoxa grupper att bemöta. Den stora frågan var (och är väl än i dag) vad det innebär att vara jude. Detta är väl beskrivet, men den här delens starka sida är de personer som Ekselius lyfter fram som representanter för det judiska framsteget. Det är kända män som upplysningsfilosofen Moses Mendelssohn och poeten Heinrich Heine, men starkast lyser kvinnorna. De hade att kämpa mot inte bara majoritetssamhället utan också mot nedvärderingen av det kvinnliga i sin egen grupp. Även de som lyckades drabbades av både yttre och inre konflikter, och de blev inte lyckliga. För att få rörelsefrihet tvingades de ofta också konvertera till kristendomen. Det var i och för sig så vanligt, bland både män och kvinnor, under en period runt sekelskiftet 1800 att man talade om en epidemi. Till de viktigaste namnen hör salongsvärdinnorna Ra(c)hel Varnhagen von Ense (född Levin) och Dorothea Schlegel, dotter till Moses Mendelssohn, många andra att förtiga. Framställningen roterar kring axeln Berlin–Paris. Wien är med på ett hörn, men utvecklingen i andra länder, som Sverige, nämns bara i förbigående.

Den andra delen spänner över ett stort geografiskt område, från Polen och Litauen i norr, genom Centraleuropa, Ryssland, Ukraina till Odessa i söder. Även här figurerar starka och minnesvärda personer, som författaren A(c)had Ha’Am från Odessa, men här står de olika judiska rörelserna inom de ryska och habsburgska väldena i förgrunden, bl.a. den legendariska arbetarrörelsen Bund. Längre fram är det dock den framväxande sionismen som får störst uppmärksamhet. Den nyss nämnde Achad Ha’Am var en ledande representant för en tidig, östlig sionism, utlöst av pogromerna 1881–82. När ”sionismens fader” Theodor Herzl inledde sin verksamhet från Wien, hade han aldrig hört talas om denna östliga sionism, men de fick kontakt och kunde inleda ett fruktbart samarbete. Ha’Am och Herzl skilde sig dock åt åsiktsmässigt. Herzl hade visionen av ett judiskt nationalhem (inte nödvändigtvis i Palestina), medan Ha’am representerade en sionism som i första hand innebar en andlig pånyttfödelse. Det var en riktning som också den berömde svenske överrabbinen Marcus Ehrenpreis förfäktade.

Jag har bara kunnat nämna några få personer och skeenden, och det är svårt att på ett begränsat utrymme göra rättvisa åt denna myllrande skildring. Det bör ändå ha framgått hur värdefull och läsvärd jag tycker boken är.

Tre julgåvor

2023-12-22 Herman Lindqvist: Cecilia Vasa. Prinsessan som trots alla skandaler, krig och katastrofer aldrig gav upp (Bonniers julbok 2023; ej i bokhandeln; 88 s.). 2023-12-27 Per Wästberg: Tidvatten (Svenska Akademiens julbok 2023; ej i bokhandeln; 244 s.). 2023-12-30 Frank Hellers Schweiz (redaktör Wilhelm Engström, Frank Heller-sällskapets årsbok, Pelotard Press 2023; 156 s.). Julen är de små presentböckernas tid. I år tre stycken av olika karaktär.

Att författa Bonniers julbok är ett hedersuppdrag som går till förlagets framgångsrika författare av både skönlitteratur och sakprosa. I år har det anförtrotts Herman Lindqvist, som skilt sig från uppgiften med den äran. Den skandalomsusade Cecilia var utan tvivel den intressantaste av Gustav Vasas fem döttrar: intelligent, viljestark, självständig och vacker. Dessutom blev hon hela 87 år gammal med ett mycket växlingsrikt liv. Det beryktade ”Vadstenabullret”, där en tysk greve ertappades i Cecilias kammare (där han befann sig uppenbarligen med prinsessans samtycke) ” havande näppeligen hosorna på sig” var bara början. Bördsstolt och lyxälskande ådrog hon sig enorma skulder var hon vistades, t.ex. med sin make markgreve Kristoffer av Baden-Rodemachern en längre tid hos drottning Elisabet vid det engelska hovet tills drottningens tålamod tog slut. Från sin förläning Arboga med omgivningar dirigerade hon regelrätt sjöröveri. Politiska och ekonomiska problem ansatte Cecilia hela hennes liv, och trygghet fann hon först de sista åren, sedan hennes sonson blivit regent över hela Baden. Om allt detta berättar Herman Lindqvist på sitt sedvanliga rappa sätt och utan besvärande sakfel.

