När kriget vände

2023-11-24 Henrik Berggren: Landet utanför. Sverige och kriget 1943–1945 (Norstedts 2023; 454 s.). Det här är den tredje och avslutande delen i Berggrens trilogi om Sverige och livet i Sverige under andra världskriget. Mitt omdöme från första delen (2018) och andra delen (2021) står sig, så jag tar mig friheten att citera ur tidigare anmälningar. ”[Boken] bygger på läsning av en stor mängd källor, både primärmaterial och andras forskning, men är avsedd i första hand för den historieintresserade allmänheten. Det finns sålunda ingen fullständig notapparat men väl en utförlig redogörelse för källorna till varje kapitel, som torde vara tillfyllest för de flesta läsare.

[…] I relativt korta avsnitt varvas den internationella utvecklingen med den svenska regeringens hanterande av den, interfolierat med nedslag i vardagen hos både kända och okända människor, det dagliga livet i staden och på landsbygden, kultur, nöjen och idrott. […]

Berggrens teknik är att låta källorna tala för sig själva, med sammanbindande redogörelser och kommentarer, inte minst många bitskt träffande personkaraktäristiker. Han vill vara krönikören där och då, inte skriva läsarna på näsan vad vi vet nu 80 år efteråt. Osäkerheten, bristen på fakta och säkra underrättelser ska kännas hos läsaren lika mycket som hos Per Albin Hansson, [Christian Günther,] Gustav Möller och Ernst Wigforss, Gösta Bagge och Gustaf Andersson i Rasjön och K.G. Westman när de i regeringen hade att ta ställning till tyska krav vars tillmötesgående kunde ses som brott mot neutraliteten. Undfallenhet eller principfasthet: lätt för en självgod eftervärld att ta ställning till, men hur kändes det då? Vi ska se på krigshändelserna med samma lekmannaögon som Ivar Lo-Johansson, Astrid Lindgren, Karin Bergman (Ingmars mor) […], vars dagböcker eller minnen Berggren öst ur. Några andra personer följer vi tätt i stegen: den omåttligt självöverskattande wannabefredsmäklaren Axel Wenner-Gren, den i grunden pacifistiska men av kriget ohjälpligt fascinerade Barbro Alving, Tredje rikets diva Zarah Leander och några till.

För den historieroade är detta rena nöjesläsningen, och man konsumerar de många sidorna i rask takt. Historier av facket må diskutera hur Henrik Berggren valt sina källor och i alla avseenden förstått dem rätt. Politikers [och ämbetmäns] dagböcker är viktiga primärkällor som dock kan vara vanskliga att dra säkra slutsatser från. Men med sitt omfattande källmaterial och breda utblick – och berättarskicklighet – har Henrik Berggren utan tvivel åstadkommit en pålitlig tidskrönika av stort värde.”

Denna tredje del präglas naturligtvis av krigets utveckling, som går tyskarna alltmer emot. Rgeringskritiker och antinazister som Torgny Segerstedt, Ture Nerman i Trots allt! och Karl Gerhard tystas inte längre. Nu blir det lättare att stå emot tyska krav; t.ex. stoppas permittenttågstrafiken från och till Norge i augusti 1943, dock med viss oro för tyska repressalier. I stället ska regeringen stå emot pockande allierade krav på gynnsam behandling, helst inträde i kriget. Den allmänna opinionen vänder tydligt till förmån för de allierade, men regeringen är fortfarande försiktig, inte minst av osäkerhet om Sovjetunionens avsikter, särskilt gentemot Finland, vars frihet och självständighet man är angelägen om, samtidigt som man kritiserar landets förbund med Nazityskland och söker utvägar att lösgöra det från kriget.

En ny gestalt intar scenen. Raoul Wallenberg, hans verksamhet i Budapest och senare öde får stort utrymme. Berggren är kritisk, men med måtta, över hur regeringen och UD hanterade hans försvinnande. De svenska ”vita bussarnas” räddningsinsatser i krigets slutskede beskrivs grundligt och inte okritiskt, och porträttet av Folke Bernadotte är påfallande svalt. (Och Bernadotte var inte greve av Wiesbaden, som Berggren – eller autocorrect? – fått det till, utan ”af Wisborg”.)

Jag har inga siffror att belägga det med, men jag fick uppfattningen att skildringen av krigshändelserna i denna del fått större utrymme på bekostnad av det dagliga livet i Sverige. De behövs förstås som bakgrund, och jag förstår att Berggren velat hålla omfånget nere. Det är inget som jävar slutomdömet om denna mästerliga populärhistoriska trilogi.

En rationell rädsla?

2023-11-08 Dick Harrison: Fienden. Sveriges relation till Ryssland från vikingatiden till idag (Ordfront 2023; 398 s.). Relationerna mellan Sverige och Ryssland är ju ett självklart ämne för historiska studier, men hittills har det saknats en fullständig översikt av området. Den osannolikt produktive Dick Harrison har nu sett till att avhjälpa bristen med denna populärvetenskapliga framställning, som – vilket Harrison själv understryker – inte bygger på egen forskning. Som vanligt hos Harrison har det blivit en lättläst och medryckande berättelse och mindre av analys och problematisering.