Svenska Akademien ger sedan ett antal år som gåva till sina vänner, som man säger, en julbok skriven av en ledamot. Årets bok, av Per Wästberg, är lite omfångsrikare än vanligt. Den består av ett stort antal korta texter arrangerade i olika avdelningar. Den första utgörs av 22 ”minnesporträtt”, några sidor långa, av personliga bekanta eller litterära valfrändskaper, en genre som hör till författaren Wästbergs starkaste sidor. Den avslutas med en mycket vacker text om den nyligen avlidna dottern Johanna Ekström. Därefter följer texter som utgår från Wästbergs höga ålder (han fyllde 90 i höstas), där reflexioner om det oundvikliga slutet varvas med minnesbilder, också en genre han hanterar mästerligt. Några kapitel med aforismer är jag mindre svag för; de förbryllar ofta mer än de ger aha-upplevelser. Det avslutande kapitlet ”Om den sena kärleken” till den mycket yngre Sofia är också vackert men har en viss anstrykning av försvarstal.

Den tredje boken är inte en julbok i egentlig mening men jag fick den som sådan av redaktören Wilhelm Engström, som är en god vän. Den är ett utmärkt exempel på den betydande kompetensen hos många av våra litterära sällskap, med bidrag på hög nivå (pun unintended) både sakligt och stilistiskt. Bokens tema är Frank Hellers (Gunnar Serners) sista bok, Resa i Schweiz, utgiven postumt efter författarens död 1947. Här finns bidrag om Hellers publiceringar i Schweiz, om hans förhållande till landet genom åren, om Schweiz styrelseskick och förstås utdrag (för få och för korta) ur boken. De litterära sällskapen gör en viktig insats för att hålla liv i eller återuppväcka döda författares verk. Frank Heller var ett stort namn ännu i min ungdom, men nu tycks han bortglömd. Hans spirituella och stilistiskt briljanta underhållningsromaner håller hög litterär klass och skulle vara förtjänta av en renässans. Frank Heller-sällskapet gör vad det kan, ovisst hur långt det räcker.

En bildningsresa med mångkunnig ciceron

2023-12-21 Alf Henrikson: Vägen genom A (Ehlins 1949; 320 s.). Tänk att den står på rätt plats i bokhyllan, efter 70 år och många flyttningar! Annars är mitt pojkbibliotek i stort sett skingrat: Jules Verne, Walter Scott, Conan Doyle – putz weg, men Vägen genom A blev kvar, utan skyddsomslag och med tappad rygg. Jag har nog inte läst den sedan tidiga tonåren men inspirerades till att ta fram den efter läsningen av Catharina Grünbaums kollage Alf Henrikson på prosa, som jag skrev om för några veckor sedan. Och omläsningen blev en märkvärdig och sammansatt upplevelse.

Idén är ju briljant: att låta två bokmalar – inkarnerade som Justus och Filibert, två pojkar i nedre tonåren – gnaga sig in i ett uppslagsverk och få uppleva innehållet i artiklarna: mer bildande än så kan knappast en ungdomsbok bli. Och mycket är högst läsvärt på sedvanlig Alf Henrikson-nivå, men det finns longörer. Och jag förbryllas över dispositionen.

Boken omfattar kapitel från Astronomi till Ararat (gnager man sig in från vänster hamnar man på sista sidan), ett mycket litet alfabetiskt avsnitt; insåg Henrikson det när han började skriva? Av bokens 14 kapitel dominerar det sjunde, Arken, helt; det omfattar bokens mellersta hundra sidor och återkommer i slutkapitlet Ararat. Det är ett mycket bra kapitel, lärorikt och med fina personteckningar av Noak och hans familj, kryddat med humoristiska anakronismer. Det kunde ha varit en bok i sig, och man undrar om Henrikson först tänkt så men infogat det i den större berättelsen?