Framställningen är kronologisk, och bokens röda tråd, ett hela tiden ökande främlingskap, framgår tydligt av avdelningsrubrikerna: ”Vänskap och främlingskap” (vikingatiden och medeltiden), ”Förakt och förundran” (äldre Vasatiden och stormaktstiden), ”Förödmjukelse och fiendskap” (frihetstiden, gustavianska tiden och 1800-talet fram till 1914), ”Fruktan” (från ryska revolutionen till i dag). Efter de goda dynastiska förbindelserna till Kievriket uppstår motsättningarna när svenska intressen i Finland och östra Östersjön krockar med samma intressen hos först Novgorod och därefter Moskva. Väl att märka handlar det inte om ensidig aggression från öster och ett Sverige i ständigt försvar, utan svenskarna är ofta nog så aggressiva. Under medeltiden är det Sverige som sakta men säkert konsoliderar riket österut, kulminerande i freden i Stolbova 1617, när Ryssland helt stängs ute från Östersjön. Men med stora nordiska kriget och freden i Nystad 1721 kastas maktförhållanden om helt, vilket Sverige till fullo inser först efter katastrofen 1809. Den folkliga rysskräcken får fäste efter härjningarna på svenska ostkusten 1719–21 och stora ofreden (den ryska ockupationen) i Finland 1713–21. Den får förnyad aktualitet när Rysslands grepp om sitt storfurstendöme Finland hårdnar mot sekelskiftet 1900 och skärps till det yttersta av högermän som Sven Hedin inför krigsutbrottet 1914. Med Sovjetunionens tillkomst gifts rysskräcken ihop med antikommunism. Om den dämpades under 1990- och 2000-talet är den nu en helt rationell fruktan sedan Ryssland oförblommerat framträtt som en militärt aggressiv granne med stormaktsanspråk.

Längs denna långe linje redogör Harrison detaljrikt, ofta till övermått, för de yttre händelseförloppen i våra konflikter. Bäst är han när han hejdar sig en smula och beskriver tankar och attityder i den politiska ledningen i Sverige. Där begripliggör han till och med sådana huvudlösa äventyr som hattarnas krig 1741–43 och Gustav III:s krig 1788–90. Det rätt stora utrymme han avsätter åt efterkrigstidens många ”affärer” är också läsvärt, även om jag hade önskat en mer kritisk hållning, särskilt om fallet Raoul Wallenberg.

”Smalt” ämne brett behandlat

2023-10-30 Adelns historia i Finland (red. Janne Haikari, Marko Hakanen, Anu Lahtinen & Alex Snellman; 2020, svensk övers. Mattias Huss, Svenska litteratursällskapet i Finland/Lind & Co 2023; 443 s.). Ett redaktionsstyrt verk med många författare, som detta är, har sina för- och nackdelar. Till fördelarna hör att verket får en tydlig disposition och att varje skribent skriver det hen är bäst på. Till nackdelarna hör en stilistisk slätstrukenhet och åtskilliga upprepningar som inte kunnat redigeras bort. Det rena läsnöje som man kan hitta t.ex. i Tore Frängsmyrs enmansverk om samma tid, Svensk idéhistoria, del I, uteblir här. Med den reservationen är Adelns historia i Finland ett respektingivande, faktatätt redovisande och insiktsfullt resonerande verk. Därtill, som alltid i SLS:s utgivning, elegant formgivet och rikt illustrerat. Den svenska översättningen har fått ett förord av den svenska historikern Bo Eriksson och en nyredigerad inledning..

Boken har fyra huvuddelar: tiden fram till 1600-talet, 1600-talet, 1700-talet (t.o.m. 1809) och den ryska tiden. Inom varje epokdel är framställningen tematisk med kapitlen ”Individ och gemenskap”, ”Den materiella världen” och ”Samhälle”. Även inom kapitlen återkommer ofta likalydande avsnittsrubriker som ”Äktenskap och familjestruktur”, ”Födsel, barndom och ungdom”, ”Änkedom, ålderdom och död”. Frälsets och adelns förhållanden och utveckling beskrivs hela tiden i en kontext som omfattar hela samhället med paralleller till övriga stånd och samhällsgrupper. Och det är just adelns historia som stånd det handlar om; enskilda adelsmän och deras biografier kommer visserligen in på flera ställen men då som exempel på något författaren vill belysa, inte för vederbörandes egen skull. Detta i kontrast till t.ex. Carl Henrik Carlssons Judarnas historia i Sverige (2021) med dess omfattande personporträtt.

Boken handlar förstås om den i Finland bosatta adeln, men det är egentligen bara under medeltiden och 1500-talet samt under den ryska tiden som den finska adelns historia går att skilja från rikets adel i dess helhet. Det medeltida finska lågfrälset kom att spela en egen roll under de flera hundra åren av gränsstrider med Ryssland, och efter 1809 blev förstås den finska adeln ett stånd helt separerat från det svenska, med många nyadlade av den ryska kejsaren. Stort utrymme ägnar boken åt riddarhusbygget och det många turerna och konflikterna innan det stod färdigt lagom till lantdagens återuppståndelse 1863. Påfallande är också hur jämförelsevis progressivt detta sentida lantdagsstånd var. Man motionerade själv om upphävande av privilegier och röstade utan högljudda protester igenom enkammarlantdagen 1906.

Under stormaktstid, frihetstid och gustaviansk tid var adeln på ett helt annat sätt ett integrerat stånd i det svenska riket. Finska släkter som Creutz och Fleming flyttade till Sverige, svenska släkter fick förläningar i Finland och några bosatte sig där, som Armfelt och Mannerheim. Under denna tid är det specifikt finska många gånger svårt att urskilja.

Mattias Huss har som vanligt gjort ett utmärkt jobb med översättningen, men han slirar till några gånger, vilket nog Litteratursällskapets mycket kompetenta förlagsredaktörer bort avhjälpa. Sålunda heter det inte ”krigsmarskalk” (finska sotamarsalkka) på svenska utan ”fältmarskalk” och ”vakans” i betydelsen ’anställning’, ’plats’ (inte bara ledig sådan) avråds uttryckligen från av den finlandssvenska språkvården. Men värst är att pluralformen av ”stånd” genomgående är ”ständer”, en form som ska reserveras för stånden som riksdags- eller lantdagskorporationer, inte i den allmänna betydelsen av ’samhällsklass’. Men i jämförelse med allt som är bra i översättningen är detta ändå en mindre anmärkning.