Ett problem är att startsträckan fram till att texten börjar rycka med en på välkänt Henriksonvis är så lång. Kapitlet Astronomi är inte så lyckat, och inte heller Assyrien, Assimilation och Assassiner griper riktigt tag. Men med det spännande kapitlet om Arkimedes i Syrakusa under romersk belägring tar det fart. Berättelsen om germanhövdingen Ariovistus i kamp med Caesar är ett riktigt pojkboksäventyr, och kapitlet om skalden Ariosto som tror han blivit förgiftad av den fatala Lucrezia Borgia är en riktigt Henriksonsk skröna, full av spelande humor och subtil ironi. Efter denna höjdpunkt falnar glöden igen. Idén att låta luftanden Ariel ställa till gästabud med litterära gestalter från alla tider är god men blir inte till mycket mer än name-dropping. Den plötsligt linjära resan bakåt i tiden är en smula besynnerlig med tanke på att pojkarna tidigare rest hej vilt fram och tillbaka i både tid och rum. Slutkapitlet på Ararat tycker jag däremot mycket om. Familjen Noak har etablerat sig på land, och Justus och Filibert flyttar in i den strandade arken för att vila ut efter sina äventyr. Alla andra böcker om tidsresor slutar med att huvudpersonerna återvänder till sin egen tid. Detta öppna slut är välgörande annorlunda.

Boken är mycket rikt illustrerad med teckningar av Birger Lundquist. De är oftast insprängda i texten och hör på så sätt till själva läsningen och höjer förstås läsvärdet och läsnöjet av denna bok, som jag, mina invändningar till trots, verkligen rekommenderar vetgiriga ungdomar även i dag.

Att boken är nästan 75 år gammal märks knappast på annat än att kvinnor och flickor är fåtaliga och spelar underordnade roller. Enda undantagen är Gumman Noak, Lucrezia Borgia och Ariovistus handlingskraftiga dotter Gisela. Vägen genom A finns inte i bokhandeln men väl på Bokbörsen och antikvariat.net.

Om en man och hans tänkande

2023-12-14 Claes Berg: Gunnar Myrdal. Ett liv med många dilemman (Dialogos 2023; 351 s.).

Familjen Myrdal, dess medlemmar och deras inbördes relationer blir omskriven på nytt och på nytt. Så bra då med en biografi som inte döljer konflikterna men behandlar dem lite i förbigående för att helt koncentrera sig på det tänkande och de teorier, den politik och praktik som utgick från nationalekonomen, ämbetsmannen och politikern Gunnar Myrdal (1898–1987). Dennes bakgrund och levnadslopp tecknas förvisso också men mest som hållpunkter i den kronologiskt upplagda biografin. Hans karaktär och personlighet skildras kanske mer utförligt, men det beror att de är sammanflätade med tänkandet. Detta är en intellektuell biografi, och det ska vi läsare vara tacksamma för.

Den som söker efter ordet värdepremiss i svenska ordböcker (inkl. SAOB, där bandet med ord på V utkom så sent som 2019) söker förgäves. I denna bok är det ett centralt begrepp, nämnt säkert ett hundratal gånger men aldrig tydligt definierat. Det handlar om de värderingar som ligger till grund för en viss åsikt eller ett visst handlande i en given social situation. För Gunnar Myrdal var det grundläggande att blottlägga implicita värdepremisser i olika miljöer och att tydligt redovisa sitt eget förhållande till dem, framgångsrikt tillämpat inte minst i hans väl mest kända verk, An American Dilemma. Förhållandet mellan vita och svarta är inte ett ”negerproblem” utan de vitas problem, baserat bl.a. på korrumperade värdepremisser.

Över huvud taget är Myrdals forskning logisk, förnuftsmässig och verklighetsbaserad: teori prövas ständigt mot praktik, så även i Myrdals eget liv där han växlade mellan uppgifter som vetenskapsman, internationell ämbetsman och socialdemokratisk politiker. För teoribyggande i lufttomma rum hade han inget till övers. Till hans egna värdepremisser hörde rättvisa förhållanden åt alla: välfärdsstat före klasskamp. Det gällde på ett högre plan även återuppbyggnaden av Europa efter andra världskriget, där Myrdal som chef för FN-organet ECE (Economic Commission for Europe) sökte inkludera de sovjetdominerade öststaterna och hamnade i skarp motsättning till Dag Hammarskjöld, som verkade inom OEEC, det organ som administrerade Marshallhjälpen till länderna i Västeuropa. (De två briljanta ekonomerna var rivaler på flera plan, och det grämde Myrdal svårt när posten som FN:s generalsekreterare gick till Hammarskjöld och inte till honom.)