Livet för tsaren 8: En familjs historia

Rubriken till detta inlägg är inspirerad av titeln på Arvid Järnefelts tredelade verk Mina föräldrars roman (1928–30). Där skildrar han föräldrarna Alexander och Elisabeths äktenskap och uppväxten i en politiskt och kulturellt medveten men splittrad familj, där fyra söner, kritikern Kasper, författaren Arvid, konstnären Eero och tonsättaren och dirigenten Armas, alla blev betydande på sina områden och dottern Aino hustru och musa till Jean Sibelius. Romanen dramatiserades av den finlandssvenska Klockriketeatern under titeln Det kommer aldrig att ske. Ett gästspel på Södra teatern i Stockholm 2002 blev en stor framgång.

Alexander Järnefelt (1833–1896) gjorde en för tiden inte ovanlig, framgångsrik militär karriär i det ryska riket och avancerade till generallöjtnant. Hans specialitet var geodesi och kartografi, och hans stora bedrift blev att kartlägga stora områden i Bulgarien under det rysk-turkiska kriget 1877–78. Hemma i Finland var han ledande i arbetet på det stora kartverket över Finland. Som betrodd på högsta ort blev han i hemlandet landshövding, eller guvernör, som det hette på den tiden, över tre län efter varandra under elva år och slutade sin civila bana som senator och chef för ekonomiedepartementets militieexpedition (det vill säga försvarsminister, om man kan tala om senaten som en regering) de två sista åren av sitt liv.

Som ung officer i S:t Petersburg hade Alexander Järnefelt blivit introducerad i en kamrats hem. I den ursprungligen balttyska men russifierade familjen Clodt von Jürgensburg stod konst, kultur och politiskt frisinne högt i kurs. Den 21-årige Alexander förälskade sig i vännens syster, den 15-åriga Elisabeth, och efter tre år, 1857, gifte de sig.

För den unga Elisabeth Järnefelt innebar bytet av familj en stor och delvis svår omställning. Bland annat blev hon tvungen att lära sig finska. Maken hade visserligen svenska som modersmål, men han var en av de tidigaste fennomanerna och hade för egen del dragit slutsatsen att finskheten skulle inympas i den kommande generationen från början. Familjen blev alltså finskspråkig. Under sexton år födde Elisabeth nio barn, men äktenskapet var inte lyckligt och efter den yngsta dotterns födelse var det i praktiken slut.

Medan maken förflyttades till sina olika poster blev Elisabeth och barnen kvar i Helsingfors. Trogen sina gamla ideal öppnade hon sitt hem för tidens radikala intelligentia, till stor del barnens umgängesvänner. En särskild plats i hennes hjärta – och kanske också i hennes säng – fick den 22 år yngre Johannes Brofeldt, som under namnet Juhani Aho skulle bli en av det unga Finlands allra främsta författare, mest känd för romanen Juha, som tonsatts som opera av både Leevi Madetoja och Aarre Merikanto.

Men ”Elisabeths krets” skingrades, och hennes liv tog åter en ny vändning. Hon intogs nämligen av Leo Tolstojs läror, liksom sonen Arvid, och de båda blev Finlands första renläriga tolstojaner. De bosatte sig på små gårdar intill varandra och levde av det som jorden gav, medan Arvid spred Tolstojs radikala läror om kärlek, jämlikhet och broderskap i böcker och föredrag.

Som så många andra utopiska projekt misslyckades även detta. Slitningar uppstod och Elisabeth övergav det tolstojanska livet för att ta hand om hushållet hos sin äldste son Kasper, som blivit änkling. Även Arvid återgick så småningom till en mer borgerlig livsföring. Tillvaron fördystrades av ökande avstånd mellan mor och barn och av en ekonomi som blev allt sämre efter hand. På sin 90-årsdag den 11 januari 1929 finns Elisabeth Järnefelt dock avbildad i kretsen av sina barn; hon avled tre veckor senare.

Den här framställningen vore inte fullständig utan en kortfattad redogörelse av hur det gick för barnen. Kasper (1859–1941) blev främst känd som litteraturkritiker men var också översättare, lärare i ryska och målare. Arvid (1861–1932) var ursprungligen jurist men blev efter sin tolstojanska väckelse en mycket produktiv författare av främst romaner men även noveller och skådespel. Konstnären Eero (1863–1937) är inte lika känd som sina generationskamrater Akseli Gallen-Kallela och Albert Edelfelt men betraktas som i stort sett jämbördig med dem. Hans mest kända verk är Sved (även kallat Trälar under penningen och Kampen för tillvaron), en naturalistisk målning av några svedjebönders slit. Armas (1869–1958) var tonsättare (hans mest kända stycke är ”Berceuse”) men framför allt dirigent. I 25 år var han kapellmästare vid Operan i Stockholm. Aino (1871–1969) gifte sig 1892 med Jean Sibelius och stod troget i nöd och lust vid geniets sida under alla år. Hon gav sitt namn till parets hem Ainola i Träskända norr om Helsingfors. Där slet hon med huset och den kroniskt dåliga ekonomin och uppfostrade parets fem döttrar.

Livet för tsaren 7: Entreprenörer

Nationalskalden Johan Ludvig Runeberg och hans hustru Fredrika, född Tengström, hade sex barn som nådde vuxen ålder. De var alla pojkar, och de gjorde alla beaktansvärda karriärer på andra områden än fadern, utom den yngste, läkaren Fredrik Karl, som skördades av lungsoten redan som 34-åring 1884. Ytterligare två söner blev läkare, Lorenzo (1836–1919) och Johan Wilhelm (1843–1918), den senare medicine professor och radikalliberal lantdagsman. Walter (1838–1920) blev en berömd skulptör och den äldste, Ludvig Mikael (1835–1902), gymnasielektor i Kuopio. Den näst yngste sonen, Jakob Robert Runeberg (1846–1919), blev ingenjör, och det är om honom detta inlägg främst ska handla.

”Vår landsman, ingeniör Rob. Runeberg, har i S:t Petersburg, Karavannaja 28, öppnat en byrå, kallad ”Byrå Vega” för uppgörande af ritningar, kostnadsförslag, specifikationer och kontrakter till ångbåtar, maskiner, fabriker, mekaniska verkstäder etc. äfvensom för ombesörjande af deras utförande.”

Denna anspråkslösa notis i Helsingfors Dagblad 13 maj 1881 är signifikativ för den relativa ouppmärksamhet Robert Runeberg och hans gärning rönt. I Kansallisbiografia, den stora finska nationalbiografin, saknas han helt och är inte ens nämnd i släktartikeln Runeberg. Den ende som på allvar intresserat sig för honom är den aboensiske historieprofessorn Max Engman, som ägnar honom ett kapitel i Lejonet och dubbelörnen. Finlands imperiella decennier 1830–1890 samt en artikel i Biografiskt lexikon för Finland. Utan hans forskning hade detta inlägg inte kunnat skrivas.

Robert Runebergs tekniska begåvning stod tidigt klar, och han demonstrerade den genom att som tonåring konstruera en rullstol åt sin far, som drabbats av ett slaganfall och blivit delvis förlamad. Han studerade och praktiserade på varv i Newcastle och mekanisk verkstad i Viborg och tog examen som skeppsbyggnadsingenjör i Cherbourg i Frankrike. Sedan gjorde han som så många andra framåtsträvande unga finländare: han anträdde den petersburgska vägen. År 1881 tar han alltså det djärva steget att öppna en egen konsulterande ingenjörsbyrå, en mycket nymodig verksamhet. Men, som Max Engman framhåller, det här var tiden när tron på tekniska framsteg var obegränsad och ingenjören var den nya tidens hjälte. ”Bureau Vega, teknisk consultation och agentur” gick bra och firman växte.

Teknisk konsultation var nu inte det enda Robert Runeberg ägnade sig åt. Han var en sann entreprenör som entusiastiskt gav sig in på många olika verksamheter. Han utvecklade en egen metod för vägbeläggningar, han importerade finska ångmaskiner, jordbruksmaskiner med mera, som han sålde i Ryssland. Han gjorde en forskningsresa till Sibirien för att utröna om några av de stora floderna var segelbara med ångbåtstrafik. Han försökte till och med bygga ett flygplan. Tankarna bakom planet var riktiga, men han lyckades inte åstadkomma en motor med tillräcklig effekt för att få det att lyfta.

Men Runebergs stora insats var som konstruktör av fartyg för vintersjöfart. Redan 1877 ritade han ett isbrytande passagerarfartyg, Express, för rutten Hangö–Stockholm. I Ryssland togs hans både teoretiska och praktiska kunskaper om isbrytning i anspråk för bygget av världens första oceangående isbrytare, Jermak, som sjösattes 1899. I Finland blev han känd som ”vintersjöfartens fader”.

Ett utslag av tidens teknikoptimism var de frekventa stora industriutställningarna. Runeberg var engagerad i ett flertal sådana, främst som finländsk kommissarie vid världsutställningarna i Paris 1878 och 1900. Finlands paviljong 1900, ritad av firman Gesellius, Lindgren, Saarinen och dekorerad av Gallen-Kallela, blev ett internationellt genombrott för finsk arkitektur, konst och konsthantverk och gav den finländska nationalkänslan vind i seglen. Men för kommissarien var det en svår balansgång; det här var under ”ofärdsåren”, när Finland skulle russifieras. Den stora framgången med paviljongen visar att han lyckades.

Bureau Vega verkade oavbrutet fram till revolutionen, men 1918 tvingades den stänga och Robert Runeberg förlorade hela sin ryska egendom. Han återvände till det nu självständiga hemlandet men avled redan 1919.

Medan Robert Runeberg var en entreprenör av modernt snitt, gjorde ett par andra finländare en mer traditionell tsarrysk karriär och blev stormrika på det. Carl August Standertskjöld (1814–1885) utexaminerades som primus från Finska kadettskolan i Fredrikshamn och blev artilleriofficer i Ryssland. Han steg snabbt i graderna: 1847 blev han överste och 1855 generalmajor. Från 1847 kommenderades han också till chefsbefattningar vid gevärsfaktorier, först i Tula söder om Moskva, sedan i Izjevsk i Udmurtien vid Uralbergens västra sida och från 1858 åter i Tula som högste chef för en verksamhet med 10 000 anställda. Standertskjöld var en framgångsrik industriledare, och 1864 tilläts han arrendera faktoriet. Som arrendator fram till 1870 skapade han sig en stor förmögenhet. Han fortfor att ha höga militära befattningar i Ryssland och upphöjdes till friherre av Alexander II, men han byggde också upp en omfattande verksamhet i hemlandet. Grunden till den var Ingerois träsliperi vid Kymmene älv, som fortlever som Stora Enso Anjalankoski. Vinsterna investerades i fastigheter i Helsingfors och S:t Petersburg, industrier och ett stort antal gods och gårdar.