Som nationalekonomisk ignorant ska jag inte försöka ge en sammanhängande beskrivning av Myrdal som vetenskapsman, men jag har noterat ett antal centrala begrepp och frågeställningar utöver de nämnda som sysselsatte den samhällsvetenskaplige tänkaren. Uppkomsten och utvecklingen av goda resp. onda cirklar och hur man kan promovera de förra och motverka de senare. Kumulativa processer: att resultatet av nya åtgärder är beroende av det gamla tillståndet. Institutionernas betydelse för samhällsutvecklingen (institution i betydelsen (NE): ”de normer och regler som strukturerar mänskligt handlande till bestående eller återkommande beteendemönster”). Claes Berg populariserar inte, men han skriver begripligt, och jag tyckte jag för det mesta kunde följa med i de ofta mycket intressanta resonemangen.

Som levnadsteckning ger boken det man behöver av Myrdals karriär, vänskaper och konflikter. Hans komplicerade personlighet belyses förtjänstfullt. Privatlivet kommer i bakgrunden utom det personliga och professionella partnerskapet med Alva och hennes betydelse för honom på alla plan, som är ett ständigt återkommande tema. Boken avslutas med ett par kapitel om (det intellektuella) arvet efter Myrdal, som på ett utmärkt sätt rundar av denna viktiga bok.

När kriget vände

2023-11-24 Henrik Berggren: Landet utanför. Sverige och kriget 1943–1945 (Norstedts 2023; 454 s.). Det här är den tredje och avslutande delen i Berggrens trilogi om Sverige och livet i Sverige under andra världskriget. Mitt omdöme från första delen (2018) och andra delen (2021) står sig, så jag tar mig friheten att citera ur tidigare anmälningar. ”[Boken] bygger på läsning av en stor mängd källor, både primärmaterial och andras forskning, men är avsedd i första hand för den historieintresserade allmänheten. Det finns sålunda ingen fullständig notapparat men väl en utförlig redogörelse för källorna till varje kapitel, som torde vara tillfyllest för de flesta läsare.

[…] I relativt korta avsnitt varvas den internationella utvecklingen med den svenska regeringens hanterande av den, interfolierat med nedslag i vardagen hos både kända och okända människor, det dagliga livet i staden och på landsbygden, kultur, nöjen och idrott. […]

Berggrens teknik är att låta källorna tala för sig själva, med sammanbindande redogörelser och kommentarer, inte minst många bitskt träffande personkaraktäristiker. Han vill vara krönikören där och då, inte skriva läsarna på näsan vad vi vet nu 80 år efteråt. Osäkerheten, bristen på fakta och säkra underrättelser ska kännas hos läsaren lika mycket som hos Per Albin Hansson, [Christian Günther,] Gustav Möller och Ernst Wigforss, Gösta Bagge och Gustaf Andersson i Rasjön och K.G. Westman när de i regeringen hade att ta ställning till tyska krav vars tillmötesgående kunde ses som brott mot neutraliteten. Undfallenhet eller principfasthet: lätt för en självgod eftervärld att ta ställning till, men hur kändes det då? Vi ska se på krigshändelserna med samma lekmannaögon som Ivar Lo-Johansson, Astrid Lindgren, Karin Bergman (Ingmars mor) […], vars dagböcker eller minnen Berggren öst ur. Några andra personer följer vi tätt i stegen: den omåttligt självöverskattande wannabefredsmäklaren Axel Wenner-Gren, den i grunden pacifistiska men av kriget ohjälpligt fascinerade Barbro Alving, Tredje rikets diva Zarah Leander och några till.

För den historieroade är detta rena nöjesläsningen, och man konsumerar de många sidorna i rask takt. Historier av facket må diskutera hur Henrik Berggren valt sina källor och i alla avseenden förstått dem rätt. Politikers [och ämbetmäns] dagböcker är viktiga primärkällor som dock kan vara vanskliga att dra säkra slutsatser från. Men med sitt omfattande källmaterial och breda utblick – och berättarskicklighet – har Henrik Berggren utan tvivel åstadkommit en pålitlig tidskrönika av stort värde.”