År 1866 hade Carl August tagit sin kusins son Hugo Standertskjöld (1844–1931) till sig i Tula. Denne närmast kopierade sin äldre släktings karriär: officersexamen, tjänstgöring i ryska armén, chefsbefattningar vid gevärsfaktorierna i Tula och Izjevsk, till slut arrendator i Izjevsk på så förmånliga villkor att han kunde bygga upp en betydande förmögenhet. Hugo Standertskjöld återvände till Finland redan 1884. Han skapade en cellulosafabrik i Villmanstrand, som numera tillhör UPM-Kymmene, han var en frikostig mecenat, men framför allt anlade han möstergodset Karlberg vid Tavastehus. På dess marker ligger nu den kända turistanläggningen Aulanko med ett hotell i klassisk 30-talsfunkis.

Livet för tsaren 4: Vad ska en fattig flicka göra?

Vid tiden för Finlands transformation från en svensk riksdel till ett ryskt storfurstendöme levde den fåtaliga inhemska adeln under tämligen påvra förhållanden, i varje fall i jämförelse med sina ryska ståndsbröder och -systrar. För männen öppnades från 1809 via S:t Petersburg en väg till inflytande, social prestige och inkomster, men för kvinnorna var de vanliga karriärerna stängda. Försedd med hederliga föräldrar, goda seder, ett behagligt sätt och, helst, ett fördelaktigt yttre kunde den unga adelskvinnan främst hoppas på att bli uppmärksammad av någon som stod storfursten/kejsaren nära. Eller rentav av denne själv. Det senare hände den 17-åriga landshövdingedottern Ulla Möllersvärd, som utnämndes till hovfröken efter att ha dansat med Alexander I på lantdagsbalen i Borgå 1809.

I folkliga föreställningar var förhållandet mycket mer än en dans. Ulla ska ha varit kejsarens älskarinna och rentav fött honom en son. På detta tema skrev Mika Waltari 1944 en roman, Tanssi yli hautojen (ordagrant ”Dans över gravarna”, svensk titel Kejsarbalens drottning), som 1950 blev en oerhört populär långfilm (svensk titel Dans över gravarna). Visst är att Ulla Möllersvärd utnämndes till hovfröken 1811, gifte sig med en 36 år äldre man 1813 men skildes från honom redan efter ett halvår. Hon bosatte sig i Borgå, där hon ska ha levt ett aktivt socialt liv, men hon gifte inte om sig. Ulla Möllersvärd avled 87 år gammal 1878.

Men det var inte om henne som det här inlägget egentligen skulle handla, utan om en yngre medsyster som det gick betydligt bättre för, åtminstone i yttre måtto. Hon blev Finlands rikaste kvinna och en storstilad mecenat och filantrop: Aurora Karamzin.

Carl Johan Stjernvall var officer i den svenska armén men hörde till de många i den finländska eliten som snabbt bytte lojalitet efter 1809, och han blev landshövding i det med storfurstendömet återförenade Viborgska guvernementet (Viborgs län) 1812. Han och hans hustru Eva Gustafva von Willebrand hade tre vackra döttrar, av vilka Eva Aurora Charlotta, född 1808, ansågs vackrast.

Sedan fadern dött och modern gift om sig med hans efterträdare Carl Johan Walleen togs den åttaåriga Aurora för några år om hand av en moster i S:t Petersburg. Fyra år senare, 1820, återförenades hon med familjen, nu i Helsingfors sedan styvfadern blivit senator, det vill säga ledamot av det styrande ämbetsmannakollegiet, och prokurator, ungefär justitiekansler och riksåklagare. Walleen var mycket väl anskriven hos de ryska makthavarna, och när kejsar Nikolaj I besökte Helsingfors 1830 presenterades hans styvdotter Aurora för kejsarparet, som gjorde henne till hovfröken.

I S:t Petersburg fanns redan Auroras syster Emilie, som var gift med en rysk greve. I deras hem umgicks en överste Andrej Muchanov, som Aurora snart förlovade sig med. Men översten, märkt av krig och farsoter, dog redan före bröllopet. Aurora gick nu in för sin tjänst som hovdam och hann komma på vänskaplig fot med både kejsarinnan och tronföljaren, den blivande Alexander II, innan hon oväntat förlovade sig på nytt och 1836 gifte sig med hovjägmästaren Paul (Pavel) Demidov. Han och hans familj ägde de oerhört inkomstbringande mineralgruvorna i Uralbergen. Som Rysslands rikaste levde de mest i sus och dus i Frankrike och Italien, medan brytningen sköttes av tusentals livegna under miserabla förhållanden.

Paul Demidov var bara tio år äldre än sin hustru men åldrad i förtid, och han avled redan 1840, året efter att Aurora fött honom en son, även han med namnet Paul.

Aurora Demidov var nu en ekonomiskt oberoende kvinna i högsta sociala ställning. Hennes hem, ett palats i Petersburg och Träskända gård i Esbo utanför Helsingfors, blev medelpunkter i ett storslaget sällskapsliv. Hon utvecklade Träskända till ett mönstergods och inledde sin verksamhet som mecenat och donator. (Ett tredje hem, villa Hagasund vid Tölöviken i centrala Helsingfors, tillhör numera Helsingfors stadsmuseum.) Och 1846 gifte hon om sig med den fem år yngre översten Andrej Karamzin, son till författaren (Bednaja Liza, ”Den arma Liza”) och rikshistoriografen Nikolaj Karamzin.

Efter parets resa till Paris, där de råkade bli vittne till februarirevolutionen 1848, tycks Aurora Karamzins sociala samvete ha vaknat på allvar. För ett år senare tog hon maken och sonen med på en inspektionsresa till de Demidovska gruvorna i Ural. Där intresserade hon sig särskilt för de livegna och försökte på olika sätt underlätta deras tillvaro. Äktenskapet med Andrej Karamzin var ett verkligt inklinationsparti, men ändades tragiskt redan 1854, då maken stupade under Krimkriget.

Aurora Karamzin skulle leva i ytterligare 48 år. Hennes förhållande till sonen var inte det bästa, i stället blev systerdottern Marie, senare gift Linder, som en egen dotter för henne. Men Maries hälsa var dålig och hon dog redan som trettioårig 1870. Även sonen Paul dog före sin mor, år 1886. Religiös övertygelse och social medkänsla kom att bli bestämmande för Aurora Karamzins filantropi. Under hungeråren i slutet av 1860-talet öppnade hon Träskända för de nödställda. Och 1867 grundade hon och drev med egna medel Helsingfors diakonissanstalt med inriktning på sjukvård; den existerar än i dag.

När Aurora Karamzin avled 1902 var det på många sätt en ny tid. ”Ofärdsåren” rådde och Bobrikov var generalguvernör. Aurora var en god finländsk patriot som inte stillatigande lät detta ske, och hennes förhållande till den nye kejsaren, Nikolaj II, var svalt. Men vid hennes bår fanns också en krans från kejsarparet.

Livet för tsaren 3: Sin fars son

Namnet Armfelt har haft dålig klang i svensk historieskrivning. Generalen Carl Gustaf Armfeldt förlorade största delen av sin armé vid det katastrofala återtåget över Jämtlandsfjällen vintern 1719 efter Karl XII:s död vid Fredriksten. Hans sonson och namne deltog i Anjalaförbundet mot Gustav III:s ryska krig 1790 och sattes in på fästning på livstid (han dog redan 1792). En brorson till den yngre Carl Gustaf var Gustaf Mauritz Armfelt, Gustav III:s gunstling som föll i onåd i Sverige och gick i rysk tjänst. Benämningen ”Nordens Alkibiades” är inte avsedd som berömmande.

I Finland ser man däremot Gustaf Mauritz Armfelt som en stor statsman och patriot, som spelade en viktig roll för Finlands fria ställning som storfurstendöme under tsaren och var den som övertalade Alexander I att återförena ”Gamla Finland”, de områden som förlorats till Ryssland i frederna 1721 och 1743, med storfurstendömet.

Inte ens ett namn i Sverige är Gustaf Mauritz son Alexander Armfelt, som gick i sin fars fotspår som betrodd rådgivare till två tsarer. (Ett mått på hans icke-existens här är att han inte är nämnd i Nationalencyklopedin, ens i artikeln om släkten Armfelt.)

Finland hade alltså av Alexander I vid Borgå lantdag 1809 (innan fred med Sverige ens var sluten!) tillerkänts en hög grad av inre självstyrelse, men autonomin var på flera sätt villkorad och på intet sätt demokratisk. Kejsaren (så har tsaren alltid benämnts i Finland) var suveränen utan vars godkännande ingenting kunde genomföras. Hans förlängda arm i Finland var en generalguvernör, och som betrodd och inflytelserik rådgivare för finska ärenden i S:t Petersburg hade han en ämbetsman med titeln ministerstatssekreterare. Mot dessa mäktiga män stod det inhemska självstyrelseorganet, ett ämbetsmannakollegium snarare än en regering, som benämndes senaten. Generalguvernörerna såg vanligen mera till rikets intressen än till det perifera storfurstendömets, varför ministerstatssekreteraren, som fram till 1900 alltid var finländare, blev den som förde Finlands talan inför kejsaren. Alexander Armfelt beklädde denna post i 35 år, från 1841 till 1876.

Men vi backar bandet. År 1811, när tjänsten inrättades (fram till 1834 med titeln statssekreterare), var Alexander Armfelts far Gustaf Mauritz fortfarande den finländare som stod närmast kejsaren, men han dog redan 1814. Därmed var fältet fritt för den förste innehavaren av tjänsten, Robert Henrik Rehbinder. Han var jurist från Åboland (född 1777) och gjorde snabb karriär under de nya förhållandena efter 1809. Som kejsarens rådgivare under 30 år, till sin död 1841, verkade han för att stärka Finlands autonomi och gentemot hemlandet för att bevara lugnet där. Den lyckosamma politiken blev vägledande för hans efterträdare och den viktigaste orsaken till Finlands fredliga utveckling under 90 år. En replik från Nikolaj I visar hur det fungerade på kejsarnivå: ”Lämna finnarna i fred! De är den enda provinsen i mitt rike som under hela min regeringstid inte har vållat mig en minuts bekymmer.”

Alexander Armfelt var född i Riga 1794 under familjens landsflykt efter Gustav III:s död. Han bosatte sig i Finland, i Åbo, först 1813, efter studier i Uppsala och Edinburgh. Namn, familj och förbindelser var vid den här tiden avgörande för en ung mans karriär, och sådant hade Armfelt nästan till övermått. Mot sig hade han att han ansågs som Sverigevän och att han hade svårt att hålla tand för tunga. Armfelt satsade först på en militär karriär, och vid 27 års ålder, 1821, blev han adjutant till generalguvernören. Sex år senare bytte han bana och blev en av direktörerna vid Finlands bank (den hette inte så vid den tiden).