Denna tredje del präglas naturligtvis av krigets utveckling, som går tyskarna alltmer emot. Rgeringskritiker och antinazister som Torgny Segerstedt, Ture Nerman i Trots allt! och Karl Gerhard tystas inte längre. Nu blir det lättare att stå emot tyska krav; t.ex. stoppas permittenttågstrafiken från och till Norge i augusti 1943, dock med viss oro för tyska repressalier. I stället ska regeringen stå emot pockande allierade krav på gynnsam behandling, helst inträde i kriget. Den allmänna opinionen vänder tydligt till förmån för de allierade, men regeringen är fortfarande försiktig, inte minst av osäkerhet om Sovjetunionens avsikter, särskilt gentemot Finland, vars frihet och självständighet man är angelägen om, samtidigt som man kritiserar landets förbund med Nazityskland och söker utvägar att lösgöra det från kriget.

En ny gestalt intar scenen. Raoul Wallenberg, hans verksamhet i Budapest och senare öde får stort utrymme. Berggren är kritisk, men med måtta, över hur regeringen och UD hanterade hans försvinnande. De svenska ”vita bussarnas” räddningsinsatser i krigets slutskede beskrivs grundligt och inte okritiskt, och porträttet av Folke Bernadotte är påfallande svalt. (Och Bernadotte var inte greve av Wiesbaden, som Berggren – eller autocorrect? – fått det till, utan ”af Wisborg”.)

Jag har inga siffror att belägga det med, men jag fick uppfattningen att skildringen av krigshändelserna i denna del fått större utrymme på bekostnad av det dagliga livet i Sverige. De behövs förstås som bakgrund, och jag förstår att Berggren velat hålla omfånget nere. Det är inget som jävar slutomdömet om denna mästerliga populärhistoriska trilogi.

En rationell rädsla?

2023-11-08 Dick Harrison: Fienden. Sveriges relation till Ryssland från vikingatiden till idag (Ordfront 2023; 398 s.). Relationerna mellan Sverige och Ryssland är ju ett självklart ämne för historiska studier, men hittills har det saknats en fullständig översikt av området. Den osannolikt produktive Dick Harrison har nu sett till att avhjälpa bristen med denna populärvetenskapliga framställning, som – vilket Harrison själv understryker – inte bygger på egen forskning. Som vanligt hos Harrison har det blivit en lättläst och medryckande berättelse och mindre av analys och problematisering.

Framställningen är kronologisk, och bokens röda tråd, ett hela tiden ökande främlingskap, framgår tydligt av avdelningsrubrikerna: ”Vänskap och främlingskap” (vikingatiden och medeltiden), ”Förakt och förundran” (äldre Vasatiden och stormaktstiden), ”Förödmjukelse och fiendskap” (frihetstiden, gustavianska tiden och 1800-talet fram till 1914), ”Fruktan” (från ryska revolutionen till i dag). Efter de goda dynastiska förbindelserna till Kievriket uppstår motsättningarna när svenska intressen i Finland och östra Östersjön krockar med samma intressen hos först Novgorod och därefter Moskva. Väl att märka handlar det inte om ensidig aggression från öster och ett Sverige i ständigt försvar, utan svenskarna är ofta nog så aggressiva. Under medeltiden är det Sverige som sakta men säkert konsoliderar riket österut, kulminerande i freden i Stolbova 1617, när Ryssland helt stängs ute från Östersjön. Men med stora nordiska kriget och freden i Nystad 1721 kastas maktförhållanden om helt, vilket Sverige till fullo inser först efter katastrofen 1809. Den folkliga rysskräcken får fäste efter härjningarna på svenska ostkusten 1719–21 och stora ofreden (den ryska ockupationen) i Finland 1713–21. Den får förnyad aktualitet när Rysslands grepp om sitt storfurstendöme Finland hårdnar mot sekelskiftet 1900 och skärps till det yttersta av högermän som Sven Hedin inför krigsutbrottet 1914. Med Sovjetunionens tillkomst gifts rysskräcken ihop med antikommunism. Om den dämpades under 1990- och 2000-talet är den nu en helt rationell fruktan sedan Ryssland oförblommerat framträtt som en militärt aggressiv granne med stormaktsanspråk.

Längs denna långe linje redogör Harrison detaljrikt, ofta till övermått, för de yttre händelseförloppen i våra konflikter. Bäst är han när han hejdar sig en smula och beskriver tankar och attityder i den politiska ledningen i Sverige. Där begripliggör han till och med sådana huvudlösa äventyr som hattarnas krig 1741–43 och Gustav III:s krig 1788–90. Det rätt stora utrymme han avsätter åt efterkrigstidens många ”affärer” är också läsvärt, även om jag hade önskat en mer kritisk hållning, särskilt om fallet Raoul Wallenberg.