Det var nog ett uppdrag som inte passade Armfelt, och dessutom kände han sig motarbetad av makthavarna. Men bättre tider randades. På initiativ av den nye generalguvernören furst Menschikoff (hans namn skrivs så i finländsk historia) skickades han till S:t Petersburg som adjoint (närmaste medarbetare) till statssekreteraren. Denne, Rehbinder, var inte förtjust. Han misstrodde Armfelts lojalitet och misstänkte honom för att vara ute efter hans egen post. Att Armfelt alls hamnat i Petersburg kunde han tacka sin gynnare Menschikoff för. Denne stod högt i gunst vid hovet, och han och Armfelt hade pikant nog en gemensam halvsyster. Armfelts far Gustaf Mauritz hade nämligen avlat en dotter med Menschikoffs mor!

Strävan för Finlands sak förenade så småningom antagonisterna Rehbinder och Armfelt, och deras gemensamma motståndare blev snarast den mäktigaste inhemske mannen i Finland, Lars Gabriel von Haartman. Denne bar titeln vice ordförande för senatens ekonomiedepartement (generalguvernören var formell ordförande) och var i praktiken, med ett något anakronistiskt synsätt, storfurstendömets statsminister. För Finlands bästa, menade man i S:t Petersburg, borde inte senaten växa sig så stark att kejsaren ansåg sig utmanad om makten, vilket skulle kunna få vådliga följder.

Att Armfelt 1841 utnämndes till Rehbinders efterträdare som ministerstatssekreterare lär ändå ha överraskat honom själv. Hans ämbetstid kom att bli en kamp om inflytandet med generalguvernörerna, som ofta avgjordes till Armfelts fördel. En stor seger för honom var att lantdagen åter fick sammanträda 1863, för första gången sedan 1809. Dess maktbefogenheter blev dock begränsade.

Ungtuppen Alexander Armfelt hade utvecklats till en eftertänksam äldre statsman, som genom sin koncilians åtnjöt förtroende i alla läger. Av kejsaren tilldelades han de flesta nådevedermälen som stod att få. Han kvarstod på sin post till sin död 1876.

Personligt och politiskt

2023-06-22 Mats Bergquist: Östen Undén, Tage Erlander och det kalla kriget (Santérus Förlag 2023; 223 s.). Vi som har vår huvudsakliga barn- och ungdomstid förlagd till 1950-talet växte upp under ett av de politiskt stabilaste decennierna i Sveriges historia. Socialdemokraterna bildade regering, där Tage Erlander var statsminister och Östen Undén utrikesminister. Även de andra partiledarna var desamma i stort sett hela 50-talet: Ohlin, Hjalmarson, Hedlund, Hagberg. En liten skälvning genomgick landet under ATP-striden, men när pensionsfrågan klarats av återkom ordningen och varade nästan 20 år till, om än med andra aktörer. Men Sverige var ju inte oberört av omvärlden och måste bestämma hur man skulle förhålla sig till kalla kriget, integrationssträvandena i Europa och annat. Så det är självklart högintressant att få en inblick i hur de huvudansvariga tänkte, agerade och, inte minst interagerade.

Mats Bergquist är en av Sveriges mest erfarna diplomater, tillika docent i statsvetenskap och vid nära 85 års ålder ännu fullt aktiv. Han är därtill väl påläst i både primär- och sekundärlitteraturen och till sin läggning mer resonerande än tvärsäker samt eminent skrivkunnig. Allt detta borgar för ett gediget verk där allt som behöver sägas ryms på 200 sidor. För oss med egna minnen från den här tiden är det högintressant läsning. De för vilka Undén och Erlander bara är namn ur historien (om ens det) blir kanske inte lika begeistrade.

Undén var 15 år äldre än Erlander, statsråd vid 31 års ålder redan 1917, utrikesminister några år på 1920-talet, professor i civilrätt, universitetskansler. Hans formella meriter och karriär överträffade år 1946 den nye statsministerns med råge. I utrikespolitiken är Erlander till att börja med novis, och han är närmast lättad att låta Undén sköta denna på egen hand. Vilket han också gör, ibland utan att förankra beslut eller utspel i regeringen. Trots det blir Undén, i motsats till sina statsrådskolleger, nästan aldrig föremål för kritik i Erlanders dagböcker. I takt med att statsministern blir varmare i kläderna tar han över rodret även i utrikesfrågorna, och Undéns inflytande på den praktiska politiken avtar. Hans prestige inom partiet kvarstår oförminskad ända till hans avgång 1962, nyss fyllda 76.

Vad kännetecknade då Undéns utrikespolitiska tänkande och handlande? Recensioner av den här sortens fackböcker har en tendens att bli utförliga referat av bokens innehåll. Jag ämnar bespara mina läsare det och bara ge några grunddrag. Å ena sidan strävade juristprofessorn Undén efter legalitet och logik i stället för att laga efter läget, å andra sidan drevs den sedan ungdomen vänsterradikale politikern U. att alltid ge Sovjetunionen the benefit of the doubt. Han var en varm anhängare av FN-systemet för kollektiv säkerhet men skeptisk mot överstatlighet t.ex. i form av europeiska integrationssträvanden. Hans neutralitetspolitik var principiell och han överlåt åt statsministern och försvarsministern att handha det hemliga samarbetet med Nato. Allt detta belyser Bergquist utifrån ett antal fallstudier, väldisponerat och pedagogiskt.

Bergquist är som sagt en utmärkt skribent, men alla, även han, gör misstag när de skriver. Därför är det synd att vägen mellan manus och tryckt bok blivit alldeles för kort. Det vimlar av enkla fel av typen utelämnade ord och fel som uppstått när en ändring på ett ställe inte följts upp på ett annat ställe. Bara ett exempel: ”Medlemskapet i rådet kunde, när den socialdemokratiska regeringen anklagades för bristande intresse för Europa, åberopa närvaron i Strasbourg som ett slags alibi.”

Mats Bergquist är en gammal diplomat som sällan höjer rösten; kritik av den ene eller andre får utläsas mellan raderna. Ett undantag är frågan om Raoul Wallenbergs öde, där Undéns och UD:s ointresse bedöms som både obegripligt och skamligt.

Finland och Sverige, en sammanfattning

2023-06-13 Martin Hårdstedt: Finlands svenska historia (Svenska litteratursällskapet i Finland/Natur & Kultur 2023; 359 s.). ”Finlands svenska historia”. Så hette det magistrala fyrabandsverk som utgavs av Svenska litteratursällskapet 2008–16. Att Martin Hårdstedts nya bok har samma titel beror på att den planerades som en sammanfattning av det större verket. Så kan den också läsas, men det är samtidigt ett nytt verk då Hårdstedt har arbetat självständigt utan att vara bunden av föregångarna. För oss som är hyggligt inlästa på Finlands historia i allmänhet och kanske tog till sig de två avslutande delarna av fyrbandsverket, Max Engmans Språkfrågan och Henri Meinanders Nationalstaten, ger väl den nya boken inte så många nya lärdomar, men den är en nyttig påminnelse om att Sveriges och Finlands historia alltid har varit sammanflätad.

För vad är Finlands svenska historia? Det finns flera svar, beroende på vilka aspekter man anlägger. Det är förstås berättelsen om hur det område som nu kallas Finland gradvis inlemmades i riksbildningsprocessen (Hårdstedt ogillar benämningen ”korstågstiden”) under medeltiden och hur området blev en allt viktigare riksdel under 1600- och 1700-talen. Efter rikssprängningen lägger Hårdstedt tonvikten på de svensktalande i Finland, de som från en bit in på 1900-talet kallas finlandssvenskar. Det är hårda demografiska data om en krympande numerär men med segt bevarat socialt, ekonomiskt och politiskt inflytande fram till enkammarlantdagens införande 1906 och även senare, uppblossande och bilagda språkstrider, men Hårdstedt ger också, liksom Engman, betydande utrymme åt den interna konflikten: vilken sorts svenskhet skulle Finland ha. Intressant är hävdandet att de för de svenskspråkiga mycket gynnsamma grundlagen av 1919 och språklagen av 1922 var en eftergift av tacksamhet över att finlandssvenskarna motsatte sig Ålands irredentism och ett blidkande av Sverige efter landets nederlag i Ålandsfrågan.

Finlands svenska historia efter 1809 är förstås också relationerna till Sverige. Dem ägnar Hårdstedt inte lika stor uppmärksamhet, även om inget väsentligt är utlämnat. Apropå de i samband med vår Natoansökan så ofta åberopade 200 åren av alliansfrihet noterar Hårdstedt lite spetsigt att Sverige under Krimkriget (bättre benämnt ”Östersjökriget” hos oss) var nära att frångå den, om Oscar I fått som han ville.

I det sista kapitlet sammanfattar Hårdstedt sin egen framställning. Detta utomordentliga kapitel borde utges i särtryck och distribueras till alla Sveriges skolor. Martin Hårdstedt har med sin bok lämnat ett viktigt bidrag till att öka kunskapen om Finland i den svenska historien och det svenska i den finska.

Analytiskt och inkännande om Ukraina

2023-04-22 Arve Hansen: Ukraina. Historien. Menneskene. Krigen (Kagge Forlag 2022; 191 s.). Jag ville lära mig mer om Ukrainas historia, men utbudet är magert. Peter Johnssons Ukraïna i historien. Från äldsta tid till 2015 är tyvärr slut från förlaget. Jag chansade på denna, som har ”Historien” i namnet, men den äldre historien är bara en översikt i ett kapitel på 15 sidor. I övrigt handlar boken helt om Ukraina efter självständigheten, och som sådan är den, vill jag understryka, mycket bra. Skildringen av den politiska historien efter 1991, med dess folkrörelser, protester, revolter och maktskiften, fann jag mycket värdefull

Norrmannen Arve Hansen är östeuropaforskare med starka personliga kopplingar till Ukraina. Det gör honom positiv till det demokratiska samhällsbygget, fast han naturligtvis inte döljer svagheterna i det och bakslagen, korruptionen, oligarkerna. Hansen vederlägger effektivt de ryska påståendena om att Ukraina saknar självständig kultur och visar på hur stark och egen den faktiskt är och vilken roll den spelat, och spelar, i nationsbygget. Han tonar ner språkfrågan och uppfattningen om ett delat land, med ett Europaorienterat väster och ett Rysslandstillvänt öster. Han lägger tonvikt på hur samhällsstrukturerna och militären stärkts efter de ryska intrången 2014 och hur enat landet stod vid invasionen 2022, och han prisar president Zelenskyjs ledarskap. Särskilt framhåller Hansen skillnaden i beslutsordning mellan Ryssland och Ukraina, där det senare kännetecknas av platt organisation, mycket lämnas åt det enskilda initiativet, och frivilligt samarbete (dugnad på norska) står högt i kurs.

Arve Hansen delar med sig av personliga erfarenheter från långa vistelser i och resor runtom i landet. Han är gift med en ukrainska, och slutkapitlet om svärföräldrarna och deras husbygge ger en fin personlig avrundning av boken.

Hansen skriver på ett moderat bokmål som inte vållar några bekymmer för den som känner till de vanligaste olikheterna gentemot svenskan, som att trussel betyder ’hot’ och nøyaktig ’noggrann’. Tre-fyra ord fick jag lov att slå upp.